Det är bara det att det kan sluta på två sätt. Antingen blir jag lugnare då jag vet vad som väntar, eller så blir jag skräckslagen och kommer ha ångest inför FL. Låter nog några testa före mig, för att se deras reaktion.
Jag blev sövd när mitt snitt gjordes, så jag har knappt koll på själv hur det går tillAh, jag förstår! Vi har ju några nysnittade i tråden nu som kanske kan berätta om det praktiska tillvägagångssättet?
Själv är jag inte särskilt sugen på något sätt att få ut ungen på, men ut vill jag ha den så det är inte så mycket att be för
. Och sen komplikationer med inflammation i livmodern, så min smärta efteråt var rejält mycket värre än normalt vid snitt, så det vill jag inte riskera att skrämma upp någon med Jag tycker för övrigt verkligen synd om min sambo just nu. Humöret är inte att leka med, och jag växlar mellan snäll och glad och skvalande tårar på 5 sekunder, eller ilskeutbrott och fräsanden för den delen...
Jag växlar mellan hopp om att humöret ska bli bättre när bebis är född, till rädsla att det blir ännu värre då med sömnbrist och en bebis som kommer kräva all energi... Om jag och sambon bråkar idag är det ju bara vi som påverkas, sen finns ju en liten att ta hänsyn till också.
). Förlåt i förväg för långt inlägg och tack för att/om ni orkar läsa. heartHar sytt endel (du kan se lite av det i sytråden på buke om du är nyfiken
Laga kläder är inte fy skam det heller, kommer man långt med
Så skönt att vara hemma! Har sovit sjukt dåligt i sjukhussängen och längtat efter storebror. Storebror har varit och hälsat på varje dag och är inte helt nöjd med situationen, tycker mest bebis-grejen är onödig och jobbigt att dela med sig av mamma och pappa. Men idag en stund efter vi kommit hem satte han sig i soffan, sträckte ut armarna och ville hålla henne
Läkaren som snittade mig kom till mitt rum på BB igår och pratade om operationen. Snittet gick jättebra, men hon hade sett under operationen att jag hade väldigt små äggstockar. Uppenbarligen fungerar de, men det lät lite på henne som att hon var förvånad att jag blivit gravid spontant, utan ivf. Kanske fanns en anledning till att jag kände klockan ticka...
Imorgon är det tredje gången på gravidyoga. Instruktören ska ha med sig en smärtsimulator så man får känna på lite hur det kommer kännas att föda och kunna koncentrera sig på andning. Vete tusan om det är klokt att prova den eller inte.
Du måste rapportera till oss hur det hela gick/gick till!Jag blev sövd när mitt snitt gjordes, så jag har knappt koll på själv hur det går till
. När jag snittades var det i vaket tillstånd men känner att jag inte har direkt bättre koll för det... Åh, jag måste bara ventilera (har varit så himla upptagen igår så har verkligen längtat till att få skriva av mig här
Jag har ju varit superpepp inför förlossningen. I min målbild så drar det igång, jag badar varmt (fungerar skitbra som smärtlindring för mig) hemma fram till dess att det är dags att åka in. Vi åker in, jag föder min son. Vi stannar 2 dygn på sjukhuset, kommer hem och har 10 dagar i bebisbubblan innan min man måste jobba igen. Allting frid och fröjd.
Men. Igår morse slog det mig med full kraft (och ja, det är HELT ORIMLIGT att jag inte insett det här innan, men det är väl en skyddsmekanism) att det här troligtvis inte alls kommer att inträffa, för vart får mannens barn plats i bilden? Det närmsta min målbild vi kommer är om förlossningen drar igång en tisdag eller onsdag på pappavecka (dom byter på fredagar), farmor tar barnen och dom åker tidigare till sin mamma, vi kommer hem på fredagen och får sedan en vecka ihop, bara vi två. Men vad är sannolikheten för det liksom? Att det ska dra igång just då.. typ noll.
Och bara tanken på att ha barnen där när jag kommer hem från BB ger mig uppriktigt panik. Alltså på riktigt på den nivå att jag hellre skulle flytta hem till pappa och hans sambo första tiden med bebisen och lämna min man med sina barn. Jag pratade med min man om det igår och insåg ju att hans målbild troligtvis inte alls överensstämmer med min och det gör den ju inte. Han ser det som det mest självklara (och mysiga) i världen att storebröderna är hemma när bebis kommer hem. Han är livrädd att dom ska känna sig bortstötta annars (förståeligt) och menar på att om det vore våra gemensamma barn skulle det vara självklart att dom var där när vi kom hem. Och ja, det vore det ju, men det skulle ju också innebära att jag hade gjort det här två gånger tidigare och (troligtvis) var lite mer avslappnad med det.
Nu känner jag bara att jag kommer inte ha någon ork alls att ge av mig själv eller min upplevelse för att skydda hans barns känslor och få dom att känna sig inkluderade. Ego, jag vet.. Men jag känner att jag ger så otroligt mycket av mig själv hela tiden för just hans barn och det här är något jag troligtvis (om mannen får bestämma) bara får uppleva en gång i livet och det är det största som någonsin kommer hända mig. Då vill jag inte offra en del av min upplevelse för någon annans skull. Och bara tanken på att hans barn ska krypa upp i sängen med mig där jag sitter med bebis, läckande bröst, avslag och troligtvis i en hormonell bergochdalbana får mig att rysa.
Åhh.. jag vet inte hur vi ska få ihop det här alls, jag vet bara att jag just nu känner för att krypa ihop i fosterställning och bara gråta.
Åh, jag måste bara ventilera (har varit så himla upptagen igår så har verkligen längtat till att få skriva av mig här
Jag har ju varit superpepp inför förlossningen. I min målbild så drar det igång, jag badar varmt (fungerar skitbra som smärtlindring för mig) hemma fram till dess att det är dags att åka in. Vi åker in, jag föder min son. Vi stannar 2 dygn på sjukhuset, kommer hem och har 10 dagar i bebisbubblan innan min man måste jobba igen. Allting frid och fröjd.
Men. Igår morse slog det mig med full kraft (och ja, det är HELT ORIMLIGT att jag inte insett det här innan, men det är väl en skyddsmekanism) att det här troligtvis inte alls kommer att inträffa, för vart får mannens barn plats i bilden? Det närmsta min målbild vi kommer är om förlossningen drar igång en tisdag eller onsdag på pappavecka (dom byter på fredagar), farmor tar barnen och dom åker tidigare till sin mamma, vi kommer hem på fredagen och får sedan en vecka ihop, bara vi två. Men vad är sannolikheten för det liksom? Att det ska dra igång just då.. typ noll.
Och bara tanken på att ha barnen där när jag kommer hem från BB ger mig uppriktigt panik. Alltså på riktigt på den nivå att jag hellre skulle flytta hem till pappa och hans sambo första tiden med bebisen och lämna min man med sina barn. Jag pratade med min man om det igår och insåg ju att hans målbild troligtvis inte alls överensstämmer med min och det gör den ju inte. Han ser det som det mest självklara (och mysiga) i världen att storebröderna är hemma när bebis kommer hem. Han är livrädd att dom ska känna sig bortstötta annars (förståeligt) och menar på att om det vore våra gemensamma barn skulle det vara självklart att dom var där när vi kom hem. Och ja, det vore det ju, men det skulle ju också innebära att jag hade gjort det här två gånger tidigare och (troligtvis) var lite mer avslappnad med det.
Nu känner jag bara att jag kommer inte ha någon ork alls att ge av mig själv eller min upplevelse för att skydda hans barns känslor och få dom att känna sig inkluderade. Ego, jag vet.. Men jag känner att jag ger så otroligt mycket av mig själv hela tiden för just hans barn och det här är något jag troligtvis (om mannen får bestämma) bara får uppleva en gång i livet och det är det största som någonsin kommer hända mig. Då vill jag inte offra en del av min upplevelse för någon annans skull. Och bara tanken på att hans barn ska krypa upp i sängen med mig där jag sitter med bebis, läckande bröst, avslag och troligtvis i en hormonell bergochdalbana får mig att rysa.
Åhh.. jag vet inte hur vi ska få ihop det här alls, jag vet bara att jag just nu känner för att krypa ihop i fosterställning och bara gråta.
heart
Jag tänker att det ändå är bra att du kom på det nu och inte först i skarpt läge - nu när det fortfarande finns tid för dig och din sambo att prata och jämka ihop era bilder. Jag förstår ju er båda två och hoppas att ni kan hitta idéer om hur ni ska göra för att det ska kännas okej för er båda!
Ja, jag tror också att det är väldigt bra. Hade jag kommit på det när jag kom hem från BB eller väl där hade det nog blivit hundra resor värre. Jag förstår också båda och jag ser ju vilken vånda min man får som försöker räcka till överallt. Jag tycker så synd om honom och försöker verkligen att se saker från hans sida. T.ex. så är barnen superpappiga nu och vill bara vara nära och bli sedda och bekräftade (naturligt, det är ju en väldigt stor förändring på gång i deras liv som dom med all rätt är lite oroliga inför) och min man vill ju finnas där för dom men samtidigt vara närvarande i graviditeten och hjälpa/stötta mig. Så han försöker verkligen, jag skulle inte kunna ha träffat en bättre man. Men det hjälper ändå inte att det är svårt och tudelat för oss allihopa.
Jag är glad att jag blev sövd helt, för sövning har jag varit med om förut och då var det lättare att bara "åka med" i allt som hände. När jag vaknade (läs: kommit ur den värsta dimman) visste ju redan personalen att det gått bra med barnet och kunde meddela mig det omgående. Hade jag varit vaken under snittet så hade nog oron hunnit växa sig ganska stor från att hon plockats ur till att dom kunde säga att det gått bra. Dessutom hann sambon både iväg med barnet till hennes avdelning 800 meter bort, vara där en stund och tillbaka till mig igen innan jag var riktigt med i huvudet, så jag hann knappt känna mig ensam på uppvaket (det sprang dessutom sjuksköterskor hos mig konstant tills han kom).Ju mindre man vet desto bättre, känner jag ibland
Har inflammationen helt gett med sig nu? Börjar du må lite bättre?
Troligtvis en blandning mellan för lite sömn de senaste nätterna och för dåligt med vätska. Tror att mjölken börjar komma äntligen vilket rimligtvis också kräver vätska och jag behöver nog hälla i mig mer vatten.Jag skulle om jag var du kanske prata med bm om det? Det är ändå tankar som är vanliga i din situation, har hört fler som känt på samma sätt. De har fått hjälp och stöd av sin bm om det
Det kommer gå hur bra som helst med de äldre barnen. Jag tror det är dumt att oroa sig för saker som kan hända eller som inte har hänt. För ingen mår bra av att vara för orolig, lite orolig måste man självklart få vara. Men jag har en kompis som väldigt lätt blir orolig för allt, vilket gör att mycket annat ställer till det och det blir istället en inre stress som är svår att få bukt på.
Alla är vi olika och reagerar på het olika sätt i olika situationer. Men vi är bara människor med känslor och nu undergraviditeten (samt några veckor/månader efter) ställer hormonerna till det otroligt mycket.
