Vågar inte göra cellprov

[ztsu]

Jag är 33 år gammal och har aldrig tagit ett cellprov. Jag har helt enkelt inte vågat. Med en väldigt svart uppväxt med sexuella övergrepp är det alldeles för känsligt. När jag födde barn hade personalen specialdirektiv och när jag gjorde en koloskopi nyligen blev jag sövd. Bara tanken på att öht klä av mig nertill, än mer befinna mig i den där stolen, ger mig panik. Samtidigt så förstår jag ju att jag faktiskt måste göra detta. @MagicaDeHex tråd om sin cancer (kram till dig) har verkligen öppnat mina ögon. Men hur gör man? Är det någon som vet om det finns specialmottagningar för oss (jag vet att vi är många) med denna typ av problematik? Är livrädd.

 

[Gnist]

Jag tror att det bästa är att prata med bm som ska ta cellprovet. Ring och boka in ett vanligt möte (utan någon som helst undersökning) så att du först får träffa en bm face to face och förklara din rädsla. Du behöver ju inte gå in på detaljer såklart, men så att bm förstår att det är jobbigt för dig och att du måste känna dig trygg med bm och situationen för att du ska våga och känns det bra vid det mötet så går det ju att boka in tid för cellprovtagning och om inte så går det nog att få mer hjälp så att du med tiden kan komma till en punkt när det känns okej.

Tror nog att du redan vid bokning av vanligt möte kan fråga om de har någon som är van vid rädda patienter som tycker en sån undersökning är jobbig och utlämnande.

Lycka till

 

[Pancakes]

Mitt bagage är inte i närheten av ditt, men cellprov ger ming ångest- och panikattacker. Gjorde första för fyra år sedan och var inställd på att det skulle vara pinsamt och lite jobbigt. Gick därifrån med en hemsk känsla. Framförallt gjorde det sjukt ont och jag kände inte direkt att jag fick någon support av bm som tog provet, kände mig mest bortviftad.

Förra året var det dags igen, men jag fick omboka ganska många gånger innan jag till slut avbokade helt. Fick kallelse igen för ett tag sedan och bestämde mig för att gå dit. Piskan var att risken för cancer borde skrämma mig mer än en jävla undersökning hur jobbig den än må vara. Jag förlorade min mamma i cancer i somras (dock en helt annan sort) så jag tvingade mig till mvc.

Provtagnigen gick hyfsat, jag grät lite innan och efter men det var bara obehagligt och gjorde inte ont timtals efteråt. Dessvärre räckte inte provet till utan jag är tvungen att göra om det snart igen

Den bm jag haft kontakt med nu är oerhört förstående och gjorde allt för att jag inte skulle få en negativ upplevelse igen eftersom hon visste hur jobbigt jag tyckte att det var. Så kontakta mvc och förklara läget, det måste finnas fler som har traumatiska erfarenheter så att man på mottagningen vet vad man kan göra för att hjälpa dessa människor innan, under och efter provtagningen.

 

[athena_arabians]

Jag kan säga att min erfarenhet av BM inte är god. Jag har varit med om övergrepp men det inget som ställer till det för mig idag men bemötandet från BM i andra frågor har varit uselt.

I ditt fall skulle jag kontakta en gynmottagning, berätta varför det här är svårt för dig och att du vill få en tid hos någon som kan hantera sådant här. Alla gynläkare jag varit till har varit mycket bättre än BM. En gynläkare i Falun var helt otrolig Fast å andra sidan var senaste BM i Falun bra också

Kan du tänka dig att ha någon med dig till kliniken? Jag tänker mest på att någon kan sas skrika stopp om den ser att något blir för mycket för dig?

Jag hoppas att du klarar av att gå och ta provet, hur det än är räddar det liv!

*stor kram*

 

[Enya]

Jag vågar inte heller göra cellprov. Det senaste var för 3,5 år sedan och efter det har jag blivit utredd för en hormonsjukdom eftersom bland annat mensen krånglade. Jag borde göra det där provet, men jag vågar inte. Jag vet att man ska göra det, att det kan rädda liv och att det är bäst, men jag fixar inte att visa upp mig så. Kan man liksom inte bara sliiiiippa??!! Kan jag inte få ha mitt underliv helt för mig själv?? Det är ju mitt!!

 

[MagicaDeHex]

Jag tror det är viktigt att våga öppna sig för barnmorskan/gynekologen.
Stämma träff innan och berätta om sitt problem. Skapa en trygg relation till sin BM/gyn.

Jag var med om en burdus upplevelse och efter det sa jag till vid nästa besök. Nu säger jag oxå till innan och har upplevt bra respons.
Jag har även haft väninnan med som hållit hand Eller lyssnat ljudbok under tiden.

Ibland får en sköterska trösta lite.

Det viktiga är att berätta om sin ångest tror jag.

 

[Niyama]

Jag har också blivit utsatt för övergrepp och alla gynekologer och barnmorskor jag träffat har varit jättegulliga. Sist jag tog cellprov var det precis efter en våldtäkt (med tillhörande undersökning efteråt...) så jag grinade redan när jag kom in och barnmorskan var väldigt förstående.

 

[Jen80]

Jag går hellre till gynekolog än till bm, för jag har blivit otroligt mycket bättre bemött där (jag har våldtäkt i bagaget) än hos bm. Sist jag var hos gyn låg jag och garvade i stolen, gynekologen och hans sköterska också för den delen. Det är så otroligt viktigt med cellprov, ring mottagningen och förklara hur du känner och hur du mår och hur du känner inför besöket.

Du fixar det! Lycka till!

 

[lady_vip]

Om du vågar, kolla runt lite bland kvinnorna i din bekantskap och se om de har någon gynekolog som de är nöjda med. Det är lite som med tandläkare, många är oroliga och rädda och de gynekologer som verkligen kan hantera oron får snabbt gott rykte och blir omtyckta.

Jag har själv haft en skitbra manlig gynekolog på kvinnokliniken som jag vid första anblick tänkte att han inte skulle få röra mig. Men han var hur bra som helst och numera föredrar jag manliga gynekologer. Bm har inte jag heller bästa erfarenhet av.

 

[tanten]

Jag har själv haft en skitbra manlig gynekolog på kvinnokliniken som jag vid första anblick tänkte att han inte skulle få röra mig. Men han var hur bra som helst och numera föredrar jag manliga gynekologer. Bm har inte jag heller bästa erfarenhet av.

Ja herregud. Kvinnliga gynekologer fyller mig med bävan. Hårdhänta, oempatiska, fyllda med vassa kommentarer. ( dessutom är det fruktansvärt pinsamt att en annan kvinna gräver i mitt underliv)

Jag har hittills inte träffat någon hårdhänt manlig gynekolog.

 

[Enya]

Ja herregud. Kvinnliga gynekologer fyller mig med bävan. Hårdhänta, oempatiska, fyllda med vassa kommentarer. ( dessutom är det fruktansvärt pinsamt att en annan kvinna gräver i mitt underliv)

Jag har hittills inte träffat någon hårdhänt manlig gynekolog.

Talar du om min gynekolog nu? Hon var sådan, jag kände mig ofantligt liten och ovärdig i hennes närhet- speciellt när jag var halvnäck... Vass i sitt sätt att prata också och där emellan var hon tyst som muren.
Men en manlig? Aldrig i livet!

 

[Rosett]

Är det någon som vet om det finns specialmottagningar för oss (jag vet att vi är många) med denna typ av problematik? Är livrädd.

Vet inte var du bor men i Stockholm vet jag att det finns en mottagning för gynundersökningsrädda, (men de gör inte undersökningar utan det är bara kbt) kanske finns där du bor också.
Jag har heller aldrig tagit cellprov. Vågar inte. Vill inte.

 

[Zeli]

Men usch vilka trista erfarenheter en del har.
Jag bara måste väga upp med mina superbra erfarenheter från BM.

Alla BM jag har varit hos - från min första när jag var i 15-årsåldern eller nått fram till idag har varit superbra!
Jag har alltid blivit mycket respektfullt bemött - av lugna, trevliga, förtroendeingivnade och förstående barnmorskor.

Jag gjorde min första cellprovtagning här för några år sedan - jag hade BÄVAT för det, trode att det skulle göra jätteont och vara jättehemskt. Och jag skjöt det framför mig i flera år.
Men när jag väl tog mig i kragen och gick dit blev jag nästan arg för att det var verkligen inget jag hade behövt varit rädd för.

Min BM förklarade jättepedagogiskt hur rutincellprovet går till - hon visade en lilla "plastpenseln" och förklarade hur man bara "penslar" lite på livmodertappen med den och så är det klart.
Och för mig gick det jättelätt - det gjorde inte ont och... ja... det gick som en dans.
Nu förstår jag ju att det är en annan femma om man har någon form av hemska upplevelser med sig i bagaget som gör att man tycker att "bara" en "vanlig" gynundersökning är vidrig - men jag kände att jag ville bidra med några "positiva" upplevelser också i tråden. (Hur possitivt det nu kan vara att ligga i den där hemska stolen *lol*)

 

[Lona]

En av mina närmaste vänner har visserligen inget hemskt i bagaget men är otroligt rädd för gynekologer och BM och cellproven har varit ett h-vete för henne. Jag har varit med de flesta gångerna - sitter då vänd med ansiktet mot henne och ryggen mot gyn/BM så jag ser verkligen inget. Jag får för det mesta "tolka" eftersom ingen annan i det läget begriper vad min kompis säger och för henne hjälper det att hon dels har en stor handduk draperad över benen (som de har i USA) och en kudde att hålla om.
Nu tror jag ju inte att bara de här grejerna hjälper dig men utan att du behöver gå in på detaljer så tänker jag att du fick ändå en förlossning att funka? Kanske finns det några lösningar där som du "kan ta med dig"?
Och jag tycker absolut att du skall boka ett möte som är uttalat UTAN undersökning så att du kan gå dit relativt lugn och diskutera hur ni bäst skall lägga upp det.
Lugnande medicin? Sövning?
Min mamma har jobbat inom "gynvärlden" och säger att de manliga gynekologerna är klart försiktigare än kvinnliga, nästa rakt över och inte bara generellt. MEN det är ju många som inte känner sig bekväma med en karl i den situationen så jag förstår om man hellre går till en kvinna.
Om du bor i Göteborg så PMa så skall jag se om min kompis kan rekommendera någon som varit empatisk, bra och försiktig.
Hoppas att det löser sig för dig.

 

[rtf]

Om jag var dig skulle jag börja med att kontakta en privat gynekolog (ansluten till fk), som jobbar själv på mottagningen, med en sköterska. Lite som hemmiljö. Mycket, mycket lugnare än på vc. Beställ tid för en konsultation först (förklara för sköterskan så kan hon förbereda gynekologen och också boka dig tex sist på dagen så att du kan gråta ohämmat tills du lugnat dig och utan att någon ny patient vill in), där ni pratar om din rädsla och dina känslor. Känner du att gynekologen är empatisk och du får förtroende för hen bokar du ett nytt besök för att eventuellt göra undersökning, annars prat igen. Känns det inte bra med hen ringer du till nästa. Och nästa, till du hittar rätt.
Själva cellprovet tar max två minuter, (klocka två minuter i soffan, det går att genomlida även om det är jobbigt), för din egen skull!
Många kramar!

 

[purity_666]

Man kan ju få lugnande när man ska till tandläkaren, det borde man väl kunna få här också? Ring runt och fråga, kolla med kvinnokliniken om ni har någon där du bor. De har säkert lite mer kbt-inriktad personal för de som har det jobbigt.

 

[Bison]

Gå till ett privat ställe. Det gör jag, det är som att vara hemma hos en vän, mysigt och riktigt hemmakänsla.
Sist var jag på VC och aldrig mer! Kallt stterilt rum och fruktansvärt okänslig och otrevlig mäniska. Hårdhänt och hemsk, jag blödde massor efteråt och hade fruktansvärt ont

 

[Hyacinth]

Mina tips är att dels ha klänning, så känner man sig påklädd så fort man står upp, och att ta rekommendationer från omgivningen.
Jag har en fantastisk gyn, man i 50-60-års åldern. Oerhört proffsig och sympatisk. Han finns i Stockholm på Sophiahemmet.

 

[pulkaskurk]

Börja med att prata med dem, du är garanterat inte ensam om att tycka att det är fruktansvärt jobbigt.
Jag har bara träffat på bra barnmorskor när de tagit cellprov på mig och jag har berättat att jag tycker det är pest att behöva göra det och då har de varit väldigt varsamma med mig.
Jag brukar även lägga jackan över huvudet under tiden, då känns det lite bättre iaf.

 

[Pancakes]

Mina tips är att dels ha klänning, så känner man sig påklädd så fort man står upp, och..

Vilket bra tips!