Blackout

Jag skäms. Jag har glömt något som absolut inte får glömmas.

I onsdags lånade jag släpvagnen igen, så som jag gjort så många gånger förr. Den skulle lämnas tillbaka torsdag morgon. På torsdag kväll, när jag gick ut, så såg jag att min bil var parkerad där den inte brukar stå. Det var där jag hade parkerat den med släpvagnen dagen innan. Men jag kunde inte minnas att jag lämnat tillbaka släpvagnen. Släpvagnen var dock borta.

Det var som jag misstänkte. Jag hade glömt bort att lämna tillbaka släpvagnen och han som skulle ha den efter mig hade varit upprörd och sedan hade han varit här och hämtat den. Jag hade inte märkt något och inte ens kommit på det under hela dagen att släpvagnen skulle ha lämnats tillbaka på morgonen. När jag ringde och bad om ursäkt för det inträffade kände jag mig så otroligt misstänkliggjord, opålitlig och rätt och slätt som en dålig människa. Jag som alltid varit mån om att göra rätt kände mig som en skurk.

Jag skäms. Hur kunde jag glömma?

Har jag för mycket i skallen nu igen? Jag börjar misstänka det.

Jag tapetserade ju om i köket i somras och sen skulle jag måla alla dörrfoder och socklar. Efter en himla massa om och men köpte jag en linoljefärg. Sedan noterade jag att listerna var mer skadade än jag trott och bestämde mig för att köpa nya. Det var också ett projekt då bygghandeln lurade mig att köpa fel produkt för behandlingen av kvistarna på fodren. Sen har jag börjat göra tavelramar till mina broderier. Och på något sätt hoppas jag kunna gjuta lite plattor så jag kan börja lägga sådana utanför ena dörren i alla fall, men jag har fortfarande inte fått tag i en gjutform. Sen skulle jag vilja få mina lönnar beskurna då det ser förjävliga ut, vilket jag påbörjat men det är ett jäkla slit så jag har inte kommit så långt. Och mitt i alltihop har jag hittat möbler som jag köpt. Det var dessa jag körde i onsdags. Sen så har jag försökt organisera och möblera mitt hem. Och mitt i alltihop har jag försökt acceptera mitt kaos men det har jag nog ändå inte gjort för jag skäms trots allt när jag släpper in folk här och hela mitt hem är ett projekt med kaos överallt. (Jag tröstar mig lite med att jag i alla fall hade nydammsuget golv i kök och vardagsrum, med nytvättad duk på köksbordet och en skål med äpplen mitt på och inget mer.)

Har jag rört ihop det igen? Slutar hjärnan att funka för att jag gör saker? Eller varför kan inte hjärnan tjänstgöra som den ska? Jag kan liksom inte lita på min skalle längre.

 

[Magiana]

Men det är ju hennes problem, inte ditt!

Det blir mitt problem om hon fortsätter att vara mot mig och tycka jag är en skithög. Då törs jag inte ens tänka tanken att kunna låna släpet igen.

Ja men låt henne göra det? Du kan inte lägga andras beteenden på dina axlar. Du missade, bad om ursäkt. Jag tror generellt att du verkar stanna och analysera andras beteenden, sen mår du dåligt, och alla andra har redan gått vidare... Jag har själv varit där. Men jag har övat på att släppa och nu kan jag till och med hamna i tjafs men 5 min senare ändå ”komma överrens” med personen.

Är det någon som behandlar mig illa/otrevligt så kommer jag aldrig över det om de inte ber om ursäkt ärligt. Då gör jag vad jag kan för att undvika personen och kan jag inte undvika personen sätter jag på mig en mask och låtsas vara, om inte trevlig, men åtminstone neutral, men innerst inne spyr jag galla över människan.

I detta fall är det jag som gjort fel och det får jag sota för i tid och evighet.

 

[Korven]

Jag blev osams med en karl i stallet nåt hiskeligt. Sen blev jag tvungen att låna släp(!) av nån och då ringde jag till denna person och han var hur trevlig som helst. .

 

[MiaMia]

Ja, men det kändes som om hon inte ville godta den utan i stället avsluta samtalet med en lite vass ton.

För mig blev det "ursäkt ej godtagen, dra åt helvete nu".

Har aldrig resonerat som att det är för att jag ska få någon sorts absolution beviljad som jag ber om ursäkt i den typen av sporadiska kontakter med folk i deras yrkesroll?

När jag ursäktar mig i en sådan situation så tänker jag det främst är för deras skull jag gör det.
Som almänt god ton, för att de ska få veta vad det var som hände, och för att signalera att det inte finns en avsikt bakom eller ignorans för det omak jag orsakar någon annan.
Har inte haft en tanke på att det sen ska spela någon roll för mig om de tyckt att ursäkten var bra eller inte (eller om de kanske inte ens tror på den)?

Hur vet du förresten att tonen inte berodde på att hon var stressad, eller trött, eller whatever?

 

[bettysmatte]

Hur vet du förresten att tonen inte berodde på att hon var stressad, eller trött, eller whatever?

Om hon var uthyraren (?) så kan man ju lätt tänka sig att hon kanske har haft en arg person på sig i sin tur, en person som kom och skulle hyra ett släp som inte fanns på plats. Jag kan verkligen förstå om hon var stressad och drar paralleller med min egen yrkesroll. Ibland kan jag låta vassare och otrevligare än jag egentligen är, när det har varit en dag när - till exempel - folk har tagit ut sina frustrationer på mig. Antar att det är rätt mänskligt att reagera så?

 

[MiaMia]

Om hon var uthyraren (?) så kan man ju lätt tänka sig att hon kanske har haft en arg person på sig i sin tur, en person som kom och skulle hyra ett släp som inte fanns på plats. Jag kan verkligen förstå om hon var stressad och drar paralleller med min egen yrkesroll. Ibland kan jag låta vassare och otrevligare än jag egentligen är, när det har varit en dag när - till exempel - folk har tagit ut sina frustrationer på mig. Antar att det är rätt mänskligt att reagera så?

Ja, och det säger väl i de flesta fall typ ingenting om hurvida du är SUR på personen eller inte.
Och framför allt inte att du kommer låta det ligga vederbörande till last i månader/år framöver

 

[MiaMia]

Det blir mitt problem om hon fortsätter att vara mot mig och tycka jag är en skithög. Då törs jag inte ens tänka tanken att kunna låna släpet igen.

Är det någon som behandlar mig illa/otrevligt så kommer jag aldrig över det om de inte ber om ursäkt ärligt. Då gör jag vad jag kan för att undvika personen och kan jag inte undvika personen sätter jag på mig en mask och låtsas vara, om inte trevlig, men åtminstone neutral, men innerst inne spyr jag galla över människan.

I detta fall är det jag som gjort fel och det får jag sota för i tid och evighet.

Jag tycker faktiskt det är fel att säga att det är den glömda kärran du sotar för i det fallet.
Det är snarare din egen tolkning och hantering av situationen som du sotar för, och inte minst dina (ogrundade) presumtioner om framtiden.

 

[bettysmatte]

Ja, och det säger väl i de flesta fall typ ingenting om hurvida du är SUR på personen eller inte.
Och framför allt inte att du kommer låta det ligga vederbörande till last i månader/år framöver

Nej, inte alls. Förmodligen har jag dåligt samvete över det efteråt i stället.

 

[tuaphua]

Det blir mitt problem om hon fortsätter att vara mot mig och tycka jag är en skithög. Då törs jag inte ens tänka tanken att kunna låna släpet igen.

Är det någon som behandlar mig illa/otrevligt så kommer jag aldrig över det om de inte ber om ursäkt ärligt. Då gör jag vad jag kan för att undvika personen och kan jag inte undvika personen sätter jag på mig en mask och låtsas vara, om inte trevlig, men åtminstone neutral, men innerst inne spyr jag galla över människan.

I detta fall är det jag som gjort fel och det får jag sota för i tid och evighet.

Men du! Du har glömt lämna tillbaks en släpvagn. En släpvagn jag förmodar inte används till några livsviktiga transporter. Ingen dör eller skadas om det missas. Dessutom hämtade den som skulle ha den och verkar ju då kunnat genomföra sin transport av whatever.

Är det rimligt att ”sota för i tid och evighet” över en sån grej?
För mig måste ”the punishment fit the crime”. I tid och evighet tycker jag bör vara betydligt värre saker man gjort.

Och OM nu den här människan blir sur. Vad spelar det för roll?
Antingen så gör det över eller så har hon problem.

Du skapar ju en värld där du ska straffas och där du bygger upp hinder för dig själv. Och det helt i onödan iom att du blåser upp sakerna till orimliga proportioner.
Var snällare mot dig själv!

 

[Trissa]

Det blir mitt problem om hon fortsätter att vara mot mig och tycka jag är en skithög. Då törs jag inte ens tänka tanken att kunna låna släpet igen.

.

Inte alls, hon får ansvara för sina känslor och du för dina. Även om hon skulle tycka att du är en skithög, vilket jag inte tror, så är det ok. Det värsta som kan hända är att hon tänker "jaha, nu ska den där skithögen låna släpet igen". Och det är ju inte så farligt, om man tänker efter.

 

[Magiana]

Inte alls, hon får ansvara för sina känslor och du för dina. Även om hon skulle tycka att du är en skithög, vilket jag inte tror, så är det ok. Det värsta som kan hända är att hon tänker "jaha, nu ska den där skithögen låna släpet igen". Och det är ju inte så farligt, om man tänker efter.

För mig är det tyvärr skitjobbigt.

 

[Raderad medlem 6459]

I detta fall är det jag som gjort fel och det får jag sota för i tid och evighet.

Men Magiana, du drar på så stora växlar. Du har inte dödat någon, du har glömt bort att lämna tillbaka ett släp. Du behöver inte sota för det här längre än vad du själv väljer - DU är den som är så extremt hård mot dig själv, ingen annan. Tjejen lär inte sitta hemma och fundera över det här.

För din egen skull: släpp det här.

 

[Korven]

Är du lika hård mot andra om de gör samma som du gjort, glömt att lämna tillbaka nåt?

 

[Magiana]

Är du lika hård mot andra om de gör samma som du gjort, glömt att lämna tillbaka nåt?

Jag accepterar ursäkten.

 

[MiaMia]

Jag accepterar ursäkten.

Och om de inte har ursäktat sig (tillräckligt bra?) så lever de i evig onåd tills det är gjort?

 

[Magiana]

Och om de inte har ursäktat sig (tillräckligt bra?) så lever de i evig onåd tills det är gjort?

Om jag själv skulle ha haft vagnen och jag inte fick en ursäkt, då hade jag nog surat väldigt länge och aldrig lånat ut något mer till den personen.

 

[mandalaki]

Om jag själv skulle ha haft vagnen och jag inte fick en ursäkt, då hade jag nog surat väldigt länge och aldrig lånat ut något mer till den personen.

Ungefär det har jag tänkt under trådens gång. Gud nåde den som glömt lämna tillbaka släpet om det varit ditt. Men då får du väl också överleva om den där kvinnan lät lite snörpig på telefon?

Fast mest förstår jag inte varför du biter dig fast i händelsen. Sånt händer. Man glömmer saker, ibland får man en snäsig kommentar. Själv skulle jag önska att det var mitt största problem just nu.

 

[Magiana]

Ungefär det har jag tänkt under trådens gång. Gud nåde den som glömt lämna tillbaka släpet om det varit ditt. Men då får du väl också överleva om den där kvinnan lät lite snörpig på telefon?

Fast mest förstår jag inte varför du biter dig fast i händelsen. Sånt händer. Man glömmer saker, ibland får man en snäsig kommentar. Själv skulle jag önska att det var mitt största problem just nu.

Fast jag bad om ursäkt tusen gånger om och hon fortsatte att låta bister i tonen. Jag har svårt att ta sånt. Jag vill ju inte att folk ska vara sura på mig men jag kunde ju inte göra det ogjort.

 

[mandalaki]

Fast jag bad om ursäkt tusen gånger om och hon fortsatte att låta bister i tonen. Jag har svårt att ta sånt.

Du låter alltid som om det är hugget i sten hur du är. Har du en gång haft svårt att ta sånt så är du för evigt dömd att ha svårt att ta sånt. Det stämmer inte, man kan ändra sig, man kan ta ett djupt ett andetag och gå vidare. Priset för att stanna kvar i händelsen och älta är för högt. Att en för dig okänd människa låter bister i telefon är en så liten sak att den är bra att öva med, alltså att öva på att ruska av sig saker och gå vidare.

 

[Trissa]

För mig är det tyvärr skitjobbigt.

Jag förstår det. Det måste vara mycket begränsande.

 

[Grazing]

Fast jag bad om ursäkt tusen gånger om och hon fortsatte att låta bister i tonen. Jag har svårt att ta sånt. Jag vill ju inte att folk ska vara sura på mig men jag kunde ju inte göra det ogjort.

Fast om hon låtit glad i tonen men ändå inte "förlåtit" dig, vad det nu är att ens förlåta, är det så mycket bättre? Man ska inte döma folk utefter deras tonläge i telefon när man inte har en aning om hur deras dag och liv är, ibland orkar man inte låta positiv och glad helt enkelt. Antagligen hade hon redan glömt bort den händelsen när ni la på luren, släpvagnen var hämtat och saker och ting löste ju sig iallafall. Ibland är man tankspridd helt enkelt och majoriteten av människor förstår att alla inte alltid är perfekta och släpper det och går vidare.