T
Tokmaja
Sitter och dillar lite med en vän som snart ska ha barn och hon börjar få kalla fötter.
Och i hennes sits, veckorna innan barnet skulle komma hade jag samma ångest, barnet fick gärna stanna kvar inne i mig.. ville jag verkligen ha ett barn osv.
Nu andra gången har tanken istället kommit, vill jag verkligen ha TVÅ barn i mitt liv.
Första blev ju bra bara han kom ut och jag insåg att jag visst ville ha honom i mitt liv, troligtvis blir det ju precis samma med tvåan
.
Men visst finns det en massa "förbjudna" tankar som man inte får säga högt.
Som när man i sin förtvivlan, efter att ha rivit sitt hår över en skrikande bebis, eller en gnällande eller vild unge ja ni vet allt man kan bli sådär vansinnigt frustrerad över... bara önskar att man inte hade barnet, att någon kom och tog det, eller att man vill slänga ut ungen genom fönstret, lägga ut det till trollen eller kasta det in i väggen...
Tankar som bara bara några sekunder efter att barnet lugnat sig, somnat eller gett dig ett stort leende får enormt dåligt samvete för att man faktiskt tänkte.... och att man vet att man aldrig någonsin skulle göra något sådant.
Tycker att det verkar som (inte här dock kanske, men när man läser runt) att det är många som har dåligt samvete, de är inte nog bra föräldrar osv.. och när de verkligen börjar prata kommer det fram att de just har sådana här tankar, och att de blir enormt lättade när de inser att det finns FLER som har det...
Har ni "förbjudna" tankar i ert föräldraskap?
Eller är det bara jag och några till som är helt koko
...
Älskar ju min son mer än livet, men ibland blir man ju så ENORMT frustrerad och man kan inte stoppa tanken...
(huvudsaken är ju givetvis att den där hemska tanken ALDRIG blir verklighet, för måste man verkligen hålla i sig själv så ska man ju givetvis söka hjälp....)
Och i hennes sits, veckorna innan barnet skulle komma hade jag samma ångest, barnet fick gärna stanna kvar inne i mig.. ville jag verkligen ha ett barn osv.
Nu andra gången har tanken istället kommit, vill jag verkligen ha TVÅ barn i mitt liv.
Första blev ju bra bara han kom ut och jag insåg att jag visst ville ha honom i mitt liv, troligtvis blir det ju precis samma med tvåan
.Men visst finns det en massa "förbjudna" tankar som man inte får säga högt.
Som när man i sin förtvivlan, efter att ha rivit sitt hår över en skrikande bebis, eller en gnällande eller vild unge ja ni vet allt man kan bli sådär vansinnigt frustrerad över... bara önskar att man inte hade barnet, att någon kom och tog det, eller att man vill slänga ut ungen genom fönstret, lägga ut det till trollen eller kasta det in i väggen...
Tankar som bara bara några sekunder efter att barnet lugnat sig, somnat eller gett dig ett stort leende får enormt dåligt samvete för att man faktiskt tänkte.... och att man vet att man aldrig någonsin skulle göra något sådant.
Tycker att det verkar som (inte här dock kanske, men när man läser runt) att det är många som har dåligt samvete, de är inte nog bra föräldrar osv.. och när de verkligen börjar prata kommer det fram att de just har sådana här tankar, och att de blir enormt lättade när de inser att det finns FLER som har det...
Har ni "förbjudna" tankar i ert föräldraskap?
Eller är det bara jag och några till som är helt koko
...Älskar ju min son mer än livet, men ibland blir man ju så ENORMT frustrerad och man kan inte stoppa tanken...
(huvudsaken är ju givetvis att den där hemska tanken ALDRIG blir verklighet, för måste man verkligen hålla i sig själv så ska man ju givetvis söka hjälp....)
