Bukefalos 28 år!

En chans till...

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: En chans till...

Men kroppen vänjer sig aldrig med smärta, snarare kan man bli känsligare för välbekant/långvarig smärta. Pluggar iofs detta inom människovärlden, men antar att det är lika för häst? Menar alltså själva smärtupplevelsen, det är inte så att det kan "domna bort". Till skillnad från hur kroppen reagerar på tex störande lukter. Rätta mig om jag har fel.:idea:

Håller annars fullt med.

Kroppen vänjer sig visst vid smärta. Hjärnan trubbas av. Det som förr var oerhört smärtsamt har genom åren blivit en molande värk dygnet runt året runt. Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg en enda smärtfri dag sedan tonåren. Men smärtan känns inte lika vidrig idag som då trots att sjukdomen blivit värre genom åren.
 
Sv: En chans till...

Studerar till sjukskötare och detta är alltså vad vi fått lära oss på anatomi-fysiologi-föreläsningarna om smärta och smärtlindring och hur kroppen... borde fungera. Säkert en sak som är mycket individuell för oss alla. Man lär sig ju med tiden hur man ska hantera det.
 
Sv: En chans till...

Som smärtutsatt i tjugofem år håller jag inte med dig. Visst vänjer man sig. I alla fall har jag gjort det och många med mig. Därmed inte sagt att det inte sliter för det gör det. Förmodligen detsamma med hästar.
 
Sv: En chans till...

Studerar till sjukskötare och detta är alltså vad vi fått lära oss på anatomi-fysiologi-föreläsningarna om smärta och smärtlindring och hur kroppen... borde fungera. Säkert en sak som är mycket individuell för oss alla. Man lär sig ju med tiden hur man ska hantera det.

Jätteintressant, då alla jag vet med kronisk smärta reagerat såsom jag beskrev, och som jag själv reagerat. Dvs med tiden, så sålänge det håller sig på en jämn, konstant nivå, så lär man sig 'leva med det utan att tänka på det'. Och inet för man anstränger sig för att ignorera det, utan det är där hela, hela tiden så hjärnan registrerar det inte som viktigt förrän det ändras och ngt blir 'nytt'.

Lite på samma sätt som jag INTE reagerar ett dugg på pelletspannan i köket varken när det knäpper i den, den susar från fläkten och alla andra ljus den pysslar med. Om den blir TYST däremot reagerar jag direkt på att något är 'fel'.

Nu är ljud och smärta olika saker, men för mig hanterar min kropp kontinuerliga ljudkulisser på samma sätt som kontinuerlig smärta. Dvs de placeras bak i medvetandet och hjärnan 'påminner' inte om dem hela tiden, men så snart något förändras - oavsett om det är till det bättre eller till det sämre - så märker man det och reagerar på det omedelbart.

Jag har svårt att se hur någon skulle kunna leva med konstant, kronisk smärta utan den mekanismen. Jag skulle ju ligga och grina 24 h per dygn om min hjärna hela tiden påtalade hur ont jag hade.

Just nu däremot sticker det i mitt vänstra skulderblad. Inte farlig smärta alls eg, men hjärnan har enorma problem att rensa bort det, och jag kan inte ignorera det alls. Så jag känner extremt tydligt och är extremt medveten om att det sticker i mitt vänstra skulderblad, men om jag inte sätter mig och 'aktivt känner efter' är jag inte medveten om att min rygg gör ont. Och ungefär 50 ggr så ont som skulderbladet.

Dessutom så sjukvården har ju en syn på smärtlindring som går mer ut på 'stör smärtan dig' än 'gör det ont'. Min rygg t ex får jag ingen smärtlindring för i normalläget, men 'om det gör ont så det påverkar möjligheten att sova' så både får jag och vill de att jag ska ta tabletter mot smärtan. Men de har inte som mål att peta i mig tabletter så jag prompt ska vara smärtfri, däremot ska smärtan inte besvära mitt dagliga liv. Och redan i samband med att jag skrevs ut från sjukhuset (och hade hysteriskt ont) konstaterade de ju att jag nogf år räkna med ett liv med ont, men att man tillslut inte 'tänker på det'.

Så superintressant det ni lär er. För det är ju alltid detaljen med vad smärtan gör som man inte MÄRKER. Om jag fick bli smärtfri, kanske jag skulle vara mer utvilad, jag kanske skulle vara en gladare person som hade mycket längre stubin osv. Dvs jag kan ju påverkas av smärtan på sätt jag inte märker.

Fast nu håller vi på och kidnappar tråden ALLDELES, men lite on topic är det då vi idag t ex hagpensionerar hästar med låggradig smärta, med ledning på hur de reagerar på den. Och enligt min mening 'vänjer' sig hästar ofta på samma vis. För att de måste eller för de fungerar som människan låter jag vara osagt.
 
Senast ändrad:
Sv: En chans till...

Fortsätter kidnappningen av tråden och konstaterar som många andra att du är så stringent när du skriver, så modererad och jag tycker att du har SÅ rätt.
 
Sv: En chans till...

Jaadå, det är det här vi alla reagerat på. Och kanske till mans, mig inberäknat, skrivit lite hårda inlägg. Som ts kanske behöver höra!

Jag tyckte nog att ditt inlägg om anmälan var lite väl hårt. Men du har bett om ursäkt flera gånger, och förklarat hur du tänker. Så det inlägget kan vi stryka ett streck över, tycker jag. :)

Jag håller med om att ovanstående citat från ts gör att man funderar hur hon eg tänker. Framförallt som om hon skrev att nu har hon kontaktat vet för att ettriga typer på Buke tycker det. Men ingen vet har ännu sett hästen irl... Och det säger endel.

Jag reagerar på det här eftersom jag sett alternativ behandling irl slå väldigt fel, med hästar som direkt lider. Där ägarna inte förstår att veterinärvård är vad som måste till, inte homeopatpiller eller annat.

Norrland

Jag tror ju att TS menar väl men har funderat lite på vad som skrivits, och undrar om det är så att hon inte vågar ta reda på hästens egentliga status, dels för det ekonomiska dels för att -Tänk om många här har rätt och den skulle tagits bort direkt istället!!
Då blir ju den goda gärning hon ville göra helt pötsligt inte så god, och det kanske är svårt att ta till sig.
Lite som att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att det löser sig av sig själv.
Nu kan jag ju ha helt fel, vilket jag gärna har...
 
Sv: En chans till...

Trådkap fortsätter, sorry. Bara ett inlägg till.

Känner också själv igen det du beskrev (artros i höft sedan 12-års ålder, 800 mg paracetamol/dygn :D). För att kolla att jag säkert kom rätt ihåg grävde jag fram stora boken som säger så här:

"I motsats till andra sinnesceller adapterar smärtfibrerna inte. Tvärtom leder långvariga smärtframkallande stimuli som regel till att nervimpulserna utlöses lättare, så att smärtan känns mer intensiv med tiden. Denna sensibilisering beror bland annat på att smärtfibrerna påerkas av ämnen, särskilt prostaglandiner, som bildas i den skadade vävnaden. Inflammatoriska reaktioner bildar samma ämnen och ger en motsvarande sensibilisering. Vävnaden blir då överkänslig, och därmed framkallar även svaga stimuli smärta (hyperalgesi).
En förstärkt smärtupplevelse efter varaktig stimulering kan också bero på förändringar i centralnervösa synapser i smärtbanorna. Sådana förändringar kan ibland leda till kroniska smärtor, eller till att stimuli som normalt inte är obehagliga, tex lätt beröring, framkallar smärta (allodyni)"

Står även en hel del om hur bl a placebo, grindceller (avledning-beröring, massage), och psykisk modulering av smärta fungerar, och att speciellt det sistnämnda har stor betydelse, men börjar få fingerkramp nu :)

Så antar att det du skrivit om kanske har mera med den psykiska hanteringen att göra, och detta mera har med hur kroppen rent fysiskt reagerar, om man nu kan säga som så. Det hänger ju allt ihop...

Man får väl komma ihåg att vi alla upplever och hanterar vår smärta mycket olika...:rofl:

(Texten tagen ur boken Människokroppen, fysiologi och anatomi, skriven av Bjålie, Jan G m fl.)
 
Sv: En chans till...

Precis som du skriver så anser jag att den psykiska hanteringen är det det beror på att man lär sig leva med smärta. Man måste ju helt enkelt för att överleva. Går ju faktiskt inte att ligga och gråta ständigt över hur man mår.
 
Sv: En chans till...

Jag tror ju att TS menar väl men har funderat lite på vad som skrivits, och undrar om det är så att hon inte vågar ta reda på hästens egentliga status, dels för det ekonomiska dels för att -Tänk om många här har rätt och den skulle tagits bort direkt istället!!
Då blir ju den goda gärning hon ville göra helt pötsligt inte så god, och det kanske är svårt att ta till sig.
Lite som att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att det löser sig av sig själv.
Nu kan jag ju ha helt fel, vilket jag gärna har...

Ja, såklart kan det vara så.

På ett sätt tycker jag synd om ts. Det här har verkligen blivit en helt annan tråd än vad hon tänkte. Men samtidigt tycker jag att diskussionen är så intressant och viktigt ur många fler synvinklar.

Norrland
 
Sv: En chans till...

Ungefär som logisk, som håller sig till saken utan att blanda ihop en massa.
 
Sv: En chans till...

Hur går det för ponnyn idag? Har du fått tag i någon veterinär? Hoppas hon mår lite bättre iallafall :)
 
Sv: En chans till...

Precis som du skriver så anser jag att den psykiska hanteringen är det det beror på att man lär sig leva med smärta. Man måste ju helt enkelt för att överleva. Går ju faktiskt inte att ligga och gråta ständigt över hur man mår.

Nu handlade väl tråden om hästar och inte människor. Dessutom om en häst med långvarig Fysisk smärta.

Era kvinnliga problem kan ni väl ta på rätt forum (ett annat) och folk som sitter och beklagar sig för fysisk smärta som secundärt ger spykisk smärta i eget ego hjälper knappast denna enskilda individ som TS lagt ut bilder och egen historik om.

Försök att hjälpa denna individ i stället för att vända tråden till ngt eget ego..

Er tycker jag inte synd om, ni har och har alltid haft valmöjlighet, ngt som inte hästarna har eller aldrig haft..
 
Sv: En chans till...

Jag håller med om att tråden spårat ur lite, även om jag tycker ämnet som sådant är intressant, MEN din ton var onödigt tråkig!
Med den tonen riskerar ni (du) att TS får som hon vill och att tråden plockas bort, något som vore synd!

Undrar också hur det går med ponnyn har den fått någon hjälp än?
 
Sv: En chans till...

Ja, det skulle väl inte skada för ts att lära sig lite om fysisk smärta, vilket mitt inlägg i högsta grad handlade om... Pointen med detta var väl kanske att den lilla ponnyn med den lilla ärthjärnan inte kan psyka sig på samma sätt som vi stackars, stackars kvinnor kan. Men det var väl ot, för smärta har väl inget med ponnyn att göra...det är väl bara ett kvinnligt problem.

Sorry tonen, nu e jag tyst och nöjd...:rofl:

Skulle även jag gärna höra update om ponnyn?
 
Sv: En chans till...

*KL*

Låser tråden då den har hamnat långt ifrån ämnet.

Boj/moderator
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Solen lyste säkert på dig Soljävel Och jag skakar sönder Allt jag rör vid Du rör och går Rörochgårutanattfällaentår När du...
Svar
2
· Visningar
1 665
Senast: Tofs
·
Ekonomi & Juridik Hej! Någon som var lite koll på hur jag kan gå tillväga i min situation. Långt inlägg men tyvärr nödvändigt för att förklara hela...
2 3
Svar
57
· Visningar
10 294
Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
3 640
Övr. Barn ”Hoppas” det är fler som känner igen sig. Som går och lägger sig på kvällen med dåligt samvete att man inte räcker till. För visst är...
2
Svar
27
· Visningar
5 394
Senast: Cocos
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Allergivaccinering/immunisering. Era erfarenheter.
  • Linjeavel PRE
  • Hovlera

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp