Missfall

[miss_strandberg]

Fick i augusti ett missfall, var i 14 veckan och hade äntligen börjat slappna av och börjat njuta av graviditeten. Det kändes verkligen som att mitt liv rasade samman den där dagen och hur mycket jag än har försökt att förtränga händelsen så är det omöjligt.

Känner att det är otroligt svårt att inte ha någon att prata med om det här men känner att även om jag skulle ha någon att prata med så är det ett ämne som är oerhört svårt för mig att prata om. Lättare att skriva.

Jag har under min uppväxt varit med om en del jobbiga saker som finns kvar hos mig än idag och jag har vant in mig på att alltid förtränga det jobbiga. Det är ett sätt som jag har upptäckt fungerar jättebra fram tills en dag då det blir för fullt och den dagen har tyvärr kommit nu. I drygt en vecka nu har jag inte ens lyckats tvinga mig själv till att vara glad och tårarna har runnit så fort jag har varit ensam.

Jag känner att jag inte har en aning om hur jag ska kunna gå vidare och tänkte att det säkert finns fler där ute som har varit med om samma sak.

Min fråga är alltså: Ni som har fått missfall, hur har ni kunnat gå vidare, alternativt hur orkar ni med vardagen?

 

[EmelieR]

Sv: Missfall

Om du hade missfallet i aug ch inte mår bättre ännu behöver du nog mer hjälp än oss här. Snälla- för din egen skull sök hjälp... Hann du med att träffa MVC? Gillade du flket där? De ska kunna hjälpa dig vidare...
Jag har inte själv fått missfall men min syster har- medans jag var gravid ch fick barn. Att se hur ledsen hon var - och är- är jättetungt.

 

[TinyWiny]

Sv: Missfall

Jag fick missfall för över 21 år sedan och det tog flera år innan jag faktiskt kunde tänka på det utan att börja gråta. Jag hade tur och blev gravid igen efter bara tre månader och den gången gick det bra.
När jag fick missfall så var det inte bara själva barnet jag sörjde utan även allt runt omkring. Min längtan efter att bli mamma, min dröm om oss som föräldrar, drömmen om vårt liv ihop, allt detta gick om intet. Jag kände mej värdelös som inte ens klarade av att behålla barnet...
Jag tror att för mej var det tur att jag blev gravid såpass fort igen även om den graviditeten var en lång plåga av rädsla för att förlora även det barnet.

Jag tycker att du ska söka hjälp nu, du ska inte gå och sörja själv längre utan släppa ut allt du har packat ner. Du behöver det för att bli en hel människa. Ditt bagage behöver helt enkelt bli lättare att bära och det är omöjligt att klara av att göra det själv.

 

[Gnist]

Sv: Missfall

Min fråga är alltså: Ni som har fått missfall, hur har ni kunnat gå vidare, alternativt hur orkar ni med vardagen?

Jag är när det kommer till sjukdom, skador, missfall, olyckor osv en sån där "äckligt praktisk" människa, så när jag har haft missfall (tappat 3 foster, ett tvillingpar och en ensam) att jag förutom att jag givetvis varit ledsen och gråtit också har insett att det förmodligen varit väldigt grava fel på dem och att det är faktiskt (hur hemsk det än låter) bättre att få missfall, än att kanske gå tiden ut, föda och barnet avlider kort efter födseln.

Jag tror som andra skrivit i tråden att du behöver hjälp att acceptera och släppa taget.

Tillägg: Jag har mellan dessa missfall också fått 3 fina friska barn.

 

[MayDay]

Sv: Missfall

Jag fick MA för rätt så precis ett år sedan. Var fullständigt förkrossad och kände ungefär så som du känner nu. Det är oerhört svårt att ge råd om hur man kommer vidare för jag kan inte själv säga vad det var som fick mig att orka.

Det som jag tror att du först och främst måste göra är att låta dig själv sörja. Var ledsen, gråt, skrik och förbanna. Med tiden så lättar det lite.
Sen hade jag ett oerhört stöd av min make. Vi sörjde på väldigt olika vis men ändå så var vi ju i samma situation och hade förlorat samma sak. Vad säger pappan? Kan du prata med honom?

Sen så stänger du av öronen när någon säger att "det var bäst, för det var säkert något fel". För mig var det något som snarare spädde på det onda än något som hjälpte.

Jag hade en liknande tråd som den här. Fick flera tips där ska se om jag lyckas få in en länk till dig.

Och du, det blir bättre. Även om det inte känns så just nu!

 

[MayDay]

Sv: Missfall

Gör ett KL på mig själv och ser om jag kan lyckas få in en länk.

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1035115

Många kloka människor som har svarat. Kanske finns där något tips som kan hjälpa dig.

 

[tinissen]

Sv: Missfall

jag har inte själv haft missfall men jag resonerar precis som gnist att allt som sker gör det av en anledning.

jag vet vad det innebär med stora förluster för både kropp o själ och det är inte lätt.
jag själv har tappat mkt av livsgnistan jag en gång hade, men nu 4 år senare har jag med hjälp av min sorg hittat andra meningsfulla vägar med livet.
jag har perioder som fortfarande är väldigt jobbiga, speciellt runt lucia som nu närmar sig, den tid då hela mitt liv vändes upp och ner.. jag tar en dag i taget..
låt sorgen ha sin gång, den kommer aldrig läka men den ger nya perspektiv och var inte rädd för att be om hjälp, även om hjälpen bara innebär att sitta tyst vid din sida, så kommer det en dag kännas bättre.

kram

 

[miss_strandberg]

Sv: Missfall

Tack för alla svar, känns skönt att veta att man inte är ensam.

Angående att söka hjälp så känner jag inte riktigt att jag har orken till det just nu. Gick och pratade med en kurator förut när jag mådde dåligt efter en abort som jag hade gjort men var så slut efteråt så skulle aldrig klara det nu med skolan och allt.

Umgås tyvärr inte med så många vänner, speciellt inga som jag kan prata om det här med. En vän visste att jag var gravid och henne kändes det betydligt lättare att berätta om missfallet för.

Jag har dock berättat för de som jag umgås med mest, främst för att jag efter missfallet låg hemma i flera veckor och inte orkade gå utanför dörren, men det tog utöver det flera veckor innan jag berättade något.

Känner att jag har väldigt svårt att prata om just den här saken, öppnar mig ogärna för andra människor även om de är mina vänner och känner att jag inte vill släppa fram smärtan utan tränger undan allt och inbillar mig själv att jag mår bra.

Min sambo har alltid varit ett bra stöd men det är inget som jag har riktigt kunnat prata med honom om. Jag fick dock panik för några månader sedan och kastade ut honom, kände att jag inte kunde kolla honom i ögonen längre och se smärtan där. Under de månader som singel försökte jag göra allt för att gå vidare och glömma, det gick ju inte alltför bra och jag tog mitt förnuft till fånga så nu är vi tillsammans igen, dock på distans.

För mig är det svårt att umgås med min familj då min bror fick barn för ett tag sedan och jag känner att jag inte klarar av att träffa dem. Jag känner verkligen att jag hatar mig själv för att jag inte bara kan vara glad för deras skull, de vet dessutom inget om att jag har fått missfall.

För mig är det också svårt att ens vistas ute, speciellt att fika eller äta lunch på stan för där vimlar det av antingen gravida eller människor med nyfödda. Jag känner verkligen att jag vill vara glad för deras skull men det går inte och att bryta ihop är nära varje gång.

Jag anklagar mig själv för det som har hänt, fortfarande. Jag tänker dagligen på vad jag gjorde för fel och det känns hopplöst att ens försöka tänka på att göra ett andra försök. Det känns som att bli gravid är ett mirakel och det kommer inte hända för mig igen.

Hur kändes ni i kroppen efteråt?

För mig är det fortfarande en smärta inombords som vägrar ge med sig. Känner även världens tomhet och att inget är som det ska vara. Jag hade hoppats på att smärtan skulle försvinna av sig själv med tiden men jag har upptäckt att riktigt så enkelt var det inte.

 

[tinissen]

Sv: Missfall

du ska absolut inte anklaga dig själv! det är lättare sagt än gjort men det är inte ditt fel!

din kropp har ju visat att den kan bli gravid, vissa har svårare än andra , en del har jättelätt och en del kan inte alls. men din kropp kan!

 

[vindvissla]

Sv: Missfall

Vad jobbigt du har det, det verkar som om du ar en valdigt kanslosam manniska som har fatt sig en ordentlig torn av det har. Mitt rad ar, sorj sa mycket du maste sorja, res dig sedan och arbeta dig upp igen. Det kanske tar ett halvar, ett ar men du maste kampa for att ta dig upp igen. Ett av de basta och mest beprovade satten att ta sig igenom sorger ar att prata. Om du inte har nagra nara vanner far du prata med oss har. Alta och fraga sa svarar vi och stottar.

Jag har ocksa fatt missfall men det berorde mig inte direkt, det var som att jag hade pa kann att det var nagot fel. Hande i vecka 11, innan dess har jag en abort i bagaget och efterat har jag fatt tva fina pojkar. Sa helt hopplost ar det inte.

KRAM

 

[nordsvensken]

Sv: Missfall

Jag vet precis hur svårt det kan vara att komma över förslusten av ett barn, även om det sker förhållandevis tidigt. Jag har haft 3 MF, singelgraviditeter, och 1 MA med tvillingar.

Jag var verkligen helt knäckt efter varje missfall, trots att vi redan hade ett barn så kändes livet helt meningslöst. Under den här tiden med alla missfall, så blev en efter en i kompiskretsen gravid och födde barn, och jag fick väldigt svårt att vara på samma ställe som gravida/bebisar. Jag undvek helt att umgås med dem, orkade inte heller gratta när ngn fått barn utan tänkte bara på de som jag aldrig fick. Min man hade väldigt svårt att förstå detta, vilket inte gjorde det lättare för mig alls.

Nu har det gått 8 månader sedan mitt senaste missfall, och jag är gravid igen i v 25. Det känns som att graviditeten räddade mig lite från att sjunka allt för djupt, men det har varit väldigt kämpigt med mkt oro också, varför skulle det gå bra den här gången, när det gått dåligt så många ggr innan..? Den oron finns fortfarande kvar, och jag har emellanåt svårt att tro att vi faktiskt ska få en bebis... Och jag kan fortfarande gråta när jag tänker på dem som inte fick leva... För även om jag nu bär på ett nytt barn, så är det ju ingen ersättning för de andra, på ngt vis.

Jag förstår att det kan kännas övermäktigt bara att be om hjälp, det gjorde det för mig också. jag var så ledsen och nere, att det blev för jobbigt att ens gå till en psykolog, även om det säkert skulle hjälpt. Ett par ggr var jag där, men sedan orkade jag inte mer. För mig hjälpte det iaf lite att prata och skriva om det, även om jag inte fick ngn proffesitionell input i det hela, som man får med en psykolog.

Hoppas du snart får må lite bättre...

 

[Badger]

Sv: Missfall

Det är kanske dumt det här. Men det känns helt fel att du ska anklaga dig själv för ett missfall, missfall är ju väldigt vanligt och händer oavsett om det är något fel på föräldrarna eller ej. De händer utan att man gör någonting fel. Det är helt enkelt nog ganska krångligt för cellerna att få ihop det exakt rätt.

Det är vanligast med missfall under den första månaden. Eftersom kvinnan oftast inte vet att hon är gravid ännu är det svårt att ge exakta siffror men det uppskattas att upp till 60% av graviditeterna blir missfall då. Det uppskattas också att 80% av alla missfall sker före vecka 14. En viktig riskfaktor är kvinnans ålder, vid 20 år är risken 10% medan den vid 40 år är 30%. Störst är risken för missfall i vecka 9-11. Om man haft ett missfall finns det ingen direkt ökad risk för fler missfall,

Jag kan tyvärr inte hjälpa så mycket annars. Jag fick missfall i vecka 9, dvs väldigt tidigt och jag var beredd på/räknade med att få missfall iom att det är så vanligt och iom att flera väninnor fått missfall första försöken. (de har ett och två barn nu och jag har ett). Statistiken tröstade mig jag kände mig säker på att ett missfall inte var ett tecken på att någonting var fel.

Så sörj i lugn och ro, men anklaga inte dig själv snälla.

Jag är ateist men känner att jag ändå måste tipsa om att Kyrkan gärna hjälper i sådana här fall. De har utbildad personal som man kan få tala med när man har det jobbigt. Det kanske skulle vara lättare att prata med någon som bara lyssnar än att prata med en kurator som kanske ställer krav och frågor. Jag vet flera som fått hjälp av dem utan att vara direkt troende.

 

[Mabuse]

Sv: Missfall

Du säger att du inte orkar gå till kurator - men orkar du ha det som du har det nu då? Man blir trött av att gå i behandling hos kurator, men man mår ju bättre sen och blir frisk. Hur mycket energi och tid ägnar du inte åt att tänka på missfallet nu, och då mår du inte ens bättre av det?

Om du alls kan förmå dig till det, så tycker jag att du ska be om hjälp, för det finns jättebra hjälp att få.

 

[miss_strandberg]

Sv: Missfall

Tack igen för era svar. Det känns lite lättare nu när jag ser att ni har fått barn ändå, trots tidigare missfall. Då är det förhoppningsvis inte helt hopplöst för mig heller.

Angående att söka hjälp så känner jag att jag måste välja ett bättre tillfälle för det, har så mycket som jag måste orka med just nu så kan inte riktigt tillåta mig själv att bryta ihop. Även fast jag vet att det är helt fel tankesätt. Känner dock att det har hjälpt lite att läsa om era erfarenheter, känns inte helt omöjligt längre i alla fall.

 

[vindvissla]

Sv: Missfall

Vad Jag har hört och läst så är det supervanligt att få missfall och ett missfall gör det inte mer sannolikt att man ska få ett till. Jag tror inte man börjar utreda förrän efter 3 missfall.

Däremot om man får utomkveds havandeskap är det större risk att man får ett till.

Tror du att du egentligen sörjer alla förhoppningar du byggt upp? Att det inte blev som du tänkt?

 

[Kattennizze]

Sv: Missfall

Jag har haft två missfall och ett utomkvedshavandeskap. Jag rekommenderar verkligen att gå och prata med någon, jag har haft väldigt god hjälp av kvinnoklinikens kurator, mycket erfaren och de vet vad de pratar om eftersom de hela tiden träffar kvinnor med liknande historier. Sök hjälp, det är inte så hemskt jobbigt, det är värre att försöka bita ihop och förtränga det.

 

[miss_strandberg]

Sv: Missfall

Det lugnar mig lite känner jag. I framtiden ska jag absolut prata med någon och får nog försöka göra det ganska snart ändå så fort jag känner att jag kan tillåta mig själv att må dåligt.
Tack återigen för svaren!

 

[Mabuse]

Sv: Missfall

Min erfarenhet av att gå till kurator är att man visserligen är lite trött efteråt, men jag mådde alltid bättre när jag gick därifrån än när jag gick dit. Så att inte gå dit blir för mig lite som att inte orka ta en smärttablett för att man har för ont, eller inte orka äta för att man är så hungrig.

Ska man vara lite krass så mår du ju redan dåligt, så det är ju inte som att du mår bra och allt är frid och fröjd, och nån gång ska du kanske ta itu med det jobbiga. Utan som du beskriver det så mår du dåligt hela tiden, och du verkar inte bli bättre av dig själv, då är det läge att söka hjälp skulle jag säga. Meningen med behandlingen är ju att man ska må bättre, inte sämre.