N
Nozer
Idag vaknade vi av att det äntligen kommit en del snö.
Var iaf ngn decimeter med nysnö, o ngra minusgrader.
Tog ut killen på en liten rastvända, o när jag gått en stund så blev jag mer o mer sugen på att nu ska vi börja med vinter drag träningen.
Har tidigare kört en hel del barmarksträning med sparkcykel.
O han visar dragvilja och tar kommandon hyfsat.
Skidor fanns det inga, så en tripp till närmsta loppis gjordes.Där inhandlades det ett par hyfsat fina skidor, pjäxor & stavar för 175:-
So far so good...
In i bilen o leta skogsväg...
Var noga i mitt val. Först o främst ville jag ha en stor, bred väg eller yta. Där det inte
är backar eller så. Utan ren plan yta. O framförallt, INGA HUNDAR ELLER MÄNNISKOR!!!
Kommer rätt snabbt fram till att ett av ställena vi brukar promenara på uppfyller detta.
Så jag styr kosan dit.
Lastar ur bilen, sätter på mig pjäxor och är riktigt förväntansfull..."nu jä*lar ska det dras"
Klampar igenom skogen ett par hundra meter tills de öppna ytorna uppenbarar sig. Sätter på mig skidorna o ger hunden kommando att dra iväg.
*HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!*
Nog för att jag inte stått på ett par skidor på säkerligen 15år, o nog för att jag var,
ursäkta skrytet, jäkligt bra på det en gång i tiden.
Men riktigt så här illa hade jag inte räknat mig att det skulle gå.
Skidorna flaxxar som en vingklippt skata åt alla håll o kanter. O hunden är skitglad o drar på för brinnande livet.
Nåja, får väl be honom sakta ner tänker jag...
Men tror ni hunden tar kommando?
Han vänder bak huvvet o tittar på mig, precis som "titta husse vad duktig jag är", o ÖKAR tempot.
Här kommer jag flygandes tvärs över ett fält i full kareta. Hopkrupen som jag vet inte vad på skidorna. Plöjandes o viftandes allt jag förmår för att försöka få stopp på framfarten.
Plötsligt inser jag att fältet, ehrm, börjar ta slut.
Framför oss tornar träden upp sig, ett efter ett. O hunden kutar glatt vidare mot dom.
Inser att enda sättet att få stopp på framfarten, innan hunden skickar mig till akuten är
att lägga mig ner, lagom skönt o mysigt, men stopp blev det.
Upp på skidorna igen, iväg åt andra hållet.
Efter ett tag lugnar sig hunden något. O nu börjar man känna igen honom från tidigare
träning. Nu tar han faktiskt reson, o går att "jobba med".
Han drar i lite halvlugnt tempo och man hinner faktiskt med att styra lite.
Kör på en stund, o vänder tillbaka mot värmen i bilen.
Börjar bli riktigt nöjd med situationen i det stora.
Här är jag ute i skogen, en solig vinterdag o gör det både jag o hunden tycker om mest här i livet...
Men vänta nu...jag valde den här vägen för att det ALDRIG är nå folk här ute.
O längre fram, ja vad möts jag av. Jo ett äldre pensionärspar som kommer gåendes avnjutandes en vinterpromenad...
O vänta nu, har inte vi en översocial folkälskande "vill-hälsa-på-allt-o-alla hund"
Jomenvisst!
Full kareta tvärs över fältet med mig efter. Över stock o sten. Här kommer jag o min hund....
Hunden springandes för glatta livet, helt själaglad. O jag skrikandes o fäktandes o
stundtals luftburen över stockar o stenar.
STOPP, STANNA, LUGN!
Inget hjälper.
Det är juh folk där framme, våran killes stora lycka här i livet.
Inser att enda sättet att få stopp är att lägga sig ner, igen.
Den här gången var det inte lika skönt kan ja lova.
*DUNS, BRAK, AJJJ*
Happ, där ligger man nu, hasandes i snön efter hunden som ska fram o hälsa.
Rakt upp i famnen på gubben som finner sig i situationen o klappar lite snällt på hunden.
Moloket ber jag om ursäkt, pallrar mig iväg till bilen, stoppar in hund o skidor.
Ngn som vill köpa ett par billiga skidor föressten? ;P
/Tobbe
Var iaf ngn decimeter med nysnö, o ngra minusgrader.
Tog ut killen på en liten rastvända, o när jag gått en stund så blev jag mer o mer sugen på att nu ska vi börja med vinter drag träningen.
Har tidigare kört en hel del barmarksträning med sparkcykel.
O han visar dragvilja och tar kommandon hyfsat.
Skidor fanns det inga, så en tripp till närmsta loppis gjordes.Där inhandlades det ett par hyfsat fina skidor, pjäxor & stavar för 175:-
So far so good...
In i bilen o leta skogsväg...
Var noga i mitt val. Först o främst ville jag ha en stor, bred väg eller yta. Där det inte
är backar eller så. Utan ren plan yta. O framförallt, INGA HUNDAR ELLER MÄNNISKOR!!!
Kommer rätt snabbt fram till att ett av ställena vi brukar promenara på uppfyller detta.
Så jag styr kosan dit.
Lastar ur bilen, sätter på mig pjäxor och är riktigt förväntansfull..."nu jä*lar ska det dras"
Klampar igenom skogen ett par hundra meter tills de öppna ytorna uppenbarar sig. Sätter på mig skidorna o ger hunden kommando att dra iväg.
*HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!*
Nog för att jag inte stått på ett par skidor på säkerligen 15år, o nog för att jag var,
ursäkta skrytet, jäkligt bra på det en gång i tiden.
Men riktigt så här illa hade jag inte räknat mig att det skulle gå.
Skidorna flaxxar som en vingklippt skata åt alla håll o kanter. O hunden är skitglad o drar på för brinnande livet.
Nåja, får väl be honom sakta ner tänker jag...
Men tror ni hunden tar kommando?
Han vänder bak huvvet o tittar på mig, precis som "titta husse vad duktig jag är", o ÖKAR tempot.
Här kommer jag flygandes tvärs över ett fält i full kareta. Hopkrupen som jag vet inte vad på skidorna. Plöjandes o viftandes allt jag förmår för att försöka få stopp på framfarten.
Plötsligt inser jag att fältet, ehrm, börjar ta slut.
Framför oss tornar träden upp sig, ett efter ett. O hunden kutar glatt vidare mot dom.
Inser att enda sättet att få stopp på framfarten, innan hunden skickar mig till akuten är
att lägga mig ner, lagom skönt o mysigt, men stopp blev det.
Upp på skidorna igen, iväg åt andra hållet.
Efter ett tag lugnar sig hunden något. O nu börjar man känna igen honom från tidigare
träning. Nu tar han faktiskt reson, o går att "jobba med".
Han drar i lite halvlugnt tempo och man hinner faktiskt med att styra lite.
Kör på en stund, o vänder tillbaka mot värmen i bilen.
Börjar bli riktigt nöjd med situationen i det stora.
Här är jag ute i skogen, en solig vinterdag o gör det både jag o hunden tycker om mest här i livet...
Men vänta nu...jag valde den här vägen för att det ALDRIG är nå folk här ute.
O längre fram, ja vad möts jag av. Jo ett äldre pensionärspar som kommer gåendes avnjutandes en vinterpromenad...
O vänta nu, har inte vi en översocial folkälskande "vill-hälsa-på-allt-o-alla hund"
Jomenvisst!
Full kareta tvärs över fältet med mig efter. Över stock o sten. Här kommer jag o min hund....
Hunden springandes för glatta livet, helt själaglad. O jag skrikandes o fäktandes o
stundtals luftburen över stockar o stenar.
STOPP, STANNA, LUGN!
Inget hjälper.
Det är juh folk där framme, våran killes stora lycka här i livet.
Inser att enda sättet att få stopp är att lägga sig ner, igen.
Den här gången var det inte lika skönt kan ja lova.
*DUNS, BRAK, AJJJ*
Happ, där ligger man nu, hasandes i snön efter hunden som ska fram o hälsa.
Rakt upp i famnen på gubben som finner sig i situationen o klappar lite snällt på hunden.
Moloket ber jag om ursäkt, pallrar mig iväg till bilen, stoppar in hund o skidor.
Ngn som vill köpa ett par billiga skidor föressten? ;P
/Tobbe
