Det är så MÖRKT! Fråga om utomhusbelysning.

[Monstermom]

Jag är nästan lite rädd för den där önskan att inte ha en enda människa/byggnad inom synhåll som många svenskar ger uttryck för. Inte ohanterligt rädd såklart, men liksom lite rädd. Vad står det för, tänker jag.

Ja, jag har för mig att vi har diskuterat det förr. Jag tänker nog att det kan stå för många olika saker, och bara en del av dessa är problematiska. På samma sätt kan det finnas saker bakom att behöva ha människor runt sig hela tiden som inte är helt sunda heller.

Jag får en viss känsla av "other" när jag läser att du tycker det är obehagligt.
(Ja jag retas lite, men det är faktiskt en tanke som slog mig.)

 

[Lillgrådis]

Jag är nästan lite rädd för den där önskan att inte ha en enda människa/byggnad inom synhåll som många svenskar ger uttryck för. Inte ohanterligt rädd såklart, men liksom lite rädd. Vad står det för, tänker jag.

Kanske inte konstigare eller mer skrämmande än att det är en del av mer eller mindre starka introverta drag? Som inte nödvändigtvis behöver gälla 24/7, men som stundtals kan kännas vilsamt och rent av nödvändigt för ens inre.

 

[lil-sis]

Ja. I början av hösten i år då alla kom tillbaka till jobb och möten osv och jag flyttade in från landet och en kollega åter började sova i sin övernattningslägenhet i stan i veckorna, förvånade jag kollegan med att mitt inne i centrum med folk överallt utbrista något om det lugn man bara kan känna i stan.

Kollegan hängde inte riktigt med.

Nu tycker jag att det finns kvaliteter med på-landet-grejen också, men mörkret är inte en av dem, och jag blir snarare lite passiv än just lugn. Passiviteten är å andra sidan en del av poängen inte minst i början av semestern.

Jag är uppvuxen både i en småstad, just i det här lantliga mörkret och i Köpenhamn, så min prägling är splittrad, antar jag. Det är dock helt klart stadslivet som är det som präglat mig som det som är samtidigt lugnande och stimulerande.

Jag är nästan lite rädd för den där önskan att inte ha en enda människa/byggnad inom synhåll som många svenskar ger uttryck för. Inte ohanterligt rädd såklart, men liksom lite rädd. Vad står det för, tänker jag.

Jag har folk inpå mig hela min arbetstid och på vägen dit och hem.

Att sedan få vara själv är vad min själ behöver.

 

[warg]

Intressant diskussion! Jag är uppvuxen väldigt avsides och har alltid trivts med ödsligheten - jag tycker det är lite jobbigt och kvävande att ha främmande folk på andra sidan väggen eller precis utanför dörren. Men jag minns känslan på vintrarna när jag blev avsläppt av skolbussen och den åkte iväg. Det var mörkt åt alla håll och det gick inte att se åt vilket håll jag skulle gå för att komma hem. Ibland lyste det dock i ett hus på andra sidan sjön - och det gjorde stor skillnad! Däremot reagerade jag långt senare när jag bodde i slättbygd och det kom upp en mängd vindkraftverk. De blinkande röda ljusen upplevde jag som någon slags nedskräpning av min omgivning till en början. Hemma har jag gärna utomhusbelysning av praktiska skäl, det underlättar när man ska göra saker om inte annat.

 

[Sleepy]

Jag tycker det är positivt att som @Petruska vara medveten om hur omgivningen påverkar en och agera därefter, så att man kan må så bra som möjligt. Både vad gäller ljus/mörker och närhet/avskildhet till andra, eller andra faktorer.

Människor är olika. Vad som ger oss energi och vad som kräver energi av oss skiljer sig åt. Somliga får energi av att umgås, ha människor omkring sig etc; andra upplever det som energikrävande och behöver lugn, ensamhet, avskildhet för att fylla på energiförrådet. En del blir lugna av mörker, andra blir nedstämda.

Ju mer medveten man är, desto bättre kan man må. Det är bra.

 

[lil-sis]

Vad gäller belysning har vi massor av rörelsestyrda lampor. Praktiskt och energisnålt och mörker när jag inte ska göra något stör mig inte.

 

[Rosett]

Du tycker inte att ljusnät är lite juligt?

Nä, inte speciellt. Jo om det är på en julgran så är det ju väldigt juligt.

 

[vallhund]

Japp, fast en annan ödemark än förra ödemarken

Vy från altanen en tidig vårkväll

Varför hittar inte jag något sådant?

 

[labb]

Håller med tanten. På landsbygden är det mörkt och skönt, och ska så vara. Vill man ha ljust får man hålla till bland gatubelysning

Jag gillar också mörker, som omväxling till dagen och allt blir dessutom mera spännande på natten men samtidigt också mera rofyllt

 

[Raderad medlem 6459]

Jag gillar också mörker, som omväxling till dagen

Men i Sverige på vintern är det ju mörkt redan tidigt på dagen .

 

[Petruska]

Men i Sverige på vintern är det ju mörkt redan tidigt på dagen .

Exakt! Jag skulle varmt uppskatta lite ljus som omväxling till mörka dagar!

