Växelvis boende, Barn får bestämma själv? Vad gäller?

Jag som har en 14årig dotter säger att föräldrarna bestämmer, såvida de är överrens, min dotter är varannan vecka hos mig och hos sin pappa. och det har aldrig varit något tjafs om det. Om min dotter sa till mig att hon bara ville bo hos mig eller hos sin pappa skulle jag vägra. Såvida inte hennes pappa vore missbrukare eller annat - vilket han inte är - de har en ganska bra relation skulle jag säga. Jag vill att hon ska ha en lika bra relation med mig som med pappan och det får hon inte genom att bo bara hos ena föräldern. När hon blir större kanske det blir andra förändringar pga praktiska skäl - såsom skola osv. men det är en annan faktor.

@Lipperta - kankse en för personlig fråga men vad var det som fick dig att inte vilja bo hos din pappa?
Jag skulle aldrig vägra min 14-åriga dotter så kategoriskt utan snarare ta reda på orsaken bakom. Och det kan vara väldigt svårt, tänker jag. Det kan finnas missbruk, övergrepp av olika slag t ex hos den ena föräldern och barn är ju synnerligen lojala med sina föräldrar och vill kanske inte säga direkt vad det är.
 
Jag vill inte gå in på detaljer i det här fallet utan bara ha reda på vart man vändet sig.(Tack för tidigare svar)
 
Jag tror att jag hade hatat att bo varannan vecka.
Inget personligt mot föräldrarna men jag hade blivit så stressad inombords av att flytta hela tiden även om båda boendena är bra.
I tonåren hade jag definitivt velat bo hos mamma trots att jag älskar pappa med.
Men han hade inte fattat alla tjejgrejer i den åldern och det hade varit jobbigt, det var nog jobbigt ändå.
 
Jag tänker att det ska mycket till innan ett barn aktivt "väljer bort" en förälder. De flesta barn är vansinnigt lojala mot sina föräldrar.

Mina bonusar har ibland uttryckt att de vill bo mer hos sin mamma än hos oss. När vi frågar varför är det för att de upplever att de får göra som de vill där, tex spela TV-spel hela dagarna, vara uppe sent osv. (Säger inte att det är så, men det är deras bild). Och det kan jag inte tycka är särskilda skäl att ändra boendet.
 
Jag anser att ett barn som gör ett eget moget övervägande och kommer fram till att hen vill bo mer/mindre hos ena eller andra föräldern ska få göra det. Det ska dock inte handla om att barnet vill flytta i affekt pga tillfälliga bråk. Inte heller om att den föräldern hen vill bo hos inte ser till att barnet sköter skolan och övrigt som är viktigt på riktigt för att föräldern inte vågar vara vuxen och att barnet då vill bo hos henom för att hen kan göra precis som hen vill där på ett sätt som skadar barnet nu eller senare.
Det får inte heller handla om att ena eller andra föräldern övertalar barnet för att använda barnet som slagträ för att skada den andre föräldern.

Hade mina barn valt att bo hos sin pappa på heltid hade jag blivit oändligt ledsen men jag hade inte visat eller sagt något om det till barnet. Känner hen att hen vill bo hos sin pappa och det är ett moget övervägande hade hen fått göra det och det var något jag var tydlig med gentemot mina barn. Min sorg hade varit min och är inget som ska drabba barnet alls. Hen ska inte välja boendeförälder utefter att föräldern annars blir sårad.

Växelvis boende är jobbigt för vem som helst och barn är inget undantag. Sålänge barnet mår väl och kan ha den kontakt hen vill med föräldrarna så ser jag inget fel med att ha en boendeförälder istället för två. Det är barnet som har rättigheter. Inte föräldrarna och barnets behov måste alltid gå först.
 
Jag anser att ett barn som gör ett eget moget övervägande och kommer fram till att hen vill bo mer/mindre hos ena eller andra föräldern ska få göra det. Det ska dock inte handla om att barnet vill flytta i affekt pga tillfälliga bråk. Inte heller om att den föräldern hen vill bo hos inte ser till att barnet sköter skolan och övrigt som är viktigt på riktigt för att föräldern inte vågar vara vuxen och att barnet då vill bo hos henom för att hen kan göra precis som hen vill där på ett sätt som skadar barnet nu eller senare.
Det får inte heller handla om att ena eller andra föräldern övertalar barnet för att använda barnet som slagträ för att skada den andre föräldern.

Hade mina barn valt att bo hos sin pappa på heltid hade jag blivit oändligt ledsen men jag hade inte visat eller sagt något om det till barnet. Känner hen att hen vill bo hos sin pappa och det är ett moget övervägande hade hen fått göra det och det var något jag var tydlig med gentemot mina barn. Min sorg hade varit min och är inget som ska drabba barnet alls. Hen ska inte välja boendeförälder utefter att föräldern annars blir sårad.

Växelvis boende är jobbigt för vem som helst och barn är inget undantag. Sålänge barnet mår väl och kan ha den kontakt hen vill med föräldrarna så ser jag inget fel med att ha en boendeförälder istället för två. Det är barnet som har rättigheter. Inte föräldrarna och barnets behov måste alltid gå först.
Så bra skrivet!

En sak jag funderat på och sett är vuxna som tycker det är självklart att barnen ska bo på två ställen ur nån sorts rättviseaspekt trots att barnen sagt att man tycker det är ju jobbigt att fara fram och tillbaka. Jag har dock också sett ett bra fall där barnet ville vi bo på ett ställe men där den andra föräldern träffade barnet ofta både genom aktiviteter, middagar hos varandra etc. De hade inställningen att boendet inte behövde avgöra hur mkt man ses.
 
om ett barn har två föräldrar som båda är måna om att ha en god relation med barnet så ser jag inga anledningar till varför barnet inte skulle bo hos båda - om det passar i övrigt. Nu pratar jag om sånna saker som att man inte bor på för långt avstånd eller har arbetstider som gör att barnet är ensam mycket osv.

Jag som ensamstående mamma har skjutsat min dotter otaliga mil till skola och till fotbollsträning och vänner (nu umgås hon mest med sina vänner via skype de veckor hon är hos mig) Jag hade blivit oerhört sårad om min dotter sa att hon vill bo hos sin pappa bara för att hon inte vill sitta i bilen. vi har haft många trevliga pratstunder i bilen - så det gäller bara att som förälder göra det bästa av situationen. ja hon får packa sina saker varje vecka och släpa dem - men vi har köpt saker så hon har dubletter och hon har två väldigt trevliga rum hos sin pappa och hos mig. Hade hon velat varit mer hos vänner hade jag ställt upp och kört henne då det såklart är viktigt för mig att hon umgås med sina vänner - oavsett om det är via skype eller IR.

Att hon skulle välja var hon vill bo bara för att hon har "lust" är för mig något ganska främmande. Jag går till jobbet även om jag inte har lust just den dagen likaväl som dottern får går till skolan även om hon inte har lust, hon får hjälpa till att plocka ur diskmaskinen även om hon inte har lust oxå.

Sen har jag väl tur - hon har en pappa som anstränger sig, och jag hoppas att hon tycker att jag gör det oxå. och jag vet att det finns massor av föräldrar som tyvärr inte gör det - likaväl som det finns lika många föräldrar som anstränger sig i det orimliga för att göra sina barn tillfreds. Men för mig är det jätteviktigt att ett barn umgås och bor hos båda sina föräldrar även om de är separerade - sen behöver man inte alltid räkna dagar men varannan helg - så som väldigt många barn har - är alldeles för ojämt fördelat i mina ögon. är det inte det man har påtagit sig som förälder - att finnas där för sitt barn tills dess att det är redo att flytta oavsett om alla dagar inte är en dans på rosor.
Har du någon tanke om att det för vissa barn ( Jag pekar inte ut ditt barn nu) är jobbigt att bo på två platser.
Jag tycker inte det avgörande är huruvida föräldrarna blir sårade. Det får föräldrarna hantera själva och är inte barnets ansvar.
@TinyWiny skrev ett bra inlägg om detta.
 
Så bra skrivet!

En sak jag funderat på och sett är vuxna som tycker det är självklart att barnen ska bo på två ställen ur nån sorts rättviseaspekt trots att barnen sagt att man tycker det är ju jobbigt att fara fram och tillbaka. Jag har dock också sett ett bra fall där barnet ville vi bo på ett ställe men där den andra föräldern träffade barnet ofta både genom aktiviteter, middagar hos varandra etc. De hade inställningen att boendet inte behövde avgöra hur mkt man ses.

Tack!

Jag har också funderat mycket på det. Att se barnet som någon rättighet man som vuxen har ger mig ont i magen. Jag har sett både bra och dåliga växelvis boenden. Vissa har varit hemska och verkligen inte varit med barnets bästa i åtanke utan helt utefter föräldrarnas perspektiv och vissa har fungerat jättebra och barnet vill verkligen bo växelvis själv. Det brukar dock först vara när barnet blivit vuxet som hela sanningen kommer fram och då oftast inte till föräldrarna. Barn är smärtsamt lojala och den förälder som visar sin sorg, den som verkar lida mest, är den barnet "väljer". Så ska det verkligen inte vara. Då har man som förälder fallerat grovt. För visst ska man visa känslor för sitt barn men att ge barnet dåligt samvete är verkligen inte rätt alls. Som vuxen är det inte känslomässig utpressning någon vettig väg att gå och verkligen inte gentemot sitt barn.
 
Jag anser att ett barn som gör ett eget moget övervägande och kommer fram till att hen vill bo mer/mindre hos ena eller andra föräldern ska få göra det. Det ska dock inte handla om att barnet vill flytta i affekt pga tillfälliga bråk. Inte heller om att den föräldern hen vill bo hos inte ser till att barnet sköter skolan och övrigt som är viktigt på riktigt för att föräldern inte vågar vara vuxen och att barnet då vill bo hos henom för att hen kan göra precis som hen vill där på ett sätt som skadar barnet nu eller senare.
Det får inte heller handla om att ena eller andra föräldern övertalar barnet för att använda barnet som slagträ för att skada den andre föräldern.

Hade mina barn valt att bo hos sin pappa på heltid hade jag blivit oändligt ledsen men jag hade inte visat eller sagt något om det till barnet. Känner hen att hen vill bo hos sin pappa och det är ett moget övervägande hade hen fått göra det och det var något jag var tydlig med gentemot mina barn. Min sorg hade varit min och är inget som ska drabba barnet alls. Hen ska inte välja boendeförälder utefter att föräldern annars blir sårad.

Växelvis boende är jobbigt för vem som helst och barn är inget undantag. Sålänge barnet mår väl och kan ha den kontakt hen vill med föräldrarna så ser jag inget fel med att ha en boendeförälder istället för två. Det är barnet som har rättigheter. Inte föräldrarna och barnets behov måste alltid gå först.

Skriver under på varje ord!! Särskilt slutklämmen- så sann! (min fetning)
 
Tack!

Jag har också funderat mycket på det. Att se barnet som någon rättighet man som vuxen har ger mig ont i magen. Jag har sett både bra och dåliga växelvis boenden. Vissa har varit hemska och verkligen inte varit med barnets bästa i åtanke utan helt utefter föräldrarnas perspektiv och vissa har fungerat jättebra och barnet vill verkligen bo växelvis själv. Det brukar dock först vara när barnet blivit vuxet som hela sanningen kommer fram och då oftast inte till föräldrarna. Barn är smärtsamt lojala och den förälder som visar sin sorg, den som verkar lida mest, är den barnet "väljer". Så ska det verkligen inte vara. Då har man som förälder fallerat grovt. För visst ska man visa känslor för sitt barn men att ge barnet dåligt samvete är verkligen inte rätt alls. Som vuxen är det inte känslomässig utpressning någon vettig väg att gå och verkligen inte gentemot sitt barn.

Så sant!

Bonusarna kunde i början tycka att de inte ville vara hos oss. Frågade varför, om det fanns något vi kunde ändra på för att göra livet bättre, och då kröp det fram att deras mamma sagt att det var så jobbigt när de var borta från henne att hon saknade dem så mycket att hon grät hela tiden.

Blev så vansinnigt arg, snacka om att lägga över ansvaret på barnen och ge dem ångest och dåligt samvete!
 
Jag var vuxen och hade flyttat hemifrån när mina föräldrar skilde sig. Trots detta hade jag av olika anledningar jättejobbigt med att jag försökte ta något sorts ansvar för mina föräldrars mående, inte såra dem osv. Det var inte för att mina föräldrar på något sätt signalerade att jag borde göra det, men jag gjorde det ändå.

