"Är du gravid?"

[Fiorano]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

 

[strawberrysylt]

Ångrade mig.

 

[hagel]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

Yes, jag har själv upplevt det nyligen . Jag kunde märka en stämning på jobbet (primärt manliga boomers ) och efter ett tag var det en av dem som ”vågade fråga”. Jag är 38 år, lite tjock och utan några som helst planer om att få barn. Tydligen var mina byxor (höga i midjan) ett tydligt tecken på graviditet, eftersom någons svärdotter hade haft liknande byxor som gravid .

Jag förklarade på ett tydligt och bestämt sätt, dock relativt hövligt pga arbete, att jag inte var gravid och inte hade planer om att bli det. Personen i fråga tyckte ganska uppenbart att det var lite småpinsamt, vilket kändes välförtjänt .

Jag orkar inte bry mig längre, längtar mest efter att folk slutar spekulera om graviditet när jag äntligen blir ”för gammal”.

 

[tanten]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

Jag har - flera omgångar.

Fick akuta problem med sköldkörteln och gick upp 20 kg på en höst. Det var vidrigt. Inte för att jag varit smal eller ens snygg någonsin med jag kände inte igen min kropp.
Sen fick jag ta bort ena bröstet. Det var vidrigt, jag kände mig som nåt man kunde ställa ut på cirkus. Men det gick ju inte att göra något åt eftersom det fattades för mycket vävnad för att kunna fylla ut med silicon.

När jag var som mest illa däran med mina kassa njurar gick jag ner massor. Det kändes faktiskt kul. Vilket är ganska stört!! Jag fick dessutom beröm för min viktnedgång.

Tror det varit enklare för mig eftersom jag alltid skällts för att vara ful. Ingen man - däremot några kvinnor? - har sagt något positivt om mitt utseende. Så jag har inte haft nån "snygghet" att ta mig tillbaka till?

Jag har fått leva med det och försökt att bena ut vad det är som stört mig när jag förändrats. Är det omgivningens syn på mig? Men egen igenkänning av min kropp? Eller vad?

 

[ameo]

Jodå, jag har fått frågan många gånger. Så många att jag lyckades dölja min första graviditet till över halvtid... Och det är så jävla gränslöst att folk frågar om det. Jag har egentligen aldrig funnit mig på riktigt, utan bara svarat att nej, jag är bara tjock. Men man borde kanske lägga till något liknande "men om så vore så har du inte med det att göra!"

 

[tuaphua]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

Ja, jag fick frågan en gång av en kärring som bodde i samma bostadsrättsförening. Hon var en sån som alltid stod på gården/i trapphus etc och pratade med alla och verkligen snokade och skvallrade. Jag tror inte hon riktigt var medveten om om det och gjorde det inte för att medvetet vara dum mot folk. Hon var liksom gränslös och extremt nyfiken och plump bara.
Jag hade haft anorexi och gick upp i vikt när jag blev sämre av min fd brutna nacke och fick medicineras hårt i hop med att inte kunna röra mig. Hon frågade om jag var gravid eller bara gått upp i vikt. Och jag blev så jävla less på henne och blev stött av frågan både i form av "vad fan har du med det att göra om jag skulle vara det?Många vill inte dela det i ett tidigt skede." och att det triggade anorektikern i mig. Så jag sa till henne att jag brutit nacken, blivit tjock. Och att jag hade anorexi som jag fightades mot och att jag inte uppskattar att folk pratar om min vikt. Jag sa också att det kan landa ännu sämre än hos mig och nästa person hon frågar om sådant kan bli ännu mer triggad och svälta sig, självskada, inte våga gå ut etc.
Första gången jag sett henne tyst. Kärring...

Det är så klart noll fel att vara tjock, smal eller vad som. Men man behöver inte kommentera folks kroppar som hon gjorde.

 

[DarkInNight]

Yes.
Av äldre gränslös kollega jag aldrig gått bra ihop med.

Jag hade säkert gått upp några kilo, vikten är inte riktigt det man prioriterar mest när man tar sig tillbaka efter utbrändhet, men uppenbarligen syntes dessa kilon ifall man är en sådan som håller koll på hur andra ser ut i hullet.

Tyvärr blev jag för ställd för att säga något riktigt dräpande tillbaka. Kärringjävel.

 

[Hazel]

Har inte fått gravidfrågan men har rätt mycket ångest kring min kropp just nu. För några år sedan gick jag på medicin som gjorde att jag gick ner rätt mycket i vikt, jag låg på en vikt ett tag där jag kände mig rätt nöjd med hur jag såg ut, det kändes roligare med kläder och det jag såg i spegeln matchade vad jag kände typ.

Men jag kunde inte fortsätta på medicinen eftersom den sabbade mitt psyke, jag fick verkligen fråga mig själv om det va mer värt att var smal än att ha dödsångest varje dag. Nu är jag tillbaka på min gamla vikt och jag känner mig gigantisk, jag kan inte se på mig själv utan att känna som att jag är störst i hela världen vilket jag såklart inte är. Jag har många gånger frågat mig själv om jag kanske inte hellre än smal? kanske det är värt det ändå?

Jag är dessutom kroniskt sjuk, jag försöker röra på mig såklart men jag kan inte motionera speciellt mycket, och jag har dåligt med ork för att verkligen lägga energi på optimal mat.

Har i princip lagt ner dejting för att jag är helt övertygad om att ingen kan tycka jag är attraktiv som jag ser ut nu

 

[Tualma]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

The story of my life. Jag är relativt smal och blir tjockast på mitten när jag går upp i vikt. Jag är lite mullig, men i rätt ok form ändå.
En del människor framhärdar dessutom. "JOHO. Jag SER att ju att du är gravid. " Helt otroligt.
Förhoppningsvis är jag så gammal snart att folk finner det mindre troligt.
Ledsen blir jag ju. Det är svårt att inte ta åt sig, trots attjag är rättnöjd med min kropp.
Värst har ändå varit när jag fått missfall och en annan gång gjort abort och magen var svullen därav. Varför kan folk inte bara låta bli?!
Taktlösa försök till småprat har jag råkat ut för säkert fem gånger minst. Från anhöriga på jobbet, t ex. "Väntar du smått eller har du bara ätit för mycket bullar?" Stämningen blev en aning tryckt när jag i lätt ton svarade att det bara var bullarna....

 

[parellikusken]

Jag har inte fått den frågan då jag är jämntjock över hela kroppen.
Däremot börjar jag få mer och mer ångest över min vikt. Det är ett ständigt tjattrande om vikt på jobbet, flera gånger varje rast nämns det något viktrelaterat. Har en kollega som gjort en gastric bypass och hon pratar om sin vikt typ hela tiden. Nämner ofta hur tjock hon var innan och hur mycket hon gått ned i vikt, ingen som helst hänsyn till att vi är två stycken som nog är lika stora som hon var innan operationen.

Jag blir otroligt less på denna vikthets och mår inte alls bra av den. Önskar att jag kunde be kollegorna hålla tyst om allt viktprat, men så fungerar det ju tyvärr inte.

 

[Stefffie]

Jag fattar verkligen inte att det fortfarande (eller ens nagonsin) funnits folk som tror att det ar ok att fraga om nagon ar gravid?! Det ar val verkligen social regel nummer 1 - absolut ingen ar gravid fram tills att de berattar for dig att dem ar gravida!!

Shock nummer tva ar val att folk ar fracka nog att diskutera nagon annans kroppsfigur, som om det heller skulle vara nagot som nagon annan skulle ha nagot att gora med. eugh. folk

 

[Luff]

Det är ju då fan att vi ska ha det såhär. Såg precis en video med Emma Thompson. Det är mörka makter bakom allt detta fokus på den kvinnliga kroppen.

 

[nightcrawler]

Har aldrig fått frågan, ändå kan jag se smått gravid ut eftersom som allt sätter sig på magen och jag nu för tiden har anlagt en kalaskula. Tyvärr har min mage även tendens att bli svullen och spänd, och då ser jag ännu värre ut. Men jag undviker ju folk och klär mej efter hur magen ser ut så det kanske inte är nån som lagt märke till det då

 

[Dentaku]

Jag blev klämd på magen av en kvinna som glatt undrade om jag väntade barn när vi stod utanför kyrkan PÅ MIN PAPPAS BEGRAVNING.

Nej, jag har bara blivit tjock, fick hon till svar. Jag hoppas hon hade vett att skämmas, men jag är skeptisk. Även i mitt fall var det sjukdom med orkeslöshet och medicinering som gjort att kroppen ändrat sig.

 

[Breen]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

Ja, jag har varit med om något liknande. Har själv gått upp 10 kg efter att brutit nacken. Säkert också pga mina mediciner och såklart att jag inte längre kan träna så hårt. För ett år sedan var det en kund på andra sidan kassadisken som konstaterade att jag snart ska ha barn. Omgiven av andra kunder och min chef som tyckte det hela var väldigt roligt. Medan jag liksom fick skämmas och försöka skämta bort det. Förra veckan hände det igen. Denna kunden lutade sig även över kassadisken och klappade mig på magen med båda sina händer. Tyvärr blev jag så paff att jag bara tackade för gratulationen. Nu var det ju en stamkund så hon lär väl märka att jag inte går på någon föräldraledighet.

Tyvärr har jag inte något konstruktivt att bidra med när det kommer till ångesthanteringen. Själv väger jag något liknande som dig och ungefär samma längd. Jag önskar att sådana här kommentarer inte påverkat mig, men visst gör det verkligen det. Nyttigare och mindre kan jag inte äta, ändå snurrar ju tankarna åt det hållet. Mycket förvånansvärt att folk vågar kommentera folks vikt och kroppsform när det kan väcka något så negativt till liv. Samtidigt förstår jag ju verkligen att skammen som kommer av sådana här kommentarer ska läggas på den som säger dem.

Sedan håller jag med om vad en del andra i tråden skrivit om att det pratas och kommenteras vikt för mycket idag. Jag har en kvinnlig chef som väger in sig varje morgon och skriver upp sin vikt så alla kan se. Tidigare har de tydligen haft vikttävlingar på arbetsplatsen och varje lunch ska det diskuteras vikt och mat. Det stör mig egentligen inte så mycket rent ångestmässigt, men jag tycker det är väldigt underligt att så många diskuterar vikt runt ett matbord varje dag, där man kanske inte riktigt känner och vet precis vad övriga arbetskamrater har för förhållande till sin kropp/vikt/mat.

 

[monster1]

I helgen har jag tävlat. Vita ridbyxor och tajt kavaj. Sen jag skadade mig och blev sjukskriven för snart tre år sen har min kropp förändrats. Orkar mindre, medicinerar med antidepressiva och ångestdämpande, rör mig mindre osv vilket har gjort att jag plussat 10kg.

Idag frågade en person mig om jag är gravid. Fann mig snabbt och svarade att jag bara blivit tjock. Jag är 168 och väger 73-74kg. Tycker att jag är rätt rimlig i min kroppsbyggnad för min ålder, 42, och jag lider inte direkt av min nya kropp.

Men alltså, himmel vad svårt det faktiskt ÄR att förändras! Dels hur en själv upplever sin kropp, dels hur andra uppfattar ens kropp och dels helst hela biten "hur en kvinna ska se ut enligt norm".

Vet egentligen inte vad jag vill med tråden mer än att försöka ångesthantera. Just nu i denna stund kan jag se situationen rationellt och jag VET att hen inte menade något illa. Jag vet dock också att så fort jag går och lägger mig ikväll kommer min ångest gå på absolut högvarv. För att jag blivit tjock, det syns och folk dömer mig för det.

Det varierar mellan att jag vill svälta mig tillbaka till hur jag har sett ut och att jag på princip vill vara tjock för att andra inte ska definiera hur jag "ska" se ut.

Har nån varit med om liknande? Hur har ni hanterat det och har någon funnit sig i nån riktigt bra clapback?

Jag gick upp 10 kg rätt snabbt efter att ha börjat jobba på kontor och äta psykofarmaka. Jag har dock inte fått frågan om graviditet även om jag själv oroade mig ett tag om jag skulle få det pga av plötslig mage (har även IBS så gasballongsmagen är inte att leka med vissa dagar) och då i en ny relation samt i en ålder där man kan förväntas bli gravid. Men ingen frågade så allt var lugnt. Hade någon frågat hade jag nog bara svarat att det var bullar och choklad i magen och inget annat.

Clapbacks kan ju vara "Fiorano new and improved. Nu med 25 % extra!" "Mer Fiorano att pussa och krama på!" (Mullecitat - mycket användbart), annars brukar det bästa bara vara att visa att man inte har något emot sin kropp, klappa lite på den och säga jajamensan det är min mage det, eller något.

 

[Blyger]

Jag är gravid och tycker det är en jättetuff förändring. Har fått säga till min barnmorska att hon måste sköta alla vägningar och att hon absolut inte får berätta för mig vad jag väger, är rädd att spåra.
Upplever att man inte får tycka illa om den förändring som sker heller.

Har inga bra tips för försöker mest blunda inför det hela. Undviker speglar, helkroppsbilder osv.

 

[Snowball]

Men alltså denna gränslösa nyfikenhet var är det för fel på folk
Skulle aldrig någonsin få för mig att fråga om någon är gravid

Vikthets i lunchrum och vikttävlingar på jobbet borde ärligt talat ses som ett arbetsmiljö problem

 

[monster1]

Men alltså denna gränslösa nyfikenhet var är det för fel på folk
Skulle aldrig någonsin få för mig att fråga om någon är gravid

Vikthets i lunchrum och vikttävlingar på jobbet borde ärligt talat ses som ett arbetsmiljö problem

Allt sånt förkläs ju som någon form av hälsofokus. Jag blir galen på organisationen där jag jobbar där det hela tiden ska premieras träning, träning, träning. Det vore väll en sak om det var typ husmorsgymnastik och ät mer grönsaker, men det är en massa olika tävlingar och .

 

[Snowball]

Allt sånt förkläs ju som någon form av hälsofokus. Jag blir galen på organisationen där jag jobbar där det hela tiden ska premieras träning, träning, träning. Det vore väll en sak om det var typ husmorsgymnastik och ät mer grönsaker, men det är en massa olika tävlingar och .

Vi hade vikttävlingar ett par gånger jag sa att jag tycker inte det är ok
Vi har inte haft det sen dess faktiskt kan väl i och för sig bero på att vi har bytt chef men jag kommer protestera vildsint om det någonsin kommer på tal igen