Jag är Helvetet

Funderat fram och tillbaka men känner att jag vill kunna använda min dagbok här fritt utan att behöva tänka på vilket konto jag använder. Och skriva mera allmänt om allt som händer i livet. Och faktiskt, ingen skam ska falla över mig eller min familj, vi har inte gjort nånting fel. Men den 22:a December 2023 will forever be marked.

Jag har knappast levt ett händelsefattigt liv, och jag är en person som ofta har känslorna mera utanpå än inuti. Men den dagen var det som att någon bokstavligen drog mattan under fötterna på mig och jag stirrade plötsligt ner i ett avgrundsdjupt hål. Så kändes det. Och jag hade haft ett kämpigt år bakom mig, eller, egentligen ett par kämpiga år. Men plötsligt var det som att allting annat bleknade i betydelse ställt jämte detta dallrande, gigantiska monster som nu uppenbarade sig i hålet. Och min hjärna ville leta, hitta förklaringar på det oförklarliga. När såna här saker händer börjar man liksom ifrågasätta allt. Och jag har känt alla känslor man kan känna tror jag, men ilskan har definitivt varit den mest frekvent återkommande.

Numera känner jag inte riktigt lika starkt. Mer som ett slags vemod när hans namn kommer på tal. Vår son pratar om honom ibland och försöker såklart också, utifrån en snart nioårings nivå och intellekt greppa hela situationen. Och vissa saker han säger eller gör, kan få det att knyta sig i magen på ett obehagligt sätt. Eller som att strupen liksom snörar ihop sig. Och jag vet att han har sensorer som snappar upp mycket mer än jag ens kan, vill eller orkar föreställa mig.

Och mera hur jag har påverkats då? Min syn på mig själv, att ha blivit objektifierad på det här sättet. Jag har slutat att färga håret, har alltid pösiga kläder på mig. Tänker att om jag blir en grå sten så kommer ingen någonsin att bry sig om mig på DET sättet igen. Men det är också en sorg. Jag vill ju också få känna mig fin ibland, men vill faan inte ge det till nån jävla äckelgubbe.

Kommer säkert skriva mer här sen, men hinner/orkar inte mer nu.

 

[karamelldrottningen]

Stor kram

 

[miumiu]

Jag är på ett sånt jävla humör idag. Antagligen för att jag skrev igår att "jag inte är arg längre", eller inte känner ilska på samma sätt längre eller vad det nu var. Den slog ju tillbaka direkt, för just nu känner jag hur jag förgås av undantryckt vrede som bara ligger och pyser inombords.

Jag tänker på om det inte blir något åtal över huvud taget. Om vi bara förväntas släppa allting då, och leva vidare med våra liv typ. Och min mamma. Vi hörs på telefon i princip varje dag, det första jag gör på morgonen när jag vaknar är att kolla om hon har varit aktiv i vår PM-konversation på Instagram under natten. För då vet jag att hon har varit vaken för att hon inte kan sova för det där jävla KUKHUVUDETS skull. Hon har sagt att hon mår bra när hon glömmer bort att han finns men såklart påminns hon konstant då dom fortfarande har egendom ihop och den jävla leasingbilen som han inte har råd med. På grund av den kan han tydligen inte flytta från huset. Så hon låter honom bo där tills vidare, för att hon är ett jävla helgon, den mest omtänksamma och godhjärtade människan jag känner som alltid försöker se det bästa i alla människor hon träffar. Som är så bra på att höja andra och få dom att må bra. Att han har gjort såhär mot henne, och fortsätter att spela martyr gör mig fullkomligt VANSINNIG.

Sen vet jag ju att jag inte är helt anonym här och skulle någon vilja luska ut vilka vi är so then be it. Det finns en person som ska skämmas i den här soppan och det är varken jag eller min mamma. Och om någon luskar ut vem han är ger jag blanka fan i, helt ärligt.

Det som har hjälpt mig genom allt detta är mina djur. Mina älskade fina katter och min underbara häst. I deras samvaro kan bruset i huvudet äntligen upphöra för en liten stund.

 

[MJLee]

Behöver bilder på katterna också

 

[Grazing]

Det som har hjälpt mig genom allt detta är mina djur. Mina älskade fina katter och min underbara häst. I deras samvaro kan bruset i huvudet äntligen upphöra för en liten stund.

Visa bifogad fil 143871

Åh vitsippeland Ja verkligen, man får ta till sig och ta vara på det positiva och bra runt omkring sig och ta energin från det.

 

[miumiu]

På efterfrågan kommer här bilder på mina gubbar Börjar med Sotis:

 

[miumiu]

Sickan:

 

[miumiu]

Väntar på att duvan som satt på fönsterblecket igår ska komma tillbaka.

Och ignorera gärna dammet på min fake-växt

 

[vemsomhelst123]

Jag är på ett sånt jävla humör idag. Antagligen för att jag skrev igår att "jag inte är arg längre", eller inte känner ilska på samma sätt längre eller vad det nu var. Den slog ju tillbaka direkt, för just nu känner jag hur jag förgås av undantryckt vrede som bara ligger och pyser inombords.

Jag tänker på om det inte blir något åtal över huvud taget. Om vi bara förväntas släppa allting då, och leva vidare med våra liv typ. Och min mamma. Vi hörs på telefon i princip varje dag, det första jag gör på morgonen när jag vaknar är att kolla om hon har varit aktiv i vår PM-konversation på Instagram under natten. För då vet jag att hon har varit vaken för att hon inte kan sova för det där jävla KUKHUVUDETS skull. Hon har sagt att hon mår bra när hon glömmer bort att han finns men såklart påminns hon konstant då dom fortfarande har egendom ihop och den jävla leasingbilen som han inte har råd med. På grund av den kan han tydligen inte flytta från huset. Så hon låter honom bo där tills vidare, för att hon är ett jävla helgon, den mest omtänksamma och godhjärtade människan jag känner som alltid försöker se det bästa i alla människor hon träffar. Som är så bra på att höja andra och få dom att må bra. Att han har gjort såhär mot henne, och fortsätter att spela martyr gör mig fullkomligt VANSINNIG.

Sen vet jag ju att jag inte är helt anonym här och skulle någon vilja luska ut vilka vi är so then be it. Det finns en person som ska skämmas i den här soppan och det är varken jag eller min mamma. Och om någon luskar ut vem han är ger jag blanka fan i, helt ärligt.

Det som har hjälpt mig genom allt detta är mina djur. Mina älskade fina katter och min underbara häst. I deras samvaro kan bruset i huvudet äntligen upphöra för en liten stund.

Visa bifogad fil 143871

Det är helt rätt som du säger, du har inte gjort något fel. Jag har varit i en lite liknande sits (men inte lika allvarlig) i familjen och jag tror det viktigaste mantrat var att det inte är mitt fel för både mig och andra nära.

 

[miumiu]

Det går bra nu

 

[Lingon]

Visa bifogad fil 144183
Det går bra nu

Ajajaj!!

 

[miumiu]

Legat mest och sovit idag, antagligen behövligt men ovant. Går på starka smärtstillande så blir väl lite trött av dom antagligen.

Har ändå accepterat läget. Jag kan inte jobba, kommer inte kunna på x antal veckor. Egentligen skulle jag ha varit själv på jobbet denna veckan då min chef är på semester i Prag men hans son har fått hoppa in tillfälligt och jobba (han har jobbat hos oss innan). Hade först mega-ångest över detta men nu har jag liksom släppt allt. Sonen och sambon hjälper mig att bre mackor och klä på/av mig. Jag som alltid är den som ska fixa och trixa och greja med nåt, nu kan jag bara ligga och stirra i taket typ. Kolla lite på TV. På ett sätt befriande faktiskt, även om det är jävligt tråkigt också såklart.

Har fått fantastisk uppbackning i stallet, man märker verkligen att människor är snälla och vill hjälpa till när det blir såhär. Har också hittat en jättegullig tjej som hjälper till med Kaj nu och hon kommer att vara extra behjälplig nu när jag är skadad vilket känns så himla skönt. Är jävligt tacksam ändå mitt i allt

 

[miumiu]

”Jag kan inte leva utan Sotis”, säger ungen min om sin fjortonåriga kattfabror

 

[miumiu]

Fick den här bilden skickad till mig igår av en gullig stallkamrat Går ju över huvud taget inte att vara sur på honom trots att han är boven i nyckelbensdramat

 

[miumiu]

Mår lite bättre idag!