Alexandra_W
Trådstartare
Jag blev ärligt talat nästan tårögd här för en stund sen, och sitter med ett fånigt flin. Det här är en STOR dag.
I januari i år flyttade Viktor in, även känd som 'The Black Destructor'. I huset bodde tre intet ont anande riesenvana katter. TBD var kattvan.
Enda 'haken' var att TBD uppenbarligen var van vid masochistiska katter av modell tåliga, hans version av att kela med katter var att försöka bära dem, trycka ner dem med tassen och leknagga i dem. Det är en underdrift att säga att detta blev en chock för mina katter som på sin höjd är vana med att behöva flytta på sig för att hunden vill ha tillbaka sin korg och annars tänker tvångsgosa med dem.
TBD var inte van med katter som sprang, de var ju skitkul. Han förstod inte heller att fräs = stick och brinn, utan översatte fräs + tassvift med 'den vill LEKA, wohoo'. Och TBD förstod inte ALLS varför katterna flydde i rena skräcken när han körde bugningar och lekinviter..
Siameserna tänkte dock inte låta sig kuvas hur enkelt som helst, och har med en blandning av överlägsen nonchalans och ren dumdristighet vägrat låta sig degraderas av en hund, och stått ut med attackerna, och flytt när det varit FÖR illa. De har därför förlorat en hel del av sin charm, även om Viktor fortfarande försöker - varenda dag.
Tekla, stallkatten däremot. Hon flydde för livet, och har fortsatt med det. Hon har kommit in, men bara om man ropat på henne och garanterat att monstret är inlåst. Sen har hon tagit sin tillflykt till övervåningen, och bara varit ner och ätit när det är lugnt. Varenda gång hon och Monstret av misstag hamnat öga mot öga har det lett till flyende katt och en hund som inte kan motstå.
Så en ond cirkel.
Nu igår, 10 månader senare, så var Tekla i stallet när Viktor kom ner, och flydde inte för livet, hon gick undan, la sig utom räckhåll och satte sig och tvättade sig. TBD satt och tindrade med ögonen en stund men gav sen upp. Wow tänkte jag.
Så sitter jag då här på min datorstol, i sovrummet. Rummet Tekla inte gått in i på 10 månader för där bor Monstret. In kommer Tekla, lugnt och stilla. Monstret går fram och hälsar närgånget men lugnt (wow igen), Tekla struntar i det, hoppar upp på en stol och lägger sig, och berörs inte av att Monstret kör ner hela skäggen för att kolla.
Jag ber Monstret lägga sig i korgen och VBV (Världens bästa Viktor) gör det. Och båda djuren ligger nu helt avslappnat i samma rum. Tekla har bytt från stolen till soffan, och VBV har lagt sig platt på golvet och sover tungt.
Fjantigt inlägg kanske, men jag kan inte beskriva hur extremt glad och LÄTTAD jag är, å Teklas vägnar!
I januari i år flyttade Viktor in, även känd som 'The Black Destructor'. I huset bodde tre intet ont anande riesenvana katter. TBD var kattvan.
Enda 'haken' var att TBD uppenbarligen var van vid masochistiska katter av modell tåliga, hans version av att kela med katter var att försöka bära dem, trycka ner dem med tassen och leknagga i dem. Det är en underdrift att säga att detta blev en chock för mina katter som på sin höjd är vana med att behöva flytta på sig för att hunden vill ha tillbaka sin korg och annars tänker tvångsgosa med dem.
TBD var inte van med katter som sprang, de var ju skitkul. Han förstod inte heller att fräs = stick och brinn, utan översatte fräs + tassvift med 'den vill LEKA, wohoo'. Och TBD förstod inte ALLS varför katterna flydde i rena skräcken när han körde bugningar och lekinviter..
Siameserna tänkte dock inte låta sig kuvas hur enkelt som helst, och har med en blandning av överlägsen nonchalans och ren dumdristighet vägrat låta sig degraderas av en hund, och stått ut med attackerna, och flytt när det varit FÖR illa. De har därför förlorat en hel del av sin charm, även om Viktor fortfarande försöker - varenda dag.
Tekla, stallkatten däremot. Hon flydde för livet, och har fortsatt med det. Hon har kommit in, men bara om man ropat på henne och garanterat att monstret är inlåst. Sen har hon tagit sin tillflykt till övervåningen, och bara varit ner och ätit när det är lugnt. Varenda gång hon och Monstret av misstag hamnat öga mot öga har det lett till flyende katt och en hund som inte kan motstå.
Så en ond cirkel.
Nu igår, 10 månader senare, så var Tekla i stallet när Viktor kom ner, och flydde inte för livet, hon gick undan, la sig utom räckhåll och satte sig och tvättade sig. TBD satt och tindrade med ögonen en stund men gav sen upp. Wow tänkte jag.
Så sitter jag då här på min datorstol, i sovrummet. Rummet Tekla inte gått in i på 10 månader för där bor Monstret. In kommer Tekla, lugnt och stilla. Monstret går fram och hälsar närgånget men lugnt (wow igen), Tekla struntar i det, hoppar upp på en stol och lägger sig, och berörs inte av att Monstret kör ner hela skäggen för att kolla.
Jag ber Monstret lägga sig i korgen och VBV (Världens bästa Viktor) gör det. Och båda djuren ligger nu helt avslappnat i samma rum. Tekla har bytt från stolen till soffan, och VBV har lagt sig platt på golvet och sover tungt.
Fjantigt inlägg kanske, men jag kan inte beskriva hur extremt glad och LÄTTAD jag är, å Teklas vägnar!
