Att bli äldre

[Teilani]

@Voeux jag trivs också på disco med hög musik, att dansa i timmar och känna många människor omkring sig i samma sinnestillstånd. Har tyvärr inga vänner som gillar det alls.

Nyligen hamnat i ett sammanhang där det blir mer hemmafest och där finns iaf ett par till som kan tänka sig att dansa till musik jag gillar. Att en av dem bara är 1,5 år kan jag leva med

I bilen kan jag lyssna på vad jag vill iaf

 

[MCP]

@Voeux
Det är lite lustigt, jag har aldrig varit på de ställen du nämner, och aldrig varit någon klubbmänniska.
Ändå kan jag känna igen mig i vad det är du saknar (tror jag).
Jag är en människa som i grund och botten gillar hemmafester bäst, speciellt de där man gillar alla i sällskapet.

Trots det kan jag ibland sakna att det i den här åldern finns så få alternativ ifall man vill träffa nya och nygamla människor. Helt enkelt det där att inte riktigt veta vem som kommer vara där. Hemmafester av denna sort innebär ju sällan någon överraskning i deltagare direkt.

 

[MCP]

Jag tycker nog istället att det är befriande att det är uppenbart att det inte finns två allenarådande alternativ som väljs som livsväg.

Visst, men samtidigt är det inte livsval som får synlighet, så då är det lätt att känna att man "borde" det ena eller andra.

Man skriver ju om Ellen som valde bort familjelivet för att rädda elefanter i afrika, inte om Anna som valt bort familjelivet för att kunna göra t.ex. en spontan restaurangkväll eller sova så länge hon vill

 

[Habina]

Usch nu blev jag deppig. Älskar att gå ut och dansa till bra musik. Men ingen i min närhet vill gå ut. Har inte varit ute sen före 2013.

Hemmafester har jag aldrig blivit bjuden till, har så få vänner tyvärr och jag vet inte riktigt hur man skaffar nya. Blir mest att man umgås i nåt halvår med en kollega, sen byter den jobb och så rinner allt ut i sanden.

Vet att det finns klubbar med åldersgräns på minst 30 år i Uppsala, men jag kan ju inte gå dit själv och se ut som en fån.

 

[Kamomilla]

Usch nu blev jag deppig. Älskar att gå ut och dansa till bra musik. Men ingen i min närhet vill gå ut. Har inte varit ute sen före 2013.

Hemmafester har jag aldrig blivit bjuden till, har så få vänner tyvärr och jag vet inte riktigt hur man skaffar nya. Blir mest att man umgås i nåt halvår med en kollega, sen byter den jobb och så rinner allt ut i sanden.

Vet att det finns klubbar med åldersgräns på minst 30 år i Uppsala, men jag kan ju inte gå dit själv och se ut som en fån.

Sträcker upp handen!!!
I samma situation och stad.

 

[MCP]

@Kamomilla Och @Habina
Buketräff med utekväll som tema?

 

[Voeux]

@Kamomilla Och @Habina
Buketräff med utekväll som tema?

Tänker också att det borde finnas sätt att hitta likasinnade, både Buke och andra platser!

Har förstått att Soul Train har äldre gäster, min mamma brukar gå dit med sina kompisar. Hon kallar det russindisco Finns lite överallt i Sverige vad jag vet. Kan vara ett tips! Men tror det snarare är 45-65 åringar där så vi strax över 30 skulle vara i yngsta laget.

Det är sååååå kul att gå ut och dansa. Synd att fler inte gör det livet ut!

 

[Voeux]

Aven jag saknar hur festande andrar form nar man blir aldre. Jag har aldrig varig nagon klubbnisse heller, men upp till 25/26 var det vanligt att ga pa hemmafester med 50+ folk narvarade, det var underforstatt att det var en oppen inbjudan om du horde om nagon i den vida kretsen som hade fest, och pa dessa festerna sa fanns pulsen, men ocksa osakerheten kring vem du skulle traffa och snacka med pa dessa festerna.
Numera ar det overlag middagsbjudningar eller pubsamlingar (mycket mindre an tidigare fester) dar du vet exakt vem som kommer att narvara. Och festerna ar fortsatt kul, pa vissa satt battre an ungdomens hemmafester, men anda valdigt annorlunda

@Voeux
Det är lite lustigt, jag har aldrig varit på de ställen du nämner, och aldrig varit någon klubbmänniska.
Ändå kan jag känna igen mig i vad det är du saknar (tror jag).
Jag är en människa som i grund och botten gillar hemmafester bäst, speciellt de där man gillar alla i sällskapet.

