Trött

Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle behöva klona mig och mer därtill.

Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.

Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.

Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.

Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.

Spoiler: Och här blir det mörkt

Och hunden samägs med en person som sist vi hamnade i konflikt försökte ta sitt liv. Framför mig. Jag har vägt varenda ord jag har sagt till honom sen dess. Hur ska vi kunna prata om det här? Och framför allt, hur säger man att inget liv är bättre än ett liv i lidande till en som lidit hela sitt liv? Som accepterat att valet inte är hans. Men en hund, den väljer man något bättre för?

Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.

Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.

 

[manda]

Vad händer då?

Jag går en utbildning som har slutpresentation om 3 veckor. Om jag inte klarar av den så måste jag gå om den i höst, och det skulle vara hemskt tradigt. Jag vill verkligen inte gå in i väggen, men jag hoppas på att kunna pussla. Skjuta fram projekt på jobbet till hösten, ta någon extra dag ledigt. Nu blir det ju 1,5 dag ledig kring 1:a maj, sen blir det Kristi Himmelsfärd..

Jag vill verkligen inte vara vårdslös. Jag försöker bara tänka till.

Det som kan hända är att du helt enkelt slutar funka. Inte hittar ut ur mataffären, inte hittar hem från förskolan, inte kommer upp ur sängen, får 22h/dygn stort sömnbehov, osv osv.

Om det händer innan slutet på maj kan väl ingen säga, men att något i de banorna händer om inte stora förändringar görs är nog sannolikt. Och jag gissar att detta som ibland lett till tankar om utredning kan blossa upp i den påfrestande situation du har.

Jag halvkraschade en senvår, var sjukskriven två veckor och låg sedan på gräsmattan utanför mitt hus som största aktivitet mitt då 10 veckor långa sommarlov och trodde jag var redo för jobb igen (som dock inte var förändrat alls). Jag nästan-höll-ihop (lite som jag upplever det du beskriver nu) fram till oktober då jag behövde googla min hemadress för att kunna komma hem från busshållplatsen och fick åka för långt med tvärbanan för att kroppen inte lydde när jag bad den resa sig. Efter det tog det ett år att kunna återgå i heltidsjobb och kanske sju år att känna mig återställd kognitivt trots omorganisation av hela livet.

Otroligt svår situation du är i. Omöjligt att välja något annat en stark broms om du vill försäkra dig om att inte vara vårdslös. Men eftersom det ju skulle kunna gå och det kanske kan funka, så förstår jag att det är ett svårt val med många alternativ.

Sämsta tänkbara scenario är väl att vara en mamma som inte orkar ur sängen några månader, bara gråter och inte klarar mer än tio minuters samvaro med barnen per dag för att de låter så mycket och rör sig så fort. Men barn klarar såklart att leva med sjuka föräldrar också. Kan nog vara svårare för den/de vuxna.

Hoppas du landar i ett beslut som känns bra i magen.

 

[Tonto]

Vad händer då?

Jag går en utbildning som har slutpresentation om 3 veckor. Om jag inte klarar av den så måste jag gå om den i höst, och det skulle vara hemskt tradigt. Jag vill verkligen inte gå in i väggen, men jag hoppas på att kunna pussla. Skjuta fram projekt på jobbet till hösten, ta någon extra dag ledigt. Nu blir det ju 1,5 dag ledig kring 1:a maj, sen blir det Kristi Himmelsfärd..

Jag vill verkligen inte vara vårdslös. Jag försöker bara tänka till.

Min mamma gick in i väggen när jag var 10 år. Jag såg henne inte på tre månader för hon klev inte upp ur sängen och åt inget mer än en varma koppen per dag. Hon var som ett skelett när hon kom ut igen. En utbildning är inte värd att gå in i väggen för.

 

[Midsommarblomster]

En utbildning är inte värd att gå in i väggen för.

Tack för alla era svar Jag försöker svara alla i samma inlägg, men haffar kommentaren ovan som start. Jag tror ingen som går in i väggen gör det med inställningen att det var någonting som var värt det. Jag tror de allra flesta som går in i väggen gör det just för att man försöker att undvika ytterligare stress och därför väljer kortsiktiga lösningar. Att dra i handbromsen och lyfta det här till ytan är obehagligt. Det innebär att behöva göra andra besvikna, och kanske även en själv. Att sätta andra i situationer som de nu måste lösa, personer som också har mycket på sitt bord. Det kan innebära ekonomisk stress att bli sjukskriven eller gå ner i tid. Eller att saker skjuts upp och det känns tungt att ha saker framför sig. Att komma ur den här negativa spiralen kräver en kraftansamling som är svår att hitta när man redan börjat gå vilse. Om jag bara klarar den här veckan, eller månaden, är nog en flyktväg som tillslut driver många över branten. Och samtidigt, oftast klarar man det ju, så hur ska man veta den gången det plötsligt är annorlunda?

