Fast i nedåtgående spiral, orkar inte längre.

Helt otroligt hur min kropp ens orkar med det jag pysslar med, inte sovit en sekund inatt. Min energi nivå är helt sjuk just nu, har svårt att ens sitta still, känner mig sjukt klar i huvet. Fattar inte hur jag lyckas ibland, känner mig verkligen helt speedad, visst, har tagit en liten extra dos av min adhd medicin på eget bevåg nu under sen natt/tidig morgon, men inte direkt nån jätte mängd så jag borde verkligen inte vara såhär sjukt speedad, snarare brukar det göra att jag lyckas varva ner och somna. Aja, bara att tacka och ta emot en extra energi boost, lite mindre lockad att ta bakslaget som jag vet kommer om nått/några dygn när jag lär falla djupare ner i skiten än innan. Haha, sorry för att jag låter helt knäpp och vrickad. :banghead::rofl::wtf:
 
Helt otroligt hur min kropp ens orkar med det jag pysslar med, inte sovit en sekund inatt. Min energi nivå är helt sjuk just nu, har svårt att ens sitta still, känner mig sjukt klar i huvet. Fattar inte hur jag lyckas ibland, känner mig verkligen helt speedad, visst, har tagit en liten extra dos av min adhd medicin på eget bevåg nu under sen natt/tidig morgon, men inte direkt nån jätte mängd så jag borde verkligen inte vara såhär sjukt speedad, snarare brukar det göra att jag lyckas varva ner och somna. Aja, bara att tacka och ta emot en extra energi boost, lite mindre lockad att ta bakslaget som jag vet kommer om nått/några dygn när jag lär falla djupare ner i skiten än innan. Haha, sorry för att jag låter helt knäpp och vrickad. :banghead::rofl::wtf:

Du bör INTE ändra i din medicinering på eget bevåg och risken är stor att man blir av med läkemedlet om man gör det. Centralstimulantia är väldigt potenta mediciner. Har du någon som kan följa med dig till psykakuten?
 
Du bör INTE ändra i din medicinering på eget bevåg och risken är stor att man blir av med läkemedlet om man gör det. Centralstimulantia är väldigt potenta mediciner. Har du någon som kan följa med dig till psykakuten?

I know! Super korkat! Men till mitt försvar var det bara 10mg extra, så inte direkt något som påverkar. Jag behövde bara få krypningarna i kroppen att lugna sig lite under de tidiga morgontimmarna efter många timmar i sängen utan någon sömn. Min energinivå har lugnat sig lite nu, börjat lite smått känna av att jag varit uppe i 1.5 dygn nu så förhoppningsvis kan jag få lite sömn inatt. Tyvärr har jag rätt stor erfarenhet av att mixtra med tabletter och inte bara centralstimulantia, men har vart rätt skötsam senaste tiden, så vet att jag inte direkt tagit nån enorm dos. Behöver bara sova ordentligt inatt och ta det lite lugnt några dagar och vara lite snäll mot mig själv. Tack för omta
 
I know! Super korkat! Men till mitt försvar var det bara 10mg extra, så inte direkt något som påverkar. Jag behövde bara få krypningarna i kroppen att lugna sig lite under de tidiga morgontimmarna efter många timmar i sängen utan någon sömn. Min energinivå har lugnat sig lite nu, börjat lite smått känna av att jag varit uppe i 1.5 dygn nu så förhoppningsvis kan jag få lite sömn inatt. Tyvärr har jag rätt stor erfarenhet av att mixtra med tabletter och inte bara centralstimulantia, men har vart rätt skötsam senaste tiden, så vet att jag inte direkt tagit nån enorm dos. Behöver bara sova ordentligt inatt och ta det lite lugnt några dagar och vara lite snäll mot mig själv. Tack för omta

10 mg säger ingenting eftersom det finns flera olika preparat (men jag är gärna ovetande). Poängen är att det är ett tecken på att du är ute och slirar, rejält, och det kan gå illa oavsett hur många gånger det har gått bra innan.

Du måste låta psykiatrin hjälpa dig, så är det bara. Jag kommer nu att sluta svara i tråden för ditt eget bästa. Hoppas att du kryar på dig.
 
Har gått på min psyk-enhet några år nu, de har aldrig erbjudit mer än medicinering och föreläsningar om hur man kan hantera adhd'n, aldrig blivit erbjuden samtal med psykolog, eller något annat. Så känns som att det inte är så mkt hjälp att tillgå i mitt landsting, plus att väntetiderna som sagt är enorma. Under utredningen berättade jag att jag har massa skit i bagaget, bland annat ett sorgen efter ett obearbetat självmord en vän begick och sa då att jag nog skulle vilja träffa någon att prata om det med. Har sett i mina journaler att de noterat det, men sen har jag aldrig fått nån mer respons kring det.
Tänk på att i vården så får man sällan hjälp om man inte själv är på och kämpar och verkligen visar att man vill bli hjälpt. Dom erbjuder sällan någonting utan att man själv gett förslag till vad det är man vill. Det räcker inte att man nog vill ha hjälp utan man får kräva och driva på det lite och övertyga dom att man faktiskt vill må bättre. Vad dom sagt till mig så är det så få tider och därför erbjuder dom sällan förslag annat än medicin om dom inte ser att man är motiverad och klarar av att ta emot hjälpen. Förstår dom på ett sätt då det faktiskt är krävande att gå i terapi och behandling. Förhoppningen är väl att rätt medicin ska göra att man blir mer stabil och klarar av terapin sen eller vad det nu är för behandling man får.
Har även försökt skriva otaliga brev där jag försökt förklara allt för att lämna till familj/vänner/läkare, men får bara panik, inget känns "rätt" och jag kan inte förmå mig till att göra det. Jag är så livrädd att såra min familj, de har haft nog med svårigheter genom åren, gjort allt för mig och varit så oroliga vid flertalet tillfällen genom åren och jag har inte hjärta att helt krossa dom med det här, för jag vet att dom skulle bli helt förkrossade och utom sig av sorg och oro. Förlåt igen för långt inlägg, bara så svårt att förklara allt så då blir det så mkt text, förlåt!
Familj och vänner behöver inte ha någonting med ditt mående eller vård att göra. Det går att berätta allt för vården och få hjälp utan att blanda in familjen.
Tack! Känns bara som att jag inte är tillräckligt "dålig" för att få nån mer hjälp än samtal, om ens det och i så fall är väntetiden flera månader, minst.
Vad är det för hjälp du vill ha då? Sen är det bättre sent än aldrig att få bli satt i kön till någon form av behandling om dom erbjuder det. Hellre lång väntetid än att inte få hjälp alls.
 
Tänk på att i vården så får man sällan hjälp om man inte själv är på och kämpar och verkligen visar att man vill bli hjälpt. Dom erbjuder sällan någonting utan att man själv gett förslag till vad det är man vill. Det räcker inte att man nog vill ha hjälp utan man får kräva och driva på det lite och övertyga dom att man faktiskt vill må bättre. Vad dom sagt till mig så är det så få tider och därför erbjuder dom sällan förslag annat än medicin om dom inte ser att man är motiverad och klarar av att ta emot hjälpen. Förstår dom på ett sätt då det faktiskt är krävande att gå i terapi och behandling. Förhoppningen är väl att rätt medicin ska göra att man blir mer stabil och klarar av terapin sen eller vad det nu är för behandling man får.

Familj och vänner behöver inte ha någonting med ditt mående eller vård att göra. Det går att berätta allt för vården och få hjälp utan att blanda in familjen.
Vad är det för hjälp du vill ha då? Sen är det bättre sent än aldrig att få bli satt i kön till någon form av behandling om dom erbjuder det. Hellre lång väntetid än att inte få hjälp alls.

Det svåra är ju när man ena sidan vill bli bättre men å andra sidan är livrädd. När man är så nere i skiten att man inte orkar kämpa för att få hjälp. ”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk” är ett uttryck jag hört och som känns väldigt sant just nu.

Kring familj och vänner vet jag att de inte behöver vara involverade kring vård, menade mer att jag försökt förmå mig själv att be om hjälp åt alla håll men inte lyckats övertyga mig själv om att göra det åt nått håll än och det är oerhört frustrerande i och med att jag själv inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som stoppar mig. Vet att jag har en familj som älskar mig och bryr sig, men är väll kanske rädd att såra dom, att de inte riktigt ska förstå, etc.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha för hjälp, prata är säkert jätte bra, men tror bara att jag inte kommer klara av att på egen hand ta mig ur allt och sluta när jag bor själv, försökt så många gånger. Det som krånglar till det med väntetider är att när jag kanske väl får en tid så har jag troligtvis bytt landsting, så det gör att det känns lite onödigt att ta tag i det innan jag bytt landsting.
 
Det svåra är ju när man ena sidan vill bli bättre men å andra sidan är livrädd. När man är så nere i skiten att man inte orkar kämpa för att få hjälp. ”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk” är ett uttryck jag hört och som känns väldigt sant just nu.
Fast så kommer det alltid vara kanske, det är det att sidan som vill komma ifrån skiten måste vara snäppet starkare än den sjuka sidan och ibland får man faktiskt ta och bara bestämma sig för att det ska gå. Är inte så bara jag vet men det är så det är ofta. Att gå och vänta på att man ska vilja helt och hållet, då kan man nog få vänta resten av livet för den sjuka sidan släpper inte gärna taget frivilligt. Det är en kamp man måste bestämma sig för att klara av.
Kring familj och vänner vet jag att de inte behöver vara involverade kring vård, menade mer att jag försökt förmå mig själv att be om hjälp åt alla håll men inte lyckats övertyga mig själv om att göra det åt nått håll än och det är oerhört frustrerande i och med att jag själv inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som stoppar mig. Vet att jag har en familj som älskar mig och bryr sig, men är väll kanske rädd att såra dom, att de inte riktigt ska förstå, etc.
Det som stoppar är väl förmodligen den sjuka sidan som man inte vill släppa, trots allt hur dumt det än låter så är det bekvämt att vara kvar i sitt sjuka jag även om det innebär ett lidande. Jag kämpar själv med att försöka att inte identifera mig som en sjuk person, jag är inte mina problem men jag känner att jag inte vet vem jag är utan dom. Som tex mitt självskadebeteende, jag känner mig extremt tom och fel om jag slutar med det. Jag saknar känslorna även om det är ett extremt lidande runt dom. Vissa säger att jag vill vara sjuk och vill må dåligt men så är det inte heller, jag är bara rädd att gå vidare ofta för att jag inte vet vem jag är som "frisk".

Ibland måste man bara bestämma sig för att förändra ett beteende och sina tankar hur svårt det än är för det är ingen som kan bestämma det åt en förutom en själv. Det är tråkigt att höra att ingen kan komma och rädda en ifrån en själv, vården är hyfsat maktlös ifall man själv inte kämpar för sitt friska jag. Dom kan hålla en vid liv men det är nästan allt dom kan göra sålänge man själv inte vill förändra sig.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha för hjälp, prata är säkert jätte bra, men tror bara att jag inte kommer klara av att på egen hand ta mig ur allt och sluta när jag bor själv, försökt så många gånger. Det som krånglar till det med väntetider är att när jag kanske väl får en tid så har jag troligtvis bytt landsting, så det gör att det känns lite onödigt att ta tag i det innan jag bytt landsting.
Även om du byter landsting så kommer dom se att du är motiverad och vill ha hjälp och har försökt att få den, det kan mycket väl göra att dom tar dig mera på allvar sedan. Aldrig onödigt att söka hjälpen.

Kanske du kan få bo på ett stödboende eller liknande om det behövs, om du inte känner att du klarar att bo själv. Det är sånt som du kan få hjälp att fixa via psykiatrin om du ber om hjälpen. Dom hjälper till att kontakta dom som behöver kontaktas. Det finns många alternativ men man får inte tillgång till dom sålänge man inte frågar och visar att man vill.
 
Fast så kommer det alltid vara kanske, det är det att sidan som vill komma ifrån skiten måste vara snäppet starkare än den sjuka sidan och ibland får man faktiskt ta och bara bestämma sig för att det ska gå. Är inte så bara jag vet men det är så det är ofta. Att gå och vänta på att man ska vilja helt och hållet, då kan man nog få vänta resten av livet för den sjuka sidan släpper inte gärna taget frivilligt. Det är en kamp man måste bestämma sig för att klara av.

Det som stoppar är väl förmodligen den sjuka sidan som man inte vill släppa, trots allt hur dumt det än låter så är det bekvämt att vara kvar i sitt sjuka jag även om det innebär ett lidande. Jag kämpar själv med att försöka att inte identifera mig som en sjuk person, jag är inte mina problem men jag känner att jag inte vet vem jag är utan dom. Som tex mitt självskadebeteende, jag känner mig extremt tom och fel om jag slutar med det. Jag saknar känslorna även om det är ett extremt lidande runt dom. Vissa säger att jag vill vara sjuk och vill må dåligt men så är det inte heller, jag är bara rädd att gå vidare ofta för att jag inte vet vem jag är som "frisk".

Ibland måste man bara bestämma sig för att förändra ett beteende och sina tankar hur svårt det än är för det är ingen som kan bestämma det åt en förutom en själv. Det är tråkigt att höra att ingen kan komma och rädda en ifrån en själv, vården är hyfsat maktlös ifall man själv inte kämpar för sitt friska jag. Dom kan hålla en vid liv men det är nästan allt dom kan göra sålänge man själv inte vill förändra sig.
Även om du byter landsting så kommer dom se att du är motiverad och vill ha hjälp och har försökt att få den, det kan mycket väl göra att dom tar dig mera på allvar sedan. Aldrig onödigt att söka hjälpen.

Kanske du kan få bo på ett stödboende eller liknande om det behövs, om du inte känner att du klarar att bo själv. Det är sånt som du kan få hjälp att fixa via psykiatrin om du ber om hjälpen. Dom hjälper till att kontakta dom som behöver kontaktas. Det finns många alternativ men man får inte tillgång till dom sålänge man inte frågar och visar att man vill.

Hur gör man? Hur ber man om hjälp?
 
Man säger till läkaren att allt är skit och att man inte klarar sig längre och att det måste göras något innan det går helt åt skogen. Sen är det "bara" att svara ärligt på frågorna som kommer efter det.

Det låter så självklart och enkelt. Vet av alla års erfarenhet att när jag väl sitter där så får jag inte fram nått annat än leenden och ”allt är bara bra”, även om jag innan bestämt för att nu måste jag säga nått. Varför är det så svårt att be om hjälp? Blir så fruktansvärt frustrerad på mig själv!
 
Det låter så självklart och enkelt. Vet av alla års erfarenhet att när jag väl sitter där så får jag inte fram nått annat än leenden och ”allt är bara bra”, även om jag innan bestämt för att nu måste jag säga nått. Varför är det så svårt att be om hjälp? Blir så fruktansvärt frustrerad på mig själv!
Jag är/var likadan, inbyggd reaktion när någon vill hjälpa. Det tills det gick för långt för mig och jag var inte långt från att inte klara mig alls efter ett självmordsförsök. Ett försök som skrämde mig själv pga att den impulsen kom från ingenstans. Dom andra försöken hade jag förberett och tänkt på att ha lägenheten städad osv men det gick så långt att jag bara agerade utan att tänka alls.

Efter det så fick jag helt enkelt trots att det var svårt kämpa för att stå emot min fasad om att allt var bra och berätta om måendet. Inte lätt alls, dock blir det lättare ju mer man pratar om det.

Vänta inte tills det går för långt, för det gör det så småningom och då kan det vara försent.
 
Senast ändrad:
Jag är/var likadan, inbyggd reaktion när någon vill hjälpa. Det tills det gick för långt för mig och jag var inte långt från att inte klara mig alls efter ett självmordsförsök. Ett försök som skrämde mig själv pga att den impulsen kom från ingenstans. Dom andra försöken hade jag förberett och tänkt på att ha lägenheten städad osv men det gick så långt att jag bara agerade utan att tänka alls.

Efter det så fick jag helt enkelt trots att det var svårt kämpa för att stå emot min fasad om att allt var bra och berätta om måendet. Inte lätt alls, dock blir det lättare ju mer man pratar om det.

Vänta inte tills det går för långt, för det gör det så småningom och då kan det vara försent.

Jag känner igen mig i det där med att planera, städa, sortera, osv, men har också haft gånger när jag varit väldigt nära i ren impuls när allt svämmat över. Jag är rädd att det inte ska vara värt allt kämpande och lidande, att jag inte kommer må bättre utan fortfarande vara helt misslyckad, singel, arbetslös och outbildad, bara fetare och ännu äldre och mer patetisk. Det känns så oerhört långt bort att få något av det, att ta tag i studier och sen studera massor av år, studielån, etc etc. Såhär fungerar mitt huvud, snurrar i 290 konstant och jag blir helt utmattad av det. Vad jobbig, gnällig och pessimistisk jag verkar i den här tråden, usch vad tråkigt och irriterande det måste vara att läsa för er, förlåt.
 
Känns bara fel att ta upp er tid, ni känner inte ens mig och jag bara gnäller och verkar komma med ursäkter. Vill bara inte göra något fel/göra någon upprörd.
Att komma med ursäkter och hitta anledningar till att inte be om hjälp är en del av det sjuka, inget konstigt med det. Finns ju anledningar till att det är så svårt att bryta tankar och beteenden. Sen är det högst frivilligt att läsa trådar, stör sig någon så behöver den inte gå in och läsa.
 
Att komma med ursäkter och hitta anledningar till att inte be om hjälp är en del av det sjuka, inget konstigt med det. Finns ju anledningar till att det är så svårt att bryta tankar och beteenden. Sen är det högst frivilligt att läsa trådar, stör sig någon så behöver den inte gå in och läsa.

Det kanske är sant. Hatar bara att göra människor besvikna och att misslyckas. Har extremt höga krav på allt i livet, inte minst mig själv. Är en väldig perfektionist och vill vara alla till lags, är den som gör allt för att människor inte ska vara arga/besvikna på mig och den som läser av stämningar oerhört fort och lite tar på mig andras problem. Den som gör allt för att andra ska må bra, tjatar på att de ska söka hjälp, att de förtjänar att må bra, bra partners, stöttar och peppar andra men sätter helt mig själv åt sidan.

Har alltid varit den som fått skulden för det mesta i båda skola och hem under under mitt liv, jag var den "jobbiga" i skolan och omtalad bland lärare då jag alltid stod upp för andra när någon blev orättvist behandlad av lärare/elever, sen hade jag själv ingen som gjorde detsamma mot mig så jag fick alltid i slutändan stå själv och ta all skit. Tror att det är en del av min personlighet att alltid be om ursäkt för min existens och att jag andas av andras luft, känner att jag inte är värd att ta upp plats.

Usch, kvällar är så oerhört mycket ångest, veta om att man ska spendera ytterligare en natt själv, att när solen går upp så är det en ny dag i helvetet. Lyckades i alla fall somna till en timme under eftermiddagen, men det är också all sömn jag fått på sen några få timmar natten till igår. Suck på mitt huvud. Nån som vill byta?:rofl::banghead:
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 496
Senast: Grazing
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 485
Senast: Exile
·
Kropp & Själ Jag hoppas att någon har någon tanke eller själv har upplevt eller vet, har testat Citalopram själv osv. Jag har nu tagit Citalopram i...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
3 286
Senast: Enya
·
Hästvård Vill börja med att jag ska ringa veterinär idag. I våras hade min häst en tydlig beteendeförändring. Hon mådde dåligt och hon visade...
2
Svar
27
· Visningar
3 142
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp