Jag brukar hävda att en bra stolinje måste börja någonstans och detta någonstans måste inte nödvändigtvis vara på 40- eller 70-talet utan det kan även börja senare. Tanken bakom detta är att om alla ska hålla sig till att använda ston som i flera generationer har levererat bra avkommor, så blir avelsbasen snart utarmad och blodslinjerna närmare och närmare varandra. Oavsett vilken ras vi håller på med.
Så även om en bra stostam är en bra grund att börja med, så är det en fördel om det finns några som kliver utanför boxen och väljer bra individer utan känd toppnedärvning bakom bakom sig att sätta i avel.
Sen ska jag väl inte sticka under stol med att den tanken även till viss del är ett försvarstal till varför jag har valt att avla på de ston jag började med på 90-talet, vilket var ston med flera egna goda egenskaper men kanske inte den hippaste av härstamningar varken på fäderne eller möderne...
Men faktum är att facit börjar komma nu och det visar sig att jag kanske inte var helt ute och cyklade.
Mitt gamla SWB-stos linje är numera utdöd, tyvärr, eftersom hennes dotter inte blev dräktig mer än en gång och avkomman var av fel kön... Men hennes egna avkommor blev ju åtminstone väldigt bra.
Fast den här svadan är faktiskt mer tänkt att handla om min shetlandsavel, där jag köpte in ett sto för 20 år sedan, ett sto som tidigare ägare köpt på en auktion fast det visade sig att hon inte var den trygga barnponny de hoppats på. En kik på härstamningen säger att varken fäderne eller möderne lämnat särskilt mycket att jubla över... Att hon hamnade hos mig var mer eller mindre en slump, men jag såg ju att hon var av rätt bra modell och rörde sig riktigt bra. Visade henne på utställning ett par veckor senare och domaren sa att "jag hoppas verkligen att du använder det här fina stoet i avel!", hon fick 40p och guld!
För att korta av historien något så fick detta sto 6 avkommor innan en invärtes sjukdom tog hennes liv. Dessa avkommor blev så bra att de räckte för att kunna ELIT-premiera henne postumt några år efter hennes bortgång.
Men visst, en generation ättlingar, det skulle ju kunna vara en slump...
Så...
Jag har själv kvar en dotter till det här stoet och hon har i år fått sin 6e och sista avkomma, vid 17 års ålder. Hennes andra avkomma visades som hingst och var snubblande nära att godkännas som 2½-åring, de diskuterade honom länge innan de bestämde sig för att ge honom 39p men med uppmaning om att återkomma om han utvecklades åt rätt håll. (fick tyvärr ta bort honom året efter men det är en annan historia) Avkomma nummer 3, tillika första dottern, visades på 3-års-premiering i går och fick avelsdiplom och blev ringetta med 41p! Kvar finns 3 avkommor som ser lovande ut, men som inte visats fram än.
(en annan dotter till det första stoet finns i Finland där hon lämnat några riktigt fina ponnytravare)
Det är ju alltid ett större vågspel att börja med ett sto med en "enklare" härstamning, men det är inte förrän man har facit i handen som man kan veta om satsningen gick hem. Och i just detta fallet börjar jag nu få känslan av att mitt fina stamsto lagt grunden till en ny bra stolinje...
Så även om en bra stostam är en bra grund att börja med, så är det en fördel om det finns några som kliver utanför boxen och väljer bra individer utan känd toppnedärvning bakom bakom sig att sätta i avel.
Sen ska jag väl inte sticka under stol med att den tanken även till viss del är ett försvarstal till varför jag har valt att avla på de ston jag började med på 90-talet, vilket var ston med flera egna goda egenskaper men kanske inte den hippaste av härstamningar varken på fäderne eller möderne...
Men faktum är att facit börjar komma nu och det visar sig att jag kanske inte var helt ute och cyklade.
Mitt gamla SWB-stos linje är numera utdöd, tyvärr, eftersom hennes dotter inte blev dräktig mer än en gång och avkomman var av fel kön... Men hennes egna avkommor blev ju åtminstone väldigt bra.
Fast den här svadan är faktiskt mer tänkt att handla om min shetlandsavel, där jag köpte in ett sto för 20 år sedan, ett sto som tidigare ägare köpt på en auktion fast det visade sig att hon inte var den trygga barnponny de hoppats på. En kik på härstamningen säger att varken fäderne eller möderne lämnat särskilt mycket att jubla över... Att hon hamnade hos mig var mer eller mindre en slump, men jag såg ju att hon var av rätt bra modell och rörde sig riktigt bra. Visade henne på utställning ett par veckor senare och domaren sa att "jag hoppas verkligen att du använder det här fina stoet i avel!", hon fick 40p och guld!
För att korta av historien något så fick detta sto 6 avkommor innan en invärtes sjukdom tog hennes liv. Dessa avkommor blev så bra att de räckte för att kunna ELIT-premiera henne postumt några år efter hennes bortgång.
Men visst, en generation ättlingar, det skulle ju kunna vara en slump...
Så...
Jag har själv kvar en dotter till det här stoet och hon har i år fått sin 6e och sista avkomma, vid 17 års ålder. Hennes andra avkomma visades som hingst och var snubblande nära att godkännas som 2½-åring, de diskuterade honom länge innan de bestämde sig för att ge honom 39p men med uppmaning om att återkomma om han utvecklades åt rätt håll. (fick tyvärr ta bort honom året efter men det är en annan historia) Avkomma nummer 3, tillika första dottern, visades på 3-års-premiering i går och fick avelsdiplom och blev ringetta med 41p! Kvar finns 3 avkommor som ser lovande ut, men som inte visats fram än.
(en annan dotter till det första stoet finns i Finland där hon lämnat några riktigt fina ponnytravare)
Det är ju alltid ett större vågspel att börja med ett sto med en "enklare" härstamning, men det är inte förrän man har facit i handen som man kan veta om satsningen gick hem. Och i just detta fallet börjar jag nu få känslan av att mitt fina stamsto lagt grunden till en ny bra stolinje...
Dvs andra generationen med Elit!
Avelsframsteg är inte något som bara händer utan kräver mycket arbete. Du ska verkligen vara stolt 
