Att leva med fobi?

[Harrysen]

Jag har hajfobi! Är sjukt fascinerad och kollat gärna på klipp om hajar. Men får panik av att simma i en vanlig simbassäng.

 

[Dentaku]

Fast nja. Fobi som gör att en får panik, svimmar eller ”slutar fungera” hjälper knappast för överlevnad. Lite ”normal” rädsla - ja, men inte en handikappande fobi.
Det går ju liksom inte att jämföra med panik hos ett flyktdjur, de har ju såna rädslereaktioner för att de behöver fly snabbt från faror för att överleva. En orm eller spindel jagar liksom inte en människa och därför är en sån rädsla irrationell och inte en fördel för överlevnad. En rädsla som gör att vi undviker att kliva på eller plocka upp dem räcker gott och väl.

En annan sak som talar mot att det skulle handla om någon nedärvd överlevnadsinstinkt är att så många är rädda för spindlar men så få har fobier för björnar, lejon och andra stora rovdjur. De senare, i någon form, måste ju ha varit en reell fara för våra förfäder. Spindlar kan däremot ytterst sällan ens skada en människa. Tvärtom kan de utgöra ett bra proteintillskott om det handlar om större arter.

 

[Sel]

En annan sak som talar mot att det skulle handla om någon nedärvd överlevnadsinstinkt är att så många är rädda för spindlar men så få har fobier för björnar, lejon och andra stora rovdjur. De senare, i någon form, måste ju ha varit en reell fara för våra förfäder. Spindlar kan däremot ytterst sällan ens skada en människa. Tvärtom kan de utgöra ett bra proteintillskott om det handlar om större arter.

Precis.

 

[Dentaku]

Precis.

Jag kan känna att även emetofobi och hemofobi vore direkt kontraproduktivt för våra förfäder. Att vi är sociala, lever i grupp och vårdar inte bara våra barn utan även andra flockmedlemmar när de blir sjuka eller skadas är en förutsättning för att vi varit så framgångsrika evolutionärt.

 

[Hippocampus]

Jag blev frisk från mina fobier när jag köpte hypnosterapi privat. Terapin behandlade inte ens fobierna utan min ångest och depression men det försvann på köpet när vi grävde tillräckligt djupt för att hitta anledningen till ångesten. Det var jättehäftigt (och jobbigt såklart).

 

[sthu]

När jag skrev min magisteruppsats om insekter och inställningar till desamma läste jag flera artiklar som sa att rädsla för insekter, spindlar och ormar mycket väl kan komma av att vi inte kan relatera till hur de rör sig och beter sig generellt. Jag minns inte exakt hur teorierna löd men i stort handlade det om för många (eller inga) ben.

 

[Snowball]

Vet inte direkt om det kan kallas fobi men clowner

 

[Migo]

Det här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?

Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.

Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.

Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.

Sylt (vilket även inkluderar marmelad, rosafärgade röror och färska bär om de läcker saft), tandläkaren (eller ja, att sitta med käken låst och inte komma undan), smink och vissa ädelmetaller...

 

[Hoarfrost]

Tre saker. Telefon, hund, boll.

Telefonen vet jag inte varför jag är så rädd för. Men varje gång det ringer i den hoppar jag till och pulsen drar igång. Varje gång jag måste ringa tar det cirka 10 minuter av att jag ringer, lägger på, ringer och lägger på.

Hund handlar nog om att jag, när jag var liten, hade dåliga upplevelser med hundar. När jag satt en cykelstol bakom mamma och en stor hund hoppade upp på mig och vi då så klart välte, när jag satt i barnvagn och en stor schäfer hoppade upp på barnvagnen och skällde mig i ansiktet med mera. Hundfobin var ett stort problem ett bra tag, jag gick långa omvägar om jag råkade se en och var tvungen att gå av buss/tunnelbana om jag såg att en hund var på väg på.
Sedan blev det så att min bästa kompis blev med gråhhund. Jag var hos henne varenda helg, så när jag fick höra det satt jag och grät i nästan en dag tills min bästa kompis förklarade för mig på en promenad att vi kan gå igenom skiten tillsammans och försöka "bota" mig. Så vi var på promenad med hunden varje dag - och hon och hunden gick successivt närmre mig.
Det slutade med att jag älskade den hunden och var hundvakt tusen gånger.
Nu är det lättare med hundar, men jag går fortfarande omvägar om hunden ser "fel ut". Om jag ska umgås med en hund vill jag gärna observera den på långt håll innan jag kan börja slappna av. Senast var det en gammal, klok och fullt ös medvetslös jack russel som vann över mitt hjärta och sov i mitt knä med mera.

Bollar... ja alltså ser jag någon eller en grupp som står och leker med en boll måste jag gå omvägar. Det blir ett direkt sug i magen och höjd puls. Jag gillar inte ljudet, och jag är rädd att få bollar på mig eller nära mig. Det kommer nog från att det på min skola när jag var liten var en superkul lek att sula/sparka bollar på lite vem som helst så fort de uppenbarade sig. Det plus ljudet, ljudet är vidrigt.
Pappa försökte bota mig med att snällt passa/kasta bollar fram och tillbaka men det lyckades aldrig riktigt. Tycker fortfarande de är läskiga.
Konstigt nog är hund med boll och hund som ber att få boll kastad bara kul. Det är när det är människa och boll jag får panik. Ser jag någon annan kasta boll åt en hund får jag panik. Kommer hund med boll till mig och vill att jag ska kasta är det ok. Ska jag helt ensam kasta boll mot en plank eller bara kasta iväg boll blir det panik. Noll logik

 

[Daff]

När jag skrev min magisteruppsats om insekter och inställningar till desamma läste jag flera artiklar som sa att rädsla för insekter, spindlar och ormar mycket väl kan komma av att vi inte kan relatera till hur de rör sig och beter sig generellt. Jag minns inte exakt hur teorierna löd men i stort handlade det om för många (eller inga) ben.

Det kan jag tänka mig, både ormar och maskar rör sig på obehagligt sätt som jag känner att jag inte har "kontroll" över eller kan räkna ut vart de ska ta vägen.

 

[sjoberga]

Det kan jag tänka mig, både ormar och maskar rör sig på obehagligt sätt som jag känner att jag inte har "kontroll" över eller kan räkna ut vart de ska ta vägen.

Intressant! Jag tänker att om man då vill ha kontroll så kanske man kan söka kunskap? Sen att man inte har kontroll över dem, om de är helt ofarliga blir ändå luddigt för mig varför det spelar roll. Det finns massor av kvalster i sänglakanen som ser ut som aliens, noll kontroll och de sover de flesta gott med varje natt.

Men just det där med kopplingen mellan kontrollbehov och fobi tror jag är ganska distinkt (men jag är inte utbildad på området), vilket även ligger i linje med att kunskap kan vara ett medel att komma åt fobin som göds av osäkerhet.

 

[cili]

Intressant! Jag tänker att om man då vill ha kontroll så kanske man kan söka kunskap? Sen att man inte har kontroll över dem, om de är helt ofarliga blir ändå luddigt för mig varför det spelar roll. Det finns massor av kvalster i sänglakanen som ser ut som aliens, noll kontroll och de sover de flesta gott med varje natt.

Men just det där med kopplingen mellan kontrollbehov och fobi tror jag är ganska distinkt (men jag är inte utbildad på området), vilket även ligger i linje med att kunskap kan vara ett medel att komma åt fobin som göds av osäkerhet.

Åh gud nej, inte kvalster. Jag hade extrema problem med det en period som barn, efter att ha sett ett program om nämnda varelser på tv (riktat till en äldre publik). Vågade inte vara i närheten av sängen. Där kan vi snacka begränsande fobi/rädsla. Tack och lov höll det inte i sig så länge, för det var oerhört handikappande.

Apropå stycke två så upplever jag att brist på kontroll göder fobin.
Har gått i behandling för tandläkarfobi (och samtidig sprutfobi) och där handlade det genomgående om att återta kontrollen och utbilda sig i vad som händer när man är hos tandläkaren. Efter ett antal gånger med psykolog fick jag komma till tandsköterska där vi bara övade på att hitta ett bra läge på stolen, att jag hade kontrollen över hur långt bak den tippas, var bordet med verktyg kunde vara (det måste inte vara tvärs över kroppen och "låsa fast" mig, men säger man inget till tandläkaren så hamnar det ju där pga enklast för hen att arbeta då), titta/lyssna på verktygen. Jag fick bestämma när nästa steg skulle tas och inte bara bita ihop och dissociera.
Jag är inte längre helt utlämnad till tandläkaren, jag vet hur jag ska beskriva mina behov i förväg och komma överens om en plan. Exempelvis att maskiner bara används i korta sekvenser där tandläkaren räknar högt till en förutbestämd siffra, och sen pausar och okejar inför nästa omgång.

 

[Grazing]

En annan sak som talar mot att det skulle handla om någon nedärvd överlevnadsinstinkt är att så många är rädda för spindlar men så få har fobier för björnar, lejon och andra stora rovdjur. De senare, i någon form, måste ju ha varit en reell fara för våra förfäder. Spindlar kan däremot ytterst sällan ens skada en människa. Tvärtom kan de utgöra ett bra proteintillskott om det handlar om större arter.

Fast fobi är väl just när det är en orationell rädsla som förlamar en trots att vi egentligen vet att det inte är något farligt. Jag tror man får en fobi genom händelser som hänt i kombination med brist på kontroll och sen förstorar hjärnan upp det väldigt.

Jag har aldrig hört någon kalla det fobi när det är riktiga faror, det är ju mer en mer eller mindre överlevnadsinstinkt som kickar in och det är ju ganska sunt.

Edit
Såg nu att jag läste ditt inlägg fel, att just fobi inte finns pga överlevnadsinstinkten.

 

[snorp]

Jag har, som många andra kräkfobi, dock på ett lite annorlunda vis tror jag. Utlöst av en speciell händelse i barndomen när jag var på resa med min pappa. Jag var kanske 5-6 år och vaknade på natten av att jag hörde att han kräktes. Jag minns EXAKT känslan av panikångest och det är exakt så jag upplevt det vid det tillfällen detta har inträffat även senare i livet.
Älskar väl inte att kräkas själv men är nog inte mer rädd för det än någon annan egentligen och har tex utan problem tagit hand om kompisar som druckit lite för mycket etc under tonåren.

Däremot har jag otroligt svårt att sova bland andra människor och det är såpass begränsande att jag börjar fundera på att göra något åt det. Vi reser ofta och är ett stort gäng där vi inte sällan hyr en lägenhet tillsammans och det ställer till det ganska rejält. Jag sover med hörlurar på (jag hör ju själv att detta givetvis inte är rimligt) och vaknar av minsta ljud och är alltid helt övertygad om att det är kräkas någon ska göra om de går upp på natten. Inte kissa som det i 99 fall av 100 handlar om, vilket gör att ångesten drar igång och jag har svårt att somna igen.

Min sambo, tack gud för hans tålamod, vet att han om han mot förmodan vaknar och mår dåligt på natten så måste han väcka mig och tala om det så att jag kan förbereda mig mentalt. Det är det enda som gör att jag kan koppla av och sova, jag vet att jag inte kommer att vakna överraskad av att någon kräks och kan då sova.

Ja herregud… Har funderat på hypnos? Det är liksom inte kräkandet i sig som är mitt bekymmer utan specifikt kopplat till nätter och när det ej gäller mig själv.

Jag trodde jag var ensam om att alltid tro att någon ska kräkas om de går på toa på natten.

 

[Dentaku]

Fast fobi är väl just när det är en orationell rädsla som förlamar en trots att vi egentligen vet att det inte är något farligt. Jag tror man får en fobi genom händelser som hänt i kombination med brist på kontroll och sen förstorar hjärnan upp det väldigt.

Jag har aldrig hört någon kalla det fobi när det är riktiga faror, det är ju mer en mer eller mindre överlevnadsinstinkt som kickar in och det är ju ganska sunt.

Att vara normalt rädd för något som är farligt är ingen fobi. Men om rädslan blir irrationellt stor, personen får ångest även i situationer som är helt säkra och anstränger sig orimligt mycket för att uppleva sin rädsla är det en fobi även om objektet för fobin kan vara farligt under vissa omständigheter(t ex höjder).

Det är som sagt om en deldiskussion som handlade om att fobier mot spindlar och ormar skulle ha sin bakgrund i en nedärvd rädsla från våra förfäder som utvecklats till en handikappande fobi. Om så vore fallet borde det som sagt vara mycket vanligare med björnfobi än spindelfobi eftersom björnar faktiskt är farliga att komma i närheten av medan spindlar ytterst sällan utgör någon risk alls. Ändå ser man tyvärr folk som helt saknar en sund respekt för björnar samtidigt som många inte klarar att ens titta på en bild av en spindel.

Precis som du tror jag alltså snarare att det handlar om något inlärt - antingen genom egna upplevelser eller från andra personer - som blivit så uppförstorat att det blivit ett handikapp.

 

[Mia_R]

Att vara normalt rädd för något som är farligt är ingen fobi. Men om rädslan blir irrationellt stor, personen får ångest även i situationer som är helt säkra och anstränger sig orimligt mycket för att uppleva sin rädsla är det en fobi även om objektet för fobin kan vara farligt under vissa omständigheter(t ex höjder).

Det är som sagt om en deldiskussion som handlade om att fobier mot spindlar och ormar skulle ha sin bakgrund i en nedärvd rädsla från våra förfäder som utvecklats till en handikappande fobi. Om så vore fallet borde det som sagt vara mycket vanligare med björnfobi än spindelfobi eftersom björnar faktiskt är farliga att komma i närheten av medan spindlar ytterst sällan utgör någon risk alls. Ändå ser man tyvärr folk som helt saknar en sund respekt för björnar samtidigt som många inte klarar att ens titta på en bild av en spindel.

Precis som du tror jag alltså snarare att det handlar om något inlärt - antingen genom egna upplevelser eller från andra personer - som blivit så uppförstorat att det blivit ett handikapp.

Fast alla fobier är ju inte handikappande. Ett ex till mig lyfte fötterna från golvet om han såg ormar på film, men han rörde sig mycket i skog och mark utan att låta det hindra sig. Jag har spindelfobi men fångar i glas och slänger ut spindlar om jag ser dem, men jag hoppar och kan skrika till och blir väldigt stressad av dem även om jag vet att de svenska spindlarna är ofarliga.

Min första reaktion är flykt, sen fångar jag och slänger ut

När jag för några år sedan hade en spindel i sängen som sprang mot mig trots att jag sopade iväg den medan jag skrikande försökte ta mig ur täcket så kom min älskade lille Pip och åt upp den när spindeln gjorde ett nytt försök att skrämma mig vithårig.

 

[parellikusken]

Fast alla fobier är ju inte handikappande. Ett ex till mig lyfte fötterna från golvet om han såg ormar på film, men han rörde sig mycket i skog och mark utan att låta det hindra sig. Jag har spindelfobi men fångar i glas och slänger ut spindlar om jag ser dem, men jag hoppar och kan skrika till och blir väldigt stressad av dem även om jag vet att de svenska spindlarna är ofarliga.

Min första reaktion är flykt, sen fångar jag och slänger ut

När jag för några år sedan hade en spindel i sängen som sprang mot mig trots att jag sopade iväg den medan jag skrikande försökte ta mig ur täcket så kom min älskade lille Pip och åt upp den när spindeln gjorde ett nytt försök att skrämma mig vithårig.

Fast är det en fobi då eller bars att man är rädd för något?
Tänker att det är en nivåskillnad, att fobier är i sig lite handikappande.

 

[Mia_R]

Fast är det en fobi då eller bars att man är rädd för något?
Tänker att det är en nivåskillnad, att fobier är i sig lite handikappande.

Nej, varför skulle det inte vara en fobi bara för att man inte svimmar? Jag har haft spindelfobi hela mitt liv, så pass att jag inte vågat gå förbi en spindel på en sten bredvid stigen när jag var riktigt liten. Skillnaden för min del är att jag kan lättare hantera det nu och hantera min rädsla även om det slår över ibland.

Första gången jag såg hoppspindlar och en hoppade upp på handen på mig skrek jag och sprang.

 

[parellikusken]

Nej, varför skulle det inte vara en fobi bara för att man inte svimmar? Jag har haft spindelfobi hela mitt liv, så pass att jag inte vågat gå förbi en spindel på en sten bredvid stigen när jag var riktigt liten. Skillnaden för min del är att jag kan lättare hantera det nu och hantera min rädsla även om det slår över ibland.

Första gången jag såg hoppspindlar och en hoppade upp på handen på mig skrek jag och sprang.

Jag är jätterädd för ormar, skriker och springer om jag ser en orm. Eller galopperar snabbt därifrån om jag sitter till häst.
Men jag undviker inte att gå eller rida/köra i skogen trots att jag vet att det finns ormar där. Så att kalla det fobi känns som att det är att ta i.

På samma sätt som min pappa är rejält höjdrädd till den grad att han måste ta med rep på semestern så han kan knyta fast sig själv inne så att han vågar gå nära fönstren om han och mamma får ett rum högt upp. Han får någon tvångstanke om att han ska hoppa.
Han år så pass rädd att jag och min bror inte fick gå upp på höga höjder i typ utsiktstorn som barn. Eller att han byter kanal på TV eller går därifrån med ångest för att han ser någon stå på hög höjd.
Han vågar knappt stå nära mitt fönster på första våningen.
Det kallar jag fobi, men min ormrädsla bara en rädsla.

 

[Karro-Lina]

Jag trodde jag var ensam om att alltid tro att någon ska kräkas om de går på toa på natten.

Nähä då! För mig är det helt självklart att det är just det folk går upp för. Inte kissa, hämta vatten eller något annat. Logiskt såklart att tänka att det är kräkas de skall göra.
Men logik finns ju ej i fobier desvärre, vore ju otroligt enkelt då.