Mitt barn fyller snart två år och gör sin första vinter på förskola. Just nu är vi mitt inne i säsongens första magsjuka. Mitt barn blev sjuk i fredags, spydde fyra gånger på fyra timmar, och därefter var det bra. Ingen annan i hushållet har blivit sjuk (än så länge). Vi höll barnet hemma igår men idag tog jag henne till förskolan igen. Magsjukelapp sitter uppe i kapprummet, och på småbarnsavdelningen där mitt barn går var det bara två barn närvarande till inklusive mitt (!). Resten borta av olika anledningar varav ett flertal p.g.a. magsjuka.
Nu var ju utbrottet min dotter hade otroligt lindrigt, men jag har så fruktansvärt svårt för att hantera just magsjuka och osäkerheten det innebär. Jag blir hysterisk med handtvättning, googlar magsjuka och läser om det i timmar, oroar mig, oroar mig lite till, och blir nästan tröttare av ångesten detta innebär för mig än att faktiskt bli sjuk. Jag har inte emetofobi i egentlig mening även om det såklart är obehagligt att kräkas (det tycker ju alla). Det är just osäkerhetsmomentet, att gå och vänta på nästa insjuknande, som gör mig tokig. Jag är rädd att min ångest ska märkas och smitta av sig på min dotter. Det var väldigt jobbigt att lämna kvar henne i "smitthärden" imorse, men jag kan ju inte hålla henne hemma hela vintern! Jag och hennes pappa måste ju också jobba och att slösa VAB på dagar då hon faktiskt är frisk, av ren och skär ångest för att hon ska bli sjuk igen, känns inte rimligt någonstans.
Ni vana småbarnsföräldrar med barn på förskola - hur känner ni kring alla sjukdomar som florerar? Hur ska jag göra för att inte "flippa ur" så här utan acceptera att barn blir sjuka och att det är en del av livet?
Nu var ju utbrottet min dotter hade otroligt lindrigt, men jag har så fruktansvärt svårt för att hantera just magsjuka och osäkerheten det innebär. Jag blir hysterisk med handtvättning, googlar magsjuka och läser om det i timmar, oroar mig, oroar mig lite till, och blir nästan tröttare av ångesten detta innebär för mig än att faktiskt bli sjuk. Jag har inte emetofobi i egentlig mening även om det såklart är obehagligt att kräkas (det tycker ju alla). Det är just osäkerhetsmomentet, att gå och vänta på nästa insjuknande, som gör mig tokig. Jag är rädd att min ångest ska märkas och smitta av sig på min dotter. Det var väldigt jobbigt att lämna kvar henne i "smitthärden" imorse, men jag kan ju inte hålla henne hemma hela vintern! Jag och hennes pappa måste ju också jobba och att slösa VAB på dagar då hon faktiskt är frisk, av ren och skär ångest för att hon ska bli sjuk igen, känns inte rimligt någonstans.
Ni vana småbarnsföräldrar med barn på förskola - hur känner ni kring alla sjukdomar som florerar? Hur ska jag göra för att inte "flippa ur" så här utan acceptera att barn blir sjuka och att det är en del av livet?