jobbet förtar allt

[Elwan]

Vad ska jag ta mig till?
Efter en lång julledighet så kom jag tillbaka till jobbet igår. Först på plats, gillar att börjantidigt. Utan att någon sagt något eller gjort något så hade jag en klump i magen. Gråtfärdig.
Hela mitt liv kretsar kring mitt jobb, jag tänker på det, drömmer om det, talar om det. Rädd för att folk i min närhet ska tröttna, för jagvtycker själv att det är tjatigt. Men det upptar hela mitt liv. Det känns som om det dränerar mig på allt som är roligt.. att det stjäl tid fråm mitt liv liksom.

Jag vet att jag stressar upp mig i onödan och låter det ta för stora proportioner.
Att komma hem på kvällen är som en stor utandning, att jag klarade mig igenom dagen. Varje fredag är total lycka att ha två dagar hemma -men halva söndagen går åt att tjura och må dåligt över att måndagen närmar sig.

Inget är roligt längre. Jag tycker inte att jag hinner med annat än att jobba. Hur får jag rätsida på detta?! Väntar på en samtalstid hos en psykolog.
Jag tyxker inte jag lever mitt liv direkt, bara gör det jag måste och längtar bort till "något annat" som jag inte vet..

 

[lil-sis]

Byt jobb.

 

[Lovisaleonora]

Byt jobb.

 

[Freeride]

Så där kände jag på mitt förra jobb, utöver att jag alltid hade det "med mig" hade jag också ständig jour...
Tack o lov hade jag ju hästen vilket var en räddning men var på väg att göra mig av med den för att jag inte hann..
Hur som räddades jag av att jag skadade mig rejält o låg på sjukhus ett par veckor, gick på morfin etc och det gjorde att jag kom ifrån alltihop och fick distans.
När jag kom tillbaka fixade jag ett nytt jobb och sade upp mig, det bästa jag har gjort.

Nu i efterhand var min arbetssituation helt orealistisk, och jag var nog på vippen att vara utbränd och gick på en hög växel länge även efteråt.

 

[Elwan]

Jag tycker inte jag har orealistiska arbetsförhållanden över lag, men det är väldigt säsongsbetonat. Just nu väldigt lungt, men det stressar mig något ofantligt att det kommer smälla till om någon månad och sen gå på högvarv hela våren och försommaren. Och att det blir svårt att hinna med mina åtaganden.

Jag känner mig så värdelös, hade ett kvalificerat jobb där jag var i 4 år och där stressen började. Sa upp mig och tog ett jobb som djurskötare i en suggbesättning. Det var skönt och prestigelöst, visst fanns en stress att inte hinna med det som skulle göras inom utsatt arbetstid. Men när det handlar om djur så tog jag den extratiden och visste att alla fått sin omvårdnad. Inte alltid betald övertid,men det var mitt val. Det var ett vik och jag hade större ambitioner än grisskötare även om jag trivdes.

Och hamnar på det här jobbet, jag är kvalificerad för det men pallar inte arbetstempot. Jag känner att jag inte passar in i arbetslivet riktigt.
Letar nytt jobb men vill helst stanna på orten. Än så länge är det väl inte så illa att jag kan tänka mig att flytta.. men definitivt pendla.

 

[tanten]

Jag får en känsla av att det inte är jobbet som är bekymret utan din egen inställning till det? Prestationsångest helt enkelt?

Nåt att jobba med?

 

[lil-sis]

Jag tycker inte jag har orealistiska arbetsförhållanden över lag, men det är väldigt säsongsbetonat. Just nu väldigt lungt, men det stressar mig något ofantligt att det kommer smälla till om någon månad och sen gå på högvarv hela våren och försommaren. Och att det blir svårt att hinna med mina åtaganden.

Jag känner mig så värdelös, hade ett kvalificerat jobb där jag var i 4 år och där stressen började. Sa upp mig och tog ett jobb som djurskötare i en suggbesättning. Det var skönt och prestigelöst, visst fanns en stress att inte hinna med det som skulle göras inom utsatt arbetstid. Men när det handlar om djur så tog jag den extratiden och visste att alla fått sin omvårdnad. Inte alltid betald övertid,men det var mitt val. Det var ett vik och jag hade större ambitioner än grisskötare även om jag trivdes.

Och hamnar på det här jobbet, jag är kvalificerad för det men pallar inte arbetstempot. Jag känner att jag inte passar in i arbetslivet riktigt.
Letar nytt jobb men vill helst stanna på orten. Än så länge är det väl inte så illa att jag kan tänka mig att flytta.. men definitivt pendla.

Ibland fungerar inte livet som man vill och det kan vara oerhört frustrerande.

Jag jobbar 80% sedan ett drygt år, efter en kortare sjukskrivning (tjänstledig 20%).

Det är för mig helt suveränt, dels känns det knappt som jag hinner börja jobba innan det är dags att gå hem igen och dels orkar jag göra saker efter jobbet, som att leka med ponnyerna.

Men(!) det hade inte hjälpt om jag inte i grund och botten trivts på jobbet.

 

[Elwan]

Grym prestationsångest.. jag hoppas verkligen att de samtalstider jag har framför mig kommer att hjälpa mig. Hur roligt det än är att jobba med grisar så vill jag ju annat. Men det är där som jag kunnat hålla ångesten i schack.

 

[tanten]

Grym prestationsångest.. jag hoppas verkligen att de samtalstider jag har framför mig kommer att hjälpa mig. Hur roligt det än är att jobba med grisar så vill jag ju annat. Men det är där som jag kunnat hålla ångesten i schack.

Du måste nog ta itu med det där?

Hur funkar du med annat du gör? Måste du vara duktig flicka även i andra sammanhang? Har du själv skapat de där kraven eller har du fått lära dig hemifrån att man är värd nåt om man presterar?

 

[avslutat medlemskap]

Jag klev av ett välbetalt jobb inom verkstadsindustrin och drog från stan och startade eget efter en lång"semester" i skärgården där jag for runt och lagade båtar, byggde bryggor och gjorde div. dykjobb när jag inte var vikarierande kock-diskpersonal-vaktis på lokala sjökrogen.

Sen jag flydde stan och industrin (ja flydde är rätta ordet) så har jag jobbat på lantbruk, i svinbesättning, som smed och dräng och maskinreparatör inom lantbruket, mjölkat (och slagits-retats) med både folk och fä, tjänat taskigt men mått så bra det bara går och har aldrig saknat industrin eller staden. Skulle jag fått göra valet nu hade jag valt detsamma, taskig inkomst kompenseras av att det går att bo riktigt billigt på landet och pengar är faktiskt inte allt och inget värda när man vantrivs till döds.

Byt jobb!

 

[sjoberga]

Vad ska jag ta mig till?
Efter en lång julledighet så kom jag tillbaka till jobbet igår. Först på plats, gillar att börjantidigt. Utan att någon sagt något eller gjort något så hade jag en klump i magen. Gråtfärdig.
Hela mitt liv kretsar kring mitt jobb, jag tänker på det, drömmer om det, talar om det. Rädd för att folk i min närhet ska tröttna, för jagvtycker själv att det är tjatigt. Men det upptar hela mitt liv. Det känns som om det dränerar mig på allt som är roligt.. att det stjäl tid fråm mitt liv liksom.

Jag vet att jag stressar upp mig i onödan och låter det ta för stora proportioner.
Att komma hem på kvällen är som en stor utandning, att jag klarade mig igenom dagen. Varje fredag är total lycka att ha två dagar hemma -men halva söndagen går åt att tjura och må dåligt över att måndagen närmar sig.

Inget är roligt längre. Jag tycker inte att jag hinner med annat än att jobba. Hur får jag rätsida på detta?! Väntar på en samtalstid hos en psykolog.
Jag tyxker inte jag lever mitt liv direkt, bara gör det jag måste och längtar bort till "något annat" som jag inte vet..

Prata med chefen.

Gå ner i arbetstid.

Byt jobb.

Sök extern hjälp/terapi.

Gör något i alla fall - tänker man på det sättet du gör i inlägget är man på ett sluttande plan och det behöver rätas upp aktivt.

 

[Elwan]

Du måste nog ta itu med det där?

Hur funkar du med annat du gör? Måste du vara duktig flicka även i andra sammanhang? Har du själv skapat de där kraven eller har du fått lära dig hemifrån att man är värd nåt om man presterar?

Jag tror att det kommer främst från mig själv. Det där med självkänsla.. jag vet att jag kan och klarar mycket men ändå tvivlar jag. Extremt irriterande, jag skriver ner mig själv.

Därför har jag häst -något jag vet att jag är bra på och därför ha ett ok förhållningssätt till det. Men annat var det som yngre, då såg jag på ridningen som på jobbet. Och då helt utan krav från mina föräldrar.

Däremot är min far och jag lika. Han motiverar sin filosofi med att "eftersom jag har höga krav på mina medarbetare så har jag ännu högre krav på mig själv". Och nu när jag skrev det insåg jag att mycket nog ligger där..

 

[tanten]

Jag tror att det kommer främst från mig själv. Det där med självkänsla.. jag vet att jag kan och klarar mycket men ändå tvivlar jag. Extremt irriterande, jag skriver ner mig själv.

Därför har jag häst -något jag vet att jag är bra på och därför ha ett ok förhållningssätt till det. Men annat var det som yngre, då såg jag på ridningen som på jobbet. Och då helt utan krav från mina föräldrar.

Däremot är min far och jag lika. Han motiverar sin filosofi med att "eftersom jag har höga krav på mina medarbetare så har jag ännu högre krav på mig själv". Och nu när jag skrev det insåg jag att mycket nog ligger där..

Du måste ta itu med det där. Det är aldrig bra när man själv är sin värste mobbare.
Vårdcentralen är första instans, därifrån kan de slussa dig vidare till någon form av samtal och terapi.