Din vilja växer i ett träd i skogen...

[Roark]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Fast att inse att världen inte snurrar runt en själv är väl inte alls samma sak som att inse att hur mycket man än gråter så vet föräldrarna bäst?

Nej, jag insåg båda delarna!

(+ mitt förtydligande med att föräldrar vet bäst ibland, inte alltid)

 

[Badger]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Håller med, men det var min mamma som sa det med kärlek. "sitter i en grantopp och växer" körde hon med.

Jag skulle nog absolut kunna säga det med samma tanke bakom. Men så lägger jag inte så stor vikt vid den exakta allmäna meningen om betydelsen av ord är heller. Kallar gärna favorithästen för odjur, att säga urgulliga lilla sötnos till en häst ligger inte för mig. Det blir mitt lilla odjur istället.

 

[Kimz0r]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Jag kallar min hund för "mattes lilla monster" och "hundskrälle". Skillnaden är ju att han inte förstår vad jag säger och aldrig kommer att bli något annat än en fyrbent varelse som inte förstår allt jag säger och som är helt beroende av husse och matte.

 

[Gnist]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Skönt att höra, jag blev lite orolig att forumet var befolkat av endast übermänniskor och att endast jag föll igenom ibland.

Inte då.. Jag har nog vid något tillfälle efter mycket tjat upplyst mina knattar om att vad man vill och vad man får är inte alltid samma sak.

 

[Kimz0r]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Fast det är ju en flera pinnhål högre pedagogik än "din vilja växer i skogen".

"Vad man vill och vad man får är inte alltid samma sak" gäller ju för alla, även vuxna.

 

[Calazirya]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Men de går la inte att applicera på människor eller skulle du kalla ditt barn för mitt lilla odjur ( glimten i ögat eller ej ) ? Det är milsvid skillnad på djur och människor.

Föräldrar bör kanske tänka till mer när det gäller den exakta betydelse av ord.

 

[MiniLi]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Hmm. Min mamma har sagt att "din vilja växer i skogen" ett antal gånger under min barndom. Och jag har aldrig någonsin ens tänkt tanken att det skulle vara något nedlåtande.
Jag har aldrig upplevt att jag inte får vara med och bestämma eller att min vilja inte spelar någon roll, tvärt om.
Jag slår totalt bakut om någon ska styra och ställa över mig (många kallar mig bortskämd för att jag är van vid att få vara med och ta beslut). Men det här med att min vilja växer i skogen har aldrig rört mig i ryggen.

 

[Kattennizze]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Jag tror att det handlar mycket om att man inte vill/vågar/orkar/kan möta barnen. Att det utmanar för mycket, oavsett vad. Genom att hålla barnen "lydiga", slipper man möta dem, vad jag kan se.

Sen skryter ju en del av de här föräldrarna dessutom med hur lydiga barn de har, och hur bra det är att barnen inte diskuterar när föräldrarna har sagt sitt nej. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att man vill ha en lydnad snarare än en riktig relation.



Jag har ärligt talat lite svårt för hela idén om att barn genom vissa uppfostringsmetoder ska designas till vissa egenskaper.

Jag gillar din variant bättre än lydnadsvarianten, men jag har nog själv i högre grad tänkt på mig+barn som en relation i ett pågående pch ganska utdraget nu, än vad jag har tänkt på barnet som ett projekt, något för mig att forma.

När jag träffar vuxna människor bedömer jag inte heller deras föräldrars insatser utifrån hur de jag träffar är.

Och man formas ju av väldigt mycket mer och annat än sina föräldrar, också.

Huuuu, jag ser inte mitt barn som ett projekt att designa och forma till, fy vilken hemsk tanke, det är ju en människa vi talar om, och om en relation som alltid är föränderlig och aldrig statisk. Det jag menar med kavat och frimodig är egentligen motsatsen till det jag beskrev, lydiga, fostrade barn. Vad jag tror att jag menar egentligen är, att min son alltid ska känna att han får känna sina känslor-oavsett om de passar mig eller inte. Jag fick som barn tyvärr aldrig den möjligheten att känna att mina känslor, min själva identitet, var okej. Problemet som du beskriver med "projekt-barn" (om uttrycket tillåts)tycker jag såg tydligt inte för så länge sen, en kompis till mig ville att hennes son skulle vara på ett visst sätt gentemot nya bekantskaper. Det var väldigt viktigt för HENNE att sonen uppträdde på ett visst sätt och hon blev nöjd när pojken också gjorde det (dvs presterade väl).
Och på ett sätt är det svårt att undvika detta, jag har själv svårt att undvika att jag blir irriterad på min son i sociala sammanhang ibland och kan bli avundsjuk på andra vänninors barn som tar för sig och pratar och är sociala. Men jag inser att det är MITT och enbart MITT problem, min son ska få vara precis som han är i relation med andra (inom normala gränser givetvis där han inte skadar andra eller sig själv men nu talar vi extermfall). Vill han vara för sig själv och pussla så är det hans grej. Därför försöker jag också undvika värderande uttryck som bra t ex om saker som han gör, jag försöker mer betona och fråga vad han kände, t ex var det roligt att rita den där teckningen?
Därför kan jag bli galen på min svärmor som aldrig tillåter min son att få bli arg, utan hela tiden försöker avbryta hans försök att uttrycka sina känslor med roliga lekar och tokroliga miner etc. Att avleda är ju såklart en sak, men ge pojken en chans att säga vad han känner först är viktigt. Där kan man verkligen tala om att inte våga möta barnet och försöka skapa en riktig relation.

 

[Kattennizze]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Men på ett sätt är det ju "lättare" (enklare?) att inte möta barnet, att möta mitt barn är väldigt hudlöst tycker jag. Det går rakt in i hjärtat och ska göra det också. Mitt barn orsakar de allra starkaste känslorna hos mig, och helt ärligt är det nog det som har bidragit till att jag faktiskt har börjat känna mig som en hel människa efter att jag fått barn.

 

[Badger]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Jo det skulle jag mycket väl kunna göra, eller snarare någonting liknande som skulle irritera andra lika mycket, odjur tror jag passar bättre på djur . Dessutom vet jag att han skulle förstå vad jag menade, det är ju ändå mitt språk han kommer att lära sig till att börja med, precis som jag växte upp med mammas (en stor orduppfinnare). Jag blev kallad mycket sötare saker än gullunge när jag var liten, men med mindre äckelsöt klang.

Men så är jag väldigt nöjd med min barndom på det stora hela, den enda nedlåtande var min farmor, och det kan jag lugnt säga -nedlåtenheten satt då inte i orden utan i sättet att säga dem (aldrig sa hon att min vilja växte i en gran, men jag visste att hon inte brydde sig om den ändå). Lärare och andra människor med lena ord och kalla ögon undvek jag redan som liten.

 

[Mitten]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Men de går la inte att applicera på människor eller skulle du kalla ditt barn för mitt lilla odjur ( glimten i ögat eller ej ) ? Det är milsvid skillnad på djur och människor.

Föräldrar bör kanske tänka till mer när det gäller den exakta betydelse av ord.

Jag som brukar säga monsterungen till min dotter Fast bara när vi har roligt, så att säga. Jag brukar kalla maken för monsterpappan också.

Lite är det som i en parrelation - vissa saker säger man bara när allt är bra. Det är om man säger dem när man är arg eller så som det faktiskt blir ett problem. Så brukar jag tänka iallafall... rätt eller fel vet jag inte, jag är bara människa

 

[millus]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Min mamma brukade säga: Din vilja sitter i riset! Och det är ett gammalt uttryck här, jag tolkar det som att gjorde jag inte som mamma sa så skulle jag få smaka på riset(vilket jag aldrig fick)

 

[Calazirya]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Cattan: Såklart du har rätt i hur/när orden sägs, det tycker jag är den röda tråden genom hela, ja tråden egentligen!
Det jag mer vände mig emot var att du tog upp djur och där ser jag inte liknelsen så applicerbart. Nej jag skulle nog inte kalla mitt barn odjur oavsett, men poängen var skillnaden i att kalla djur för något vs barn.

Mitten; Ja vi är är nog alla bara människor och gör vad som känns bäst. Jag hade nog önskat att föräldrar rent generellt tänker till mer innan man uttalar vissa saker till barn. Men det handlar inte om att du kallar ditt barn för monsterunge och din make för monsterpappa under en rolig stund.

 

[Mustasukka]

Sv: Din vilja växer i ett träd i skogen...

Inte jag heller.


Undrar vad ni som aldrig skulle säga att viljan är i en grantopp skulle säga åt era barn när de aldrig slutar tjata.

Jag brukar säga till mina barn när de inte vill sluta tjata att jag hör och förstår att de vill ha en leksak/godis/eller vad det än gäller, men att de inte kan få det av den och den anledningen. De brukar förstå och sluta tjata om de får en förklaring till varför de inte får sin vilja igenom.