Val utan migration

Det hela hänger ju ihop, förstås.
Men nog accelererar konsumtionen. Både betalningsmedlen och föremålen finns tillgängliga.
Därför "faller vi" i större utsträckning för vårt ha-begär.

Jag är född 1973.
Uppväxt i en lantbrukarfamilj. Vi hade det inte knapert, men det fanns inte ett stort överskott av betalningsmedel.
Utbudet av föremål att köpa var heller inte lika stort då som nu.
Med stigande betalningsförmåga, ökar också efterfrågan efter föremål.
Och utbudet blir obegränsat.
Människor betalar för att få en bild på sin husnyckel, för att nämna ett exempel på utbud som knappast hade dykt upp om det inte vore för att betalningsmedel finns (jag har nycklar med bild på, dock inget som jag själv ordnat med) tillgängliga.

Jag äger en massa schabrak i olika färger, och en massa ridkläder. Och jag behöver egentligen två eller tre par ridbyxor (fler än ett för att ett par ska kunna tvättas och torka). Jag äger en massa saker som jag inte behöver, men som är kul att ha.
Jag äger de sakerna för att
1) Jag har betalningsmedlen
2) Utbudet finns.

Kombinationen av 1 och 2 gör att jag äger mycket ridutrustning som jag egentligen inte behöver. Inte samtidigt, åtminstone.

Men om inte mitt inbyggda ha-begär funnes, så skulle jag ju heller inte konsumera lika mycket. Om jag inte hade ett ha-begär, skulle jag ju nöja mig med 2-3 schabrak (än en gång, praktiska skäl med tvätt och torkning) och 2-3 par ridbyxor och 2-3 överdelar till ridning och 1-2 jackor (samma praktiska skäl).
Om inte ha-begäret funnes så skulle jag inte använda mina betalningsmedel.
Jo habegär är ju olika för olika människor och alla har vi garanterat proppat med saker vi inte behöver (jag har det definitivt och äger mängder av dittan och dattan).

Men jag tänker att just nu kanaliserar mycket av det mot prylar, en gång ville väl folk ofta spara ihop en hög att sitta på, investera, eller köpa handgjorda X från lokala Y, stödja lokalsamhället genom ett stipendium till duktiga unga töser eller gossar i skolan eller köpa ett nytt skolskelett, eller om man var svinrik köpa konst och stödja konstnärer osv. Men iofs det är kanske likadant
 
Det hela hänger ju ihop, förstås.
Men nog accelererar konsumtionen. Både betalningsmedlen och föremålen finns tillgängliga.
Därför "faller vi" i större utsträckning för vårt ha-begär.

Jag är född 1973.
Uppväxt i en lantbrukarfamilj. Vi hade det inte knapert, men det fanns inte ett stort överskott av betalningsmedel.
Utbudet av föremål att köpa var heller inte lika stort då som nu.
Med stigande betalningsförmåga, ökar också efterfrågan efter föremål.
Och utbudet blir obegränsat.
Människor betalar för att få en bild på sin husnyckel, för att nämna ett exempel på utbud som knappast hade dykt upp om det inte vore för att betalningsmedel finns (jag har nycklar med bild på, dock inget som jag själv ordnat med) tillgängliga.

Jag äger en massa schabrak i olika färger, och en massa ridkläder. Och jag behöver egentligen två eller tre par ridbyxor (fler än ett för att ett par ska kunna tvättas och torka). Jag äger en massa saker som jag inte behöver, men som är kul att ha.
Jag äger de sakerna för att
1) Jag har betalningsmedlen
2) Utbudet finns.

Kombinationen av 1 och 2 gör att jag äger mycket ridutrustning som jag egentligen inte behöver. Inte samtidigt, åtminstone.

Men om inte mitt inbyggda ha-begär funnes, så skulle jag ju heller inte konsumera lika mycket. Om jag inte hade ett ha-begär, skulle jag ju nöja mig med 2-3 schabrak (än en gång, praktiska skäl med tvätt och torkning) och 2-3 par ridbyxor och 2-3 överdelar till ridning och 1-2 jackor (samma praktiska skäl).
Om inte ha-begäret funnes så skulle jag inte använda mina betalningsmedel.
Jag tycker inte alls om att ha många saker, idealet för mig är att bara ha det jag verkligen behöver. I princip inget nytt köps förrän det gamla är utslitet, nästan alla möblerna här är runt hundra år eller äldre och så länge de går att använda skulle det aldrig falla mig in att köpa nya (av betydligt sämre kvalitet).
 
Jag tycker inte alls om att ha många saker, idealet för mig är att bara ha det jag verkligen behöver. I princip inget nytt köps förrän det gamla är utslitet, nästan alla möblerna här är runt hundra år eller äldre och så länge de går att använda skulle det aldrig falla mig in att köpa nya (av betydligt sämre kvalitet).

Det är klart att inte alla gör likadant.

Jag generaliserar och skriver utifrån hur de flesta människor fungerar.

Jag tycker att ditt ideal, att skaffa det du verkligen behöver och vill ha och sedan behålla, är väldigt sunt. Ur miljöperspektiv, inte minst.

Sedan går det också att fundera kring samhällsekonomi.
Idag är det ju till stor del vårt konsumtionsmönster som driver runt samhället. Konsumtion av varor och tjänstser skapar arbetstillfällen och ger skatteintäkter.
Det vore ett intressant socialt experiment att se vad som skulle hända med samhällsfunktioner om alla valde att vara minimalistiska i sin konsumtion.

Troligen skulle åtminstone sjukvården rasa ihop som ett korthus, eftersom modern sjukvård är dyr (apparater, läkemedel, lokaler även om vi en stund låtsas att de anställda inte behöver lön).
 
Det är klart att inte alla gör likadant.

Jag generaliserar och skriver utifrån hur de flesta människor fungerar.

Jag tycker att ditt ideal, att skaffa det du verkligen behöver och vill ha och sedan behålla, är väldigt sunt. Ur miljöperspektiv, inte minst.

Sedan går det också att fundera kring samhällsekonomi.
Idag är det ju till stor del vårt konsumtionsmönster som driver runt samhället. Konsumtion av varor och tjänstser skapar arbetstillfällen och ger skatteintäkter.
Det vore ett intressant socialt experiment att se vad som skulle hända med samhällsfunktioner om alla valde att vara minimalistiska i sin konsumtion.

Troligen skulle åtminstone sjukvården rasa ihop som ett korthus, eftersom modern sjukvård är dyr (apparater, läkemedel, lokaler även om vi en stund låtsas att de anställda inte behöver lön).
Att konsumtionen driver ekonomin är jag helt med på, men det är en slags fiktiv ekonomi med konsumtion och produktion av många varor som egentligen inte behövs. Det är klart att helt svart eller vitt är det inte, även nödvändiga saker, som ex.v. apparaterna i sjukvården du tar upp gynnas av en teknikutveckling för "onödiga" saker men om man ser det generellt är mycket av ekonomin onödig, konstlad.
 
Att konsumtionen driver ekonomin är jag helt med på, men det är en slags fiktiv ekonomi med konsumtion och produktion av många varor som egentligen inte behövs. Det är klart att helt svart eller vitt är det inte, även nödvändiga saker, som ex.v. apparaterna i sjukvården du tar upp gynnas av en teknikutveckling för "onödiga" saker men om man ser det generellt är mycket av ekonomin onödig, konstlad.

Ja visst är mycket konstlat och onödigt.

Jag tycker att det är intressant att fundera på semantik ibland.
Ordet "behöver" är nog ett av de mest missbrukade orden i svenska vardagen.
Jag behöver nytt köksporslin (förekommer men inte ofta)
Jag behöver nya gardiner (behöver man aldrig, gardiner är inte nödvändiga över huvud taget)'
Jag behöver nya kläder (sant ibland men inte lika ofta som det sägs)
Jag behöver byta kök (oftast inte sant)
Jag behöver nytt kylskåp - kan definitivt vara sant
Jag behöver en ny TV (oftast inte sant)

Oftast, när människor använder ordet "behöver" menar de "vill ha".
Inte alls synonymer men vi i Sverige är så vana vid att konsumera och byta ut att vi tror att vi behöver det vi egentligen vill ha.

Sedan menar jag inte att vi inte ska "få" konsumera mer än vi behöver.
Men det kan vara nyttigt att ibland fundera på vad som är behov och vad som är önskemål och "ha-begär".
Att fundera på när man ska vara tillfreds, vad man ska kräva.
Och nu tänker jag även på bekvämlighets-faktorer.
Är det rimligt att kräva en kollektivtrafik med bussar, tunnelbaneturer el liknande var tionde minut?
Eller är det OK att acceptera att man får vänta?
Är det rimligt att begära att apoteket håller öppet 12 timmar varje dag, veckan runt, eller är det OK att acceptera att man får planera sina inköp av läkemedel (undantaget jourläkemedel men sådana finns det tillgång till)?
Är det rimligt att begära av exempelvis kommunen att man som gammal och sjuk, får hjälp att komma ut på promenad (det vore nog väldigt välgörande, men frågan är vem som ska betala för tjänsten)?

Och det är väl egentligen sådant som val och politik handlar om: vilka förväntningar eller krav ska vi ha på "samhället".
Vem ska få hur mycket i vilka situationer, och vem ska betala för kalaset, och hur mycket?
 
Ja visst är mycket konstlat och onödigt.

Jag tycker att det är intressant att fundera på semantik ibland.
Ordet "behöver" är nog ett av de mest missbrukade orden i svenska vardagen.
Jag behöver nytt köksporslin (förekommer men inte ofta)
Jag behöver nya gardiner (behöver man aldrig, gardiner är inte nödvändiga över huvud taget)'
Jag behöver nya kläder (sant ibland men inte lika ofta som det sägs)
Jag behöver byta kök (oftast inte sant)
Jag behöver nytt kylskåp - kan definitivt vara sant
Jag behöver en ny TV (oftast inte sant)

Oftast, när människor använder ordet "behöver" menar de "vill ha".
Inte alls synonymer men vi i Sverige är så vana vid att konsumera och byta ut att vi tror att vi behöver det vi egentligen vill ha.