Bara då tanken på att jag skulle vara i tidiga tonåren, tvingas leva i en kappsäck och byta hem varje vecka, och om jag inte ville det utan istället ville ha en mer fast tillvaro så skulle mina föräldrar börja väga in hur sårade de blev, hur mycket de skjutsat mig till olika ställen eller vilka fina rum jag hade på båda ställena, osv. Vilken fruktansvärd situation för ett barn :(

Sen är det ju såklart skillnad på varför barnet säger att det vill flytta. I affekt när man inte är överens med ena föräldern, för att det är logistiskt jobbigt, för att man vill ha ett huvudsakligt hem och inte två, eller att man måste dammsuga oftare hos pappa. Men alldeles oavsett så måste ju föräldrarna inse att det är ett problem som de har orsakat och är för dem att lösa. På ett eller annat sätt. Utan att lägga någon sorts skuld på barnet.

Hur man än vrider och vänder på det så är det ju aldrig barnets val. Att man kan tvingas leva ifrån sitt barn om förhållandet inte håller är ju något man helt enkelt måste ta i beräkningen om man väljer att skaffa barn. Även om man förhoppningsvis också gör precis allt som går (förutom att tvinga barnet då) för att undvika det.
 
En vän till mig med skilda föräldrar hade ordnat det så att hon bodde alltid på samma ställe medan hennes föräldrar bodde där varannan vecka dvs föräldrarna bodde istället varannan vecka. Det funkade bäst för den familjen. Det kanske inte funkar för alla men är ett nyttigt tankeexperiment för vuxna.
Dvs kan du tänka dig att bo varannan vecka? Om du inte vill det eller tycker det är jobbigt- hur jobbigt är det inte för ett barn?
 
Har du någon tanke om att det för vissa barn ( Jag pekar inte ut ditt barn nu) är jobbigt att bo på två platser.
Jag tycker inte det avgörande är huruvida föräldrarna blir sårade. Det får föräldrarna hantera själva och är inte barnets ansvar.
@TinyWiny skrev ett bra inlägg om detta.

Ja så är det barn är olika det inser jag. och jag menar inte att man ska skuldbelägga barnen men de flesta föräldrar vill ha sina barn hos sig eller? Jag hoppas att de föräldrar som låter sina barn bestämma att de bara vill bo hos sin ena förälder, först har haft många och långa samtal med barnen om varför barnet känner så och om det finns något man kan ändra för att barnet ska trivas hos båda föräldrarna. Jag ser inte barn som en ägodel men jag ser dem som ens ansvar att ta hand om tills den dagen de kan göra det själva och jag skulle inte släppa lättvindigt släppa det ansvaret och låta någon annan ta över det.
 
Ja så är det barn är olika det inser jag. och jag menar inte att man ska skuldbelägga barnen men de flesta föräldrar vill ha sina barn hos sig eller? Jag hoppas att de föräldrar som låter sina barn bestämma att de bara vill bo hos sin ena förälder, först har haft många och långa samtal med barnen om varför barnet känner så och om det finns något man kan ändra för att barnet ska trivas hos båda föräldrarna. Jag ser inte barn som en ägodel men jag ser dem som ens ansvar att ta hand om tills den dagen de kan göra det själva och jag skulle inte släppa lättvindigt släppa det ansvaret och låta någon annan ta över det.

Jag tar också för givet att man inte helt byter upplägg och bostad för barnet bara för att det en gång kastar ur sig "jag vill bara bo hos pappa", utan att man diskuterar och funderar varför. Men det är samtidigt SÅ viktigt att den diskussionen på inget sätt är skuldbeläggande för barnet, att föräldern blir inte blir "offret" eller att perspektivet "jag är förälder jag har rätt till att barnet bor hos mig efter allt jag har gjort för det" lyser igenom minsta lilla.
 
Ja så är det barn är olika det inser jag. och jag menar inte att man ska skuldbelägga barnen men de flesta föräldrar vill ha sina barn hos sig eller? Jag hoppas att de föräldrar som låter sina barn bestämma att de bara vill bo hos sin ena förälder, först har haft många och långa samtal med barnen om varför barnet känner så och om det finns något man kan ändra för att barnet ska trivas hos båda föräldrarna. Jag ser inte barn som en ägodel men jag ser dem som ens ansvar att ta hand om tills den dagen de kan göra det själva och jag skulle inte släppa lättvindigt släppa det ansvaret och låta någon annan ta över det.
@Imogen uttryckte det bra.
Jag hoppas att man kan ha en bra diskussion utan upprörda känslor och kanske är det något som man kan rätta till.
Men jag tycker också man måste respektera att för vissa människor är det jobbigt med en så hattig tillvaro. Och då hoppas jag att man som förälder respekterar det. Och tex diskuterar andra lösningar. Kan föräldrarna bo växelvis medan barnet bor på samma ställe?
Jag har bekanta med unga tonåringar. Föräldrarna flyttade så de bor nära varandra och tonåringarna kan själva gå emellan. Dvs de kan gå och äta middag hos ena föräldern men sover mest hos den andra eller så kan den andra föräldern hänga med på träningar etc.
Det finns ju säkert massa olika lösningar som kan passa. Man kan säkert hitta bra lösningar som gör att man har bra kontakt utan att bo varannan vecka om barnet inte vill det.
 
Jag tar också för givet att man inte helt byter upplägg och bostad för barnet bara för att det en gång kastar ur sig "jag vill bara bo hos pappa", utan att man diskuterar och funderar varför. Men det är samtidigt SÅ viktigt att den diskussionen på inget sätt är skuldbeläggande för barnet, att föräldern blir inte blir "offret" eller att perspektivet "jag är förälder jag har rätt till att barnet bor hos mig efter allt jag har gjort för det" lyser igenom minsta lilla.
Ja jag har flera gånger hört barn som tex säger att de var mest med mamma för "annars blir hon ledsen eftersom hon är ensam annars." Dvs jag tror det är så lätt att barn tar på sig ansvaret att de ska göra sina föräldrar glada.
 
Ja jag har flera gånger hört barn som tex säger att de var mest med mamma för "annars blir hon ledsen eftersom hon är ensam annars." Dvs jag tror det är så lätt att barn tar på sig ansvaret att de ska göra sina föräldrar glada.

Ja precis! Jag gjorde det som (ung) vuxen trots att jag visste att jag inte skulle. Trots att mina föräldrar aldrig gav mig anledning att tro att jag borde. Hur det då kan vara för barn, och om de dessutom har föräldrar som signalerar sånt kan inte vara roligt :(
 
Föräldrarna har gemensam vårdnad och beslutat om växelvis boende dvs varannan vecka. Fungerat i flera års tid. Det ena barnet över 12 år vill prova att bo varje vecka hos ena föräldern och bara ha varannan helg hos den andra.

Har hört så många olika versioner nu och har svårt att hitta så jag tänkte fråga här.

För att göra ändringen måste väl båda föräldrarna vara överens? Eller är det bara barnet som bestämmer?

Tänkte att någon härinne kan hänvisa mig till vart jag kan hitta. Googlingskapaciteten är inte den bästa alla gånger.

tack på förhand :)

Har inget direkt svar på din fråga. Men tanken slagit mig nu och tidigare. Det måste vara super jobbigt att byta hem varje vecka. Barnet kanske känner att det är mer hemma/ lugnare att bara besöka ena föräldern varannan helg? Tänk om man som vuxen skulle bo på två olika ställen en vecka i taget? Det stor pmställning varje vecka.

När jag gick i högstadiet för läänge sen var det flera med skilda föräldrar. Då bode barnen oftast hos ena föräldern under veckorna o varannan helg hos den andra. Nån bode en vecka i taget o växlade varje vecka. Nu verkar det vara mer vanligt med en vecka i taget, än varannan helg.

Jag tror inte barnet tycker sämre om någon förälder, utan det blir lugnare o inte en flytt varje vecka. Det är min fundering.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Om föräldrarna är separerade, föräldrarna har gemensam vårdnad men barnen bor bara hos ena föräldern då den andre själv inte orkar ha...
Svar
11
· Visningar
2 319
Senast: lil-sis
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 406
Senast: Nixehen
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 718
Senast: lundsbo
·
Övr. Barn Jag har en person i min närhet som, vad det verkar, är på väg in i någon typ av tvist med dennes medförälder. Föräldrarna är...
Svar
4
· Visningar
1 779
Senast: niardasp
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp