Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Otter]

Själv går jag med konstant ångest, inte till en sådan grad att den dominerar men den gnager ständigt inom mig. Är fruktansvärt stressad över om jag kommer in på utbildningen eller inte, speciellt eftersom jag känner i varenda cell i kroppen att jag hittat rätt utbildning. Samtidigt stressar jag över hur min ekonomi kommer bli om jag återgår till att vara student, även fast jag räknat ut att det kommer skilja ca 700 kr om jag är student eller om jag arbetar.

Är trött i kroppen, huvudet och själen. Önskar att jag kunde ta sommarlov, men har inte semester förrän i augusti. Tacksam över att det är sommar,, det får mig att orka med.

 

[hovtassfot]

Fast vet du @hovtassfot , att våga visa sig svag är bland det starkaste man kan göra. Det kanske är så att du inte känner dig helt trygg med din nuvarande psykolog, vilket gör att du känner ännu starkare att du inte vill öppna upp dig?

Själv är jag diagnostiserad med asperger, depression och ångest, och jag stöter dagligen på människor som inte förstår mina känslor, åsikter, tyckande, tänkande och resonemang. Det kan vara jobbigt till en viss grad, speciellt på jobbet när man försöker lägga fram åsikter och möts av hårda mothugg, men i slutändan är det jag som lever med mig själv. För mig räcker det att jag förstår varför jag är som jag är, bara det gör mig tryggare som individ.

Lite snurrigt formulerat kanske, men jag skyller på värmen.

Jag vet att det egentligen är det starkaste man man göra men jag vill inte bryta fasaden alla har av mig. Allt är bara ett stort skådespel känns det som. Jag gillar inte mottagandet jag alltid får när jag är öppen för folk om hur jag egentligen mår. Då behandlas jag som om jag vore handikappad och skulle börja gråta om man inte pratar med bebisröst med mig. Jag vet att folk reagerar så pga välvilja men det känns ändå bättre att bara låtsas vara som alla andra och bemötas normalt. Om folk bara kunde behandla mig normalt även om dem visste om mina problem vore det lättare att vara öppen med det.

Jag håller på med en utredning för att ta reda på om jag har fler "diagnoser" än höst och vinterdepression & panikångest. Bup verkar dock ha väldigt fullt upp för det står ganska still just nu. Enda kontakten med dem jag har för tillfället är med min läkare via bup som utvärderar hur det går med alla nya antidepp och ångestdämpande.
Men i höst eller nästa vår kommer nog utredningen igång igen. Jag hoppas på ett sätt att jag har en diagnos så jag kan få rätt hjälp och ev. mediciner som kan minska min ångest och även kanske hjälpa mig att inte störta totalt varenda höst. På ett annat vis vill jag inte ha en diagnos eftersom jag tänker på mina framtida barn. Jag vill inte att dem ska ärva något av det här från mig. På något vis känns det som större risk att framtida barnen skulle ärva mina psykiska problem om problemen bottnar i en diagnos. Fast å andra sidan har både min mormor, moster och storasyster haft liknande problem som mig så något genetiskt känns faktiskt inte helt omöjligt.
Nu blev det här också superflummigt.

 

[Kilauea]

Imorgon ska jag träffa psykolog på psykiatrin för ett utvärderingssamtal. Dvs vad jag behöver för stöd från dem. Jag har bara väntat på att få samtalskontakt där sen mitten av december . Min gissning är att de säger att jag är för frisk för dem nu. Jag blev ju som sagt tappad mellan stolarna där tidigare trots självmordstankar, men det är tyvärr mer regel än undantag enligt min läkare på vc.
Kan ju säga att jag inte riktigt känner för att gå dit imorgon...men sambon har lovat skjutsa mig i alla fall.

 

[starcraft]

Usch känner att jag behöver skriva av mig. Vet inte alls vad jag ska göra. Jag mår bara sämre och sämre och kämpar på egen hand, men det går inge vidare. Min terapi blev avslutad i våras, men ca 1 månad senare kände jag att det började gå utför och hörde av mig precis som vi hade bestämt om jag kände som jag gjorde. Fick svaret att jag inte kan få någon tid och det endast handlade om separationsångest och skulle gå över. Jag kämpade på och mådde lite bättre för att sedan må sämre igen. Vid läkarbesöket ville de ge mig ett samtal, men jag kände att förtroendet för kuratorn låg i botten och ett samtal skulle skada mer än göra nytta. Och läkaren ville helst skriva över mig på vc, men att jag var för dålig för det, men jag skulle ju "tänka på de nya patienterna" så jag skulle se till att bli frisk på studs... Känner mig inte så välkommen med andra ord...

 

[Viva]

Det är jobbigt, jag hade samtal med en psykolog på psykatrin här och hon tyckte inte att hon kunde hjälpa mig eftersom jag inte hade tillräckligt klara frågeställningar angående vad jag ville ha hjälp med. Inte må helt åt helvete räckte inte. Det är ju hennes jobb, hon har säkert rätt. Men det känns så hopplöst att få en dörr slängd i ansiktet när man inte vet var man annars ska vända sig.

 

[Maoam]

Det är jobbigt, jag hade samtal med en psykolog på psykatrin här och hon tyckte inte att hon kunde hjälpa mig eftersom jag inte hade tillräckligt klara frågeställningar angående vad jag ville ha hjälp med. Inte må helt åt helvete räckte inte. Det är ju hennes jobb, hon har säkert rätt. Men det känns så hopplöst att få en dörr slängd i ansiktet när man inte vet var man annars ska vända sig.

Låter ju helkonstigt, det är ju det man ska få hjälp att reda ut tillsammans med psykologen? Jag hade ingen aning om varför jag mådde dåligt, satt mest och grät utan att kunna prata ordentligt. Finns det ingen annan psykolog du kan få gå till? Denna verkar ju uppenbart inte vara rätt för dig....

 

[Kilauea]

Det är jobbigt, jag hade samtal med en psykolog på psykatrin här och hon tyckte inte att hon kunde hjälpa mig eftersom jag inte hade tillräckligt klara frågeställningar angående vad jag ville ha hjälp med. Inte må helt åt helvete räckte inte. Det är ju hennes jobb, hon har säkert rätt. Men det känns så hopplöst att få en dörr slängd i ansiktet när man inte vet var man annars ska vända sig.

Åh vad jag känner igen mig i det där.
Var ju på besök på psykiatrin häromdagen, har väntat sen december men hamnat mellan stolarna. Fick bara massa bortförklaringar på varför jag hamnat mellan stolarna och fick höra att de behandlar folk med adhd, bipolaritet och andra psykiska sjukdomar. Att ha depression orsakad av många negativa händelser på kort tid i mitt liv räknades visst inte, trots att läkaren jag träffade på psykiatrin i december skrev diagnosen "svår depressiv episod".
Jag stod ut i 20 min, sen gick jag från samtalet. Lär väl inte få någon hjälp där nu, men det lät inte som de tänkte ge mig det ändå. Känner mig så jävla sviken av dom.

 

[Pls]

Äntligen fått remiss till affektivmottagningen (i September visserligen, men ändå)! Kommer få ta diverse prov och tester innan, men så skönt att det börjar hända något.

 

[feliciaalmqvist]

Usch, ikväll är allt extra tungt. Vill bara lägga mig ner och sova bort några år.

 

[felmar]

Vilken tur att denna tråd finns. Just ikväll är jag i stort behov av att skriva av mig. Är sjukt dålig på att formulera mig så jag ber om ursäkt nu i förväg om det blir för rörigt.

Jag har alltid varit orolig som barn, mamma har berättat nu i efterhand om att jag hade en del extrema, lite konstiga tankar. Låg vaken på nätterna för jag va rädd för att det skulle bli krig, att mamma skulle dö osv. Jag va väldigt rädd för just killar också. Hade sjukt dåligt självförtroende redan då och just killar skrämde mig verkligen. Kanske va i 10 års åldern.
När jag var 14 år blev jag otroligt deprimerad. Började skära mig själv och jag isolerade mig själv ifrån alla. Blev lite retad av några killar i min klass, och eftersom jag är en person som tar åt sig väldigt lätt kan ni tänka er hur jag reagerade på det. Hade sjuka tankar om mig själv. Att jag va äcklig och förtjänade att dö. Kunde gå ut i skogen och bara gråta och sitta planera min död. Mådde så extremt dåligt så det går inte ens förklara med ord.
Min idrottslärare fick syn på mina sår och ärr (självskadebeteendet) och skickade mig till skolsköterskan.
Mamma märkte att jag mådde dåligt och ringde BUP.
På BUP blev jag diagnostiserad med depression och ångest. Fick antidepressiva.
Idag är jag 19 år och jag kämpar fortfarande med denna jävla depression och ångest.
Jag ser allt negativt, som att jag har ett par svarta glasögon på mig. Är sjukt rädd för framtiden och mina nätter består av panikattacker för att jag är så rädd. Samt att min pojkvän gjorde slut med mig som jag hade varit tillsammans med i 2 år. Jag rasade samman och besökte psyk ett x antal gånger. Självmordsbenägen igen. Har dock släppt han idag, men just att känna sig ensam är så sjukt jobbigt. En känsla jag knappt står ut med. Ensamhet. Jag har vänner men det fattas alltid något. Jag blir aldrig nöjd med något.
Ett annat stort problem jag har är att jag är avundsjuk på just de som har ett stort socialt umgänge, festar, får alla killar efter sig osv. Det låter sjukt löjligt, och det tycker jag också. Men kan inte hjälpa av att må dåligt över det. Det är speciellt jobbigt eftersom jag bor i en liten stad och man har koll på de ''populära tjejerna'' som alla killar och tjejer vill vara med.
Jag är själv en social person och önskar mig ett större umgänge än vad jag redan har. Jag hatar mitt liv, jag hatar min ångest som gör att jag mår dåligt över allting, pytte småsaker till stora saker. Kämpar varenda dag men känns som livet inte är menat för mig. Är trött på att kämpa.
Är rädd för att må såhär hela livet. Livrädd.

 

[chiliconcarne]

Får man skriva i tråden trots man åldersmässigt ska skriva i Vuxenforumet?

 

[Martenix]

Får man skriva i tråden trots man åldersmässigt ska skriva i Vuxenforumet?

Kan inte tänka mig annat. Skriv på du!

 

[Viva]

Får man skriva i tråden trots man åldersmässigt ska skriva i Vuxenforumet?

Jag tillhör vuxen men har redan skrivit så kör du.

 

[Kilauea]

Fan, det hade börjat vända. Jag hade ökat från 50% till 75%. Sen började det gå utför. Sakta...sakta....men jag har känt det komma smygande. Haft en skithelg, nu ikväll blev det världens ångest och jag känner bara att jag vill inte jobba imorgon Hjärtat bultar, har tagit ångestdämpande och väntar på att de ska verka. Funderar på om jag ska ringa vc imorgon och be om en tidigare tid än den jag har. Samtidigt vore det sånt nederlag, jag känner mig så usel. Väl på jobbet går det ok, även om jag känner att koncentration och fokus sviktar nedåt igen.
Fick i mig frukost idag, inget mer. Åt chips nu ikväll - vill helst av allt bara få upp det igen för jag känner mig så äcklad. Samtidigt skrämmer det mig och att kräkas är typ det värsta jag vet. Utöver ångest då.
Vet inte vad jag vill med det här inlägget, mest skriva av mig tror jag.

 

[Maoam]

Ni som varit sjukskrivna för depression, hur upplevde ni det? Jag har i större delen av mitt liv haft depressioner. För några år sedan tog jag till slut tag i det, gick till VC och fick hjälp med medicin och KBT. Har mått jättebra länge nu (längsta perioden i mitt liv) och känt att äntligen är det bra. Men sedan årsskiftet har det sakta gått utför igen och för några veckor sen började bli riktigt illa. Mått fruktansvärt och ringde till min VC. Fick telefontid till min läkare dagen efter som höjde min Sertralindos och fixade en tid hos KBT-psykologen en vecka senare. Nu är det snart dags för en uppföljning hos min läkare och jag känner mig inte alls bra och för första gången i mitt liv funderar jag på om det är lämpligt med sjukskrivning. Jag har alltid bitit ihop och kunnat jobba ändå men nu är det extremt kämpigt att hålla ihop på jobbet. Jag känner mig så trög och gör väldigt klantiga, onödiga misstag. Jobbar som medicinsk sekreterare så måste vara noggrann i mitt jobb, det måste liksom bli rätt i journaler osv. Men är tveksam då jag ju vet att man inte rekommenderar sjukskrivning i första hand men som sagt jag vet inte hur länge jag orkar hålla ihop detta.

Ni som varit sjukskrivna, hur länge var ni det? Kände ni att det var rätt för er? Usch är så kluven, en sjukskrivning känns som ett nederlag samtidigt som jag nog ändå känner att det kanske blir nödvändigt....

 

[starcraft]

Ni som varit sjukskrivna för depression, hur upplevde ni det? Jag har i större delen av mitt liv haft depressioner. För några år sedan tog jag till slut tag i det, gick till VC och fick hjälp med medicin och KBT. Har mått jättebra länge nu (längsta perioden i mitt liv) och känt att äntligen är det bra. Men sedan årsskiftet har det sakta gått utför igen och för några veckor sen började bli riktigt illa. Mått fruktansvärt och ringde till min VC. Fick telefontid till min läkare dagen efter som höjde min Sertralindos och fixade en tid hos KBT-psykologen en vecka senare. Nu är det snart dags för en uppföljning hos min läkare och jag känner mig inte alls bra och för första gången i mitt liv funderar jag på om det är lämpligt med sjukskrivning. Jag har alltid bitit ihop och kunnat jobba ändå men nu är det extremt kämpigt att hålla ihop på jobbet. Jag känner mig så trög och gör väldigt klantiga, onödiga misstag. Jobbar som medicinsk sekreterare så måste vara noggrann i mitt jobb, det måste liksom bli rätt i journaler osv. Men är tveksam då jag ju vet att man inte rekommenderar sjukskrivning i första hand men som sagt jag vet inte hur länge jag orkar hålla ihop detta.

Ni som varit sjukskrivna, hur länge var ni det? Kände ni att det var rätt för er? Usch är så kluven, en sjukskrivning känns som ett nederlag samtidigt som jag nog ändå känner att det kanske blir nödvändigt....

Jag var sjukskriven 2 1/2 månad. Det var helt rätt då även om jag blev övertalad av läkare och kurator i princip. Sista månaden blev jag ganska rastlös dock och hade önskat att vara sjukskriven 50-75% istället för 100%, men funkade inte arbetsmässigt. Men jag tänker att kanske deltidssjukskrivning kan vara bra? Det brukar vara bra att ha lite rutiner ändå, men öka återhämtningstiden genom att inte arbeta lika mycket.

 

[grodan21]

Ni som varit sjukskrivna för depression, hur upplevde ni det? Jag har i större delen av mitt liv haft depressioner. För några år sedan tog jag till slut tag i det, gick till VC och fick hjälp med medicin och KBT. Har mått jättebra länge nu (längsta perioden i mitt liv) och känt att äntligen är det bra. Men sedan årsskiftet har det sakta gått utför igen och för några veckor sen började bli riktigt illa. Mått fruktansvärt och ringde till min VC. Fick telefontid till min läkare dagen efter som höjde min Sertralindos och fixade en tid hos KBT-psykologen en vecka senare. Nu är det snart dags för en uppföljning hos min läkare och jag känner mig inte alls bra och för första gången i mitt liv funderar jag på om det är lämpligt med sjukskrivning. Jag har alltid bitit ihop och kunnat jobba ändå men nu är det extremt kämpigt att hålla ihop på jobbet. Jag känner mig så trög och gör väldigt klantiga, onödiga misstag. Jobbar som medicinsk sekreterare så måste vara noggrann i mitt jobb, det måste liksom bli rätt i journaler osv. Men är tveksam då jag ju vet att man inte rekommenderar sjukskrivning i första hand men som sagt jag vet inte hur länge jag orkar hålla ihop detta.

Ni som varit sjukskrivna, hur länge var ni det? Kände ni att det var rätt för er? Usch är så kluven, en sjukskrivning känns som ett nederlag samtidigt som jag nog ändå känner att det kanske blir nödvändigt....

Jag har jobbat 75% den senaste månaden och jag är som en ny människa nästan Hade inte velat vara sjukskriven på heltid, då hade jag verkligen tappat alla rutiner jag har.

 

[Maoam]

Ja jag är lite kluven, ska så klart diskutera med min läkare men ibland kan jag känna att det hade varit bra. Att få fokusera på mig och att må bra och hitta balansen i mitt liv. Just nu är det oerhört påfrestande att bara hålla skenet uppe på jobbet, det suger ut den lilla energin jag har just nu och är helt slut efter jobbet. Det blir liksom bara jobb och hem och vila vilket ju inte gör att man mår bättre, en paus där jag känner att jag kan t ex gå ut och gå eller rida och inte känna att jag måste spara på energin för att klara dagarna på jobb. Vet ju att just sådan aktiviteter får mig att må bättre och orka mer i längden men just nu funkar det inte. Men sedan tänker jag att jag är lat och "bara vill vara sjukskriven för att jag ska kunna hitta på roliga saker istället för att jobba som jag borde".