Sedan menar jag inte att vi inte ska "få" konsumera mer än vi behöver.
Men det kan vara nyttigt att ibland fundera på vad som är behov och vad som är önskemål och "ha-begär".
Att fundera på när man ska vara tillfreds, vad man ska kräva.
Och nu tänker jag även på bekvämlighets-faktorer.
Är det rimligt att kräva en kollektivtrafik med bussar, tunnelbaneturer el liknande var tionde minut?
Eller är det OK att acceptera att man får vänta?
Är det rimligt att begära att apoteket håller öppet 12 timmar varje dag, veckan runt, eller är det OK att acceptera att man får planera sina inköp av läkemedel (undantaget jourläkemedel men sådana finns det tillgång till)?
Är det rimligt att begära av exempelvis kommunen att man som gammal och sjuk, får hjälp att komma ut på promenad (det vore nog väldigt välgörande, men frågan är vem som ska betala för tjänsten)?

Och det är väl egentligen sådant som val och politik handlar om: vilka förväntningar eller krav ska vi ha på "samhället".
Vem ska få hur mycket i vilka situationer, och vem ska betala för kalaset, och hur mycket?
Jag har ett behov att fylla, tillfredsställelsen att köra en ny bil, bära moderna kläder eller ha det senaste i huset. Det är inget livsnödvändigt behov, det är bara en känsla av tillfredsställelse som skapas. Kommer själv ihåg hur jag sparade 1 år för att kunna köpa en leksak som mina föräldrar ansåg onödig. glädjen när fick den i min hand, för egna pengar....och tomheten när jag insåg att det var bara en leksak utan större långsiktigt värde
 
Visst vore det vackert om människors drivkraft inte vore ekonomi och ha-begär?
Men förutom gällande ett fåtal människor så är ju det en utopi.

Som du skriver: vi har ett accelererande konsumtionssamhälle (jo, jag ändrar ditt sätt att uttrycka dig till hur jag tolkar dig) där ha-hetsen bara blir större och större. Och det gäller prylar, kläder, ändra vårt utseende.
Vi ska ha, ha, ha.
Helst få, få, få med minimal egen insats.

Och visserligen är människans strävan efter att få så mycket som möjligt med minsta möjliga egeninsats en historiskt viktig del i att vi kunnat förbättra vår levnadsstandard. Den drivkraften har lett till många uppfinningar som förenklat vardagen. Cykel - för att fortare kunna färdas längre med mindre ansträngning. Bilen, samma sak.

Pengar är viktigt, om man vill ha mer än ren basic.
Och det vill de flesta av oss.
Jag vill definitivt ha mer än ren basic (där basic alltså får ses som tak över huvudet och lite större tak än strängt taget nödvändigt (nödvändigt är väl omkring tio-tolv kvadratmeter om vi ska vara sådana), mat och kläder).
Jag vill kunna köpa böcker och garner för mitt nöjes skull, kunna köpa lite extra god mat, kunna köpa vin ibland, kunna äga häst. Äga en bil för min bekvämlighets skull.

Det mesta i de flestas liv i Sverige idag ligger en bit över basic.
Två telefonabonnemang, flera internetuppkopplade apparater, TV och så vidare.
Människans ha-begär har även historiskt varit den stora drivkraften och jag tror att det är naivt att tänka att den drivkraften kommer att försvinna.

Inte i alla kulturer. Jag tänker tex på Trobrianderna i Papua New Guinea, Kibbutzerna och hur Israel skapades, vissa amerikanska natives stammar. Japan innan västerlänningar, och andra mindre samhällen. Så visst existerar de, men på en mindre skala och för det mesta historiskt sett. Men globalt idag så är det personlig vinst som är drivkraften absolut.

Sverige tillhör också globalt 1% och vår livsstil och konsumtion som den är idag är antagligen inte hållbar. Inte vår generation och inte nästa, men nästnästa eller om vi har tur, nästnästnästa kommer att få ändra livsstil ganska brutalt. Jag tror att när bollen väl börjar rulla neråt kommer det att gå relativt snabbt. Ett tecken är att Earth Overshoot Day, när vi börjar leva över jordens tillgångar förekommer tidigare och tidigare. Klimatet håller på att förändras, kontroversen är snarare hur mycket människans ansvar det är och om vi idag som samhälle har viljan, forskningen och resurserna att influera klimatförändringarna som är på gång.

Men, när det blir ett problem är vi alla döda med råge. Så vi kan fortsätta leva som idag, det är inget problem för oss. Själviskheten och jag, jag, jag kommer att bli ännu mer extrem när människan ska leva på allt mindre resurser globalt, som vi (Sverige) dessutom tar för givet.
 
Något som jag finner oroande är att allmän forskning negligeras för mer specialistforskning som drivs framåt av läkemedelsföretagen och att vissa sjukdomar därmed prioriteras. Det pågår mycket forskning om övervikt, diabetes och liknande som främst är välfärdssjukdomar. Men de största genombrotten i medicin har i stor utsträckning haft sin grund i allmän grundforskning som naturligt lett till upptäckter som senare lett till genombrott.

Ett exempel är forskning runt Ebola. Så länge det var koncentrerat på några länder i Västafrika med låg betalningsförmåga så prioriterades det inte trots att det är en av världens sjukdomar med högst dödlighet. Men när västvärlden vaknade genom att medborgare där insjuknade så lades det resurser på det och nu, efter några år, finns det ett effektivt Ebola vaccin. Det är bl.a därför jag finner Gates foundation så beundransvärd, att det fokuserade på ett av världens största sjukdomar och som har enorma negativa konsekvenser i tredje världen, malaria, som återigen inte lönar sig för privata läkemedelesföretag eftersom betalningsförmågan är låg och det därför inte lagts resurser på det.

Den etiska frågan för mig är, ska vi i Sverige och övriga västvärlden lägga stora resurser på att människor ska leva längre och längre och under sina sista år kostar stora pengar medan deras livskvalitet är högst tvivelaktig. Att det sätts in enorma resurser på tex för tidigt födda bäbisar som ''naturligt' skulle dö på bekostnad av friska, starka människor i andra delar av världen. Nummer ett är det naturliga och det som finns idag. Vad som händer i framtiden, det får vi aldrig veta.
 
Något som jag finner oroande är att allmän forskning negligeras för mer specialistforskning som drivs framåt av läkemedelsföretagen och att vissa sjukdomar därmed prioriteras. Det pågår mycket forskning om övervikt, diabetes och liknande som främst är välfärdssjukdomar. Men de största genombrotten i medicin har i stor utsträckning haft sin grund i allmän grundforskning som naturligt lett till upptäckter som senare lett till genombrott.

Ett exempel är forskning runt Ebola. Så länge det var koncentrerat på några länder i Västafrika med låg betalningsförmåga så prioriterades det inte trots att det är en av världens sjukdomar med högst dödlighet. Men när västvärlden vaknade genom att medborgare där insjuknade så lades det resurser på det och nu, efter några år, finns det ett effektivt Ebola vaccin. Det är bl.a därför jag finner Gates foundation så beundransvärd, att det fokuserade på ett av världens största sjukdomar och som har enorma negativa konsekvenser i tredje världen, malaria, som återigen inte lönar sig för privata läkemedelesföretag eftersom betalningsförmågan är låg och det därför inte lagts resurser på det.

Den etiska frågan för mig är, ska vi i Sverige och övriga västvärlden lägga stora resurser på att människor ska leva längre och längre och under sina sista år kostar stora pengar medan deras livskvalitet är högst tvivelaktig. Att det sätts in enorma resurser på tex för tidigt födda bäbisar som ''naturligt' skulle dö på bekostnad av friska, starka människor i andra delar av världen. Nummer ett är det naturliga och det som finns idag. Vad som händer i framtiden, det får vi aldrig veta.
På bekostnad av? Man kan väl göra både och brukar det sägas.
 
Den etiska frågan för mig är, ska vi i Sverige och övriga västvärlden lägga stora resurser på att människor ska leva längre och längre och under sina sista år kostar stora pengar medan deras livskvalitet är högst tvivelaktig. Att det sätts in enorma resurser på tex för tidigt födda bäbisar som ''naturligt' skulle dö på bekostnad av friska, starka människor i andra delar av världen. Nummer ett är det naturliga och det som finns idag. Vad som händer i framtiden, det får vi aldrig veta.

Mycket viktig globalt etisk fråga.

I västvärlden får vi eventuellt inte dö.
Utom om vi vill dö själva, för då ska vi ha rätt att bestämma det utom om vi samtidigt är psykiskt sjuka.

Usch, nu ramlar jag in på den diskussionen...

Men "epidemin" av psykiskt illabefinnande i Sverige är internationellt sett ganska märklig. Vi lever i ett materiellt sett oerhört bra land. Vi lever allt längre, och överlever längre och bättre efter allvarliga sjukdomar som olika cancerformer, hjärtinfarkter och så vidare.
Samtidigt mår vi allt sämre i själen.

Man undrar varför...

Och jag tror att en del handlar om att vi lever i ett för högt tempo, mentalt. Vi förväntar oss massor, kanske mer än vad som är rimligt. Vi jämför vårt liv med något slags ideal som faktiskt egentligen inte finns.
Och nej, det är inte "sammhällets" fel att det blir så, utan det är vi individer som faktiskt väljer att springa med. Vi har svårt att se alternativen - lite @Anders inställning att man faktiskt inte behöver så mycket egentligen.
Så vi springer vidare i vår konsumtionshets: saker, utseende, resor, "självförverkliganden". Upplevelseindustrin växer (antagligen bra för samhällsekonomin).

Usch. Jag förstör den här tråden som ju skulle handla om politik...
 
Inte i alla kulturer. Jag tänker tex på Trobrianderna i Papua New Guinea, Kibbutzerna och hur Israel skapades, vissa amerikanska natives stammar. Japan innan västerlänningar, och andra mindre samhällen. Så visst existerar de, men på en mindre skala och för det mesta historiskt sett. Men globalt idag så är det personlig vinst som är drivkraften absolut.

Mja, jag läste faktiskt precis en artikel om Israels historia ur synvinkeln från en man som flyttade dit som ung till en Kibbutz, 40 tal? Det verkar inte ha varit bara sol och gröna skogar utan mycket hård social kontroll som gjorde att bästa kompisens dröm om att få äga en cykel hölls i hårt schack (eftersom man inte fick äga). Enl artikeln var enda exportvaran apelsiner och innovatörer från universiteten flydde landet eftersom det inte fanns något ekonomiskt utrymme för innovation. Det släpptes någon gång på 70-80-talet? Det lät inte som någon jättelycklig tillvaro med den hårda sociala kontrollen (samtidigt är kompisen som inte fick ha cykel nu rik pga Kibbutzens lyckade tekniska företag, men tycker inte heller det var kanske den perfekta lösningen). Navajos sociala kontroll tror jag säger att man inte får vara märkbart rikare än övrig släkt eftersom man då inte delat med sig tillräckligt. Jag gissar att samtliga går ut på hård social kontroll.
 
Mycket viktig globalt etisk fråga.

I västvärlden får vi eventuellt inte dö.
Utom om vi vill dö själva, för då ska vi ha rätt att bestämma det utom om vi samtidigt är psykiskt sjuka.

Usch, nu ramlar jag in på den diskussionen...

Men "epidemin" av psykiskt illabefinnande i Sverige är internationellt sett ganska märklig. Vi lever i ett materiellt sett oerhört bra land. Vi lever allt längre, och överlever längre och bättre efter allvarliga sjukdomar som olika cancerformer, hjärtinfarkter och så vidare.
Samtidigt mår vi allt sämre i själen.

Man undrar varför...

Och jag tror att en del handlar om att vi lever i ett för högt tempo, mentalt. Vi förväntar oss massor, kanske mer än vad som är rimligt. Vi jämför vårt liv med något slags ideal som faktiskt egentligen inte finns.
Och nej, det är inte "sammhällets" fel att det blir så, utan det är vi individer som faktiskt väljer att springa med. Vi har svårt att se alternativen - lite @Anders inställning att man faktiskt inte behöver så mycket egentligen.
Så vi springer vidare i vår konsumtionshets: saker, utseende, resor, "självförverkliganden". Upplevelseindustrin växer (antagligen bra för samhällsekonomin).

Usch. Jag förstör den här tråden som ju skulle handla om politik...

Jag tycker tvärtom att du har tagit upp vad som är en viktig, kanske den viktigaste valfrågan. Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut. Inte bara till nästa val utan våra barns val. Sverige är en potatisgrodd globalt sett och därmed säger många att det är spelar någon roll vad svenskar gör. Men du har rätt att folk idag mår sämre än de gjort tidigare, till en del är det nog, som diskuterats i andra trådar, att man idag är mer öppen för psykisk ohälsa än man var tidigare. Men också att det liv vi lever idag förstärker dåligt mående pga av just den materialistiska hets som aldrig varit större och späs på av sociala medier. Allt snurrar fortare och fortare. Jag kommer ihåg när det var två kanaler och ingen reklam. Bland det roligaste som fanns var att gå på bio och se reklamen :cool: Roligt att de fortfarande kör samma Stimorol reklam. Idag bara väller information in över oss och bara att försöka sålla är i princip omöjligt och känns det som, överstimulerar oss mentalt.

Eftersom moroten att det inte är etiskt och moraliskt försvarbart att konsumera i den takt vi gör idag, att vi 'behöver' alla saker vi köper inte fungerar, kanske käppen måste dit istället. Höj momsen för mobiltelefoner tills folk inte köper en ny varje år när den senaste modellen kommer ut. Att mobiltelefoner är en riktig miljöbov det är allmänt accepterat. Flyg och bränsleskatterna har vi redan nämnt. Höj moms på tex billiga importerade kläder så HM inte kan sälja ett par byxor för 149 kr genom att tillverka dem i ett låglöneland och transportera dem över halva jorden. Det finns många verktyg för en politisk majoritet i riksdag och regering att dämpa konsumtionen. Men frågan är väl främst om man vill eller kan (dvs vill bli omvald nästa mandatperiod). Lite liknande föräldraledigheten. Uppenbarligen hjälper det inte att alla vet vikten av att ett barn knyter ann lika mycket till pappa som mamma, att föräldraskap är en löne- och karriärsfälla för kvinnor. Därför måste lagstiftning om speciella pappamånader användas.
 
Jag tycker tvärtom att du har tagit upp vad som är en viktig, kanske den viktigaste valfrågan. Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut. Inte bara till nästa val utan våra barns val. Sverige är en potatisgrodd globalt sett och därmed säger många att det är spelar någon roll vad svenskar gör. Men du har rätt att folk idag mår sämre än de gjort tidigare, till en del är det nog, som diskuterats i andra trådar, att man idag är mer öppen för psykisk ohälsa än man var tidigare. Men också att det liv vi lever idag förstärker dåligt mående pga av just den materialistiska hets som aldrig varit större och späs på av sociala medier. Allt snurrar fortare och fortare. Jag kommer ihåg när det var två kanaler och ingen reklam. Bland det roligaste som fanns var att gå på bio och se reklamen :cool: Roligt att de fortfarande kör samma Stimorol reklam. Idag bara väller information in över oss och bara att försöka sålla är i princip omöjligt och känns det som, överstimulerar oss mentalt.

Eftersom moroten att det inte är etiskt och moraliskt försvarbart att konsumera i den takt vi gör idag, att vi 'behöver' alla saker vi köper inte fungerar, kanske käppen måste dit istället. Höj momsen för mobiltelefoner tills folk inte köper en ny varje år när den senaste modellen kommer ut. Att mobiltelefoner är en riktig miljöbov det är allmänt accepterat. Flyg och bränsleskatterna har vi redan nämnt. Höj moms på tex billiga importerade kläder så HM inte kan sälja ett par byxor för 149 kr genom att tillverka dem i ett låglöneland och transportera dem över halva jorden. Det finns många verktyg för en politisk majoritet i riksdag och regering att dämpa konsumtionen. Men frågan är väl främst om man vill eller kan (dvs vill bli omvald nästa mandatperiod). Lite liknande föräldraledigheten. Uppenbarligen hjälper det inte att alla vet vikten av att ett barn knyter ann lika mycket till pappa som mamma, att föräldraskap är en löne- och karriärsfälla för kvinnor. Därför måste lagstiftning om speciella pappamånader användas.

Ett bekymmer, som jag ser det, är att konsumtion driver vår samhällsekonomi och därmed mer eller mindre bekostar vår "välfärd". Därmed har inte politikerna intresse att bromsa privatkonsumtionen.
Man skulle kunna tänka sig att man skulle lägga en morot för konsumtion av tjänster i stället för varor, så att vi i stället blir ett tjänstesamhälle: jag köper tjänsten hårklippning av dig, du köper tjänsten gräsklippning av mig, typ.
Och så ska vi inte hjälpas åt (du får inte hjälpa mig genom att klippa mitt hår gratis, jag får inte hjälpa dig att gå med gräsklipparen utan att ta betalt) utan varje gång någon gör en annan en tjänst, ska pengar byta ägare och beskattas.

För samhällsekonomin, som blir mer och mer ansträngd både statligt och "landstingskommunalt", bygger ju på skatteintäkter i första hand.
Skatteintäkter som skapas av konsumtion mer än något annat.

Eftersom Sverige är ett höglöneland för "outbildad arbetskraft" så blir det dyrt att ha produktion i Sverige. Vilket vi ju märkt i och med att tillverkningsindustrin internationaliserats och till stor del flyttat utomlands genom åren.
Orsaken har ju varit lägre produktionskostnader i andra länder och det handlar med stor säkerhet om löneläge, gissningsvis även om regler kring miljö, andra arbetslivsregler, arbetsmiljölagar, arbetsgivaransvar (rehabilitering et c).
Gissningsvis finns energikostnader också med i beräkningen om varför det är dyrt att producera i Sverige: för att ha en dräglig inomhusmiljö krävs bättre, mer välisolerade byggnader och större energiuppgång till uppvärmning.

Så som sagt, Sverige har försatt sig i en rävsax genom att vara dyrt att producera i, alltså har tillverkningsindustrin krympt.
Arbetstillfällena inom tillverkningsindustrin har behövt ersättas med något annat.
Vi har stora arbetsgivare inom vård, skola, omsorg samt statliga verksamheter. Det är bra, för det ger skatteintäkter. Men kostnaden ligger ju också på det allmänna i och med att de här verksamheterna är skattefinansierade.

Att vi konsumerar innebär ju arbetstillfällen (affärsanställda) med skatte- och momsintäkter till det allmänna och behövs därför.
Tjänstekonsumtion skulle väl antagligen inte vara lika miljöbelastande, beroende på vilka tjänster vi tänker på.
Därmed ett inte helt dumt grepp med RUT-avdraget så fler har råd att köpa tjänster, och därmed (tror jag) skapa fler arbetstillfällen.
Sedan kan man argumentera för att både ROT och RUT är skumma avdrag - att staten ska subventionera viss jobb men det sker ju redan i mycket stor skala.
Än en gång är det våra relativt höga lönenivåer som försvårar: eftersom även personer utan postgymnasial utbildning har ganska höga löner (internationellt sett, alltså) så blir det svettigt att köpa deras insatser för skattade pengar.
 
Fast med det resonemanget borde RUT gälla alla tjänster och då föredrar jag en generell momssänkning på alla tjänster. Eller föredrar, jag är helt emot RUT och ROT som återigen ger subventioner främst åt bemedlade och de som äger sina bostäder.
 
Fast med det resonemanget borde RUT gälla alla tjänster och då föredrar jag en generell momssänkning på alla tjänster. Eller föredrar, jag är helt emot RUT och ROT som återigen ger subventioner främst åt bemedlade och de som äger sina bostäder.

Generell momssänkning är en intressant tanke.

Man befarade ju att RUT främst skulle nyttjas av bemedlade... men det har väl visat sig (?) att RUT faktiskt nyttjas för exempelvis städning av ganska många pensionärer. Eftersom kostnaden, med RUT, inte skiljer sig så mycket från kostnaden för hjälp med städning utfört via kommunens verksamheter (typ, hemtjänst).
Det är åtminstone den bilden jag fått genom att prata med människor, bland andra sådana som driver städföretag. Dock är jag medveten om att det inte är självklart generaliserbart bara för att de jag stött på har den erfarenheten.

ROT: håller med om att det enbart gäller människor som äger sin bostad. Det hör ju liksom till definitionen.

Det jag tycker var intressant i debatten var att det ansågs att RUT-tjänster var lite fult att nyttja, medan ROT var lite fint att nyttja.
Du kommer ihåg, "pigdebatten".

Jag tror att det vore bra för Sveriges samhällsekonomi och "välfärd" att främja eget företagande genom att underlätta för fåmansbolag (eller vad det nu heter; du vet en egenföretagare eller företag som har få anställda).
Det jag ser idag av egenföretagare är att de sliter hårt. De har högt skattetryck, de åtar sig väldigt mycket jobb för att vara säkra på att det ska kunna gå runt och för att kunna få semester/ledigheter.
De egenföretagare jag tänker på är sådana som är helt egna, utan anställda.

Hur man ska göra det? Det vet jag förstås inte.
Man kunde kanske tänka sig att underlätta trygghet vid sjukdom; sjukfrånvaro "kan" de ju inte ha eftersom de då blir helt utan pengar (om de inte betalat in stora summor till FK).

Eftersom tillverkningsindustrin är dyr i Sverige, behöver vi som sagt hitta andra sätt att driva samhällsekonomi. Egenföretagande och tjänstesektorn är väl det bästa alternativet tänker jag (även om jag själv inte skulle vilja vara egenföretagare vilket man ju kan vara med rätt stor ekonomisk framgång även i mitt yrke; jag väljer bekvämligheten att vara anställd trots att jag skulle kunna tjäna betydligt mer pengar som privat aktör på olika sätt) men man behöver nog som sagt underlätta för folk att driva företag.
 
Generell momssänkning är en intressant tanke.

Man befarade ju att RUT främst skulle nyttjas av bemedlade... men det har väl visat sig (?) att RUT faktiskt nyttjas för exempelvis städning av ganska många pensionärer. Eftersom kostnaden, med RUT, inte skiljer sig så mycket från kostnaden för hjälp med städning utfört via kommunens verksamheter (typ, hemtjänst).
Det är åtminstone den bilden jag fått genom att prata med människor, bland andra sådana som driver städföretag. Dock är jag medveten om att det inte är självklart generaliserbart bara för att de jag stött på har den erfarenheten.

ROT: håller med om att det enbart gäller människor som äger sin bostad. Det hör ju liksom till definitionen.

Det jag tycker var intressant i debatten var att det ansågs att RUT-tjänster var lite fult att nyttja, medan ROT var lite fint att nyttja.
Du kommer ihåg, "pigdebatten".

Jag tror att det vore bra för Sveriges samhällsekonomi och "välfärd" att främja eget företagande genom att underlätta för fåmansbolag (eller vad det nu heter; du vet en egenföretagare eller företag som har få anställda).
Det jag ser idag av egenföretagare är att de sliter hårt. De har högt skattetryck, de åtar sig väldigt mycket jobb för att vara säkra på att det ska kunna gå runt och för att kunna få semester/ledigheter.
De egenföretagare jag tänker på är sådana som är helt egna, utan anställda.

Hur man ska göra det? Det vet jag förstås inte.
Man kunde kanske tänka sig att underlätta trygghet vid sjukdom; sjukfrånvaro "kan" de ju inte ha eftersom de då blir helt utan pengar (om de inte betalat in stora summor till FK).

Eftersom tillverkningsindustrin är dyr i Sverige, behöver vi som sagt hitta andra sätt att driva samhällsekonomi. Egenföretagande och tjänstesektorn är väl det bästa alternativet tänker jag (även om jag själv inte skulle vilja vara egenföretagare vilket man ju kan vara med rätt stor ekonomisk framgång även i mitt yrke; jag väljer bekvämligheten att vara anställd trots att jag skulle kunna tjäna betydligt mer pengar som privat aktör på olika sätt) men man behöver nog som sagt underlätta för folk att driva företag.

Jag tycker inte att staten ska bestämma vilka tjänster varje medborgare behöver mest och bara subventionera dessa. Jag lägger inga värderingar på vilka tjänster som efterfrågas. Tycker bara inte att det är politikernas uppdrag att styra det.

Ja, det är ganska ofördelaktigt att driva små företag i detta land. Alla skyddsnät försvinner och man beskattas stenhårt, även för låga inkomster. Lite större företag ordnar det genom olika upplägg. Men vi som bara vill driva företag för själva verksamhetens skull får det tufft. Att omfattas av samma regler som exempelvis den globala koncernen TUI när det gäller resegaranti är ganska knepigt (krävs när man erbjuder BÅDE ridning och övernattning) Mycket tid till administration till nästan ingen nytta för någon.

Alla pratar förenklingar. Min upplevelse är att det går svagt åt fel håll fortfarande.
 
Ett bekymmer, som jag ser det, är att konsumtion driver vår samhällsekonomi och därmed mer eller mindre bekostar vår "välfärd". Därmed har inte politikerna intresse att bromsa privatkonsumtionen.
Man skulle kunna tänka sig att man skulle lägga en morot för konsumtion av tjänster i stället för varor, så att vi i stället blir ett tjänstesamhälle: jag köper tjänsten hårklippning av dig, du köper tjänsten gräsklippning av mig, typ.
Och så ska vi inte hjälpas åt (du får inte hjälpa mig genom att klippa mitt hår gratis, jag får inte hjälpa dig att gå med gräsklipparen utan att ta betalt) utan varje gång någon gör en annan en tjänst, ska pengar byta ägare och beskattas.

För samhällsekonomin, som blir mer och mer ansträngd både statligt och "landstingskommunalt", bygger ju på skatteintäkter i första hand.
Skatteintäkter som skapas av konsumtion mer än något annat.

Eftersom Sverige är ett höglöneland för "outbildad arbetskraft" så blir det dyrt att ha produktion i Sverige. Vilket vi ju märkt i och med att tillverkningsindustrin internationaliserats och till stor del flyttat utomlands genom åren.
Orsaken har ju varit lägre produktionskostnader i andra länder och det handlar med stor säkerhet om löneläge, gissningsvis även om regler kring miljö, andra arbetslivsregler, arbetsmiljölagar, arbetsgivaransvar (rehabilitering et c).
Gissningsvis finns energikostnader också med i beräkningen om varför det är dyrt att producera i Sverige: för att ha en dräglig inomhusmiljö krävs bättre, mer välisolerade byggnader och större energiuppgång till uppvärmning.

Så som sagt, Sverige har försatt sig i en rävsax genom att vara dyrt att producera i, alltså har tillverkningsindustrin krympt.
Arbetstillfällena inom tillverkningsindustrin har behövt ersättas med något annat.
Vi har stora arbetsgivare inom vård, skola, omsorg samt statliga verksamheter. Det är bra, för det ger skatteintäkter. Men kostnaden ligger ju också på det allmänna i och med att de här verksamheterna är skattefinansierade.

Att vi konsumerar innebär ju arbetstillfällen (affärsanställda) med skatte- och momsintäkter till det allmänna och behövs därför.
Tjänstekonsumtion skulle väl antagligen inte vara lika miljöbelastande, beroende på vilka tjänster vi tänker på.
Därmed ett inte helt dumt grepp med RUT-avdraget så fler har råd att köpa tjänster, och därmed (tror jag) skapa fler arbetstillfällen.
Sedan kan man argumentera för att både ROT och RUT är skumma avdrag - att staten ska subventionera viss jobb men det sker ju redan i mycket stor skala.
Än en gång är det våra relativt höga lönenivåer som försvårar: eftersom även personer utan postgymnasial utbildning har ganska höga löner (internationellt sett, alltså) så blir det svettigt att köpa deras insatser för skattade pengar.
Jag tänker mig att till viss del kan det problemet kompenseras om man köper dyrare saker. Dvs om man vill spendera 5 000 kan man ju lägga det på en sak, tio saker eller tjugo saker.

Det är möjligt att konsumtionens snurror kan "hållas igång" till viss del om en person köper en ylletröja från Ivanhoe stickad och designad i Sverige (vem vet en vacker dag kanske ullen kommer härifrån också istället för slängs, iofs vet jag inte så mycket om ullkvaliteter) för 1300 kr och tvättar den en gång i halvåret istället för 5 fleece från Kina som de tvättar en gång i veckan.
 
Jag tycker inte att staten ska bestämma vilka tjänster varje medborgare behöver mest och bara subventionera dessa. Jag lägger inga värderingar på vilka tjänster som efterfrågas. Tycker bara inte att det är politikernas uppdrag att styra det.

Ja, det är ganska ofördelaktigt att driva små företag i detta land. Alla skyddsnät försvinner och man beskattas stenhårt, även för låga inkomster. Lite större företag ordnar det genom olika upplägg. Men vi som bara vill driva företag för själva verksamhetens skull får det tufft. Att omfattas av samma regler som exempelvis den globala koncernen TUI när det gäller resegaranti är ganska knepigt (krävs när man erbjuder BÅDE ridning och övernattning) Mycket tid till administration till nästan ingen nytta för någon.

Alla pratar förenklingar. Min upplevelse är att det går svagt åt fel håll fortfarande.
Om inte samhället ska få bestämma vems verksamheter man vill stödja, vem ska då göra det. Vi har ju beslutat att gemensamt finansiera vårs, skola o omsorg eller hur?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Kattbilder #9
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp