Familj med någon som är borta mycket?

[Kattennizze]

Ja, får får man ju såklart. Kör på. Finns ju massa människor som skaffar barn under de mest märkliga förutsättningar. Ingen kan ju stoppa dem utan det är ju upp till var och en och dennes samvete att planera sin familjebildning.

Givetvis. Men det känns lätt sunkigt att jämföra sig med massa bedrövligheter och tänka "äsch, så länge jag gör bättre än så där så är det ju lugnt". Istället för att tänka: varför ska jag skaffa barn om jag inte kommer vara en del av deras vardag och liv?

Det sistnämnda du skriver är så viktigt, varför skaffa barn då? Jag fattar inte det faktiskt. Det löser sig säkert, jag är borta två veckor men den andra föräldern är där så det löser sig. Visst allt funkar ju. Massor av familjer har det så, bevisligen växer barnen upp till bra vuxna. Men varför ens skaffa barn då? Under de premisserna? Varför inte göra som @mandalaki föreslog, leva utan barn bara? Det är ju inte så himla dramatiskt egentligen. Jag förstår nog inte TS, om mannen vill ha barn så har han väl en plan för det, antar jag?

 

[stjarnhimmel]

Det sistnämnda du skriver är så viktigt, varför skaffa barn då? Jag fattar inte det faktiskt. Det löser sig säkert, jag är borta två veckor men den andra föräldern är där så det löser sig. Visst allt funkar ju. Massor av familjer har det så, bevisligen växer barnen upp till bra vuxna. Men varför ens skaffa barn då? Under de premisserna? Varför inte göra som @mandalaki föreslog, leva utan barn bara? Det är ju inte så himla dramatiskt egentligen. Jag förstår nog inte TS, om mannen vill ha barn så har han väl en plan för det, antar jag?

Jag tänker lite lika... Om man skaffar barn- så vill man väl vara med dem så mkt man kan...
Om jag hade skaffat barn idag skulle jag pga arbete i stort sett bara se barnen på helgen. Och om jag bara skulle se barnen lördag och söndag så skulle det inte kännas så meningsfullt för mig att ha barn. Därför inser jag att om jag vill barn så skulle jag ändra på något. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Om jag vill ha barn så vill jag ju umgås med barnen.

 

[Lena Furberg]

Jag tänker lite lika... Om man skaffar barn- så vill man väl vara med dem så mkt man kan...
Om jag hade skaffat barn idag skulle jag pga arbete i stort sett bara se barnen på helgen. Och om jag bara skulle se barnen lördag och söndag så skulle det inte kännas så meningsfullt för mig att ha barn. Därför inser jag att om jag vill barn så skulle jag ändra på något. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Om jag vill ha barn så vill jag ju umgås med barnen.

samt @stjarnhimmel - är det inte lite så idag att vi vill ha "allt"? Ha alla positiva och trevliga ingredienser i våra liv utan att behöva göra avkall på något. Det finns bra sidor med det tänket, men också en orimlig sida. Somligt går bara inte, om det ska bli ingredienser med kvalitet. Och ingen blir lidande. Fortfarande är det ju dessutom ofta kvinnorna som får kapa på sina marginaler.

En av existensialismens frågor, om jag minns rätt - för varje val vi gör, väljer vi bort ett alternativ. Känns sk*tjobbigt allt som oftast.....

 

[Kattennizze]

Jag tänker lite lika... Om man skaffar barn- så vill man väl vara med dem så mkt man kan...
Om jag hade skaffat barn idag skulle jag pga arbete i stort sett bara se barnen på helgen. Och om jag bara skulle se barnen lördag och söndag så skulle det inte kännas så meningsfullt för mig att ha barn. Därför inser jag att om jag vill barn så skulle jag ändra på något. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Om jag vill ha barn så vill jag ju umgås med barnen.

Jo precis. Men inte bara det, vi har ju trots allt möjlighet att välja, barn eller inte barn. I större delen av världen har kvinnor inget val alls. Och då kan man ju verkligen beakta barnperspektivet tycker jag och försöka optimera förutsättningarna för barn.

 

[MaudPie]

Det sistnämnda du skriver är så viktigt, varför skaffa barn då? Jag fattar inte det faktiskt. Det löser sig säkert, jag är borta två veckor men den andra föräldern är där så det löser sig. Visst allt funkar ju. Massor av familjer har det så, bevisligen växer barnen upp till bra vuxna. Men varför ens skaffa barn då? Under de premisserna? Varför inte göra som @mandalaki föreslog, leva utan barn bara? Det är ju inte så himla dramatiskt egentligen. Jag förstår nog inte TS, om mannen vill ha barn så har han väl en plan för det, antar jag?

Jag tycker att det finns skalor mellan att inte vara en del i någons liv, och att vara tidvis borta (och närvarande annars). Och att inte skaffa barn för att en förälder ibland är borta i två veckor eller jobbar långa dagar under veckan tidvis, då skulle barn mest vara ett alternativ för väldigt många?
Jag har ingen åsikt om trådstartaren borde skaffa barn eller inte, det kan nog bara hon och han ha, Och här låter det mer som att de inte hunnit tänka igenom det mer än att han är konstig som inte har en plan. För min egen del så gör jag gärna begränsningar i allt som "ska" vara på plats i livet, men att jag inte skulle skaffa barn bara för att jag ibland är borta eller jobbar sent när vi är två som har ansvaret - nä. De är trygga och jag tror att de kommer att vara nöjdare med en mamma med en identitet i livet som handlar om mer än att vara hemma.

Kanske TS kan komma i kontakt med andra sjömansfamiljer (eller liknande)? Och höra hur de har löste det, och haft det? Kanske kan vara lärorikt!

 

[MaudPie]

Jag tycker att det finns skalor mellan att inte vara en del i någons liv, och att vara tidvis borta (och närvarande annars). Och att inte skaffa barn för att en förälder ibland är borta i två veckor eller jobbar långa dagar under veckan tidvis, då skulle barn INTE vara ett alternativ för väldigt många? ...menar jag

 

[TinyWiny]

Jag tycker att det finns skalor mellan att inte vara en del i någons liv, och att vara tidvis borta (och närvarande annars). Och att inte skaffa barn för att en förälder ibland är borta i två veckor eller jobbar långa dagar under veckan tidvis, då skulle barn mest vara ett alternativ för väldigt många?
Jag har ingen åsikt om trådstartaren borde skaffa barn eller inte, det kan nog bara hon och han ha, Och här låter det mer som att de inte hunnit tänka igenom det mer än att han är konstig som inte har en plan. För min egen del så gör jag gärna begränsningar i allt som "ska" vara på plats i livet, men att jag inte skulle skaffa barn bara för att jag ibland är borta eller jobbar sent när vi är två som har ansvaret - nä. De är trygga och jag tror att de kommer att vara nöjdare med en mamma med en identitet i livet som handlar om mer än att vara hemma.

Kanske TS kan komma i kontakt med andra sjömansfamiljer (eller liknande)? Och höra hur de har löste det, och haft det? Kanske kan vara lärorikt!

Du ser alltså ingen skillnad på att ena föräldern är iväg någon gång då och då eller är borta i fyra veckor i stöten på regelbunden basis?

 

[MaudPie]

Du ser alltså ingen skillnad på att ena föräldern är iväg någon gång då och då eller är borta i fyra veckor i stöten på regelbunden basis?

Jodå, jag misstolkade säkert men i det inlägg jag svarade på stog det just två veckor.
Men med det sagt så vetefan om jag egentligen tycker att 4 veckor är ett stopp för barn heller, i och med exempel i vardagen som lever så och upplever det som tillfredsställande. Jag kan liksom inte bergsäkert säga att det här leder till ett tillklämt barn eller vuxen. Det vore intressanta studier att läsa, om barnens upplevelser baserat på ett större underlag.

 

[Kattennizze]

Jag tycker att det finns skalor mellan att inte vara en del i någons liv, och att vara tidvis borta (och närvarande annars). Och att inte skaffa barn för att en förälder ibland är borta i två veckor eller jobbar långa dagar under veckan tidvis, då skulle barn mest vara ett alternativ för väldigt många?
Jag har ingen åsikt om trådstartaren borde skaffa barn eller inte, det kan nog bara hon och han ha, Och här låter det mer som att de inte hunnit tänka igenom det mer än att han är konstig som inte har en plan. För min egen del så gör jag gärna begränsningar i allt som "ska" vara på plats i livet, men att jag inte skulle skaffa barn bara för att jag ibland är borta eller jobbar sent när vi är två som har ansvaret - nä. De är trygga och jag tror att de kommer att vara nöjdare med en mamma med en identitet i livet som handlar om mer än att vara hemma.

Kanske TS kan komma i kontakt med andra sjömansfamiljer (eller liknande)? Och höra hur de har löste det, och haft det? Kanske kan vara lärorikt!

Jamen varför? Varför skaffa barn när man är borta ständigt och jämt? Varför då inte i stället satsa på sitt jobb och sin identitet där? Det skadar ju liksom ingen att inte skaffa barn, jorden lider inte av underbefolkning direkt. Självklart har inte alla optimala förutsättningar, massa saker kan hända längs vägen. Jag tycker bara att det är märkligt att skaffa barn när man vet innan att man ständigt är borta. Det är asjobbigt att ha barn många gånger, man är dödstrött. Då är det väl bättre att optimera förutsättningarna innan så man pallar trycket. Tänk om barnet man får är sjukt? Det handlar inte ett dugg om att jag skulle vara antifeministisk, utan det handlar om att barn har rätt till goda föräldrar och inte en förälder som ständigt är borta.

 

[TinyWiny]

Jodå, jag misstolkade säkert men i det inlägg jag svarade på stog det just två veckor.
Men med det sagt så vetefan om jag egentligen tycker att 4 veckor är ett stopp för barn heller, i och med exempel i vardagen som lever så och upplever det som tillfredsställande. Jag kan liksom inte bergsäkert säga att det här leder till ett tillklämt barn eller vuxen. Det vore intressanta studier att läsa, om barnens upplevelser baserat på ett större underlag.

Så att en förälder är borta fyra veckor, hemma fyra veckor, borta fyra veckor osv hela barnets uppväxt är helt okej förutsättningar för att skaffa barn? Jag kan säga bergsäkert att de allra flesta barn som har normala föräldrar helst vill träffa sina föräldrar varje dag. Ingen kan såklart säga på förhand hur eller om det skadar det enskilda barnet men har man verkligen rätt att spela med sitt barns välmående på det sättet? Har man rätt att tänka, det ordnar sig nog trots att jag kommer vara borta halva barnets uppväxt? Har man inte som förälder skyldighet att ge sitt barn det bästa man förmår? Livet kan ändras och förutsättningar försämras men att skaffa barn med ett så dåligt utgångsläge, nej det tycker jag verkligen inte är rätt. Barn är ingen rättighet.

 

[MaudPie]

Det är inga optimala förutsättningar för de flesta nej, likväl som att tex välja att skaffa barn på egen hand utan andra förälder osv osv. Det görs ändå och det finns exempel på när det funkar bra och när det funkar dåligt. Beslut kan komma att ändras om barnet blir sjukt, inget är skriver i sten antar jag.
Jag är inte så insatt, men ett yrke som tex sjökapten kräver lång utbildning och går nog djupt in på identiteten. Kan därför tänka mig att det kan krävas extra mycket för att komma till ett beslut att sluta.
Men jag tycker det är intressant - vad lägger vi i uttrycket "barn är ingen rättighet" - vem får skaffa barn? Någon som vet att dom kommer att vara helt ensamstående? Hur länge är ok att vara borta? Är det ok att jobba skift tex?
Jag vill inte förespråka för att alla ska skaffa barn hej vilt utan att ha tänkt igenom det, jag är inte säker på svaren. Men finns en förälder på plats, ett nätverk, osv så är 4 veckor något jag skulle vara ok med. Inte längre om det skedde ofta. Men det är bara jag det. Kanske det alltså borde finnas en lag att förhålla sig till, när man kan tycka så olika? Jag vet inte, jag vet bara vad jag tycker utifrån de som jag känner (har även vän i Norge som har haft sin pappa på oljeplattform i 4/6 veckors skift, mycket normal person).

 

[Petruska]

Det är inga optimala förutsättningar för de flesta nej, likväl som att tex välja att skaffa barn på egen hand utan andra förälder osv osv. Det görs ändå och det finns exempel på när det funkar bra och när det funkar dåligt. Beslut kan komma att ändras om barnet blir sjukt, inget är skriver i sten antar jag.
Jag är inte så insatt, men ett yrke som tex sjökapten kräver lång utbildning och går nog djupt in på identiteten. Kan därför tänka mig att det kan krävas extra mycket för att komma till ett beslut att sluta.
Men jag tycker det är intressant - vad lägger vi i uttrycket "barn är ingen rättighet" - vem får skaffa barn? Någon som vet att dom kommer att vara helt ensamstående? Hur länge är ok att vara borta? Är det ok att jobba skift tex?
Jag vill inte förespråka för att alla ska skaffa barn hej vilt utan att ha tänkt igenom det, jag är inte säker på svaren. Men finns en förälder på plats, ett nätverk, osv så är 4 veckor något jag skulle vara ok med. Inte längre om det skedde ofta. Men det är bara jag det. Kanske det alltså borde finnas en lag att förhålla sig till, när man kan tycka så olika? Jag vet inte, jag vet bara vad jag tycker utifrån de som jag känner (har även vän i Norge som har haft sin pappa på oljeplattform i 4/6 veckors skift, mycket normal person).

Nu är det ju helt enkelt så att alla får skaffa barn. Det är inte frågan om ts man får eller inte får skaffa barn.

Däremot är det mig obegripligt att han vill det när det nu inte går att kombinera ett närvarande föräldraskap med hans arbete.

Jag har INGA problem med arbetet som viktigt för identiteten. Tvärtom. Jag hade själv högst troligt valt arbete före barn om det inte hade låtit sig kombineras. Och som barn ville jag bli utrikeskorrespondent och jag minns att jag resonerade med min mamma om att jag nog inte skulle kunna få egna barn då.

Självklart ska vi INTE lagstifta på området!

 

[MaudPie]

Nu är det ju helt enkelt så att alla får skaffa barn. Det är inte frågan om ts man får eller inte får skaffa barn.

Däremot är det mig obegripligt att han vill det när det nu inte går att kombinera ett närvarande föräldraskap med hans arbete.

Jag har INGA problem med arbetet som viktigt för identiteten. Tvärtom. Jag hade själv högst troligt valt arbete före barn om det inte hade låtit sig kombineras. Och som barn ville jag bli utrikeskorrespondent och jag minns att jag resonerade med min mamma om att jag nog inte skulle kunna få egna barn då.

Självklart ska vi INTE lagstifta på området!

Nej, jag var lite ironisk
Jag hade också valt jobb före barn men som det är tycker jag det funkar att kombinera.

Kanske en sådan pappa kommer till ett annat beslut när allt kommer kring. Men jag har svårt att se att han inte är närvarande - när han är där är han verkligen där.
Nåväl, vi tycker olika. Jag ska ägna mig åt barnen nu...

 

[Petruska]

Nej, jag var lite ironisk
Jag hade också valt jobb före barn men som det är tycker jag det funkar att kombinera.

Kanske en sådan pappa kommer till ett annat beslut när allt kommer kring. Men jag har svårt att se att han inte är närvarande - när han är där är han verkligen där.
Nåväl, vi tycker olika. Jag ska ägna mig åt barnen nu...

Om han verkligen är där när han är där vet vi inte, i ts fall. Vad vi däremot vet är att barnen inte är skyldiga att acceptera ens det.

 

[stjarnhimmel]

Det är inga optimala förutsättningar för de flesta nej, likväl som att tex välja att skaffa barn på egen hand utan andra förälder osv osv. Det görs ändå och det finns exempel på när det funkar bra och när det funkar dåligt. Beslut kan komma att ändras om barnet blir sjukt, inget är skriver i sten antar jag.
Jag är inte så insatt, men ett yrke som tex sjökapten kräver lång utbildning och går nog djupt in på identiteten. Kan därför tänka mig att det kan krävas extra mycket för att komma till ett beslut att sluta.
Men jag tycker det är intressant - vad lägger vi i uttrycket "barn är ingen rättighet" - vem får skaffa barn? Någon som vet att dom kommer att vara helt ensamstående? Hur länge är ok att vara borta? Är det ok att jobba skift tex?
Jag vill inte förespråka för att alla ska skaffa barn hej vilt utan att ha tänkt igenom det, jag är inte säker på svaren. Men finns en förälder på plats, ett nätverk, osv så är 4 veckor något jag skulle vara ok med. Inte längre om det skedde ofta. Men det är bara jag det. Kanske det alltså borde finnas en lag att förhålla sig till, när man kan tycka så olika? Jag vet inte, jag vet bara vad jag tycker utifrån de som jag känner (har även vän i Norge som har haft sin pappa på oljeplattform i 4/6 veckors skift, mycket normal person).

Hur kan man tycka det räcker att träffa sina barn varannan månad?
Jag förstår inte att man vill det. Det finns massor av andra jobb i detta landet. Själv hade jag tagit vilket skitjobb som helst för att få träffa mina barn.

 

[Kattennizze]

Hur kan man tycka det räcker att träffa sina barn varannan månad?
Jag förstår inte att man vill det. Det finns massor av andra jobb i detta landet. Själv hade jag tagit vilket skitjobb som helst för att få träffa mina barn.

Jamen exakt. Det är helt obegripligt för mig att ens vilja ha barn om jag reser bort i jobb regelbundet. Först och främst för barnets skull och sedan för att jag aldrig skulle orka. Att resa i jobb är tärande som 17 och jag skulle lätt bli alldeles för trött för att orka vara en bra och närvarande förälder. Det är bara inte optimalt. Vi kvinnor kan ju faktiskt välja här. Jag ville inte ha alls ha barn fram till 28 år sådär eftersom jag ville jobba i stället, jag hade ett jättespännande jobb på den tiden. Sedan bytte jag yrkesinriktning och skaffade barn. Men barn var verkligen inte alls självklart för mig utan mycket väl genomtänkt. Jag hade aldrig pallat ett jobb med resor och sen ta hand om barn ovanpå det. Jag hade varit dödstrött och det förtjänar inga barn, att deras föräldrar är trötta jämt.

 

[MiniLi]

Det har det väl ändå. Det kan ju finnas ett helt nätverk av vuxna att knyta an till även om en förälder är borta, om man ska se det ur barnperspektivet.
För den här tråden är ju inte skapad utifrån att hans känslor ska tas hänsyn till, egentligen. Han kanske kommer må skit, gå i land och prioritera om helt. Precis som jag troligen inte skulle kunna fortsätta jobba som jag gör med runt 150 resdagar/år.

Men diskussionen kring barnets perspektiv så spelar det troligen ingen roll om det är en pappa eller en annan vettig vuxen som är där. Och med mina många HBTQ vänner och hur deras barn verkar ha utvecklats i åtanke, troligen inte ens om det är en man el inte.

Nu har jag inte läst hela tråden än, så kanske är helt efter men svarar ändå..

Det har såklart inget med saken att göra att han är man. Det handlar inte om att barn behöver just en pappa i sitt liv. Men nu kommer barnet ha en manlig pappa och den pappan kommer orsaka väldigt hög stress hos barnet genom att regelbundet utsätta barnet för separationer.
Barnet kommer antingen knyta an till pappa och sen må väldigt dåligt när pappa försvinner, alternativt inte knyta an alls och pappa kommer aldrig bli den där trygga omvårdnadspersonen.

För barn är separationer bland det värsta som kan hända. Barnet vet inte att pappa är iväg på jobb och att han kommer hem igen om några veckor, för barnet är pappa bara borta. Pappa har övergivit barnet och barnet kommer inte fatta varför förrän det blir större. Då är det för sent.

Barnet kommer såklart överleva och troligen (sålänge det finns andra bra personer som den kan knyta an till) utvecklas till en skapligt välfungerande människa ändå. Men pappa kommer få räkna med att inte vara så himla viktig för barnet, du som mamma kommer få räkna med att få ta en väldigt stor del i föräldraarbetet och ni kommer få stå ut med att ni orsakar barnet ganska mycket stress under de tidiga åren.

Könet på föräldern är inte en faktor (förutom att det främst verkar vara män som gör såhär, de flesta kvinnor vänder ut och in på sig själva för att ta hand om barnen) utan det viktiga är att en primär omsorgsperson regelbundet kommer separera sig från barnet.

 

[MiniLi]

För att svara på ursprungsfrågan så hade jag aldrig någonsin ens övervägt att skaffa barn med någon som är borta mycket. Definitivt inte så mycket som 4 veckor i stöten, inte ens med någon som regelbundet har resor i jobbet.

Tre orsaker:
1. Barnperspektivet! Jag är psykolog och kan alldeles för mycket om vad små barn behöver för att ens kunna tänka tanken på att en omvårdnadsperson regelbundet ska utsätta barnet för separationer. Illa nog att barn utsätts för separationer pga olika oförutsedda händelser, men jag skulle aldrig planera in dem i förväg. Barn behöver en trygg anknytning till sina viktiga personer. Nästan så att det är bättre för barnet att växa upp utan pappa än att ha pappa på halvtid.

2. Jag ser det som totalt omöjligt att ha en jämställd relation med någon som reser så mkt. Framförallt om vi blandar in föräldraskap i ekvationen.

3. Jag vill inte ha en partner som har så kass syn på föräldraskap att han ens tänker tanken att vara borta så mkt från sitt barn. Det hade förövrigt gällt även om det handlar om regelbunden övertid eller ovilja att vara föräldraledig.

Hur "närvarande" partnern än är på sin hemmatid är helt ointressant.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag hade varit dödstrött och det förtjänar inga barn, att deras föräldrar är trötta jämt.

Det finns många föräldrar som är jättebra föräldrar men som kämpar på hårt och därför är trötta. Jag tror du ska vara försiktig med hur du skuldbelägger.

Även barn till trötta föräldrar kan vara lyckliga.

 

[Kattennizze]

Det finns många föräldrar som är jättebra föräldrar men som kämpar på hårt och därför är trötta. Jag tror du ska vara försiktig med hur du skuldbelägger.

Även barn till trötta föräldrar kan vara lyckliga.

Jamen varför? Jamen varför skaffa barn om man har möjlighet att låta bli om man är trött jämt? Nu gäller inte det ensamstående kvinnor som sliter med dålig ekonomi med dåligt betalda jobb - de har noll val. Nu syftade jag på välutbildade män och kvinnor som har ett val.