Tack alla.
Mitt största mål är egentligen att känna mig duktig. SÅÅ bra är jag inte och jag varken vill eller har tävlat. Jag älskar att träna och rida ut, men min dam är väldigt känslig, likaså jag som person. Vi är nog ganska lika.
Idag red jag trots allt ut med en vän (rider alltid ut med sällskap för annars blir det inte ens kravlös ridning då min häst behöver en draghäst) och tänkte att jag skiter i hur det går för vi ska bara mysa. Såklart var det vägarbeten och skit vid skogsbrynet (Hon är 100% trafiksäker och rätt orädd, bara spänd. Gör aldrig något mer än drar sig undan, backa eller stannar) men vi tog oss förbi och 70% av ritten var som att rida en cementsugga. Men jag lät henne takta, kasta sig för ormbunken etc utan att bry mig och tillslut var hon lite mindre spänd. Iof på hemvägen då hon alltid vill hem men det blev mysigt till sist. Klappade henne genom hela ritten och sa "snäll tjej" ofta.
Jag har en underbar tränare under ridbiten - som även rider mitt sto. När jag rider lektion går det alltid bra och jag tror jag glömmer att tänka på hur det ska gå för det sitter i huvudet på mig säkert som de flesta skriver. Jag går på KBT för att bearbeta min prestationsångest och det går väl sådär. Jag är riktigt kass på att unna mig egentid till hälsosamma övningar och grejer - på samma sätt som jag hade svårt att göra läxor i skolan. Men provat på lite yoga för avslappning.
Nu när jag tänkt över det hela under helgen så tror jag att det går så himla dåligt för att jag försöker "vara som alla andra". Vara på samma nivå. I skolan (gick ett hästgymnasium) gick jag i den grupp som kallades offentligt bland elever för "den sämsta gruppen". Jag fick aldrig lämna den sämsta gruppen. I den sämsta gruppen anser jag fick man inte samma hjälp och förutsättningar, på uppvisningar fick vi aldrig rida utan stå som parkeringsvakter till exempel.
Sådant knäcker mig som person och jag har stämpeln C inprintat i huvudet (gruppen C hette den egentligen). Jag vill kunna känna att jag duger men vägen dit är oerhört svår och en stor utmaning. Jag har lärt mig mycket av min tös och vi har för mycket kärlek mellan oss för att jag ska "byta ut henne". Men nu när jag bestämt mig för att ta en ridpaus så känns det skönt, för nu känner jag att jag inte vill sluta helt. Jag kommer fortsätta när jag känner mig mogen igen.
Jag gick en NH-kurs med min förra häst (den dog) som jag tyckte var roligt. Kommer den tränaren neråt landet igen ska jag på en kurs med min flicka.
Jag tror du är något väldigt viktigt på spåren i det där att vilja vara som andra och jämföra sig. Sluta med det!
Skämt åsido vet jag hur svårt det där är!
Jag har bott och jobbat hos mina tränare nu ett bra tag. Jag har alltid haft rätt god självkännedom. Jag vet att jag gör många saker dåligt och att jag kan vissa andra bra. Jag har mycket kvar att lära och det har varit ok för mig.
Nu delade jag dock ridbana med min tränare alt om något GP-ekipage kom och tränade, i princip. Extremt sällan kunde "normalt folk" rida.
Jag kan ju då inte bara vara nöjd med mina framsteg. Och om jag då måste jämföra mig tänka att tex min tränare är ju betydligt äldre än mig, har många år fler i branchen, har en större medfödd talang, har en mördarskalle och dessutom är frisk i sin kropp(vilket jag inte är). Nej, jag ser ju bara det han gör bättre och är då sämst i heeeeela världen på att rida. Av alla!
Jag brukar vara hyfsad på att jobba emot mina negativa tankar, argumentera mot dem a la KBT med logik.
Men nu var jag lite för trött och också lite för inne i hästeriet heltid dygnet runt och alla dagar.
Till slut bröt jag ihop och grinade mitt under en lektion för min ena tränare. Vi har känt varann i 15 år och han har trots att jag satts i hårda situationer bara sett mig grina nån gång förr. Han blev helchockad.
Det var inte för att han hade krav på mig under lektionen. För han såg att jag var för spänd mentalt och försökte lätta upp det hela.
När Mr "SkärperochkämpaIngenförsökernoglängre..." säger åt en att "det får gå fel" inser man att man är överspänd.
Glöm inte varför du har häst! För att det ska vara kul!
Lär man sig inte något är det fel på tränaren. Är det så att du gjort framsteg om du ser tillbaks - fan vad bra du är!
Ingen kan ju allt från början!
Jag har också elever som är duktiga på att slå på sig själva. Det är en del av deras största brister som ryttare och det som håller dem tillbaks mest och sabbar deras utveckling.
Ridning handlar så mycket om att våga. Att vara i känslan. Då måste man vara lekfull och kunna vara impulsiv på rätt sätt för att göra det som krävs där och då med tillräcklig snabbhet.
För att greja det kan man inte vara i negativa känslor. Då låser man sina tankar och blir för långsam.
Jag förespråkar alltid att tänja sina gränser, vara lekfull, testa saker och kliva utanför sin comfortzone öht för att bli bättre ryttare. Våga gör bort dig! Våga se ful ut! Våga göra saker riktigt jäkla dåligt!
Släpp kontrollen och släpp perfektionismen öht..
Med spända hästar är det otroligt viktigt att kunna vara avspänd själv eller iaf låtsas att man är det. Fake it till you make it tycker jag är en viktig sak inom hästträning.
Kan jag inte vara lugn måste jag iaf i kroppen fejka det. Jag måste också fejka att jag tror på mitt beslut öht i hanteringen med hästen för att utbilda den.
Ibland vet man inte om beslutet är rätt. Men man måste fullfölja för att ge hästen tryggheten i att man menar det man säger. Det brukar lugna de spända sakerna.
Så kroppskontrollsövningar är suveräna, andningsövningar etc..
För oss som är lite överspända per natur är sånt gynnsamt öht tycker jag.
Man väljer faktiskt om man vill vara lycklig eller inte i många fall. Genom att välja vad man tänker på och hur.
Om jag bara fokuserar på allt jag inte kan kommer jag bli väldigt olycklig. För det är mycket!
Men fokuserar jag på det jag kan eller det jag lär mig kan jag vara glad över små, löjliga skitsaker.
Jag kan också välja att fokusera på att få igenom en grej under ett ridpass. Och då vara nöjd om jag grejat det iom att jag bestämt mig att släppa igenom allt annat.
Om jag istället ska joxa med allt det där och få allt bra direkt kommer jag förmodligen inte lyckas iom att det är för mycket på en gång. Och jag kommer då känna mig som en looser även om mycket funkade halvdant. För inget blev super.