Trots det kan jag ibland sakna att det i den här åldern finns så få alternativ ifall man vill träffa nya och nygamla människor. Helt enkelt det där att inte riktigt veta vem som kommer vara där. Hemmafester av denna sort innebär ju sällan någon överraskning i deltagare direkt.

Det är ju väldigt roligt det där med att aldrig riktigt veta vem man kommer springa på eller hur kvällen kommer att sluta. En del kvällar blir ju ganska korta och bjuder inte på så många överraskningar, men det är utan tvekan i festsammanhang som jag varit med om de roligaste och sjukaste sakerna. Träffat människor jag aldrig hade träffat annars. Hamnat på mellanfester och efterfester i sviter, på båtar, på innergårdar och i stugor. Badar, bastat, varit på villovägar i taxi eller promenerat genom stan med en ny bekantskap. Träffat gäng från landets alla möjliga hörn. Dansat tills det är dags för frukost och skrattat så jag nästan kissat på mig.

Har inga planer på att sluta, men det blir väl lite mer sällan och på lite annat sätt än innan.

 

[Kamomilla]

@Kamomilla Och @Habina
Buketräff med utekväll som tema?

Gärna efter jag varit iväg på semester.

 

[MCP]

Gärna efter jag varit iväg på semester.

Jag borde kanske precisera att jag själv ju inte kommer, då jag bor i finland, men hoppas att det blir av och blir kul för de som vill vara med

 

[SiZo]

Jag är inte vän med rynkorna som börjat visa sig... men det är ju bara att tugga i sig, de är ofrånkomliga.

Jag är också rätt nöjd med att ha klarat av det galna festandet och den eviga partnerjakten... oavsett om det var kort (natt) eller långt (typ riktigt förhållande) perspektiv

Samtidigt känner jag att jag har nog en bit kvar till traditionell "tant" om jag ens blir det. Jag kommer inte att ändra musiksmak och plötsligt inte lyssna på metal eller klä mig som kanske förväntas... jag gillar mina hoodies och camokläder. Sedan har jag naturligtvis mognat och vissa saker som kändes avlägsna som 25-åring är inget konstigt nu.

Jag tänker att det är tvärtom. Att det kommer ses som tantigt av yngre generationer att lyssna på metal och ha hoddies och camokläder. Inte att man själv plötsligt ändrar sig och sin stil.

 

[Kamomilla]

Jag borde kanske precisera att jag själv ju inte kommer, då jag bor i finland, men hoppas att det blir av och blir kul för de som vill vara med

Bara att hoppa över pölen och hänga med

 

[GoldieII]

Funkar även motsatta vägen. En tant jag kände blev kallad till förskolan. hon var 100+ år.

https://www.facebook.com/groups/4964649099

Vi hade jävligt kul då, 40 år sen ...

 

[pepp]

Jag orkar inte vara uppe länge längre. Vid 20-21 börjar min kropp säga ifrån. Det tycker jag är lite trist. Men ändå skönt, jag gillar att vakna tidigt och starta upp med grejer.

Igår var jag uppe till 00.30, är fan inte människa idag.

 

[Milosari]

Jag hade en liten ålderskris när jag insåg att vissa saker aldrig kommer hända. Jag kommer t ex aldrig att kunna backpacka mig genom någon främmande kontinent och försörja mig på tillfälliga jobb. Jag kommer inte bli hals över huvud-förälskad igen och vara helt säker på att det är för evigt. Jag kommer inte flytta till en söderhavsö och bo i en bungalow på stranden. Jag är inte alls bekväm med att få grått hår. Gillar inte rynkor heller för den delen. Och har med fasa insett att kroppen äterhämtar sig långsammare nu.

När det hände (jag var 30), så blev jag lite stressad av att medla mellan ett gäng 60-åringar och insåg att sandlådenivån berodde på att de under all tant- och gubbfernissa bara var omogna och osäkra. Jag blev rädd för att själv sluta utvecklas och hamna där de var.

Men några års erfarenhet har gjort att jag inte är så orolig längre. Jag kan med full övertygelse säga att "det löser sig" i nästan alla situationer. Jag får ett bättre bemötande i det professionella, ingen andas lilla gumman. Tvärtom. Jag har börjat omfamna grejen med att långa monogama förhållanden inte är ämnat för mig. Det är okej att tröttna efter ett tag och jag måste inte ta mig igenom kriser för att uppleva "äkta kärlek". Den biten får jag av min bästa vän sedan 20+ år. Samma vän och jag gör också de här lite galna resorna där vi bokar boende efterhand och åker dit näsan pekar. Barn- och åldersanpassat på så vis att vi har bil men det har vi tack vare stabila och ok betalda jobb råd att göra. Vi har inte slutat festa även om vi inte går på lokaler där man dansar. Ingen av oss gillar att dansa så det var liksom ingen förlust. Jag kan också se mig själv åka på festival men kanske att jag vill ligga på något mjukare än ett liggunderlag .

Jag är 41 och tänker att nästa ålderskris kommer när ungen flyttar hemifrån

 

[pepp]

Jag orkar inte vara uppe länge längre. Vid 20-21 börjar min kropp säga ifrån. Det tycker jag är lite trist. Men ändå skönt, jag gillar att vakna tidigt och starta upp med grejer.

Igår var jag uppe till 00.30, är fan inte människa idag.

Sen har jag väl nån liten kris.
Närmar mig 40 och har typ inte åstadkommit nåt, jag är fortfarande singel sen många år, nu vill jag tack och lov inte ha barn så ingen stress så, jobbar på samma företag sen 18 år tillbaka och jag känner väl lite att åren bara rusar förbi.

 

[_Taggis_]

Sen har jag väl nån liten kris.
Närmar mig 40 och har typ inte åstadkommit nåt, jag är fortfarande singel sen många år, nu vill jag tack och lov inte ha barn så ingen stress så, jobbar på samma företag sen 18 år tillbaka och jag känner väl lite att åren bara rusar förbi.

Känner lite samma ang att inte ha åstadkommit nåt. I min släkt är jag verkligen den där eviga ungdomen, som bara lever som jag har lust dvs har inga barn eller partner att ta hänsyn till. Det var väl ok när man var ungdomen, men jag är ju snart 40. Då känns det mest bara tragiskt.
Samtidigt är frågan - vad är det man ska ha åstadkommit egentligen? Rent konkret. Om man då inte vill ha barn och familjelivet så vad exakt är det? För mig är känslan stark men jag vet inte riktigt vad det skulle vara.
Kanske är det att ha lyckats med den sport jag vigt livet åt och som omöjliggjort mkt annat? Det har jag bevisligen inte gjort, har bara omöjliggjort saker men inte lyckats ändå. Jag har heller inte hittat hem nånstans, och är evigt rotlös. Jag känner att man borde ha rest och sett världen, men har ju alltid haft djur som inte medgett detta. Jag vill gärna se saker men hatar ju att vara ute och resa mkt pga mina kostproblem. Svårt att se nya saker men inte vara på resande fot Karriär - ptja jag är rätt nöjd och bra på det jag gör även om det inte är akademiskt och flådigt.

 

[pepp]

Känner lite samma ang att inte ha åstadkommit nåt. I min släkt är jag verkligen den där eviga ungdomen, som bara lever som jag har lust dvs har inga barn eller partner att ta hänsyn till. Det var väl ok när man var ungdomen, men jag är ju snart 40. Då känns det mest bara tragiskt.
Samtidigt är frågan - vad är det man ska ha åstadkommit egentligen? Rent konkret. Om man då inte vill ha barn och familjelivet så vad exakt är det? För mig är känslan stark men jag vet inte riktigt vad det skulle vara.
Kanske är det att ha lyckats med den sport jag vigt livet åt och som omöjliggjort mkt annat? Det har jag bevisligen inte gjort, har bara omöjliggjort saker men inte lyckats ändå. Jag har heller inte hittat hem nånstans, och är evigt rotlös. Jag känner att man borde ha rest och sett världen, men har ju alltid haft djur som inte medgett detta. Jag vill gärna se saker men hatar ju att vara ute och resa mkt pga mina kostproblem. Svårt att se nya saker men inte vara på resande fot Karriär - ptja jag är rätt nöjd och bra på det jag gör även om det inte är akademiskt och flådigt.

Relaterar till exakt allt! Det är en känsla, men vet inte alls vad den innebär... den är iallafall störig!

 

[Pilot]

Det här med att resa, jag har tidigare rest gärna och mycket, bott utomlands och gjort månadslånga resor.
Nu känner jag bara nej.
En lång weekend ett par gånger om året helt okej.
Var fem dagar på Island i våras och räknade ner från dag två.
Ska bort nästan två veckor i höst och fasar redan för det.

Trivs bra hemma och att vara borta en längre tid kräver ju en hel del planering när man har ett gäng djur.
Vill ju också vara säker på att om det är förseningar hem att det inte blir totalkaos hemma.

Samtidigt tycker jag att det är skönt att jag har ändrats och inte vill, snarare än att jag känner att jag inte kan.

To everything there is a season

Tycker jag är betryggande att tänka. Bara för att jag inte gör samma saker som när jag var 20 nånting gör det inte meningslöst.

 

[Sonic76]

Jag hade ju drömmar om att jobba utomlands.
Och jag har inte gett upp den än.
Har bara ett par saker att klara av först