Ingen framtid

Jag bara gråter och gråter. Jag har ingen framtid. Jag vet inte hur jag ska orka. Folk ställer så höga krav på mig och jag ska orka ångest, stress och utmattning. Ovanpå det så kommer mitt liv att bli helt innehållslöst. Livet förlorar sin mening. Det blir som ett fängelse där jag inte kan göra någonting. Bara stirra in i en vägg och leva med ångest. Varför ska jag då leva?

Jag vet inte hur jag ska få tårarna att sluta rinna. Känner mig helt förstörd. Det finns ingen framtid. Hur ska jag orka?
 

Om jag tar lergigan nu så får jag inte ta ikväll när jag ska sova. Det funkar inte. Först hette det att jag fick ta vid behov men sen när jag bad dem specificera vad "vid behov" betyder så innebar det att jag inte får ta oftare än var åttonde timme. Så jävla kasst.
 
Bo i stan är lika med döden för mig. Jag klarar det inte.

Tycker att du är oförskämd som pratar om att man har val som om jag vore en barnunge. Tror du jag är dum i huvudet? Jag fattar att det finns val, men dåliga val som leder till att jag inte orkar leva tar jag inte. Och den grejen verkar inte du begripa.

Jag är ledsen för att du uppfattar det så, det är inte min avsikt. Jag förenklade så mycket för att det blivit flera missförstånd med vad jag menar och tydligen fortfarande är det.

Jag tror inte vi kommer längre här. Det är inte kul att bli kallad oförskämd och en massa annat otrevlig. Lycka till❤️❤️❤️.
 
Jag kan inte låta bli att undra; du ser ofta ingen utväg, blir fast i destruktiva tankar, och känner att du inte har lust att leva.
Varför kan du då inte ta mediciner som kanske skulle hjälpa dig, även om du är rädd för bieffekter? Alternativet verkar ju vara sämre?
Tänk om du kunde få ett funktionellt liv genom att faktiskt våga?
 
Jag har kämpat hårt med min fobi och min panikångest. Panikångesten har periodvis varit bättre men kommer alltid tillbaka. Jag har kämpat så hårt att det inte finns energi kvar. Jag har gjort allt jag kunnat. Jag kan inte göra mer.

Jag har gått i terapi för min fobi 4 gånger. Det har aldrig blivit bättre hur mycket jag än kämpat och försökt. Därför känns det som ett hån när folk säger att det kan bli bättre.
Men det är inte såå himla länge sedan det var Mycket bättre! Du var ute och åkte på bilsemester, dejtade och grejade - nu vet vi som sitter på andra sidan etern absolut inte allt, men det är så ledsamt att se hur fobin sprider sig och begränsar och stänger in dig mer och mer och mer hela tiden.
Om du har lyckats flera gånger innan går det ju lyckas igen, och kanske få Ännu mer verktyg för att se till att det fortsätter vara bra också. :)
Jag förstår om det är en extra jobbig svacka just nu och om det är svårt att tänka i de banorna, jag hoppas bara att du hittar dit snart igen. Att sitta och vara rädd för att somna bara för att det finns en risk att vakna och somna om igen är ju inte hållbart.
 
Jag kan inte låta bli att undra; du ser ofta ingen utväg, blir fast i destruktiva tankar, och känner att du inte har lust att leva.
Varför kan du då inte ta mediciner som kanske skulle hjälpa dig, även om du är rädd för bieffekter? Alternativet verkar ju vara sämre?
Tänk om du kunde få ett funktionellt liv genom att faktiskt våga?
Det är inte värt skräcken. Det är ju liksom fruktansvärt att bara sätta in en mildare medicin. Känner att jag går under av det.

Men det är inte såå himla länge sedan det var Mycket bättre! Du var ute och åkte på bilsemester, dejtade och grejade - nu vet vi som sitter på andra sidan etern absolut inte allt, men det är så ledsamt att se hur fobin sprider sig och begränsar och stänger in dig mer och mer och mer hela tiden.
Om du har lyckats flera gånger innan går det ju lyckas igen, och kanske få Ännu mer verktyg för att se till att det fortsätter vara bra också. :)
Jag förstår om det är en extra jobbig svacka just nu och om det är svårt att tänka i de banorna, jag hoppas bara att du hittar dit snart igen. Att sitta och vara rädd för att somna bara för att det finns en risk att vakna och somna om igen är ju inte hållbart.
Jag har gett upp. Det blir aldrig bättre. Det har de många bakslagen visat mig. Och från vården har jag fått höra att det är så ångest brukar fungera. Den kommer tillbaka.
 
Det är inte värt skräcken. Det är ju liksom fruktansvärt att bara sätta in en mildare medicin. Känner att jag går under av det.


Jag har gett upp. Det blir aldrig bättre. Det har de många bakslagen visat mig. Och från vården har jag fått höra att det är så ångest brukar fungera. Den kommer tillbaka.
Såklart skall du bo kvar i ditt älskade hus. Det ger ju sig stundtals ofantligt mycket glädje.

Vad gäller medicin så tycker jag att det är så synd att inte man om man lider av så svår ångest, inlagd under kontrollerade former kan få prova ut en fungerande behandling. Vet att detta kanske inte är genomförbart men känns som att du verkligen lämnats i ditt eget öde med din ångest och det är ju fruktansvärt.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 447
Senast: Exile
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 783
Senast: Sasse
·
  • Artikel
Dagbok Jag försöker vara pepp och framåt. Låtsas att jag har ett bra liv att se fram emot. Men jag är så jävla misslyckad med allt. Och innerst...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
5 107
Senast: Wingates
·
  • Artikel
Dagbok Jag borde sluta vara här för gott. För jag sjunker bara djupt ner i depression när jag är här. Varje gång. Börjar fundera på att hänga...
8 9 10
Svar
193
· Visningar
12 547
Senast: TinyWiny
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp