Bukefalos 28 år!

Obehaglig katt

EmmaBovary

Trådstartare
Jag har haft katt i hela mitt liv (snart 30) och det har sällan varit några problem, det har mest flutit på. Därför blev jag nu lite rådvill när det uppstått ett bekymmer. Hade det rört häst eller hund så hade ett "hanteringsproblem" inte känt lika främmande som med en katt.

Jag har en kastrerad hankatt på 13 år som är utekatt. Oftast är han ute på nätterna och ligger och sover inne på dagarna. På kvällarna/nätterna blir han uppenbarligen mer aktiv, något som även märks är att han får ökad energi på vintern när han inte vill vara ute lika ofta. Det är en hyfsat stor "bonnkatt" på 7-8 kg och det är inte alltid så mysigt när han vill busa, för han gör det med en sådan kraft. Det brukar vara hanterbart, men nu senaste veckan har ett nytt problem uppstått. Har lekt med honom med ett "metspö" med en leksaksmus i ena ändan i alla år. Men nu så upptäckte jag mitt i leken att han slutade följa musen med sina ögon, utan han började istället jaga mig! :D Det här fortsatte även när jag lagt ned leksaken och han stalkade mig tills jag slängde ut honom. Han gjorde inget utfall, men det var på g flera gånger. Detta upprepades igår, vilket slutade med att jag satt med benen uppvikta i en fåtölj ett bra tag, för jag vågade inte riskera att han skulle ge sig på dem ;)

Det är nog överlag en katt med humör (som alla katter i stort sett kanske ;), och jag minns särskilt en gång, på självaste julafton (haha!) där vi låg tillsammans i sängen och han gjorde något som jag sa nej till och stoppade honom. Då blev han skitförbannad och verkligen blottade hela käken och högg mig så att jag började blöda. Just det har inte upprepats, men jag har absolut respekt för honom sedan dess.

Så, vad gör man? Ska jag aktivera honom ytterligare? Låta bli att leka med honom så att han inte ser mig som ett byte?

Känns som en ganska komiskt tråd, men jag är fan i mig lite rädd för min katt! haha
 
Mina katter jagar ofta mig. De "attackerar", biter och river om de får tag på mig, eller bara får tokryck och rusar iväg igen. Om jag leker med en vippa eller lasergrej följer de den ett tag, men tröttnar de börjar de titta på mig istället. Jag ser det som att de vill leka något annat. Leksaker i all ära, men det är störtkul att leka med MIG. Som i att fånga (och bita mig). Speciellt en av katterna, som också har humör och kan bli sur om han inte får som han vill.

Jag tycker inte du ska sluta leka med din katt, han behöver uppenbart aktiveras på kvällen. Men kanske variera lekarna mer. Om du vågar, lek mer intimt med händerna (ha handskar vid behov) och se om det uppskattas. Gömma sig bakom grejer och locka med ljud kan också vara poppis.

Lär din katt vad Nej betyder. Han får gott acceptera att du inte vill utan att tjura ihop och attackera.
 
Jag har haft katt i hela mitt liv (snart 30) och det har sällan varit några problem, det har mest flutit på. Därför blev jag nu lite rådvill när det uppstått ett bekymmer. Hade det rört häst eller hund så hade ett "hanteringsproblem" inte känt lika främmande som med en katt.

Jag har en kastrerad hankatt på 13 år som är utekatt. Oftast är han ute på nätterna och ligger och sover inne på dagarna. På kvällarna/nätterna blir han uppenbarligen mer aktiv, något som även märks är att han får ökad energi på vintern när han inte vill vara ute lika ofta. Det är en hyfsat stor "bonnkatt" på 7-8 kg och det är inte alltid så mysigt när han vill busa, för han gör det med en sådan kraft. Det brukar vara hanterbart, men nu senaste veckan har ett nytt problem uppstått. Har lekt med honom med ett "metspö" med en leksaksmus i ena ändan i alla år. Men nu så upptäckte jag mitt i leken att han slutade följa musen med sina ögon, utan han började istället jaga mig! :D Det här fortsatte även när jag lagt ned leksaken och han stalkade mig tills jag slängde ut honom. Han gjorde inget utfall, men det var på g flera gånger. Detta upprepades igår, vilket slutade med att jag satt med benen uppvikta i en fåtölj ett bra tag, för jag vågade inte riskera att han skulle ge sig på dem ;)

Det är nog överlag en katt med humör (som alla katter i stort sett kanske ;), och jag minns särskilt en gång, på självaste julafton (haha!) där vi låg tillsammans i sängen och han gjorde något som jag sa nej till och stoppade honom. Då blev han skitförbannad och verkligen blottade hela käken och högg mig så att jag började blöda. Just det har inte upprepats, men jag har absolut respekt för honom sedan dess.

Så, vad gör man? Ska jag aktivera honom ytterligare? Låta bli att leka med honom så att han inte ser mig som ett byte?

Känns som en ganska komiskt tråd, men jag är fan i mig lite rädd för min katt! haha

En kattkompis som kan kanske avlasta dig lite iaf!
 
Mina katter jagar ofta mig. De "attackerar", biter och river om de får tag på mig, eller bara får tokryck och rusar iväg igen. Om jag leker med en vippa eller lasergrej följer de den ett tag, men tröttnar de börjar de titta på mig istället. Jag ser det som att de vill leka något annat. Leksaker i all ära, men det är störtkul att leka med MIG. Som i att fånga (och bita mig). Speciellt en av katterna, som också har humör och kan bli sur om han inte får som han vill.

Jag tycker inte du ska sluta leka med din katt, han behöver uppenbart aktiveras på kvällen. Men kanske variera lekarna mer. Om du vågar, lek mer intimt med händerna (ha handskar vid behov) och se om det uppskattas. Gömma sig bakom grejer och locka med ljud kan också vara poppis.

Lär din katt vad Nej betyder. Han får gott acceptera att du inte vill utan att tjura ihop och attackera.

Jag håller med vad gäller att det är bra att variera leken, men jag håller inte med om att leka med händerna. Jag är absolut ingen leksak som ska jagas eller bitas på, framförallt är mina händer inga leksaker. Får spunk när folk leker med händerna med små kattungar med resultatet att katterna knappt går att klappa på magen utan att klor och tänder kommer fram. Lek eller inte så är det himla opraktiskt, och smärtsamt, och även om katter i regel inte åstadkommer så väldigt stora skador på vuxna så vill åtminstone jag inte ha min unge i närheten av katter som inte lärt sig att respektera människor.
 
En kattkompis som kan kanske avlasta dig lite iaf!


Nja, alla katter han träffat har fått storstryk. Klart det kanske skulle kunna fungera efter en tid, men under den första tiden skulle jag frukta livet för den nya + oroa mig för att den jag har nu skulle tjura ihop och "flytta hemifrån".
 
Mina katter jagar ofta mig. De "attackerar", biter och river om de får tag på mig, eller bara får tokryck och rusar iväg igen. Om jag leker med en vippa eller lasergrej följer de den ett tag, men tröttnar de börjar de titta på mig istället. Jag ser det som att de vill leka något annat. Leksaker i all ära, men det är störtkul att leka med MIG. Som i att fånga (och bita mig). Speciellt en av katterna, som också har humör och kan bli sur om han inte får som han vill.

Jag tycker inte du ska sluta leka med din katt, han behöver uppenbart aktiveras på kvällen. Men kanske variera lekarna mer. Om du vågar, lek mer intimt med händerna (ha handskar vid behov) och se om det uppskattas. Gömma sig bakom grejer och locka med ljud kan också vara poppis.

Lär din katt vad Nej betyder. Han får gott acceptera att du inte vill utan att tjura ihop och attackera.


Liksom @Tassetass är jag emot att leka mer intimt med händerna. Skulle jag leka med händerna skulle jag nog behöva grytlappar som går till axlarna och eventuellt skydd på smalbenen utifall att han skulle gå dit istället.

Men.. jag vet inte riktigt hur man lär en katt att acceptera ett nej. Som sagt har han tjurat ihop och attackerat innan.
 
Jag är ingen specialist på katter och de upphör inte att förvåna mig, själv har jag en riktigt krigisk hona på 15 år som busar med min andra hona som är 6 år och det är riktig boxningsmatch, sedan har jag en stor kastrerad kille på 8 år som väger mycket och när de kommer i närheten av varandra så åker pälstussar åt alla håll (killen är semilånghår) han älskar att jaga 6 åriga honan och kommer mormor i närheten då åker han på stryk, Jag skulle aldrig leka med händerna med mina katter och de är jättegoa med allt folk, min 6 åriga försvinner när det kommer främmande, och min gamla går direkt till anfall om det kommer en hund innomhus, kannske din behöver någon att boxas med, om han tolereran annan katt
 
Nja, alla katter han träffat har fått storstryk. Klart det kanske skulle kunna fungera efter en tid, men under den första tiden skulle jag frukta livet för den nya + oroa mig för att den jag har nu skulle tjura ihop och "flytta hemifrån".
Oj, jag skulle inte vilja ha din katt, låter riktigt jobbig. Säker på att han är frisk? Låter inte fullt normalt att "alla katter han träffar får storstryk", katter vill inte bråka. Om han dessutom visar lite aggressiva beteenden till dig med.
 
Oj, jag skulle inte vilja ha din katt, låter riktigt jobbig. Säker på att han är frisk? Låter inte fullt normalt att "alla katter han träffar får storstryk", katter vill inte bråka. Om han dessutom visar lite aggressiva beteenden till dig med.


Haha, så farlig är han inte. Och det är väl ganska vanligt att utekatter slåss med varandra över revir? Det har jag alltid upplevt det som iaf. Om han hade fått sig en kompis när han var yngre hade det varit en annan femma, men nu är han 13 och ganska van vid att vara själv.
 
Liksom @Tassetass är jag emot att leka mer intimt med händerna. Skulle jag leka med händerna skulle jag nog behöva grytlappar som går till axlarna och eventuellt skydd på smalbenen utifall att han skulle gå dit istället.

Men.. jag vet inte riktigt hur man lär en katt att acceptera ett nej. Som sagt har han tjurat ihop och attackerat innan.
Okej, det är så pass. Då förstår jag dig. Men det kanske går att variera lekandet på annat sätt. Gillar han att leka själv? Min ena leker gärna med bokollon eller pinnar, eller leksaker med kattmynta i. De två förstnämnda slår ut vilken vippa som helst i rolighet. Testa olika och se vad som händer? Jag hoppas det löser sig för det hur som. Du ska inte behöva känna att det är obehagligt med katten.
Jag håller med vad gäller att det är bra att variera leken, men jag håller inte med om att leka med händerna. Jag är absolut ingen leksak som ska jagas eller bitas på, framförallt är mina händer inga leksaker. Får spunk när folk leker med händerna med små kattungar med resultatet att katterna knappt går att klappa på magen utan att klor och tänder kommer fram. Lek eller inte så är det himla opraktiskt, och smärtsamt, och även om katter i regel inte åstadkommer så väldigt stora skador på vuxna så vill åtminstone jag inte ha min unge i närheten av katter som inte lärt sig att respektera människor.
Det är en smaksak. Jag bryr mig inte alls om att katterna vill leka med mig och inte heller om de biter (så länge de biter lekfullt). Har alltid lekt med händerna och kan röra mina katter precis var som helst. Jag ser det som lärorikt; katterna lär sig att acceptera eller gilla att jag tar på dom överallt. Oerhört praktiskt i olika situationer. Men såklart reagerar inte alla katter nödvändigtvis likadant med en sådan behandling.

Och så var det enbart ett förslag till TS. Om hon varit villig att testa hade det kanske uppskattats av katten, vad vet jag. Men det är inte nödvändigt att leka mer intimt på det sättet om man inte vill.
 
Är han socialiserad som liten? De katter jag har träffat som är som din har inte fått tillräckligt med socialisering som små. Kanske är han född i ett stall eller ladugård och inte fått tillräckligt med mänsklig kontakt? De katterna brukar fungera helt okej att klappa i stallet eller ladugården men inte att lyfta, hantera eller leka med. Tyvärr brukar det inte gå att göra så mycket åt deras beteende utan man får ta dem som de är.
 
En nyfiken fråga; hur hade du gjort om det hade varit en hund?
Jag gör nämligen på samma sätt. Välj lekar som inte triggar aggressivitet, avled om djuret varvar upp för mycket. Byt leksak, gå därifrån. När gränsen väl är nådd går det inte att bryta genom att vara tuff.

Som @TinyWiny skriver är det dessutom så att en katt som går över sina sociala gränser säger ifrån. Man får lära sig att läsa det.
 
Sluta leka med sånt som triggar igång katten. Hitta på andra saker istället. Kasta bollar, leta efter godisar, köp leksaker med kattmynta som du kan kasta och han fånga.

Vippor är verkligen ingen bra leksak för katter med lite humör. Det är som att leka dragkamp med hundar.

Håller btw inte med om att utefödda katter är mindre socialiserade och sämre på att umgås människor. Tvärtom har alla mina fd hemlösa varit betydligt jämnare och gladare än de innefödda och de blir verkligen aldrig sura oavsett vad jag gör med dem. Det handlar nog snarare om kattens personlighet.
 
Jag har en katt som kan uppträda aggressivt. Nu för tiden mer sällan än vad det var förut.
Hon har bl.a. fått ett gäng Kong Kickeroo som hon får sparka slut sig på när jag ledsnat på lek och aktivering, medan hon är för inne i det.
Men mest handlar det om att läsa hennes signaler. Hon gillar inte när man klappar hur som helst, hon gillar inte när någon höjer rösten och ibland försöker hon få sin vilja igenom med tänder och klor. Därför är jag uppmärksam när jag klappar, försöker behålla mitt lugn i alla situationer (svårast blir det dock vid tv-spelande ;) ) och går aldrig någonsin upp och ger henne det hon vill ha när hon försöker få till det med tänder och klor. Jag ber även besökare att låta henne vara för säkerhets skull.

Hon kan vara den mest gosiga katt man kan tänka sig, men när hon får nog så finns det en ytterst kort stubin. Vi har därför sedan dag ett tränat på att man inte biter/river i händer. I bästa scenariot (vilket inträffar i 9 fall av 10) ser jag när hon ledsnat och kan då sluta klappa. När jag inte gör det och det flyger en öppen mun mot mig så får hon höra ett bestämt "a-a" (som Anna, fast med tysta n), vilket hon i de allra flesta fall lyssnar på och backar av lite grann. Och så får hon beröm när hon gör det, såklart. Hon får självklart säga ifrån när hon inte vill bli klappad mer, men det måste inte ske med tänderna.

Ett nej är alltid ett nej. Nån gång när det inte accepterats av min har jag stängt in henne i ett annat rum en stund så hon kunnat varva ner i lugn och ro. Men bäst är förstås att vända det innan man kommer dit. Bryt aktiviteten, gå och duscha en stund eller något annat som gör att han måste vara för sig själv. Släng till honom en sparkleksak som han kan ge spö istället.

Jag är dock inte rädd för min katt. Säger jag något så gäller det benhårt och med pondus, om jag skulle ge intryck av att vara osäker och rädd tror jag inte att jag skulle få samma respons.
En släkting till mig ägde en äldre bror till min katt, han var likadan i psyket men fick inga tydliga gränser att förhålla sig till, och tog över det hemmet fullständigt. En annan släkting vågade inte ens åka dit på besök p.g.a. katten. Men han såldes (p.g.a. sin färg tror jag, annars hade nog ingen velat köpa) och verkar fungera bra i sitt nya hem.
 

Liknande trådar

Övr. Katt Vi tog hem en katt i våras som då va 9 månader, kastrerad hankatt. Hade bott i en lägenhet hela sitt liv på 3: dje våningen. Ägaren...
Svar
17
· Visningar
1 703
Senast: Roxer
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp