Familj med någon som är borta mycket?

[vemsomhelst123]

Jaha, är du också borta fyra veckor i stöten? Det är pga att han är ute på jobb så mycket som han behöver byta, naturligtvis. Inte för att han är man.

Nej, jag är inte borta 4 veckor i stöten. Men har runt 100 resdagar per år just nu. Flexibla resor oftast men ändå rätt okompatibelt om man tänker sig familjebildande. Extremt kompatibelt som 2 vuxna som är iväg mycket.
Och tonen i tråden har väl absolut tagit en ganska feministisk hållning. Vilket jag återigen- förstår mkt väl.

Det som känns skevt om jag skulle be honom gå iland är att jag aldrig någonsin skulle acceptera att någon bad mig byta jobb för att jag ska skaffa barn. Samtidigt är det ju ändå det som blir konsekvensen om han inte går iland.

 

[vemsomhelst123]

Hur menar du då? Han borde byta jobb pga jobbet, inte pga hans kön, har någon hävdat något annat?

När jag läser dina svar så får jag känslan över att du egentligen inte vill höra det många säger. Det känns som att du startade tråden för att få medhåll, inte för att få en objektiv syn på hur många ser det ur bl.a barnperspektiv.

Och det känns lite konstigt att du skapade ett anonymt nick för att inte skada din trovärdighet i andra trådar, bara det säger mig att du egentligen vet att det inte är optimalt för varken barn eller jämställdhet att skaffa barn med någon som är borta i så långa perioder, men det verkar liksom sekundärt för dig?

Jag är asless på att läsa det där "jag tror att du startade tråden för att få medhåll". Absolut inte fortfarande. Jag startade som jag skrivit flera gånger tråden just för att få en objektiv syn. Jag har väl aldrig skrivit att jag inte håller med er som argumenterar mot?

 

[Flixon]

Men det är väl inte så konstigt om folk undrar om en gravid kvinna ska byta tjänst när hon har ett arbete där det är risk för våld.

Jag var nog otydlig i mitt inlägg, det var efter föräldraledigheten som det antogs att jag skulle bli kvar på kontorstjänst.

 

[MaudPie]

Hej!
Jag är ny här och brukar aldrig skriva på forum så ingen aning om hur det funkar, ber om ursäkt om jag gör allt tokfel.
Men hur som helst - jag skulle inte säga att det är fel, punkt. Ibland kan livet och prioriteringar sätta givna föredömen ur spel och att lyssna på den allmänna uppfattningen på ett forum hur det bör vara är nog vanskligt.

Jag, kvinna, reser rätt mycket, och jobbar mer än min man. Jag är borta runt 2 veckor i taget (men inte så regelbundet som en sjöman) efter båda barnen i tur och ordning fyllt ett. Barnen mår bra, däremot reagerade båda starkt på flytt, långt mer traumatiskt utan jämförelse. Pappan jobbar 80%, han tar huvudansvaret, vi har pratat mycket om det och jag har ett helt annat jobbfokus än honom. Om vi båda reste skulle det vara problem - nu har de en trygg person i vardagen. Jag skulle känna mig krympt som person utan barn och utan mitt väldigt specialiserade jobb. Jag väljer båda - på "bekostnad" av min man, som ju trivs att lunka på. Just nu måste han gå ned i tid för attt de mår bra av korta dagar. Priset för det är mycket litet fritid för mig, när jag kommer hem vill ju pappans ledig tid. Jag älskar att vara ensam ibland hur mycket jag än älskar min man, men det får jag ju på resorna. Om några år kan det vara annorlunda och de kan lösa vissa saker själva, även om jag förstår det med tonårsperspektivet. Blir det trubbel då kan det nog vara svårt.

Jag tror att det viktigaste är att ni pratar om era prioriteringar, hur ni väljer om/när det blir svårt. En måste säkert nedprioritera jobbet, eller förändra. Så länge ni vet vem det är och hur ni gör så kan det nog bli bra. Måste barn lämnas ute ur den feministiska ekvationen? Jag höll med Nina Lekander i lördagens (tror jag det var) DN - båda måste få finnas, om man vill.

En vän har en sjöman till man - barn nr 1 är fyra år och de har en strålande anknytning, vad jag ser. Hon har ett fritt jobb där hon kan ta igen förlorad tid de veckor han är hemma. Barn nr två föddes med sjukdom som gör vardagen svår. Då behöver det tänkas om.
En kollega har en pappa som sjöman, hon verkar ha starkt band till honom -iofs kanske lite idolisering av den som inte var där... nåväl, det är väl bara anekdoter men jag undrar om inte barn kan få vara en del av livet, även om det ser annorlunda ut?
Vänner räcker inte alltid är min erfarenhet, ha släkt eller någon du har ett "avtal" med nära som ställer upp oavsett och kan vara där snabbt. Och man måste nog bli ok med att be folk om hjälp.

Ok, alledes för långt, men mest av allt känner jag att alla de i samhället som jobbar för att få det att funka och inte jobbar 8-16:42 måste kunna få ha familj så länge barnen ges tid & trygghet av någon/några stabilt? Jag tycker du ska prata med honom, så mycket och djupt som möjligt! Jag tror det finns mängder av andra saker som kan göra en till olämplig förälder, än om man jobbar omväxlingsvis borta.

 

[stjarnhimmel]

Nej, jag är inte borta 4 veckor i stöten. Men har runt 100 resdagar per år just nu. Flexibla resor oftast men ändå rätt okompatibelt om man tänker sig familjebildande. Extremt kompatibelt som 2 vuxna som är iväg mycket.
Och tonen i tråden har väl absolut tagit en ganska feministisk hållning. Vilket jag återigen- förstår mkt väl.

Det som känns skevt om jag skulle be honom gå iland är att jag aldrig någonsin skulle acceptera att någon bad mig byta jobb för att jag ska skaffa barn. Samtidigt är det ju ändå det som blir konsekvensen om han inte går iland.

Jag tycker inte du ska känna dig dålig som ber honom byta jobb. Det handlar ju om att han ska få uppleva ert barn! Du ger honom en chans att få en bra relation med ert barn.

Sen tycker jag det är märkligt att han inte tänker så själv. Men det har andra redan nämnt.

 

[Rhinos]

Nej, jag är inte borta 4 veckor i stöten. Men har runt 100 resdagar per år just nu. Flexibla resor oftast men ändå rätt okompatibelt om man tänker sig familjebildande. Extremt kompatibelt som 2 vuxna som är iväg mycket.
Och tonen i tråden har väl absolut tagit en ganska feministisk hållning. Vilket jag återigen- förstår mkt väl.

Det som känns skevt om jag skulle be honom gå iland är att jag aldrig någonsin skulle acceptera att någon bad mig byta jobb för att jag ska skaffa barn. Samtidigt är det ju ändå det som blir konsekvensen om han inte går iland.

Du kanske redan har svarat på detta tidigare i tråden, men hur tänker du kring dina resdagar om ni skaffar barn? Reser du i tjänsten medan mannen är hemma? I så fall tänker jag att du och mannen inte kommer ses särskilt mycket och det kan nog tära enormt mycket på både ert förhållande och på hur saker och ting funkar rent praktiskt runt barnet.

 

[vemsomhelst123]

Du kanske redan har svarat på detta tidigare i tråden, men hur tänker du kring dina resdagar om ni skaffar barn? Reser du i tjänsten medan mannen är hemma? I så fall tänker jag att du och mannen inte kommer ses särskilt mycket och det kan nog tära enormt mycket på både ert förhållande och på hur saker och ting funkar rent praktiskt runt barnet.

Jag har varit ganska tydlig med att det är han eller jag som måste ändra något.

 

[Raderad medlem 6459]

Det som känns skevt om jag skulle be honom gå iland är att jag aldrig någonsin skulle acceptera att någon bad mig byta jobb för att jag ska skaffa barn.

Nä, jag skulle också ha svårt att be min partner att byta arbete så att vi kunde skaffa barn. Fattade han inte det själv så skulle nog barn helt enkelt inte vara ett alternativ för oss.

 

[Mois]

Det som känns skevt om jag skulle be honom gå iland är att jag aldrig någonsin skulle acceptera att någon bad mig byta jobb för att jag ska skaffa barn. Samtidigt är det ju ändå det som blir konsekvensen om han inte går iland.

Nu upprepar jag mig
Men det är just det där med att du ska ta ansvar för hans föräldraroll genom att be/kräva att han går iland, det är där det blir fel.

För det första prata med honom, lägg korten på bordet o säg att som du ser det - för att få en fungerande vardag med barn så ser du att en av er bör byta jobb. Se hur han tänker o resonerar.

 

[vemsomhelst123]

Nä, jag skulle också ha svårt att be min partner att byta arbete så att vi kunde skaffa barn. Fattade han inte det själv så skulle nog barn helt enkelt inte vara ett alternativ för oss.

Nej, och det kanske det inte är för oss heller som du kan utläsa av tråden.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, och det kanske det inte är för oss heller som du kan utläsa av tråden.

Eh va? Jag bara svarade på det du skrev om att du har svårt att be honom att byta jobb. Jag förstår verkligen, jag skulle aldrig någonsin be min man om nåt liknande. Någonsin.

Att barn inte är ett alternativ för er har jag inte kunna utläsa av tråden, nej.

 

[vemsomhelst123]

Eh va? Jag bara svarade på det du skrev om att du har svårt att be honom att byta jobb. Jag förstår verkligen, jag skulle aldrig någonsin be min man om nåt liknande. Någonsin.

Att barn inte är ett alternativ för er har jag inte kunna utläsa av tråden, nej.

Att barn inte är ett alternativ står nog ingenstans. Men alternativet att just vi två ihop kanske inte borde skaffa barn och tviveln kring det hoppas jag framgår, tror jag skev det i trådstarten tom. Annars brister jag rejält i min kommunikation. Vilket också såklart är en möjlighet.

 

[Rhinos]

Jag har varit ganska tydlig med att det är han eller jag som måste ändra något.

Skulle han i så fall kunna leva med att du gör ändringar i arbetet för att han ska kunna fortsätta jobba så som han gör om ni skaffar barn?

 

[Raderad medlem 6459]

mest av allt känner jag att alla de i samhället som jobbar för att få det att funka och inte jobbar 8-16:42 måste kunna få ha familj så länge barnen ges tid & trygghet av någon/några stabilt?

Ja, får får man ju såklart. Kör på. Finns ju massa människor som skaffar barn under de mest märkliga förutsättningar. Ingen kan ju stoppa dem utan det är ju upp till var och en och dennes samvete att planera sin familjebildning.

ag tror det finns mängder av andra saker som kan göra en till olämplig förälder, än om man jobbar omväxlingsvis borta.

Givetvis. Men det känns lätt sunkigt att jämföra sig med massa bedrövligheter och tänka "äsch, så länge jag gör bättre än så där så är det ju lugnt". Istället för att tänka: varför ska jag skaffa barn om jag inte kommer vara en del av deras vardag och liv?

 

[vemsomhelst123]

Skulle han i så fall kunna leva med att du gör ändringar i arbetet för att han ska kunna fortsätta jobba så som han gör om ni skaffar barn?

Förlåt, syftningsfel. Men har varit tydlig i tråden, kanske inte mot honom.

 

[Rhinos]

Förlåt, syftningsfel. Men har varit tydlig i tråden, kanske inte mot honom.

Jag förstod att du menade i tråden . Men jag tänker ändå att hans inställning till om du ska ändra omständigheterna i ditt yrke är bra att tänka några varv runt.

Du säger att du inte vill kräva av honom att gå i land, vilket jag såklart har full förståelse över. Men han "kräver" ju å andra sidan av dig att göra ändringar i din karriär för att få vardagspusslet att gå ihop om ni väljer att skaffa barn i framtiden. Någon, eller båda, måste göra någon ändring för att få vardagen att funka, och någon av er måste också kunna "leva med" att den andra har gjort ändringar i yrkeslivet.

 

[MaudPie]

Oj, jag har begått kardinalfelet och frågat min man om han kunde tänka sig sluta jobba helt, för att ta ett jobb utomlands. Han behövde tid att tänka. Vad ni än bestämmer er för är tid (vissa beslut måste sätta sig) och kommunikation såklart det viktigaste!

 

[MaudPie]

Givetvis. Men det känns lätt sunkigt att jämföra sig med massa bedrövligheter och tänka "äsch, så länge jag gör bättre än så där så är det ju lugnt". Istället för att tänka: varför ska jag skaffa barn om jag inte kommer vara en del av deras vardag och liv?

Hmmm jag tänkte nog mer på om hon verkligen känner honom väldigt väl än? Men annars har du såklart rätt!

 

[vemsomhelst123]

Jag förstod att du menade i tråden . Men jag tänker ändå att hans inställning till om du ska ändra omständigheterna i ditt yrke är bra att tänka några varv runt.

Du säger att du inte vill kräva av honom att gå i land, vilket jag såklart har full förståelse över. Men han "kräver" ju å andra sidan av dig att göra ändringar i din karriär för att få vardagspusslet att gå ihop om ni väljer att skaffa barn i framtiden. Någon, eller båda, måste göra någon ändring för att få vardagen att funka, och någon av er måste också kunna "leva med" att den andra har gjort ändringar i yrkeslivet.

För mig är det ju klart enklare. Jag kan få jobb var jag vill, när jag vill. Hans bransch är klart smalare. Det är väl det stora problemet.

 

[mandalaki]

Det som känns skevt om jag skulle be honom gå iland är att jag aldrig någonsin skulle acceptera att någon bad mig byta jobb för att jag ska skaffa barn. Samtidigt är det ju ändå det som blir konsekvensen om han inte går iland.

För min del skulle det vara kört om jag behövde be. Jag klarar bara inte av män som inte prioriterar sina barn lika högt som kvinnor gör.

Har han verkligen inte sagt själv att han nog får byta arbetstider när det är dags för barn?