 

[Petruska]

Jag gillar också mörker, som omväxling till dagen och allt blir dessutom mera spännande på natten men samtidigt också mera rofyllt

Jag har egentligen inga större problem med mörker, jag är inte mörkrädd ute. Det är så klart mer praktiskt ofta om det är lite ljust, men det är en annan sak.

Det är de där svarta fyrkanterna som föreställer fönsterglas, som tynger mig. Svart, svart, svart. Värre än att ha persiennerna nere hela tiden (om jag hade haft några). Att det är som Intet och Oändligheten samtidigt, att "titta ut" genom fönstret, utan att se vare sig det ena eller det andra.

 

[labb]

Exakt! Jag skulle varmt uppskatta lite ljus som omväxling till mörka dagar!

Men det kommer ju snart, bara några veckor till innan det vänder och dagarna blir längre igen.

 

[Sleepy]

@Petruska

Sätt upp adventsljusstakar, det piggar upp.

 

[Petruska]

@Petruska

Sätt upp adventsljusstakar, det piggar upp.

Jag har lite olika ljusslingor i ett par av fönstren. De är lite mer årstidsneutrala, trollsländor i ett fönster och fåglar i ett annat. (Mycket pyssligt och fint, men det här är alltså på landet. Sommarhus bör vara ganska oseriöst inredda, tycker jag.)

Men någon sorts känsla av djup utanför fönstret vore så himla skönt. Om tex grannarna bara tog sig samman och smällde upp rejält lysande utejulpynt i stil med värsta Disney, vore saken biff!

 

[Sleepy]

Om tex grannarna bara tog sig samman och smällde upp rejält lysande utejulpynt i stil med värsta Disney, vore saken biff!

Knata dit med en liten present.

Vad gäller årstidsbundet, är jag av åsikten att det är helt ok med adventsljusstakar från 1 nov. November är mörkast och gråast - det är då vi behöver lite extra ljus.

 

[tanten]

Jag är nästan lite rädd för den där önskan att inte ha en enda människa/byggnad inom synhåll som många svenskar ger uttryck för. Inte ohanterligt rädd såklart, men liksom lite rädd. Vad står det för, tänker jag.

Jag ser ljuskäglor genom glesa trädrader vid den här tiden på året. Sommartid är det mest bara lummigt. Hör grannarna gör jag däremot året om. Jag hör skratt, bilar som startar, gräsklippare, vedkapar och djur. Några hundra meter bort har en ny granne flyttat hit som tog med sig ett par kor, ett gäng får och husbehovshöns. Hen är mer än varmt välkommen.

Därutöver har jag ju många århundradens spår påtagliga runt mig. Vid bakväggen till uthuset är strandbrinken till den gamla damm som försåg hyttan, kvarnen och sist sågverket med kraft. De gamla broarna och dammrännan som leder till stora fundament till det sedan länge försvunna vattenhjulet. Andra människors närvaro sedan minst 700 år tillbaka är väldigt påtagliga. De jobbade tillsammans för att förädla sina markers malm och skördar.

Jag lever mitt i allt detta. Att jag Inte skulle vilja ha grannarna inom nära synhåll bottnar mest i att jag själv gärna vill kunna kliva runt på mina marker utan att behöva varken kamma mig eller klä mig speciellt omsorgsfullt Men behöver jag hjälp av grannen så kliver jag över vägen, knatar iväg och knackar på.

Min önskan om min egna torva känns inte som något avståndstagande. Bygemenskapen här är stark och varm. Behövs ett handtag ringer min telefon, eller så hör jag av mig till någon som kan bistå mig.

Är våra världar så skilda?

 

[aprilmaj]

Det är de där svarta fyrkanterna som föreställer fönsterglas, som tynger mig. Svart, svart, svart. Värre än att ha persiennerna nere hela tiden (om jag hade haft några). Att det är som Intet och Oändligheten samtidigt, att "titta ut" genom fönstret, utan att se vare sig det ena eller det andra.

NU fattar jag vad du menar. (Vilken tur för mig att du fortsatte att förklara ) Det där kan jag helt relatera till. Jag tycker att det är så tungt den här tiden på året. Jag jobbar stenhårt på att påminna mig om det som @AndersB tar upp; att det snart blir ljust igen. Men jag tycker inte det märks så mycket här med ljuset förrän i mitten av januari. Kanske därför som jag är nitisk julfirare. Då får en i alla fall en massa ljus.

 

[aprilmaj]

Därutöver har jag ju många århundradens spår påtagliga runt mig.

Jag lever mitt i allt detta.

Så tänker jag också. Det känns tryggt. Jag har min farfar här, fast att han är död sedan länge och bodde långt, långt bort i ett annat land.

 

[fejt]

Jag fattar inte hur folk kan leva med en svart tomhet som utsikt!

Haha! När vi flyttade från Sthlm till landsbygd för några år sedan var just mörkret det som vara allra mest sensationellt. I början var vi bara här på helgerna och en kväll rök kaminen in så att vi var tvugna att öppna ett fönster. Vår sexåring kom in i rummet, ryckte till, drog in andan och frågade "vad är det där?".
Den svarta väggen av mörker utanför det öppna fönstret, menade hon.
Numera har vi vant oss och jag älskar det svarta men det gör vi inte allihop så jag förstår hur du menar. Tyvärr inga belysningstips. Jag sätter käppar i hjulen för de ljusintresserade här hemma.