Jag har mailat skolan nu, förklarat min situation och frågat vad som krävs av mig för att bli godkänd. Räcker det jag gjort fram tills nu, eller måste jag delta på slutpresentationen. Och om jag måste delta, vad händer om jag inte kan? Min arbetsgivare har betalat en del för den här utbildningen så någon gång skulle jag behöva få den i hamn, men det är ju bra att ta reda på förutsättningarna så jag vet vilka alternativen är.

I morgon ska jag prata med min chefs chef och se om jag kan komma ur en presentation för 300 personer som jag har på fredag. Sedan kanske jag får lägga ett pussel fram till sommaren. Jag har ju föräldraledighet kvar, samt en hel del semester. Kanske kan jag vara ledig en dag i veckan med start redan nu. Jag vill verkligen undvika att bli sjukskriven, men det känns enklare att prata med min chef om att jag vill undvika just det och behöver bromsa redan nu för att inte hamna där.

 

[manda]

Tack för alla era svar Jag försöker svara alla i samma inlägg, men haffar kommentaren ovan som start. Jag tror ingen som går in i väggen gör det med inställningen att det var någonting som var värt det. Jag tror de allra flesta som går in i väggen gör det just för att man försöker att undvika ytterligare stress och därför väljer kortsiktiga lösningar. Att dra i handbromsen och lyfta det här till ytan är obehagligt. Det innebär att behöva göra andra besvikna, och kanske även en själv. Att sätta andra i situationer som de nu måste lösa, personer som också har mycket på sitt bord. Det kan innebära ekonomisk stress att bli sjukskriven eller gå ner i tid. Eller att saker skjuts upp och det känns tungt att ha saker framför sig. Att komma ur den här negativa spiralen kräver en kraftansamling som är svår att hitta när man redan börjat gå vilse. Om jag bara klarar den här veckan, eller månaden, är nog en flyktväg som tillslut driver många över branten. Och samtidigt, oftast klarar man det ju, så hur ska man veta den gången det plötsligt är annorlunda?

Jag har mailat skolan nu, förklarat min situation och frågat vad som krävs av mig för att bli godkänd. Räcker det jag gjort fram tills nu, eller måste jag delta på slutpresentationen. Och om jag måste delta, vad händer om jag inte kan? Min arbetsgivare har betalat en del för den här utbildningen så någon gång skulle jag behöva få den i hamn, men det är ju bra att ta reda på förutsättningarna så jag vet vilka alternativen är.

I morgon ska jag prata med min chefs chef och se om jag kan komma ur en presentation för 300 personer som jag har på fredag. Sedan kanske jag får lägga ett pussel fram till sommaren. Jag har ju föräldraledighet kvar, samt en hel del semester. Kanske kan jag vara ledig en dag i veckan med start redan nu. Jag vill verkligen undvika att bli sjukskriven, men det känns enklare att prata med min chef om att jag vill undvika just det och behöver bromsa redan nu för att inte hamna där.

Heja dig du gör det obehagliga.

Förebyggande sjukskrivning på deltid kanske kan vara ett ”mellanalternativ”? Om chefens förslag inte känns tillräckliga för att ta dig fram till sommaren.

 

[Blyger]

Säger också heja dig, du tar tag i det medans du kan

 

[Midsommarblomster]

För diskussion med skolan, och måste jobba under förmiddagen idag men ska försöka komma loss lite tidigare under eftermiddagen.

Jag börjar verkligen få en tydligare bild över hur svårt det kan vara att ta sig ur att ha för mycket att göra. Just nu känns det som att mitt stresspåslag ökar av att behöva prata med skolan, mina kursare som har höga ambitioner med vår slutpresentation och nu kanske måste klara sig på mindre resurser, arbetsgivaren som betalat för utbildningen och som dessutom får mer att göra själv om jag går ner i tid eller tar ledigt. Jag förstår varför folk biter ihop och bara gör. Det är enklare. Inte i längden men det är enklare när stresspåslaget redan är för högt och man helt enkelt inte klarar av att konfrontera situationen. Om jag bara gör det här nu, och bara det där sen, och sen bara.. Sen smäller det.

Nu försöker jag reda ut det värsta. Det är några veckor nu där jag behöver lägga ett pussel. Men vi pratade vid frukosten i morse om att jag nog ändå vill gå ner i tid. Jag vet att det är mycket precis just nu, och utbildningen är snart klar. Men även utan den så får vi inte ihop det. Och om vi får det så är det på bekostnad av hälsa och humör. Vi ska se över ekonomin, men jag tror också att det kan vara en sån sak som kanske inte är så illa som man tror när man väl tittar på det. I vårt fall. Vi har haft ambitioner att återhämta oss efter 2,5 års föräldraledighet men djupdyker vi lite i det tror jag vi har råd att vänta lite till.

 

[SaraXX]

Räkna ut hur mycket sjukskrivning kostar, för det kommer ni ju vara tvungna att ha råd med s.a.s. Bättre att ta inkomsttappet utan skadorna.

 

[Midsommarblomster]

Räkna ut hur mycket sjukskrivning kostar, för det kommer ni ju vara tvungna att ha råd med s.a.s. Bättre att ta inkomsttappet utan skadorna.

Det är ju inte säkert. Jag kan se flera lösningar på situationen som inte är sjukskrivning eller att gå ner i tid. Semester, mer föräldraledighet, hoppa av utbildningen osv. På kort sikt. Till hösten utbildar jag mig inte på kvällar och helger, och förhoppningsvis har konflikter och omorganisation lagt sig något. Så jag ser inte att det är att gå in i väggen eller gå ner i tid som är de enda två alternativen. Däremot ser jag en höst framför mig där jag sannolikt kommer känna mig otillräcklig, och ha svårt att hinna med allting på ett bra sätt. Så även utan svårare ohälsa så kan jag tycka att det är skäl nog att överväga det.

 

[Midsommarblomster]

Fick ett fint svar från skolan som innebär att jag kan hoppa av nu och ändå få ut godkänt betyg, de tycker att jag presterat tillräckligt med full närvaro och aktivt deltagande fram tills nu. Att jag givetvis är välkommen att delta på de sista lektionerna om jag vill men utan krav att prestera.

Blev ändå berörd av svaret, det var någonting i det som gjorde att jag kände mig sedd. Ofta när man pratar om stress så tycker jag att det sopas lite under mattan. Man säger att man tar det på allvar men sen när det väl kommer till kritan så är agerandet annorlunda. Eller som en chef på mitt jobb just nu som säger att jag ska ta hand om mig och prioritera familjen men själv knaprar Ipren på daglig basis och håller på att gå in i kaklet själv. ”Jag bah kör..” Jag vet som sagt om att det är jättesvårt. Det är jättesvårt att navigera i alla förväntningar. Men jag hoppas på att kunna föregå med gott exempel genom att agera på det sätt som jag försöker göra nu. Att normalisera att prioritera bort och skära ner.

Tänkte delta på den sista lektionen nästa vecka som jag ändå tror att jag kommer att lära mig mycket av. Sen är det två veckor med slutpresentationer och avslutning som jag hoppar över. Ska verkligen tacka dem för den här våren och den empati som de visat nu.

 

[Blyger]

Men åh vilket bra besked @Midsommarblomster ! Vad glad jag blir
(Men hoppa av låter som fel ord, snarare som om du klarat utbildningen redan )

 

[Midsommarblomster]

Men åh vilket bra besked @Midsommarblomster ! Vad glad jag blir
(Men hoppa av låter som fel ord, snarare som om du klarat utbildningen redan )

Ja, precis så är det Ett kursintyg kräver 80% närvaro och deltagande i grupparbete, och så långt är jag redan i hamn. Sedan är det såklart väldigt trist att missa slutpresentation när vi redan kommit så långt, men just nu finns det inte riktigt några andra alternativ heller. Det blir så fånigt när man lyfter på blicken från allt det här. Om jag nu riskerar att bli långtidssjukskriven samtidigt som jag har två små barn att ta hand om, som jag inte skulle orka umgås med, så känns allting annat i världen så himla fånigt att ens lägga en andra tanke vid. Men det krävs väl en insikt att det är där man befinner sig, och det som man spelar med, för att kunna få det perspektivet.

Där verkar inte min kursare vara som under långt messande den här kvällen på olika sätt försökt övertala mig att gå i hamn, och nu när det börjar sjunka in att jag bestämt mig så börjar hens egna stress över situationen gå ut över mig. Aja, det är en annan historia. Jag vet inte bakgrunden till det här fullt ut, även om jag vet att de flesta av mina kursare lägger liv och själ (och pengar!) i den här utbildningen. Men jag tycker ändå att det inte finns några ursäkter till att pressa en sjuk.

 

[Blyger]

Nej inga ursäkter, förhoppningsvis sjunker det in för den andra också snart så de kan släppa dig lite.

Och grattis igen!