Bukefalos 28 år!

Frustration och missnöje

Det måste vara väldigt jobbigt. Jag blir stressad bara jag läser om det

Nejdå, det är kul! Jobbigt och stressande är att känna att man paddlar runt i livet som en jolle utan mål och mening, att bit för bit ta sig dit man vill på lång sikt är rogivande, tycker jag. Jag vet vart jag är på väg, och vad jag ska göra för att ta mig dit. Det är trevligt. Sen kanske målen ändras med tiden, så är det ju ofta, men i nuet så har jag bestämda mål att jobba mot.
 
För att det ses som fult att inte ha en viss grad av utbildning. Folk har svårt att förstå att man kan stanna på en viss utbildningsnivå enbart för att man vill, itne för att man är för dum eller lat för att fortsätta.

Jag gör samma uppgifter som om jag hade blivit sjukskötare, så jag ser verkligen ingen poäng med att läsa 3 år bara för att få en titel som anses finare än min.

Om utbildningen är så kass att man på tre år bara får en titel, ingen ny kunskap, så förstår jag att den inte känns lockande. Det låter ju som slöseri med tid, vad sysslar lärarna med??
 
Det är väldigt liten skillnad mellan närvårdare och sjukskötare, det är lite mer fördjupat bara. Har man jobbat flera år inom vården och gjort sjukskötarens uppgifter så har man väldigt lite nytta av utbildningen, ja.

(Givetvis är det mer avancerat ifall jag vill bli akutvårdare, barnmorska eller liknande. De kan definitivt mera än närvårdarna)
 
Jag har för dåliga betyg för att komma in på något jag vill. Sen är det bara kau jag kan gå på om jag inte kör distans vilket inte har funkat innan.

Jag har nog inte haft den tron sen början av gymnasiet ;) Jo, jag behöver nog mera stöd. Är därför det hade varit skönt med att kunna få hjälp från vården men är ju löjligt att behöva vänta så länge.

Känner du att du har det stöd du behöver hemifrån? Oavsett vad man gör i livet så är stödet hemifrån avgörande, iaf om du frågar mig. Ligger lösningen 100% ifrån vården? Vad är det du vill ha hjälp med av vården? Vet du själv vad du vill ha för hjälp?

Distans är...well...distans. Läser utbildningen själv på det sättet. Det finns dock olika typer av distans...de helt utan träffar o de med träffar. Personligen kan jag tycka att de med träffar är lite lättare, det finns något att bygga upp studierna på. Får man vara nyfiken på vad du provade läsa och vilket lärcentra?
 
Ja, så är det, olika människor motiveras av olika saker. Jag har nog inte den förmågan att enbart leva i nuet helt enkelt, då ska det vara saker som jag gör enbart för att det är roligt, inte för att det gör nytta eller något annat. Men i princip behöver jag ha känslan att jag hela tiden är på väg nånstans, mot ett mål, annars deppar jag ihop. Min erfarenhet är att om jag inte aktivt jobbar för att nå ett mål, så kommer jag inte hamna där av en slump, och om det jag gör inte leder till nånting, så känns det meningslöst.

Men kan inte A och B vara meningsfullt, helt i sig själva, oavsett om det leder till C eller D?

Jag värderar mitt nuvarande jobb flera gånger om året, det brukar bli aktuellt några gånger om året när man blir kontaktad av rekryterare som träffar ungefär rätt (annars brukar man få förfrågningar som ligger ganska långt ifrån), eller springer på en tjänst/utmaning som låter intressant på annat sätt. Då ställer jag mig frågorna hur den nya utmaningen står sig i förhållande till nuvarande. Roligare? Mer utmanande? Svårare? Häftigare? Kan jag göra bättre där? Kan jag få mer uträttat? och sedan kommer också de sekundära frågorna Betalning? Arbetstidsvillkor? osv.

Jag känner alltid att jag är på väg mot mål i mitt yrke. Nuvarande projektets mål, avdelningens mål för året osv. Personliga mål att lära sig saker, men jag har inte redan i förväg antagit målet om vad jag ska göra om flera år. Risken för min egen del är uppenbar, att då kommer jag inte vara nöjd idag utan istället skynda mot det målet. Det skulle förmodligen kraftigt försämra min insats i det uppdrag jag är i idag.

Jag tycker det är intressant att vi alla är så annorlunda i hur man hittar drivkrafter. Som chef måste man försöka hitta vad som triggar var och en att göra ett riktigt bra jobb, och det ser verkligen olika ut för olika personer.
 
Men kan inte A och B vara meningsfullt, helt i sig själva, oavsett om det leder till C eller D?

Jag värderar mitt nuvarande jobb flera gånger om året, det brukar bli aktuellt några gånger om året när man blir kontaktad av rekryterare som träffar ungefär rätt (annars brukar man få förfrågningar som ligger ganska långt ifrån), eller springer på en tjänst/utmaning som låter intressant på annat sätt. Då ställer jag mig frågorna hur den nya utmaningen står sig i förhållande till nuvarande. Roligare? Mer utmanande? Svårare? Häftigare? Kan jag göra bättre där? Kan jag få mer uträttat? och sedan kommer också de sekundära frågorna Betalning? Arbetstidsvillkor? osv.

Jag känner alltid att jag är på väg mot mål i mitt yrke. Nuvarande projektets mål, avdelningens mål för året osv. Personliga mål att lära sig saker, men jag har inte redan i förväg antagit målet om vad jag ska göra om flera år. Risken för min egen del är uppenbar, att då kommer jag inte vara nöjd idag utan istället skynda mot det målet. Det skulle förmodligen kraftigt försämra min insats i det uppdrag jag är i idag.

Jag tycker det är intressant att vi alla är så annorlunda i hur man hittar drivkrafter. Som chef måste man försöka hitta vad som triggar var och en att göra ett riktigt bra jobb, och det ser verkligen olika ut för olika personer.

Intressant det där med värderingar. Så som jag tolkar ditt och @Mabuse ställningstagande så vill ni båda ha meningsfullt arbete, men meningen ser olika ut.

Jag kan bidra med ett tredje synsätt och för mig är meningen att se resultat. Jag tror jag kan arbeta ganska länge med något, så länge jag ser att resultaten antingen är på väg att gå upp, eller att det resultat jag önskar mig infrias (ofta får man vänta ett tag).

Jag tänker inte att resultatet i sig skall ge mig bättre lön, bättre karriärmöjligheter, nytt jobb - utan jag känner en tillfredsställelse i att nå uppsatta delmål och mål. (Sedan kanske mina resultat leder till bättre karriär, lön etc)

Hade någon frågat för åtta månader sedan så kanske jag hade sagt att mitt intresse för utveckling hamnar om att hamna på nästa steg, men efter en period i höstas så har jag omvärderat. Jag gjorde en sejour på en annan plats, men funderade och beslöt mig för att återvända till det jag gör idag.

Varför det blev så tror jag har att göra med att jag måste se att det finns realistiska mål, fler som delar mitt engagemang och jag måste se resultat hyfsat snabbt.

Sedan kan man diskutera vad för resultat som räknas, vad de skall syfta till och så vidare. Jag har min riktning klar för mig och vet ganska väl vad som är min primära uppgift och det är både skönt och viktigt för känsla av meningsfullhet.

Jag hade haft svårare att uppleva känslan av ett meningsfullt jobb i en organisation där mina värderingar inte stämde överens med arbetsgivaren. Så på så sätt kan jag nog summera att jag kan trivas lite var stans, så länge jag och arbetsgivaren vill samma sak.
 
Intressant det där med värderingar. Så som jag tolkar ditt och @Mabuse ställningstagande så vill ni båda ha meningsfullt arbete, men meningen ser olika ut.

Jag kan bidra med ett tredje synsätt och för mig är meningen att se resultat. Jag tror jag kan arbeta ganska länge med något, så länge jag ser att resultaten antingen är på väg att gå upp, eller att det resultat jag önskar mig infrias (ofta får man vänta ett tag).

Jag tänker inte att resultatet i sig skall ge mig bättre lön, bättre karriärmöjligheter, nytt jobb - utan jag känner en tillfredsställelse i att nå uppsatta delmål och mål. (Sedan kanske mina resultat leder till bättre karriär, lön etc)

Hade någon frågat för åtta månader sedan så kanske jag hade sagt att mitt intresse för utveckling hamnar om att hamna på nästa steg, men efter en period i höstas så har jag omvärderat. Jag gjorde en sejour på en annan plats, men funderade och beslöt mig för att återvända till det jag gör idag.

Varför det blev så tror jag har att göra med att jag måste se att det finns realistiska mål, fler som delar mitt engagemang och jag måste se resultat hyfsat snabbt.

Sedan kan man diskutera vad för resultat som räknas, vad de skall syfta till och så vidare. Jag har min riktning klar för mig och vet ganska väl vad som är min primära uppgift och det är både skönt och viktigt för känsla av meningsfullhet.

Jag hade haft svårare att uppleva känslan av ett meningsfullt jobb i en organisation där mina värderingar inte stämde överens med arbetsgivaren. Så på så sätt kan jag nog summera att jag kan trivas lite var stans, så länge jag och arbetsgivaren vill samma sak.

Fast det där hade jag också kunnat skriva under på.

För att det ska kännas meningsfullt måste man nå resultat och min insats måste vara betydelsefull för att nå resultatet.

Och visst; något man gör 8h om dagen (+ resor), största delen av sin vakna tid, måste kännas meningsfullt och vara roligt och utmanande. Det ska kännas roligt att åka till jobbet som regel.
 
Jag kan bidra med ett tredje synsätt och för mig är meningen att se resultat. Jag tror jag kan arbeta ganska länge med något, så länge jag ser att resultaten antingen är på väg att gå upp, eller att det resultat jag önskar mig infrias (ofta får man vänta ett tag).

Jag tänker inte att resultatet i sig skall ge mig bättre lön, bättre karriärmöjligheter, nytt jobb - utan jag känner en tillfredsställelse i att nå uppsatta delmål och mål. (Sedan kanske mina resultat leder till bättre karriär, lön etc)

Hade någon frågat för åtta månader sedan så kanske jag hade sagt att mitt intresse för utveckling hamnar om att hamna på nästa steg, men efter en period i höstas så har jag omvärderat. Jag gjorde en sejour på en annan plats, men funderade och beslöt mig för att återvända till det jag gör idag.

Varför det blev så tror jag har att göra med att jag måste se att det finns realistiska mål, fler som delar mitt engagemang och jag måste se resultat hyfsat snabbt.

Jag är nog lite tvärtom där, nästan allt jag jobbar med är sånt där resultaten kommer om några år, jag gillar att jobba så. Uppsatta delmål känns meningslösa, om de inte är ett steg på vägen mot det större målet. Så jag har jättesvårt med motivationen i jobb där man liksom blir klar med jobbet varje dag, och sen ska göra samma eller liknande sak nästa dag, typ vård, stallarbete, städning, och så vidare. Jag har inte uthålligheten till det, däremot har jag inga problem att jobba med ett projekt som kommer bli klart om fem år.

Sen är det väldigt viktigt för mig också att organisationen där jag jobbar i mina ögon gör nytta, att det spelar roll om vi finns eller inte. Jag jobbade i detaljhandeln ett tag, och det hade inte funkat i längden - det var inget dåligt företag, men det spelade liksom ingen roll egentligen om det företaget fanns eller inte. Hade det försvunnit imorgon hade konkurrenter tagit över, och syftet med alltihop var ju egentligen ytterst att tjäna pengar åt ägaren (som redan är stormrik, så det kändes inte motiverande).
 
Men kan inte A och B vara meningsfullt, helt i sig själva, oavsett om det leder till C eller D?

Jo, om det är väldigt roligt och/eller jag lär mig nånting jag vill kunna för framtiden på det. Att bara göra något för att det är bra att det blir gjort, och nån annan vill det - nä, det blir jätteomotiverande för mig.
 
Känner du att du har det stöd du behöver hemifrån? Oavsett vad man gör i livet så är stödet hemifrån avgörande, iaf om du frågar mig. Ligger lösningen 100% ifrån vården? Vad är det du vill ha hjälp med av vården? Vet du själv vad du vill ha för hjälp?

Distans är...well...distans. Läser utbildningen själv på det sättet. Det finns dock olika typer av distans...de helt utan träffar o de med träffar. Personligen kan jag tycka att de med träffar är lite lättare, det finns något att bygga upp studierna på. Får man vara nyfiken på vad du provade läsa och vilket lärcentra?
Jag har svårt med minnet, motivation och koncentration. Motivation går nog att fixa själv (men jag har en känsla av att det har med det andra att göra). Sen har jag problem med mina handleder som gör att jag inte kan skriva för hand längre stunder (eller virka, rida på vintern osv.) Det är väl det jag hoppas kunna få någon hjälp med. Just minnet är jobbigast just nu då det märks så tydligt.

Såklart du får fråga! Jag läste på KAU till receptarie.
 
Jag har svårt med minnet, motivation och koncentration. Motivation går nog att fixa själv (men jag har en känsla av att det har med det andra att göra). Sen har jag problem med mina handleder som gör att jag inte kan skriva för hand längre stunder (eller virka, rida på vintern osv.) Det är väl det jag hoppas kunna få någon hjälp med. Just minnet är jobbigast just nu då det märks så tydligt.

Såklart du får fråga! Jag läste på KAU till receptarie.

Men du...jag tror du kan ha hjälp av en arbetsterapeut. Tänker då främst på kognitivt hjälpmedel och artroser men även hjälp med motiveringen. Är det något som du kan vara intresserad av?
 
Men du...jag tror du kan ha hjälp av en arbetsterapeut. Tänker då främst på kognitivt hjälpmedel och artroser men även hjälp med motiveringen. Är det något som du kan vara intresserad av?
Man behöver en remiss, det är vad jag hoppas på att få med tanke på handlederna. Men med motivationen har det också att jag glömmer bort vad jag ska göra. Glömmer bort motivationen.
 
Man behöver en remiss, det är vad jag hoppas på att få med tanke på handlederna. Men med motivationen har det också att jag glömmer bort vad jag ska göra. Glömmer bort motivationen.

Kognitivt hjälpmedel? Något som påminner dig om vad du ska göra? Har du tänkt att ta med det också när du träffar AT?
 
Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.

Fast näää.
Jag håller inte med ett enda dugg om att man måste vara på väg mot en karriär som 25-åring. Mina två döttrar är jämngamla med dig (nästan) den ena bor i ett community i södra Indien och bygger trädhus. Den andra jobbar och pluggar i en salig röra, framtiden finns som en idé om vad hon vill jobba med, men hon är inte där än.
 
Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.

nej nej..
Man måste inte ha en karriär eller mål i yrkeslivet... inte när du är 25 och inte någonsin alls om man inte vill.
Jag tycker du ska fundera över varför du känner så... vill du har karriär etc är det ju det du ska jobba för men om du inte vill det så ska du inte göra det för att du tror att du måste....
 
Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.

Alltså, om du VILL ha en karriär (eller jag kan också ändra betoning, om DU vill ha en karriär) så är det väl jättebra om du jagar efter den karriären, vad den än kan vara. Men man MÅSTE inte ha/vara på väg mot en "karriär" om man inte vill. Och om du har blivit utbränd 3 ggr, så kanske det inte är helt rätt satt mål för dig...?

OT

Själv är jag snart 32, har varit fastanställd på samma ställe i 10 år (jobbar på kontorstjänst med kundservice) och har inga önskemål alls om att göra karriär. Nä, det kanske inte är en "karriär" att sitta och jobba på kundtjänst, men det är en stadig inkomst (med bra lön och förmåner), en bra arbetsplats och arbetsgivare och bra arbetskamrater. Jag trivs jättebra på mitt jobb, och har inga som helst tankar eller önskemål om att klättra eller avancera på något sätt. Jag vill inte ha mer avancerade uppgifter eller krävande arbetsinsatser, jag lever inte för att jobba utan jobbar för att leva.

Vissa ser det som lite fult att säga så (en av mina bästa barndomskompisar gav mig ett riktigt sting en gång med ett "du som är så smart, jag trodde verkligen att du skulle bli någonting"), som om det gör mig till en mindre intelligent och driven människa bara för att jag inte har några karriärsmål. Men jag har en hobby som är en livspassion, något jag brinner för och lägger ner stora summor, många timmar och hela min själ i att få utveckling i hela tiden. Det är DET som är min drivkraft och inspiration, inte mitt jobb :).

Jag är rätt nöjd med ett fast jobb där jag inte behöver slita ihjäl mig. Roar mig på fritiden istället. Och filosoferar på jobbet :)

Funderade förr på att "klättra" men har kommit fram till att det inte är värt det.

Exakt så känner jag med. Mitt arbete är inte mitt liv, det är min inkomstkälla för att kunna göra det jag vill och bryr mig om på min fritid. Så länge jag trivs bra med mitt jobb och får en bra lön för att göra det, så kommer jag stanna kvar. Skulle jag däremot vantrivas, så skulle jag givetvis se på andra möjligheter :) .
 
Alltså, om du VILL ha en karriär (eller jag kan också ändra betoning, om DU vill ha en karriär) så är det väl jättebra om du jagar efter den karriären, vad den än kan vara. Men man MÅSTE inte ha/vara på väg mot en "karriär" om man inte vill. Och om du har blivit utbränd 3 ggr, så kanske det inte är helt rätt satt mål för dig...?

OT

Själv är jag snart 32, har varit fastanställd på samma ställe i 10 år (jobbar på kontorstjänst med kundservice) och har inga önskemål alls om att göra karriär. Nä, det kanske inte är en "karriär" att sitta och jobba på kundtjänst, men det är en stadig inkomst (med bra lön och förmåner), en bra arbetsplats och arbetsgivare och bra arbetskamrater. Jag trivs jättebra på mitt jobb, och har inga som helst tankar eller önskemål om att klättra eller avancera på något sätt. Jag vill inte ha mer avancerade uppgifter eller krävande arbetsinsatser, jag lever inte för att jobba utan jobbar för att leva.

Vissa ser det som lite fult att säga så (en av mina bästa barndomskompisar gav mig ett riktigt sting en gång med ett "du som är så smart, jag trodde verkligen att du skulle bli någonting"), som om det gör mig till en mindre intelligent och driven människa bara för att jag inte har några karriärsmål. Men jag har en hobby som är en livspassion, något jag brinner för och lägger ner stora summor, många timmar och hela min själ i att få utveckling i hela tiden. Det är DET som är min drivkraft och inspiration, inte mitt jobb :).



Exakt så känner jag med. Mitt arbete är inte mitt liv, det är min inkomstkälla för att kunna göra det jag vill och bryr mig om på min fritid. Så länge jag trivs bra med mitt jobb och får en bra lön för att göra det, så kommer jag stanna kvar. Skulle jag däremot vantrivas, så skulle jag givetvis se på andra möjligheter :) .

Varför vill du inte ha ett jobb som är en drivkraft och en inspiration?
 
Fast det där hade jag också kunnat skriva under på.

För att det ska kännas meningsfullt måste man nå resultat och min insats måste vara betydelsefull för att nå resultatet.

Och visst; något man gör 8h om dagen (+ resor), största delen av sin vakna tid, måste kännas meningsfullt och vara roligt och utmanande. Det ska kännas roligt att åka till jobbet som regel.

Men meningsfullt?

Huvudsaken är väl att man trivs med det man gör.

Det är varken särskilt meningsfullt att köra buss eller sitta i kassan på ICA men det betalar räkningarna och man kan ha både trevliga kunder och kollegor.
 
Varför vill du inte ha ett jobb som är en drivkraft och en inspiration?

För att jag inte behöver det :). Jag har ett trivsamt jobb som fyller sitt syfte, jag behöver inte gå dit och bli inspirerad. Jag ser personligen inget värde i att lägga ner tiden och arbetet på att först hitta ett "inspirerande" jobb och sen lägga kanske år av t.ex studier för att få det. Inte så länge jag trivs med det jag gör och gör ett bra jobb och får betalt för att göra det. Jag lägger hellre den energin på min fritid och gör det jag verkligen vill göra då.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag funderar kring det här med att söka vård i en annan region än den man bor i. Jag har förstått att jag har rätt att söka öppenvård i...
Svar
2
· Visningar
279
Senast: manda
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 282
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 684
Senast: Hazel
·
Relationer Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda...
2
Svar
36
· Visningar
3 089
Senast: skiesabove
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp