Bukefalos 28 år!

oooah, aaandaas!

S

snurrig

Har dragit mig för att posta den här tråden men nu med anonymt anv.namn får det väl gå ändå.
Jag behöver ventilera, jag behöver råd!

Jag är (förmodligen) gravid och livet har varit enklare... Ska försöka vara kortfattad.

Jag och min fd. sambo har för en liten tid sedan separerat, just nu har vi en paus då vi inte hörs av mycket alls och jag vet inte vad framtiden har i åtanke för oss men en återförening har inte känts aktuell inom det närmsta.

Jag har p-piller och vill minnas att min senaste "mens" var i början av september, ibland blöder jag mkt lite när jag har uppehåll i kartorna så först reflekterade jag inte så mycket över att det inte kom någon blödning i oktober. Men så gjorde jag ett graviditetstest kring den 10/10 i alla fall för att vara på den säkra sidan. Det var negativt och jag andades ut. Men så blev jag trött, varje dag.. och började känna mig illamående på morgonen. Så den 24/10 testade jag igen, denna gången visade det positivt!

Tankarna snurrar helt galet och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag har inte nämnt något för exsambon men antar att jag måste?! Hur?? Vad ska jag säga... hur säger man något sånt här? hur kommer han reagera.. vad kommer hända?! Såklart kan inte ni här veta det men ändå... det är så svårt!
Varför händer detta nu? När vi just gått skilda vägar och börjat planera för nya vägar, var för sig? Ska jag bli ensamstående med mitt första barn?

Det var sambon som var drivande i separationen, men vi älskar fortfarande varandra. Jag är så rädd att jag ska berätta för honom och att han ska känna sig pressad att bygga upp ett nytt förhållande med mig..
Tanken var att vi fram till årsskiftet skulle vara ifrån varandra och känna efter lite på varsitt håll, så länge kan jag ju inte vänta!

Är det helt galet av mig att ens överväga att behålla barnet? Vill jag ens det? Jag är drygt 26 år, inte jätteung och definitivt inte gammal. Jag är så förvirrad, det här är inte vad jag hade tänkt mig!
 
Sv: oooah, aaandaas!

Vilken jobbig situation! Jag tycker du ska berätta för ditt ex. Sen är det ju upp till dig att bestämma om du vill behålla eller inte. Lycka till iaf!
 
Sv: oooah, aaandaas!

om du är beredd att ta hela anvaretf ör vardagen själv och om du tycker att pappan i fråga skulle kunna dra sitt strå till stacken, så är det klart att du kan vara ensamstående!

min personliga (och högst personliga!!!) åsikt är att det är fel att neka ett barn att bli född i en familj och jag skulle aldrig komma på tanken att behålla ett foster och bära fram ett barn utan en partner.
men alla tänker olika på den punkten och ingen är sämre eller bättre än någn annan!

vad vill du själv?
och pappan har ju en del att säga till om åxå!

en relation som knakar blir sällan bättre när det kommer barn in i bilden.
och tänk på att OM du väljer att behålla, så blir du bunden till mammen i all evighet, oavsett hur mycket/lite vänner/ovänner ni kommer att vara och oavsett vad du/han gör mot varandra.


ingen lätt sits du sitter i, uscha, lider med dig och önskar dig all styrka!
 
Sv: oooah, aaandaas!

Nu blir jag lite upprörd, vadå NEKA barnet att bli född i en familj ? familij har man väl oavsett om föräldrarna bor ihop.

Sen tycker ju jag att förutsättningarna för TS är rätt ruttna. Att ha blivit lämnad av en man som man vill ha ihop det med och av misstag råka bli gravid är väl inte precis ett drömscenario.. Kan lätt tolkas som en desperat handling för att få ihop det med snubben igen även om det inte är så.

TS skall självkalrt ta upp det med exet. Se hur han ställer sig till det hela. Och utifrån hans reaktion rannsaka hur hon vill ha det. Är han samarbetsvillig och vill ha barnet är det ju frid och fröjd och fläskpannkaka. Vill han inte så blir det många svåra frågot att brottas med.
 
Sv: oooah, aaandaas!

Jag respekterar att du har din åsikt men jag delar den inte. En familj är i min mening inte endast de två biologiska föräldrarna så där har jag ingen oro.

Jag vet ju inte vad jag vill, det fanns inte riktigt i planeringen att alls brottas med de här frågorna nu!
 
Sv: oooah, aaandaas!

Okej, jag kan läsa med ögon som ser samma scenario som du läst in i texten dvs.
"Att ha blivit lämnad av en man som man vill ha ihop det med och av misstag råka bli gravid är väl inte precis ett drömscenario.. Kan lätt tolkas som en desperat handling för att få ihop det med snubben igen även om det inte är så."
..men vill gärna tillägga att så ser situationen inte ut alls i princip, tack och lov för det!

Det här har omkullkastat min vardag enormt, jag vet att exsambon kommer få det minst lika jobbigt och det är väl därför jag drar mig lite.. men det känns som jag har så lite tid! Jag har ingen aning om hur långt gången jag är ens :crazy:
 
Sv: oooah, aaandaas!

Det är inte galet att överväga att behålla barnet.

Du bör berätta för exet, förr eller senare behöver han veta och oavsett hur han reagerar lär det bli jobbigt för dig så ställ in dig på det på en gång. Han kommer förmodligen också att behöva tid för att smälta så se till att ni kommer överens om att inte besluta något förrän ni båda fått chans att fundera igenom vad detta innebär.

Har du någon i din närhet som du känner förtroende för som du kan prata och bolla med? Buke i all ära, men inget slår riktiga vänner som man kan ringa när som.

Sen vad du vill göra... tja... Jag kan bara tala för mig själv men för mig hade nog exets inställning varit avgörande. Personligen (och här gör var och en som de själva vill naturligtvis) skulle en förutsättning för mig att behålla barnet vara att även barnet far är med i båten så att säga. Inte nödvändigtvis att man ger förhållandet en ny chans men han bör vilja ta sitt ansvar som pappa och finnas med.

26 är ingen ålder, egentligen, faktiskt.
 
Sv: oooah, aaandaas!

Jag har ingen aning om hur långt gången jag är ens :crazy:

Ok men då är steg ett att i morgon ringa barnmorskan och boka in en tid för att ta reda på det. :) Där kan du också få någon att prata med om du känner att du behöver det.

Sen finns ju digitala grav.test som visar hur långt gången du är, exakt hur rättvisande de är vet jag dock inte.
 
Sv: oooah, aaandaas!

Ja.. som det verkar nu kommer vi ses i slutet av nästa vecka först. Det känns inte som jag vill haspla ur mig det här över telefon direkt. Jag ska försöka få tag på en barnmorska imorgon, men det känns så dumt att inte veta vad jag ska säga. Hur mycket måste jag berätta för att det ska bli rätt, tänk om hon tar för givet att jag vill komma på en vanlig inskrivning eller vad det kallas..

Den jag helst skulle ventilerat med är min allra bästa vän, dvs exet. Nr 2 är hans mor, men det känns inte heller aktuellt naturligtvis.. Jag får fundera lite på vem av mina vänner som ska väckas av telefonen imorgon ;)
 
Sv: oooah, aaandaas!

Ta kontakt med en barnmorska, när du ringer dit och säger att du är gravid kommer dom antagligen fråga "å hur känns det?". Då är du ärlig och berättar om din förvirring och ångest. Säg att du vill ha en träff snarast (vilket dom kommer förstå utan att du säger det). Dom är proff på sånt här, dom kan hjälpa dig och förhoppningsvis din partner sen när ni har pratat. När du träffat barnmorskan och känner att ni inte får en bra kontakt, säg genast till i receptionen att du vill träffa en annan.

Önskar dig all lycka och styrka!
 
Sv: oooah, aaandaas!

Vad skönt att situationen inte är sån för det kan vara en dålig grogrund för fortsatt samarbete om ni väljer att behålla barnet.

Jag tror att du skall agera så fort som möjligt. Se till att ni ses nu och diskutera saken, det här är ju kanske det viktigaste beslut ni fattar i hela ert liv tillsammans. En abort är ju enklare att genomföra ju tidigare man gör den. Och det kan ju till och med vara så att tiden har gått för långt och det är ju inte så bra om man vill ha den möjligheten
 
Sv: oooah, aaandaas!

Tala om för barnmorskan att du är gravid och att du är förvirrad över situationen. Jag kan garantera att de har hört liknande bakgrunder förut. :)
 
Sv: oooah, aaandaas!

Usch vilken jobbig situation! Som alla andra har sagt så skulle jag också i din situation ha pratat med exet och diskuterat olika lösningar. Sen skulle jag också ha gått på min magkänsla. Beslutet är ändå ditt, det är din kropp. Det kan vara så att man logiskt sett aldrig skulle velat bli gravid i det skedet i livet, men att man i hjärtat ändå känner att man vill ha det ofödda barnet. Hur känns det för dig? Det kan ju också bara kännas skrämmande och främmande och "fel". Men oftast går praktiska saker att lösa, även om det kan vara svårt att hitta en lösning på en gång.

Du kan ringa till vårdcentralen och begära att få träffa kurator snarast, och berätta hur det är. Då har du någon opartisk med tystnadsplikt att prata med också. Om du bestämmer dig för abort så försök göra det så tidigt som möjligt, som många skrivit. Det är stor skillnad på att göra en tidig och sen abort, inte bara fysisk utan psykiskt kan det vara mycket svårare om det gått längre tid...

All styrka och kraft önskar jag dig i den här situationen, oavsett vad du bestämmer dig för.
 
Sv: oooah, aaandaas!

-uppdatering-

Jag har nu träffat exsambon, vi pratade och han blev... lycklig.
Självklart var det lite chockartat allra först men sen började ordströmmen av "perfekt, underbart, fantastiskt"

Nu vet jag inte vad som kommer hända, jag har inte riktigt rett ut alla mina egna tankar, inte heller förstått hur han känner.

Vi ska till en barnmorska i nästa vecka och prata, förhoppningsvis kan vi då få reda på hur långt gången jag är.

Det kanske inte blir som man tänkt sig alltid, men det kan bli bra ändå.
 
Sv: oooah, aaandaas!

Grattis! Vad skönt för dig. Hur det än löser sig blir det bra!
 
Sv: oooah, aaandaas!

Vad skönt att få en sådan reaktion! :laugh: Då har ni ju goda förutsättningar att reda ut er situation med respekt och eftertänksamhet och även möjlighet att lägga en god grund för ett bra samarbete er sinsemellan även om ni väljer att leva isär och behålla barnet.
 
Sv: oooah, aaandaas!

Åh vad skönt !
Den bästa reaktionen - om du inte redan ställt in dig på abort.

Lycka till nu !

(det går för övrigt utmärkt att leva isär men ha barn ihop, mitt X och jag separerade när jag var i månad 5 med tvillingar)
 

Liknande trådar

Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 968
Senast: Ramona
·
Hundträning Hej! Har nån haft en hund med resursförsvar (mot andra hundar) som blivit bättre med träning? Och isf vad för träning? Jag har en tik...
Svar
8
· Visningar
751
Senast: Emmi
·
Kropp & Själ Jag vill börja med att säga att jag velade mellan att lägga tråden här eller på Barn men landade i att det inte är bebisen som är den...
Svar
13
· Visningar
1 212
Senast: Milosari
·
Övr. Hund Tänker att det skulle vara trevligt med en tråd för oss som har en hund med rädslor. Här kan vi ventilera oss om tankar och känslor...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
6 191
Senast: WildWilma
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Ridskoleryttare
  • Bildtråden

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp