(Utbruten) Allmän diskussion kring självmord

[cirkus]

Hon har bett om ursäkt, men jag vill ändå byta bort henne eftersom jag känner att jag inte kan lita på henne. När hon skrattade åt mig fick det mig verkligen att känna mig dum och det är likadant här när jag har fått så enormt mycket mothugg för saker som jag har skrivit. Det får mig verkligen att känna mig som en åsna och det kanske är vad de som skriver de taskiga kommentarerna är ute efter också.

Du uttrycker ganska ofta rätt så kontroversiella åsikter , jag tror inte dom som mothugger är ute efter att få dig att känna dig som en åsna, tvärt om, de försöker få dig att tänka utanför den box som dina föräldrar tryckt in dig i. Hjälpa dig att tänka lite mer själv och inte ta deras åsikter och fyrkantiga tänkande för givet, nya inputs helt enkelt!

 

[Raderad medlem 68338]

Men kom igen. Hur länge kan en vuxen person uttrycka åsikter hur sneda, rasistiska eller direkt felaktiga som helst och sedan klara sig undan genom att hänvisa till sina föräldrar? I vuxen ålder måste man ta ansvar för sig själv och sina egna åsikter.

 

[Grazing]

Jag tänker att jag absolut vill att mina närstående som inte mår bra ska tala om det. Jag kan hjälpa hen att söka vård. Men jag kan inte vara psykolog. Jag kan inte heller vara ansvarig för hens liv. Samt att jag också behöver känna att hen ställer upp tillbaka. Och jag har kännt att det främst är det sistnämda de som inte mår bra har svårt för.

Det är just det där att folk verkar tro att dom blir psykologer såfort dom lyssnar. Sen har folk en övertro på sjukvården, som om det räcker att köra in en som mår dåligt och sen kommer den ut därifrån frisk och mår bra, det är inte så. Det är sen emellan samtalen på psyk som det behövs stöttning.

Vad är det för mening med att tala om hur man mår för någon när den ändå inte är beredd att lyssna och stötta. Folk är förvånade över folk som plötsligt tar sitt liv utan att be om hjälp först men det är inte så konstigt, det är ju väldigt klart att dom flesta inte verkar vilja ta del av någons dåliga mående och dens problem. Dom flesta vill inte kännas vid någons smärta. Det gör kan jag tänka mig att många inklusive mig tycker att dom är en belastning och att folk har det bättre utan dom, och många gånger låter det ju som att det är sant tyvärr.

Dom på psyk säger hela tiden till mig att för att jag ska kunna bli frisk så krävs det ett bra kontaktnät runt omkring i vardagen. Dom tycker det är helt galet att jag inte vill blanda in familj och vänner i mitt mående längre. Samtidigt som man hela tiden läser hur jobbigt och krävande och energitagande det är att ha folk som mår dåligt omkring sig. Klart jag inte vill blanda in mina vänner då liksom, vill ju inte riskera att dom drar sig undan. Och som sjuk så gör man vad man kan för andra, man ger det man kan och orkar.

 

[Raderad medlem 68338]

Vad jobbigt det låter @Grazing
Jag tror att det är stor skillnad på anledningen till varför en person känner att hen vill ta sitt liv, även för omgivningen.
Tex om det är ngt konkret, akut sorg, att man har mist tex en livskamrat, ett barn eller liknande tror jag att det är "lättare". Dels lättare att faktiskt "komma över" det där akuta stadiet och dels lättare för omgivningen att förstå och att finnas där under den mest intensiva perdioden.

Är måendet med relaterat till psykisk sjukdom är det enligt min erfarenhet svårare att förstå, relatera och finnas där för omgivningen. Min anhörig var tex bipolär och manodepressiv och det var tungt för omgivningen att orka med i "svängarna". Sjukdomen gjorde också att personen tog all energi och tillslut valde flera att inte finnas där, helt enkelt för att inte gå under själva.

Vill tillägga att detta är mina högst personliga erfarenheter.

 

[ztsu]

Det är just det där att folk verkar tro att dom blir psykologer såfort dom lyssnar. Sen har folk en övertro på sjukvården, som om det räcker att köra in en som mår dåligt och sen kommer den ut därifrån frisk och mår bra, det är inte så. Det är sen emellan samtalen på psyk som det behövs stöttning.

Vad är det för mening med att tala om hur man mår för någon när den ändå inte är beredd att lyssna och stötta. Folk är förvånade över folk som plötsligt tar sitt liv utan att be om hjälp först men det är inte så konstigt, det är ju väldigt klart att dom flesta inte verkar vilja ta del av någons dåliga mående och dens problem. Dom flesta vill inte kännas vid någons smärta. Det gör kan jag tänka mig att många inklusive mig tycker att dom är en belastning och att folk har det bättre utan dom, och många gånger låter det ju som att det är sant tyvärr.

Dom på psyk säger hela tiden till mig att för att jag ska kunna bli frisk så krävs det ett bra kontaktnät runt omkring i vardagen. Dom tycker det är helt galet att jag inte vill blanda in familj och vänner i mitt mående längre. Samtidigt som man hela tiden läser hur jobbigt och krävande och energitagande det är att ha folk som mår dåligt omkring sig. Klart jag inte vill blanda in mina vänner då liksom, vill ju inte riskera att dom drar sig undan. Och som sjuk så gör man vad man kan för andra, man ger det man kan och orkar.

Jag hoppar in här och känner verkligen igen mig i det där. Jag upplever också att när man som jag har skov i den psykiska ohälsan så suckar omgivningen när man återigen går ner sig och tycker att man borde bli frisk någon gång. "Inte nu igen"-känslan liksom. Vet inte hur många gånger jag hört från min mamma att jag har ju det så bra, det är väl dumt att slösa bort all tid med att må dåligt nu igen. Jo tjena. För mig blir det "vargen kommer" från omgivningen så jag har också mer eller mindre slutat prata med dem om hur jag mår. Mina episoder är precis lika svåra nu för tiden som för fem och tio och tjugo år sedan, men jag drar mig undan och låser in mig nu istället för att prata med folk för de flesta tar mig inte på allvar längre. Som att de tänker "äh, hon säger ju bara att hon vill dö men hon gör ju inget".

Så jo, omgivningen kan faktiskt vara dåliga på att stötta och hjälpa. MEN, det är ändå ALDRIG deras fel. Aldrig någonsin. Mitt liv är bara mitt ansvar, aldrig deras. Och de bär ingen skuld alls. Därmed inte sagt att de inte hade kunnat vara ett betydligt bättre stöd. Och så tror jag att det är för fler än mig.

 

[Anders]

Jag kan inte se varför frågan om omgivningens reaktioner på psykiskt mående inte skall kunna diskuteras utan att det ses som ett skuldbeläggande av anhöriga? Frågan kan väl knappast heller vara svart eller vit kan jag tycka.

Tycker Grazings inlägg ovan låter logiskt och som en balanserad sammanfattning av problemet.

 

[athena_arabians]

Vad jobbigt det låter @Grazing
Jag tror att det är stor skillnad på anledningen till varför en person känner att hen vill ta sitt liv, även för omgivningen.
Tex om det är ngt konkret, akut sorg, att man har mist tex en livskamrat, ett barn eller liknande tror jag att det är "lättare". Dels lättare att faktiskt "komma över" det där akuta stadiet och dels lättare för omgivningen att förstå och att finnas där under den mest intensiva perdioden.

Är måendet med relaterat till psykisk sjukdom är det enligt min erfarenhet svårare att förstå, relatera och finnas där för omgivningen. Min anhörig var tex bipolär och manodepressiv och det var tungt för omgivningen att orka med i "svängarna". Sjukdomen gjorde också att personen tog all energi och tillslut valde flera att inte finnas där, helt enkelt för att inte gå under själva.

Vill tillägga att detta är mina högst personliga erfarenheter.

Ja, det är ju skillnad på att vara stöttande anhörig och en behandlande vårdgivare. Som lekman kan man ju inte lösa problemet sas utan stötta så personen får vård. Och för att göra det måste man se till att orka själv. Som vårdgivare har man ju sin yrkesroll som skydd, som närstående med en känslomässig relation har man inte det skyddet när det blir för nattsvart.

Man tar ju som sagt inte ett steg tillbaka för att man inte vill hjälpa utan för att överleva själv.

 

[Raderad medlem 68338]

Bra i lägg @ztsu !
Jag tror, som du beskriver att det ofta är omgivningens okunskap och oförmåga att förstå psykisk sjukdom som ofta ställer till problem. Jag tror inte att det är så lätt som att säga att "omgivningen inte ställer upp", men omgivningen förstår kanske inte alltid.
Min erfarenhet är att det ofta blir diskussioner typ: "men hen har ju haft en så bra uppväxt, alla andra syskon är ju problemfria, hen har ju ett bra jobb och allt för sig. Vad finns det att må dåligt över"?

Samtidigt, som du säger @ztsu så kan man aldrig skuldbelägga omgivningen för dessa tankar eller deras oförmåga att hjälpa. Att dessa tankar kommer tror jag faktiskt ofta är relaterat till just skuld. Allt var ju så bra men ändå vad gjorde vi för fel?

 

[Gimlan]

Jag tänker att omgivningen ibland ställer upp på "fel" sätt. Ställer upp på ett sätt som tar för mycket på dem själva och kanske inte ger så stor effekt. Där tycker jag vården har ett och annat att göra. Hjälpa de anhöriga att hjälpa på ett sätt som sliter mindre och ger mer. Det borde spara både resurser, liv och pengar i slutänden.

 

[nullo-modo]

Det är just det där att folk verkar tro att dom blir psykologer såfort dom lyssnar. Sen har folk en övertro på sjukvården, som om det räcker att köra in en som mår dåligt och sen kommer den ut därifrån frisk och mår bra, det är inte så. Det är sen emellan samtalen på psyk som det behövs stöttning.

Vad är det för mening med att tala om hur man mår för någon när den ändå inte är beredd att lyssna och stötta. Folk är förvånade över folk som plötsligt tar sitt liv utan att be om hjälp först men det är inte så konstigt, det är ju väldigt klart att dom flesta inte verkar vilja ta del av någons dåliga mående och dens problem. Dom flesta vill inte kännas vid någons smärta. Det gör kan jag tänka mig att många inklusive mig tycker att dom är en belastning och att folk har det bättre utan dom, och många gånger låter det ju som att det är sant tyvärr.

Dom på psyk säger hela tiden till mig att för att jag ska kunna bli frisk så krävs det ett bra kontaktnät runt omkring i vardagen. Dom tycker det är helt galet att jag inte vill blanda in familj och vänner i mitt mående längre. Samtidigt som man hela tiden läser hur jobbigt och krävande och energitagande det är att ha folk som mår dåligt omkring sig. Klart jag inte vill blanda in mina vänner då liksom, vill ju inte riskera att dom drar sig undan. Och som sjuk så gör man vad man kan för andra, man ger det man kan och orkar.

Om det handlar om psykisk sjukdom så är jag själv livrädd för att på något sätt göra det värre eller missa signaler.
Men jag krigar för att se till att personen får hjälp av proffs och finns alltid en öppen dörr om någon inte vill vara själv.

 

[athena_arabians]

Jag tänker att omgivningen ibland ställer upp på "fel" sätt. Ställer upp på ett sätt som tar för mycket på dem själva och kanske inte ger så stor effekt. Där tycker jag vården har ett och annat att göra. Hjälpa de anhöriga att hjälpa på ett sätt som sliter mindre och ger mer. Det borde spara både resurser, liv och pengar i slutänden.

Ja, som lekman är det ju faktiskt svårt att veta hur man hjälper på bästa sätt (nu tänker jag främst på när det gäller psykisk sjukdom, inte en traumatisk händelse som ett dödsfall).

 

[athena_arabians]

Om det handlar om psykisk sjukdom så är jag själv livrädd för att på något sätt göra det värre eller missa signaler.
Men jag krigar för att se till att personen får hjälp av proffs och finns alltid en öppen dörr om någon inte vill vara själv.

Håller helt med. Nu har jag ingen med så dålig psykisk hälsa i min närhet men skulle verkligen vara rädd för att göra fel.

 

[Gimlan]

Ja, som lekman är det ju faktiskt svårt att veta hur man hjälper på bästa sätt (nu tänker jag främst på när det gäller psykisk sjukdom, inte en traumatisk händelse som ett dödsfall).

Precis, det är psykisk sjukdom jag syftar på

 

[Sonic76]

Vården är verkligen helt efter med att hjälpa personer i behov av psyk.
Har bott i västra Götaland och där måste du ha gjort reella försök att ta ditt liv för att få hjälp alls.
Här i Örebro hjälper tydligen inte ens det.
Två veckor efter en händelse i min närhet har ännu ingen hört av sig.

 

[ztsu]

Vården är verkligen helt efter med att hjälpa personer i behov av psyk.
Har bott i västra Götaland och där måste du ha gjort reella försök att ta ditt liv för att få hjälp alls.
Här i Örebro hjälper tydligen inte ens det.
Två veckor efter en händelse i min närhet har ännu ingen hört av sig.

Jag bor också i Västra Götaland och jag ser inte psykakuten som ett alternativ ens. Det är förnedrande och människoovärdigt att sitta där och ett stort hån mot ens person när man blir (icke)bemött av läkare som skickar hem en oavsett vad man säger eller hur man mår. Det är helt galet. Jag har faktiskt en gång åkt till den vanliga akuten istället för psykakuten och fick bättre hjälp där. Har skevt är inte det?

 

[Sonic76]

Jag bor också i Västra Götaland och jag ser inte psykakuten som ett alternativ ens. Det är förnedrande och människoovärdigt att sitta där och ett stort hån mot ens person när man blir (icke)bemött av läkare som skickar hem en oavsett vad man säger eller hur man mår. Det är helt galet. Jag har faktiskt en gång åkt till den vanliga akuten istället för psykakuten och fick bättre hjälp där. Har skevt är inte det?

Helt sjukt egentligen.

 

[Fraggel_Tess]

Jag har länge haft problem med mitt mående. Stressreaktion liksom provsmakat väggen som i sin tur gjort mig väldigt låg. Jag kan inte upphöra att förvånas att människor tror man är unik för man går till psykolog/kbt-sköterska och pratar. Många har inte en aning om att det är ganska så vanligt att äta antidepp. Människor i min närhet dör nästan lite för jag är öppen med att nu har jag en dålig dag för inte tala om att jag går till "psykolog", men Tess du är ju inte sjuk brukar jag få höra.

 

[Sonic76]

Jag har länge haft problem med mitt mående. Stressreaktion liksom provsmakat väggen som i sin tur gjort mig väldigt låg. Jag kan inte upphöra att förvånas att människor tror man är unik för man går till psykolog/kbt-sköterska och pratar. Många har inte en aning om att det är ganska så vanligt att äta antidepp. Människor i min närhet dör nästan lite för jag är öppen med att nu har jag en dålig dag för inte tala om att jag går till "psykolog", men Tess du är ju inte sjuk brukar jag få höra.

Tycker det är skrämmande hur okunniga en del är.
Att äta antidepressiva är fortfarande nåt man ska skämmas för.
Obegripligt.
Inte undra på att psykvården är så ointressant att göra nåt åt när folk tror att inga behöver den

 

[TinyWiny]

Vad är det för en specialsadel som du behöver? I vilket fall som helst är det riktigt tråkigt när man blir bestulen. Inte nog med att saken som stals gick förlorad. Det bygger även upp en onödigt stark misstänksamhet som gör att man inte kzan lita på någon efter det.

Very Lazy Pethead

Det är en Sensation hybrid.

För mig blev det inte så att jag har fått svårare att lita på folk efter det. Snarare att vi larmade stallet än mer än vad det redan var. Däremot finns det inte på kartan att förvara sadlarna i sadelkammaren längre vilket såklart är lite bökigt.

 

[Anders]

Jag tycker det blir att göra det omvända, att man skuldbelägger de som tar sitt liv för det är väl inte så svart eller vitt att man alltid kan säga att omgivningen aldrig har något ansvar?

Enligt uppskattningar har ungefär var fjärde ung person som tar sitt liv sin grund i mobbing.

Varje fall är unikt.