Är jag kär?

[Fever]

Hej! Jag är ny här, eller varit inne och läst som gäst i flera år men inte haft något medlemskap. Jag behöver er hjälp.

Jag har aldrig varit kär eller liknande. Jag har aldrig heller blivit älskad. Jag har inget självförtroende, usel självkänsla och är den tysta hemma-typen. Alltså jag festar inget. (Vilket jag inte saknar, jag trivs såhär). Men hur som, jag har INGA killkompisar, vet inte hur man beter sig med killar. Jag är inte så snygg, ärligt. Jag är inte det. Och jag tror på att ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv. Men okej till problemet! Eller, ja.

För någon månad sedan började en kille jobba på samma arbetsplats som mig. Jag är utbildad florist och jobbar på en privat blomsterhandel. Det är jag, en äldre man och en annan tjej som jobbar där utöver ägarna. Nu började deras yngsta son hjälpa till i affären då han är hemma ett tag (Han studerar men är hemma nu). Han är jättesnäll, rolig och hjälpsam.

Jag har träffat honom förut under några dagar sådär, men nu har vi arbetat sida vid sida mer intensivt och jag har märkt att jag tycker väldigt mycket om honom. Jag vet inte om jag kan kalla det att vara kär? Känner honom inget privat, och vi småpratar lite allmänt mest om jobbgrejer eller min/hans bakgrund i livet. Men jag kan inte sluta tänka på honom! Hans leende, hans snälla ögon. Sen när jag är med honom kan jag bete mig helt normalt, alltså jag är lika artig som alltid. Grejen är att jag VET att jag inte är hans typ, jag VET att han inte är intresserad av mig. Han festar mycket, har nya ragg hela tiden - senast igår till exempel var han på dejt. Han är partykillen, när jag hör honom prata med de andra på arbetsplatsen pratar han mycket om vissa tjejers utseende (att vissa passar bäst i smink eller inte). Jag sminkar mig inte, jag har helt enkelt aldrig lärt mig sminka mig.
Jag VET även att det skulle vara omöjligt då han studerar långt borta, och han åker tillbaka till studierna nästa år. Jag får panik över tanken på att han ska lämna min arbetsplats, det kommer bli samma trista rutiner som innan. Jag tyckte även att han flirtade med den andra tjejen här häromdagen. Kände avund då hon är allt jag inte är.

Jag har ingen erfarenhet av sådant här, jag har aldrig talat med killar, har som sagt inga killvänner (Mobbades i skolan, av många elaka killar till exempel så har bara blivit så). Jag får honom inte ur mina tankar, fantiserar om hur det kunde vara. Är det att vara kär? Eller har jag bara en crush? Eller är jag bara kär i tanken? Ibland blinkar han till mig och ler, kallar mig roliga saker. Men det gör han med alla, alltså kallar oss olika roliga skämtgrejer. Han är dock fem år äldre, men det bryr jag mig inte om! Detta blev förvirrande, men behöver skriva av mig. Har ont i hjärtat av att veta att det jag funderar över inte är rimligt. :/

 

[Elisha]

Kär enligt mig är det inte, det blir man först när man känner personen på djupet sas :-) dock lite förälskad, eller tagen av hans "flirtande" kanske?

Hej! Jag är ny här, eller varit inne och läst som gäst i flera år men inte haft något medlemskap. Jag behöver er hjälp.

Jag har aldrig varit kär eller liknande. Jag har aldrig heller blivit älskad. Jag har inget självförtroende, usel självkänsla och är den tysta hemma-typen. Alltså jag festar inget. (Vilket jag inte saknar, jag trivs såhär). Men hur som, jag har INGA killkompisar, vet inte hur man beter sig med killar. Jag är inte så snygg, ärligt. Jag är inte det. Och jag tror på att ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv. Men okej till problemet! Eller, ja.

För någon månad sedan började en kille jobba på samma arbetsplats som mig. Jag är utbildad florist och jobbar på en privat blomsterhandel. Det är jag, en äldre man och en annan tjej som jobbar där utöver ägarna. Nu började deras yngsta son hjälpa till i affären då han är hemma ett tag (Han studerar men är hemma nu). Han är jättesnäll, rolig och hjälpsam.

Jag har träffat honom förut under några dagar sådär, men nu har vi arbetat sida vid sida mer intensivt och jag har märkt att jag tycker väldigt mycket om honom. Jag vet inte om jag kan kalla det att vara kär? Känner honom inget privat, och vi småpratar lite allmänt mest om jobbgrejer eller min/hans bakgrund i livet. Men jag kan inte sluta tänka på honom! Hans leende, hans snälla ögon. Sen när jag är med honom kan jag bete mig helt normalt, alltså jag är lika artig som alltid. Grejen är att jag VET att jag inte är hans typ, jag VET att han inte är intresserad av mig. Han festar mycket, har nya ragg hela tiden - senast igår till exempel var han på dejt. Han är partykillen, när jag hör honom prata med de andra på arbetsplatsen pratar han mycket om vissa tjejers utseende (att vissa passar bäst i smink eller inte). Jag sminkar mig inte, jag har helt enkelt aldrig lärt mig sminka mig.
Jag VET även att det skulle vara omöjligt då han studerar långt borta, och han åker tillbaka till studierna nästa år. Jag får panik över tanken på att han ska lämna min arbetsplats, det kommer bli samma trista rutiner som innan. Jag tyckte även att han flirtade med den andra tjejen här häromdagen. Kände avund då hon är allt jag inte är.

Jag har ingen erfarenhet av sådant här, jag har aldrig talat med killar, har som sagt inga killvänner (Mobbades i skolan, av många elaka killar till exempel så har bara blivit så). Jag får honom inte ur mina tankar, fantiserar om hur det kunde vara. Är det att vara kär? Eller har jag bara en crush? Eller är jag bara kär i tanken? Ibland blinkar han till mig och ler, kallar mig roliga saker. Men det gör han med alla, alltså kallar oss olika roliga skämtgrejer. Han är dock fem år äldre, men det bryr jag mig inte om! Detta blev förvirrande, men behöver skriva av mig. Har ont i hjärtat av att veta att det jag funderar över inte är rimligt. :/

 

[_Charlotte_]

Det är ju svårt för någon annan att säga om du är kär eller inte. Det är ju bara du som kan säga hur det ÄR, vi andra kan bara tro och gissa.

Men som jag ser det låter det som att du mest är charmad av hans trevliga sätt och kanske lite "kär i kärleken" så att säga? Men, igen, det är egentligen bara du som kan sätta etikett på dina känslor.

Jag tycker du ska se om han vill umgås utanför jobbet någon gång, om du är intresserad. Du känner ju honom inte speciellt bra så att lära känna honom bättre är väl en bra början?
Fråga om ni ska ta en fika, gå på promenad, ge er ut på geocaching, gå och bowla, ta en öl eller vad du nu tycker om att göra med vänner. Försök att liksom ha ett öppet sinne, inte så mycket "är jag kär eller inte", utan försök att lära känna honom som vilken ny person som helst.
Jag tänker att om du aldrig har haft killkompisar (och är hetero), är det nog lite lätt att fastna i tänket att en trevlig kille är en potentiell partner, om du inte medvetandegör såna eventuella tankar och fokuserar på att lära känna honom som person/vän, inte som eventuellt objekt för kärlek. Jag tror nämligen att det är större risk att man projicerar kärlek på en person, om man när man lär känna personen har i bakhuvudet att hen är eventuellt en framtida partner. Det är nog lättare att lära känna personen ordentligt om man inte i förväg placerar hen i ett fack som arbetskamrat/kärleksobjekt/vän/kk etc.
Om du förstår mitt svammel?

 

[Elisha]

Bra skrivet!

Det är ju svårt för någon annan att säga om du är kär eller inte. Det är ju bara du som kan säga hur det ÄR, vi andra kan bara tro och gissa.

Men som jag ser det låter det som att du mest är charmad av hans trevliga sätt och kanske lite "kär i kärleken" så att säga? Men, igen, det är egentligen bara du som kan sätta etikett på dina känslor.

Jag tycker du ska se om han vill umgås utanför jobbet någon gång, om du är intresserad. Du känner ju honom inte speciellt bra så att lära känna honom bättre är väl en bra början?
Fråga om ni ska ta en fika, gå på promenad, ge er ut på geocaching, gå och bowla, ta en öl eller vad du nu tycker om att göra med vänner. Försök att liksom ha ett öppet sinne, inte så mycket "är jag kär eller inte", utan försök att lära känna honom som vilken ny person som helst.
Jag tänker att om du aldrig har haft killkompisar (och är hetero), är det nog lite lätt att fastna i tänket att en trevlig kille är en potentiell partner, om du inte medvetandegör såna eventuella tankar och fokuserar på att lära känna honom som person/vän, inte som eventuellt objekt för kärlek. Jag tror nämligen att det är större risk att man projicerar kärlek på en person, om man när man lär känna personen har i bakhuvudet att hen är eventuellt en framtida partner. Det är nog lättare att lära känna personen ordentligt om man inte i förväg placerar hen i ett fack som arbetskamrat/kärleksobjekt/vän/kk etc.
Om du förstår mitt svammel?

 

[sthu]

Den eviga frågan; vad är kärlek?

Lär känna honom innan du bestämmer dig för någonting alls. Utgå vare sig från att han är intresserad eller inte, spekulera inte i om ni ska bli ett par eller ej. Lär bara känna honom.

Jag känner en kille som är fast i "kompisträsket" med varenda tjej han känner, just för att han sätter folk i fack. Han utgår från att ingen är intresserad, och tro mig. Det känns i en persons hela uppenbarelse! Han blir den där trevliga charmiga kompisen som man gillar men aldrig skulle gå ut med.
Min sambo är lite likadan. Han blir kompis med allt som rör sig, charmig och trevlig. En del hoppas väl på att de ska bli mer än kompisar men de flesta ser honom som en god vän.
(Som en parentes, enda anledningen till att jag har killar som exempel är att jag mest umgås med sådana)

 

[Gotthard]

Mitt tips, tänk inte på killar och tjejer som olika Strunta i könet! det finns både tjejer och killar som är flörtiga, charmiga och sånna som man blir kära av att bara titta på liksom det finns både tjejer och killar som är trevliga, snälla och nån som man känner att man vill vara kompis med resten av livet och inget mer. Det kan vara lite svårt i början (talar av egen erfarenhet..) men sen så släpper tänket på att det är någon som helst olikhet och man ser individerna istället, vissa passar man bra med och vissa inte.

Ang. kärlek så tror jag nog att du bara har en crush i dagsläget och för att bli kär på riktigt så behöver du nog lära känna honom lite mer och kanske tänka efter vad du vill ha i en partner, nån med hans livsstil eller någon med samma livsstil som dig? Lite olika ska
/kan man vara men att ha samma grundvärderingar är ganska viktigt.