Att börja i terapi

[Anna]

Jag har av olika anledningar sökt mig till en privatpraktiserande psykolog för samtal (och från och med nästa vecka akupressur) - jag känner att jag behöver det.

Jag var på mitt andra samtal igår kväll och bröt ihop totalt när jag kom hem, efter att vi talade om mina farföräldrar som jag kanske aldrig fick chansen att sörja när de gick bort (och det är 12 och 13 år sedan nu) då jag bodde utomlands när de dog, tog emot dödsbuden per telefon och fick flyga hem hastigt och (inte särskilt) lustigt för att vara med på begravningar och i alla fall utom ett gick och arbetade efter att jag emottog dödsbudet.

Det blev en sådan krasch! Jag satt och grät i flera timmar - tack och lov var jag smart nog att åka hem till mina föräldrar efter samtalet och inte hem ensam - och det kändes som om jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig upp eller lyfta en gaffel eller ta på mig nattlinnet, jag var verkligen helt loss både fysiskt och psykiskt.

Nu undrar jag - är det såhär? Kan en psykolog-session öppna upp alla dessa känsloportar, eller är det bara att jag har suttit på dessa lessenheter så länge och plötsligt blev det okej att börja gråta och hulka, för att jag fick lov att plötsligt börja prata om sådant som jag aldrig annars pratat om?

Alla erfarenheter värderas högt för detta är nytt för mig och jag har ingen "i verkliga livet" att prata med och fråga.

 

[Petruska]

Hur man bäst ska förklara det där, tror jag är en öppen fråga. Om terapeuten kom åt något eller om du så att säga hade sparat det till nu, eller något annat.

När jag gick i terapi blev det ungefär sådär de två första gångerna. Min tolkning var att det handlade om att jag lät terapeuten ta över lite av ansvaret för mig. All känslomässig öppenhet är nära gråt för mig, även bra saker. Jag är bara sån.

Du kan ju också ta upp det med terapeuten. Går det att lägga upp samtalen så du mår bättre efteråt , tex?

 

[Anna]

Hur man bäst ska förklara det där, tror jag ät en öppen fråga. Om terapeuten kom åt något eller om du så att säga hade sparat det till nu, eller något annat.

När jag gick i terapi blev det ungefär sådär de två första gångerna. Min tolkning var att det handlade om att jag lät terapeuten ta över lite av ansvaret för mig. All känslomässig öppenhet är nära gråt för mig, även bra saker. Jag är bara sån.

Du kan ju också ta upp det med terapeuten. Går det att lägga upp samtalen så du mår bättre efteråt , twx?

Tack @Petruska. Jag insåg efter att jag läst mitt inlägg att det var ju ett helt kaos. Det är ju ingen som kan förklara för mig hur jag ska känna eller hur det ÄR att gå i terapi.

Terapeuten som jag träffar nu är helt övertygad om att akupressur kan vara något att testa, då hon tydligen har exercerat detta sedan 2001 och har en typ 97%-success rate. Så jag sa javisst, tror du att detta är något som kan hjälpa mig så absolut. Så första försöket på det blir på tisdag.

Och jag är också sådan som kan börja gråta för saker och ting. Jag kan sitta igenom något riktigt tungt och jobbigt utan att börja gråta, men så kan jag börja storgråta åt typ Lyxfällan eller Let's Dance eller för den delen bara att pappa spelar Scarborough Fair på gitarr. Jättelogiskt. '

Men. Terapeuten har humor. Och det tycker jag är väldigt befriande. Jag har berättat lite om en person i mitt liv som är väldigt dominerande och kontrollerande, och vid ett tillfälle under samtalet igår sa jag någonting i stil med att det var så skönt att prata med just terapeuten - eller psykologen, jag vet inte om jag är respektlös när jag säger terapeut - och hen log lite snett och sa att "det kanske är skönt att prata med någon som inte kommenterar din ögonskugga" - och ja, ungefär så kändes det faktiskt just då.

 

[Squie]

Nu undrar jag - är det såhär? Kan en psykolog-session öppna upp alla dessa känsloportar, eller är det bara att jag har suttit på dessa lessenheter så länge och plötsligt blev det okej att börja gråta och hulka, för att jag fick lov att plötsligt börja prata om sådant som jag aldrig annars pratat om?

Jag har fetat frågan.

Min erfarenhet är att det är exakt så. Kombinationen. Mötet mellan oss - och det vi pratar om. Att äntligen få yttra allt det jobbiga, allt man burit på till någon som är kunnig i ämnet, som förstår utan att jag behöver förställa mig på något sätt och som kan "mig" som människa. Nu är det några år sedan jag gjorde min resa men jag minns att jag igenom alla känslotillstånd som öht finns. En del under samtalen men väldigt många reaktionen utanför. Jag gick i KBT så vi lade inte så mkt vikt vid vilka reaktioner jag haft under resans gång utan vi pratade annat.

 

[Killaloe]

Min erfarenhet är också att samtalen mellan mig och min psykolog ofta påverkar mig och får mig att känna mycket (ofta ledsenhet - men det kan vara allt annat också).

I början upplevde jag att det var riktigt tungt och hela dagar kunde försvinna för mig för att jag var så påverkad. Nu, efter snart 5 år, så låter jag fortfarande bli att planera in saker efter ett samtal just för att jag ibland blir påverkad. Inte alls så mycket som tidigare, men vissa dagar är verkligen tunga.

Jag tror att det, för mig, handlar om att vi fokuserar på saker som jag ofta vägrar tänka på och att dra fram dem och syna dem är jobbigt (men troligtvis nyttigt)

 

[Aliche]

Precis som @Petruska säger så handlar det ofta om att man lämnar över ansvaret för hur man ska hantera sina känslor till någon annan och då brukar proppen lossna och allt rinner ut. Man blir väldigt väldigt bra på att stoppa sina jobbiga känslor i diverse lådor och låsa så man inte behöver känna hur jobbigt något verkligen är. Det är självbevarelsedrift men inte så praktisk i det långa loppet.
Man kan vara väldigt medveten om att något har hänt och logiskt ha hanterat det men hos en terapeut så blir man "tvingad" att känna det, känna alltihopa på riktigt och på djupet och jag var inte beredd på hur ont det skulle göra så för mig blev det som en fet käftsmäll när jag tvingades säga orden högt och inte bara i mitt huvud, säga vad jag blev utsatt för och hur det faktiskt kändes och vad följderna blev, egentligen. Och att höra orden får ofta känslorna att följa med som ett brev på posten.
Tokjobbigt men så väldigt nödvändigt.

 

[MiniLi]

Det ska vara jobbigt att gå i terapi, det krävs liksom för att det ska ge effekt. De allra flesta mår initialt sämre när de startar upp i en terapi, och de allra flesta upplever precis som du att de blir väldigt påverkade efter en session.
Men jag tycker att det är en jättebra sak att ta upp med din terapeut!

Dock undrade jag - är det alltså din psykoterapeut som rekommenderar att du ska testa akupressur?

 

[Anna]

Tack alla för svar! Det känns på något vis skönt att veta att det inte bara är jag som flippar ur lite grann efter ett samtal. För det är väldigt jobbigt. Jag känner det som att jag blir helt dimmig i huvudet i minst ett dygn efter ett samtal, just nu är min mamma övertygad om att jag var berusad igår kväll när jag kom hem till henne (ett knappt dygn då efter samtalet med terapeuten) - vilket jag naturligtvis inte var, jag kom direkt från jobbet och en otroligt stressig dag, men psykologsamtalet ställde nog till det i huvudet på mig mer än jag egentligen förstod för jag förstår henne på sätt och vis men samtidigt blir jag ledsen.

@MiniLi - ja, det är hen själv som utför akupressuren och hen är övertygad om att detta kan hjälpa. Jag är öppen för allt som kan betyda bättre mående så det blir säkert bra.

 

[labb]

Nu undrar jag - är det såhär? Kan en psykolog-session öppna upp alla dessa känsloportar, eller är det bara att jag har suttit på dessa lessenheter så länge och plötsligt blev det okej att börja gråta och hulka, för att jag fick lov att plötsligt börja prata om sådant som jag aldrig annars pratat om?

Det här tror jag på.

 

[Emtherlia]

När jag gick hos en psykolog (flera år sen nu) så var det likadant för mig. Kunde storlipa i bilen hem och var väldigt trött. Efteråt mindes jag inte heller allt vi pratat om och sagt, det var så jobbigt att prata om så jag tror jag själv blockade lite efteråt för att orka.

Men! Det blir lättare och bättre! Men just då var det riktigt jobbigt och många känslosvängar neråt.

 

[Mixoman]

Tack alla för svar! Det känns på något vis skönt att veta att det inte bara är jag som flippar ur lite grann efter ett samtal. För det är väldigt jobbigt. Jag känner det som att jag blir helt dimmig i huvudet i minst ett dygn efter ett samtal, just nu är min mamma övertygad om att jag var berusad igår kväll när jag kom hem till henne (ett knappt dygn då efter samtalet med terapeuten) - vilket jag naturligtvis inte var, jag kom direkt från jobbet och en otroligt stressig dag, men psykologsamtalet ställde nog till det i huvudet på mig mer än jag egentligen förstod för jag förstår henne på sätt och vis men samtidigt blir jag ledsen.

@MiniLi - ja, det är hen själv som utför akupressuren och hen är övertygad om att detta kan hjälpa. Jag är öppen för allt som kan betyda bättre mående så det blir säkert bra.

När jag gick i terapi första gången och upplevde ungefär det du beskriver var jag helt säker på att jag höll på att bli tokig på riktigt, så ringde terapeuten och grät. Frågade om jag var på väg in i en psykos omväxlande med att skälla på hen för att vara amatörmässig.

Men tveksamt med någon som ska utöva akupressur.

 

[Anna]

När jag gick i terapi första gången och upplevde ungefär det du beskriver var jag helt säker på att jag höll på att bli tokig på riktigt, så ringde terapeuten och grät. Frågade om jag var på väg in i en psykos omväxlande med att skälla på hen för att vara amatörmässig.

Men tveksamt med någon som ska utöva akupressur.

Ja, jag vet inte. Känner mig väldigt skakig i skorna så att säga, men jag är ändå öppen för det mesta just nu.

Detta är psykologens egen sida om energipsykologi och akupressur.

http://adielspsykolog.com/behandling/energipsykologi

 

[Mixoman]

Ja, jag vet inte. Känner mig väldigt skakig i skorna så att säga, men jag är ändå öppen för det mesta just nu.

Detta är psykologens egen sida om energipsykologi och akupressur.

http://adielspsykolog.com/behandling/energipsykologi

Det är naturligtvis kvacksalveri. Men om du känner förtroende och tycker att det hjälper så är det bra. Det lär inte göra någon skada såvida det inte handlar om svårare problematik som personlighetsstörning, självskador etc.

 

[Anna]

Det är naturligtvis kvacksalveri. Men om du känner förtroende och tycker att det hjälper så är det bra. Det lär inte göra någon skada såvida det inte handlar om svårare problematik som personlighetsstörning, självskador etc.

Nej, jag tänker väl lite så Det är ingen ytterligare kostnad utöver ett samtal, och tror hon nu att detta kan hjälpa mig så är jag väl villig att prova.

 

[Squie]

Det är naturligtvis kvacksalveri.

Baserat på vad?

Jag är bara nyfiken. Det lät alldeles för tvärsäkert.

 

[Mixoman]

Baserat på vad?

Jag är bara nyfiken. Det lät alldeles för tvärsäkert.

Forskning.

 

[Squie]

Forskning.

Ja, det förstod jag. Men vilken forskning? Är man så tvärsäker i sitt uttryck så får man vackert leta på forskningen och visa den, iaf om man är intresserad av sin egen trovärdighet.

 

[Rosett]

Det där har jag läst om, det kallas knackning eller på engelska "tapping". Finns väl inte så mycket forskning (?) men om jag förstått det rätt så fungerar det liknande som EMDR.

 

[Niyama]

Ja, jag vet inte. Känner mig väldigt skakig i skorna så att säga, men jag är ändå öppen för det mesta just nu.

Detta är psykologens egen sida om energipsykologi och akupressur.

http://adielspsykolog.com/behandling/energipsykologi

Den där hemsidan gör mig väldigt skeptisk.

 

[Niyama]

Nu undrar jag - är det såhär? Kan en psykolog-session öppna upp alla dessa känsloportar, eller är det bara att jag har suttit på dessa lessenheter så länge och plötsligt blev det okej att börja gråta och hulka, för att jag fick lov att plötsligt börja prata om sådant som jag aldrig annars pratat om?

Alla erfarenheter värderas högt för detta är nytt för mig och jag har ingen "i verkliga livet" att prata med och fråga.

Jag är ibland väldigt skakig och ledsen när jag är hos psykologen, jag har sista tiden på dagen så att jag har möjlighet att sitta kvar en stund utanför hennes rum. Har en bok som jag kan skriva lite i när jag sitter där, om jag vill. Ibland går vi därifrån samtidigt. Vi pratar om jobbiga saker, och det är tryggt där. Så för mig blir det svårt att liksom samla ihop mig och gå ut bland folk.