Nu har jag en ny, lite märklig och sorglig, upplevelse att dela med mig av!
Hittar en medryttarannons på en jättetrevlig, 10-årig häst som hoppas 90 cm-1 m, ägaren vill ha hjälp med uteritt och lättare dressyrpass 2 ggr i veckan. Ska vara trevlig, välriden och ärlig. Upplägget känns perfekt för mig då jag haft uppehåll i ett par år och känner mig lite ringrostig, vilket jag också var öppen med för ägaren som även erbjöd sig att ge mig lektioner till mindre betalning. Tjoho vad kul!
Kommer ut till stallet. Jättemysig, trevlig häst och en ägare som kändes något stressad och disträ men ändå trevlig. Vi hjälptes åt med att klä på hästen och den stod snäll som ett ljus. Inne i ridhuset så frågade jag ägaren om hon ville rida först (alltid kul att se från marken och vara lite förberedd på vad man har att ta i, kanske få lite tips och så), men det tyckte hon inte behövdes. Jaja, upp på ryggen och börjar skritta fram. Ägaren står i ett hörn av ridhuset och flamsar högljutt med några andra tjejer i stallet (jag är 26 och hon kring 40 men jag kände mig som den där 12-åringen i stallet igen som var lite rädd för de stora, duktiga tjejerna..). Tänker att det kanske inte är så konstigt att hon inte säger något till mig, finns ju inte så mycket att instruera kring. Provar lite sidoförflyttningar, travar, galopperar - hästen är som en DRÖM! Så otroligt mysig att rida, mjuk, lätt i munnen, spetsade öron och fin i kroppen, jag blir lite kär. Lätt topp 5 ridpass jag haft. Ägaren har fortfarande inte kommenterat någonting (knappt tittat vad jag märkt heller) men jag är ju i himlen så.. Till slut vänder hon sig mot mig och börjar, ganska snäsigt, säga att jag måste sätta press på hästen och höja formen. Han går riktigt trevligt tycker jag, och framförallt i den formen jag klarar av för tillfället, lite lägre men lösgjord, så jag kände mig rätt nöjd. Nej, då skulle hon hoppa upp och visa "Hur man måste göra med hästskrället!"....
Det var sporrar in i sidorna, det var slit i munnen, det var dressyrspö på i varje steg och konstant smackande. Piskande svans, rullande ögon och öronen bakåt. Efter tio minuter av detta gav hästen upp, böjde in mulen så fint mot bringan, och ägaren var superdupernöjd. Tjejerna i ridhuset stod och berömde, "Guuuud vad fin han är, nu GAV han äntligen upp".
Hennes sammanfattning var att han är dum ibland och måste sättas på plats, och att jag är för mesig för honom, så det blir nog inte bra det här. Fick även en liten uppläxning om att jag aldrig kommer komma någonstans i min ridning om jag inte blir tuffare.
Fick sedan veta av en bekant att hans förra medryttare hade utökat sina dagar till 5 ggr/vecka, då ägaren knappt vill rida och medryttaren i fråga blev lika ledsen varje gång av att tänka på vad den får stå ut med de dagar ägaren rider.. Önskar innerligt att jag hade mer tid och pengar så hade jag köpt den där hästen på en gång..