Gandalf
Trådstartare
Ni som haft svåra och traumatiska förlossningar, hur har ni bearbetat dem och hur har det påverkat er?
En av mina bästa vänner fick för några dagar sedan sitt barn efter en långdragen förlossning som slutade med akutsnitt, och som hon tydligen upplevt som alldeles fruktansvärd. Exakt vad som hänt vet jag inte eftersom hon inte klarat att prata om det och det lilla jag vet vill jag inte skriva här. Jag har inte träffat henne ännu men nu har hon åtminstone ringt, de första dagarna orkade de inte höra av sig till någon över huvud taget. Barnet mår jättebra och har gjort det hela tiden, så det var inget sånt. Men hon mår verkligen jättedåligt och jag är orolig för henne.
Alltså, jag upplevde delar av min förlossning som ganska hemska. I efterhand förstår jag att det var en fullkomligt normal förlossning och allt gick verkligen jättebra, men framför allt har ju minnet bleknat av hur det verkligen kändes (sonen är sju månader). Jag minns att jag tyckte det var hemst, men jag kan inte återkalla den känslan, och jag antar att detta är någor lite speciellt med just barnafödande, att man faktiskt glömmerpå sätt och vis? Manminns liksom mest det positiva och jag ser absolut fram emot att få föda fler barn. Samtidigt förstår jag att det kanske inte gäller alla, särskilt inte om minnena inte bara gäller smärta utan även känslor av utsatthet, illa bemötande eller till och med upplevda övergrepp.
Kan ni hjälpa mig hjälpa? Finns några råd, eller ska jag låta henne slippa råd och bara lyssna när hon själv blir redo att berätta och till dess bara låta bli ämnet om hon verkar vilja det? Kommer hennes upplevelse också att blekna eller får hon leva med känslan av att inte kunna tänka på sin förlossning utan att må dåligt?
Jag är så ledsen för hennes skull, jag minns allt direkt efter sonens födelse som alldeles fantastiskt och som en enormt lycklig tid och det gör att jag nu nästan känner skuldkänslor dessutom, för att det var så enkelt för oss.
Jag är tacksam om ni som haft liknande upplevelser vill dela med er av era tankar.
En av mina bästa vänner fick för några dagar sedan sitt barn efter en långdragen förlossning som slutade med akutsnitt, och som hon tydligen upplevt som alldeles fruktansvärd. Exakt vad som hänt vet jag inte eftersom hon inte klarat att prata om det och det lilla jag vet vill jag inte skriva här. Jag har inte träffat henne ännu men nu har hon åtminstone ringt, de första dagarna orkade de inte höra av sig till någon över huvud taget. Barnet mår jättebra och har gjort det hela tiden, så det var inget sånt. Men hon mår verkligen jättedåligt och jag är orolig för henne.
Alltså, jag upplevde delar av min förlossning som ganska hemska. I efterhand förstår jag att det var en fullkomligt normal förlossning och allt gick verkligen jättebra, men framför allt har ju minnet bleknat av hur det verkligen kändes (sonen är sju månader). Jag minns att jag tyckte det var hemst, men jag kan inte återkalla den känslan, och jag antar att detta är någor lite speciellt med just barnafödande, att man faktiskt glömmerpå sätt och vis? Manminns liksom mest det positiva och jag ser absolut fram emot att få föda fler barn. Samtidigt förstår jag att det kanske inte gäller alla, särskilt inte om minnena inte bara gäller smärta utan även känslor av utsatthet, illa bemötande eller till och med upplevda övergrepp.
Kan ni hjälpa mig hjälpa? Finns några råd, eller ska jag låta henne slippa råd och bara lyssna när hon själv blir redo att berätta och till dess bara låta bli ämnet om hon verkar vilja det? Kommer hennes upplevelse också att blekna eller får hon leva med känslan av att inte kunna tänka på sin förlossning utan att må dåligt?
Jag är så ledsen för hennes skull, jag minns allt direkt efter sonens födelse som alldeles fantastiskt och som en enormt lycklig tid och det gör att jag nu nästan känner skuldkänslor dessutom, för att det var så enkelt för oss.
Jag är tacksam om ni som haft liknande upplevelser vill dela med er av era tankar.
