Bukefalos 28 år!

Kompis/känslor/trassel

Sofar

Trådstartare
För ett år sedan ungefär föll jag ordentligt för en man i ett kompisgäng. Känslorna var besvarade, men vi var båda upptagna på var sitt håll. Det hände därför inte så mycket mer än att vi pratade om våra känslor och att det fanns en enorm spänning mellan oss. Jag hade någon naiv förhoppning att vi skulle kunna fortsätta de vänner som vi var innan attraktionen slog till, men han kom så småningom fram till att han inte vill träffa mig mer ens som ”bara vänner”. Enligt honom var vi ändå fortsatt ”vänner” (hur det nu går till) och vi skildes åt på ett lugnt sätt.

Vi träffas någon gång ibland i det gäng vi båda umgås i. Inga problem från min sida, även om jag förstås sörjer att vi inte är lika nära kompisar längre, men han… Undviker mig totalt. Hälsar knappt, försöker hålla sig så långt bort från mig som möjligt, tittar inte på mig. Intresserar sig inte för hur jag har det och engagerar sig inte i samtalsämnen som jag startar. Det här förstör glädjen i att träffa resten av gänget för mig, och är väldigt jobbigt.

Vid ett tillfälle när han fått några öl i sig, blev han helt plötsligt normal och precis så himla trevlig som han var förut. Jag trodde det skulle normaliseras efter det, men icke. Snarare blev det värre efteråt.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Förhoppningen är att vi så småningom ska kunna vara någon form av vänner när vi ses i grupp i alla fall så jag vill undvika att förvärra situationen.
 
Får känslan av att han undviker dig för att undvika sina känslor?
För det fanns ju en attraktion från början, men att han då valt att stanna hos sin partner och därför undviker dig för att inte "falla för frestelsen"?
Har ingen aning men det är ju en möjlighet.

Hur du ska hantera det är ju upp till dig, låta det vara om det är det han verkar vilja, eller prata med honom om du känner att du behöver?
 
Får känslan av att han undviker dig för att undvika sina känslor?
För det fanns ju en attraktion från början, men att han då valt att stanna hos sin partner och därför undviker dig för att inte "falla för frestelsen"?
Har ingen aning men det är ju en möjlighet.

Hur du ska hantera det är ju upp till dig, låta det vara om det är det han verkar vilja, eller prata med honom om du känner att du behöver?

Ja det är inte alls omöjligt. En av våra gemensamma vänner (som inte vet om något) uppmärksammade hans beteende och sa samma sak till mig... Jag försöker att inte analysera varför så mycket. (inte lätt)

Hur menar du med låta det vara? Att undvika honom helt skulle betyda att inte träffa resten av gänget heller, och det har jag ingen lust med, jag har väldigt ont om vänner. Prata med honom skulle jag gärna vilja göra, men knappast han. I alla fall så är jag rädd att förvärra alltihop om jag tar upp det på fel sätt. Jag skulle vilja tala om att han gör mig ledsen, men misstänker att han kommer tycka det blir ännu jobbigare sedan, och mitt mål är att kunna fortsätta vara iaf ytliga vänner.

Hittills har jag försökt vara ”som vanligt” dvs låtsas som ingenting och vara trevlig och vänlig mot honom trots att jag bara får enstaviga svar och att jag helst skulle ta honom i nackskinnet och skälla på honom... Det lyckas antagligen sådär och jag är alltid olycklig efteråt (jättekul känsla efter att man träffat sina vänner:().
 
Försök att fokusera på något annat när ni befinner er på samma plats. Hälsa, men sen behöver du ju inte prata så mycket mer med honom om han ändå inte pratar med dig. Gå vidare och fokusera på att umgås med dina vänner precis som du hade gjort om han inte hade varit där.
 
Jag hade nog försökt vara som vanligt och låta honom vara så som han är. Det kommer säkert att lägga sig efter ett tag. Umgås med dina andra vänner och låt honom vara ifred. Alltid tråkigt att förlora en bra vän men det är ju tyvärr så det blir ibland.
 
För ett år sedan ungefär föll jag ordentligt för en man i ett kompisgäng. Känslorna var besvarade, men vi var båda upptagna på var sitt håll. Det hände därför inte så mycket mer än att vi pratade om våra känslor och att det fanns en enorm spänning mellan oss. Jag hade någon naiv förhoppning att vi skulle kunna fortsätta de vänner som vi var innan attraktionen slog till, men han kom så småningom fram till att han inte vill träffa mig mer ens som ”bara vänner”. Enligt honom var vi ändå fortsatt ”vänner” (hur det nu går till) och vi skildes åt på ett lugnt sätt.

Vi träffas någon gång ibland i det gäng vi båda umgås i. Inga problem från min sida, även om jag förstås sörjer att vi inte är lika nära kompisar längre, men han… Undviker mig totalt. Hälsar knappt, försöker hålla sig så långt bort från mig som möjligt, tittar inte på mig. Intresserar sig inte för hur jag har det och engagerar sig inte i samtalsämnen som jag startar. Det här förstör glädjen i att träffa resten av gänget för mig, och är väldigt jobbigt.

Vid ett tillfälle när han fått några öl i sig, blev han helt plötsligt normal och precis så himla trevlig som han var förut. Jag trodde det skulle normaliseras efter det, men icke. Snarare blev det värre efteråt.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Förhoppningen är att vi så småningom ska kunna vara någon form av vänner när vi ses i grupp i alla fall så jag vill undvika att förvärra situationen.
Låt honom vara. Hjälp honom att undvika dig om det är det han verkar vilja. Om du gillar honom är det väl bättre att du hjälper honom än att ni ska kunna umgås som innan. För det är väl för din skull? Har han känslor för dig kan det ju inte vara lätt.
 
Försök att fokusera på något annat när ni befinner er på samma plats. Hälsa, men sen behöver du ju inte prata så mycket mer med honom om han ändå inte pratar med dig. Gå vidare och fokusera på att umgås med dina vänner precis som du hade gjort om han inte hade varit där.
Jag hade nog försökt vara som vanligt och låta honom vara så som han är. Det kommer säkert att lägga sig efter ett tag. Umgås med dina andra vänner och låt honom vara ifred. Alltid tråkigt att förlora en bra vän men det är ju tyvärr så det blir ibland.
Det är kanske vettigt att ignorera honom tillbaka, även om jag känner mig otrevlig – jag vet ju hur dåligt det får mig att må när han behandlar mig så. Nä, jag vet inte om jag kan. Det tar emot för mig att med flit behandla en person annorlunda än övriga och låtsas vara något jag inte är.

Det är inte helt lätt heller, jag skulle bli illa berörd oavsett vem som betedde sig så mot mig, även en total främling, och det är förstås enormt mycket värre när det handlar om en person som jag fortfarande har starka känslor för, som vän och mer. Det får mig ur balans.

Jag försöker vara som vanligt nu även mot honom och jag hoppas ju att det lägger sig, det har bara gått några månader. Jag biter ihop, försöker ta på en glad mask och gråter när jag går hem… Men det är väldigt jobbigt, framförallt eftersom jag inte kan prata med någon om det. Det är därför jag skriver här;)

Låt honom vara. Hjälp honom att undvika dig om det är det han verkar vilja. Om du gillar honom är det väl bättre att du hjälper honom än att ni ska kunna umgås som innan. För det är väl för din skull? Har han känslor för dig kan det ju inte vara lätt.
Som jag skrev förut så tänker jag inte undvika honom om det innebär att undvika resten av gänget också. Jag har dansat efter hans pipa hela året och jag tänker inte låta honom ”styra” nu vilka jag träffar och när. Han är dessutom en fullvuxen man, och vill han inte träffa mig så får han själv ta ansvar för sitt mående och säga det till mig. Men jag ska erkänna att jag tänkt tanken att jag ska undvika honom för bådas skull, men jag har avfärdat det som väl melodramatiskt. Vi är vuxna här…

Sen är det väl han som gör rätt enligt mallen. Man ”ska” undvika den person man är frestad av. Å andra sidan skulle han utan större problem kunna undvika mig mer än han gör, han har vid ett par tillfällen varit den som tagit upp att vi borde ses (i gänget), och han skulle lätt kunna påverka resten av gänget att ses utan mig. Eller helt enkelt inte komma de gånger jag är med, det är inte så ofta.

Att vara kompisar när vi ses i gänget är väl för bådas skull och inte bara min? Det kan ju inte vara kul för honom nu heller? Att ses ibland bara vi två som förut är däremot orealistiskt tyvärr, det vet jag.

Jag är inte helt säker på vilka känslor han har för mig heller, kanske är han undvikande för att han har mer känslor för mig än han erkänner och tycker det är jobbigt, eller kanske för att han vet om att jag har mer känslor för honom än han har för mig och han tycker det är jobbigt? Eller för något annat? Jag är inte så sugen på att spekulera och jag vet inte om orsaken spelar någon roll. Nej det är inte lätt när man har känslor för fel person, det vet jag alltför väl. Jag hade när som helst sagt att jag har starkare känslor för honom än tvärtom, men då blir det spekulationer igen…
 
Varför måste du vara någon annan än dig själv? Eller vara otrevlig? Du kan fortfarande delta i gruppsamtal, hälsa, prata till honom, men utan att förvänta dig en dialog. Det jag menade mer är att du inte ska försöka prata med honom på tu man hand eftersom du blir ledsen av den stela och korta respons du får. Andra personer/nya bekanta som du får en liknande respons av i dina kontaktförsök, hur gör du med dem? Försöker förtvivlat få dem att prata? Eller låter dem vara? Fortsätter hälsa, vara trevlig, men utan större ansträngningar? Jag tror du gör en större grej av detta än det är. Och hans orsak till att han gör som han gör är irrelevant tills han upplyser dig om det. Det handlar mer om vad du ska göra för att inte bli ledsen/må bra i situationen som är.
 
"Inga problem från min sida, även om jag förstås sörjer att vi inte är lika nära kompisar längre, men han… Undviker mig totalt. Hälsar knappt, försöker hålla sig så långt bort från mig som möjligt, tittar inte på mig. Intresserar sig inte för hur jag har det och engagerar sig inte i samtalsämnen som jag startar. Det här förstör glädjen i att träffa resten av gänget för mig, och är väldigt jobbigt."

Ni var båda upptagna när ni insåg att ni hade känslor för varandra? Men ni har båda valt att stanna hos era partner eller har du lämnat din? Du skriver att det inte är några problem från din sida, men jag uppfattar det som att han inte vill vara kompis med dig, troligen för att han vill vara med sin partner, men du " envisas" med att försöka vara kompis med honom? Jag tycker inte att du ska försöka prata ut om det här, inget har ju hänt mer än att ni kom på att ni gillar varandra men valde att inte gå vidare med det? Ge honom tid att bearbeta istället, vill han sen inte vara kompis med just dig så får du finna dig i det. Man måste inte vara kompis med alla, sen är det en annan sak att vara vänlig när man träffas. Men som du skriver så vill du att han ska vara intresserad av hur du har det mm, det är kanske att gå lite för långt i den situationen som ni är i just nu?
 
Det är kanske vettigt att ignorera honom tillbaka, även om jag känner mig otrevlig – jag vet ju hur dåligt det får mig att må när han behandlar mig så. Nä, jag vet inte om jag kan. Det tar emot för mig att med flit behandla en person annorlunda än övriga och låtsas vara något jag inte är.

Det är inte helt lätt heller, jag skulle bli illa berörd oavsett vem som betedde sig så mot mig, även en total främling, och det är förstås enormt mycket värre när det handlar om en person som jag fortfarande har starka känslor för, som vän och mer. Det får mig ur balans.

Jag försöker vara som vanligt nu även mot honom och jag hoppas ju att det lägger sig, det har bara gått några månader. Jag biter ihop, försöker ta på en glad mask och gråter när jag går hem… Men det är väldigt jobbigt, framförallt eftersom jag inte kan prata med någon om det. Det är därför jag skriver här;)


Som jag skrev förut så tänker jag inte undvika honom om det innebär att undvika resten av gänget också. Jag har dansat efter hans pipa hela året och jag tänker inte låta honom ”styra” nu vilka jag träffar och när. Han är dessutom en fullvuxen man, och vill han inte träffa mig så får han själv ta ansvar för sitt mående och säga det till mig. Men jag ska erkänna att jag tänkt tanken att jag ska undvika honom för bådas skull, men jag har avfärdat det som väl melodramatiskt. Vi är vuxna här…

Sen är det väl han som gör rätt enligt mallen. Man ”ska” undvika den person man är frestad av. Å andra sidan skulle han utan större problem kunna undvika mig mer än han gör, han har vid ett par tillfällen varit den som tagit upp att vi borde ses (i gänget), och han skulle lätt kunna påverka resten av gänget att ses utan mig. Eller helt enkelt inte komma de gånger jag är med, det är inte så ofta.

Att vara kompisar när vi ses i gänget är väl för bådas skull och inte bara min? Det kan ju inte vara kul för honom nu heller? Att ses ibland bara vi två som förut är däremot orealistiskt tyvärr, det vet jag.

Jag är inte helt säker på vilka känslor han har för mig heller, kanske är han undvikande för att han har mer känslor för mig än han erkänner och tycker det är jobbigt, eller kanske för att han vet om att jag har mer känslor för honom än han har för mig och han tycker det är jobbigt? Eller för något annat? Jag är inte så sugen på att spekulera och jag vet inte om orsaken spelar någon roll. Nej det är inte lätt när man har känslor för fel person, det vet jag alltför väl. Jag hade när som helst sagt att jag har starkare känslor för honom än tvärtom, men då blir det spekulationer igen…
Om det bara gått några månader så skulle jag backa helt och hållet, låt personen vara ifred om det är det hen bett om. Hen vill ju uppenbarligen bli lämnad ifred helt och hållet.
 
han kom så småningom fram till att han inte vill träffa mig mer ens som ”bara vänner”. Enligt honom var vi ändå fortsatt ”vänner” (hur det nu går till) och vi skildes åt på ett lugnt sätt.

Vi träffas någon gång ibland i det gäng vi båda umgås i. Inga problem från min sida, även om jag förstås sörjer att vi inte är lika nära kompisar längre, men han… Undviker mig totalt. Hälsar knappt, försöker hålla sig så långt bort från mig som möjligt, tittar inte på mig. Intresserar sig inte för hur jag har det och engagerar sig inte i samtalsämnen som jag startar.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Har en sådan jag med, jag har gått vidare och käns inte ha några problem alls med att vara vän, men han har det helt uppenbart och min tanke är att han har mer känslor än vad han vill ha för mig och att det därför blir "för jobbigt" för honom att vara bara vän och alltså pushar jag inte. Han vet var jag finns och att han alltid kommer vara min vän. Orkar han inte med det så är det förjävla tråkigt då jag i såna fall mister en väldigt god vän, men det är ju absolut inget som jag kan göra något åt, så den bollen ligger helt hos honom.

Dvs, jag har backat och förhåller mig trevligt neutral för att inte göra det hela ännu mer obekvämt och lägger inte in några direkta värderingar eller tyckanden på hur han "bör" bete sig.
 
Det är kanske vettigt att ignorera honom tillbaka, även om jag känner mig otrevlig – jag vet ju hur dåligt det får mig att må när han behandlar mig så. Nä, jag vet inte om jag kan. Det tar emot för mig att med flit behandla en person annorlunda än övriga och låtsas vara något jag inte är.
Fast jag tycker inte du ska behandla honom så att du ignorerar honom utan helt enkelt inte vara påträngande.
 
Svar till flera:

Nya bekanta som beter sig på samma sätt, skulle jag bemöta på det sätt jag bemöter honom, dvs ett vänligt intresse, ställa ytliga frågor om saker jag vet intresserar dem. Jag skulle bli lite störd men inte jätteledsen eftersom jag inte har varit nära vän med dem förut... En nära vän utan ”historia” som betedde sig så skulle jag fråga vad problemet är… Visst gör jag en grej av det, jag blir jätteledsen och stressad även om jag kanske kan ha förståelse logiskt sett. Det är extra jobbigt då när gemensamma vänner undrar vad felet är, vi var nära vänner och så plötsligt är det tvär-borta. Håller med om att orsaken är irrelevant, jag blir ledsen ändå.

Han har inte bett om att få vara ifred, tvärtom har han sagt att jag ”får” kontakta honom, han vill bara inte ses på tu man hand eller ha en nära relation. Jag tycker inte heller att jag är påträngande, det är inte så att jag sitter på hans gräsmatta och kokar hans kaniner… Vi pratar aldrig på tu man hand längre, mer än någon gång på telefon då vi haft något konkret ärende.

Klart jag vill att han ska intressera sig för hur jag har det (jag menar inte på någon djupare nivå nu), på samma sätt som vi alla kompisar intresserar oss för varandra. Men det är ju inte så att jag uttryckligen kräver att han ska göra det, så jag förstår inte hur det är att gå för långt? Men det är alltid svårt att se klart när man är mitt uppe i det :)

Det jag nog egentligen funderat mest på är om jag ska ignorera hans beteende eller försöka prata med honom om det. Och i så fall hur. Eftersom de som svarat är rätt överens om att ignorera i varierande grad, så är det kanske det som är rätt väg att gå. Låtsas som att jag inget märker, bete mig ungefär som vanligt och försöka bita ihop. Och hoppas det går över snart...
 
Har en sådan jag med, jag har gått vidare och käns inte ha några problem alls med att vara vän, men han har det helt uppenbart och min tanke är att han har mer känslor än vad han vill ha för mig och att det därför blir "för jobbigt" för honom att vara bara vän och alltså pushar jag inte. Han vet var jag finns och att han alltid kommer vara min vän. Orkar han inte med det så är det förjävla tråkigt då jag i såna fall mister en väldigt god vän, men det är ju absolut inget som jag kan göra något åt, så den bollen ligger helt hos honom.

Dvs, jag har backat och förhåller mig trevligt neutral för att inte göra det hela ännu mer obekvämt och lägger inte in några direkta värderingar eller tyckanden på hur han "bör" bete sig.

Precis så är det! Jag respekterar att han inte vill ses, och har berättat för honom att jag finns där som hans vän om han vill. Därför vill jag inte heller börja ignorera honom eller undvika honom helt utan att berätta varför. Jag har väl aldrig pushat särskilt hårt tycker jag, han har varit mest ”bekymrad” så han har fått ta initiativen, och nu tar jag förstås inga initiativ alls. Däremot har jag någon gång dragit ihop en träff med hela gänget, och då bjöd jag förstås honom också.

Jag skulle väldigt gärna vilja kunna låta bli att tycka något om hur han beter sig, men det lyckas dåligt, hjärtat lyssnar inte på hjärnan särskilt väl…
 
Meningslöst inlägg, men jag gillar att trådar får ett slut.

Jag skrev ett långt inlägg, men innan jag hann posta det visar det sig att problemet kommer att lösa sig av sig självt. Fick precis reda på att kompisgänget kommer att upplösas. På grund av naturliga orsaker (t.ex. flyttar) så kommer vi knappast att ses i grupp mer. Så himla tråkigt. Känns som att mitt liv för en kort stund var i färg, nu är det tillbaka i svartvitt. Men jag slipper ju problemet hur jag ska hantera mannen i fråga, eftersom jag inte kommer att träffa honom mer.

:(
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok När jag varit ute och snurrat i världen något år, och insett att min plats inte fanns därute heller så bestämde jag mig för att fördriva...
Svar
0
· Visningar
1 354
Senast: miumiu
·
Relationer Min bästa vän har varit otrogen mot sin man i ungefär 7 år, hon är nu inne på sin tredje vid sidan av-kille. Anledningen hon uppger för...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
12 932
Senast: Cafer
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Även om livet är lite brokigt för tillfället så känns det faktiskt på ett sätt som att jag har börjat hamna i en allt större balans...
Svar
0
· Visningar
1 204
Senast: cassiopeja
·
Relationer Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv. Jag...
21 22 23
Svar
450
· Visningar
32 916

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp