Ok, då skulle jag tyvärr säga att det är uppfostran igen och förväntan. I min klass förväntade sig föräldrarna att pojkarna skulle vara duktiga i skolan och normala barn.
Jag gick i en klass med bara akademikeryngel. Det är en skillnad än idag, när A gick på förskola i ett område med doktorandbarn lekte alla med alla och förskolepedagogerna var väldigt fokuserade på empati och alla har roligt. När vi flyttade till ett välbeställt villaområde så drösade det ihop totalt -pojkar är pojkar sa pedagogerna, en lärare sa att ojoj er son är den enda som leker flicklekar med flickor och pojklekar med pojkar osv. till min man (som var för förvånad för att säga att -jaha och ni kallar det flick och pojklekar?). De var totalt oblivious. Retsammaste pojken i klassens mamma säger att -det är inget att göra någonting åt, han retar sin lillasyster jämt också. (eh jaja? och det är bra?)
