Frustration och missnöje

[AgentCarter]

Jag är så jävla trött på värmland. Jag vill hem, hem dit det finns vård och jobb. Hem dit jag har släkt och en given plats i familjeföretaget. Hem dit jag vet vad jag vill göra resten av mitt liv.

Samtidigt har jag en sambo, en son och vi bor på en fin gård med hans föräldrar och det funkar friktionsfritt 9 gånger av tio. Jag har inga vänner hemma längre men en hel drös här.
Jag tycker om att bo på landet, med stan bara 20 min bort.
Men jag är så jävla trött på vården, att arbeta i vården.
Om min son behöver utredning med misstanke om autism behöver vi stå två år i kö. Nu tror jag han kommer klara sig bra utan en utredning tur nog men är körda om han behöver en i skolålder.
Jag skulle också behöva en utredning, kuratorn har antingen glömt bort att skicka in remissen eller så är det så lång väntetid att det inte är lönt att skicka in papper på att de fått in remissen (väntetiden för vuxen är fem år)
under tiden har min kusin redan startat sin utredning efter att ha väntat ca ett halvår.
(jag håller på och fixar med detta, så det behöver inte oroas över)

Här vet jag inte vad jag vill göra med mitt liv, sjuksköterska ligger närmast till hands då utbildningen är kort och lätt. Men är inte direkt något jag någonsin velat bli. (jag är däremot väldigt uppskattad av brukarna på mitt jobb som vårdbiträde och älskar sår så jag är inte helt fel ute utan skulle klara av att göra ett bra jobb)
Jag skulle alltid kunna utbilda mig till samma som i familjeföretaget men när jag bor här känns det inte som någon idé, hemma skulle det ha att göra med att det sen blir mitt företag vilket hade gjort allt slit värt det. Att få göra min familj stolta över mig.

Jag är också så jävla trött på att bo i vårt "vi ska flytta snart" hus, visst nu ser man en ände på att bo här men vet bara att vi antagligen har flyttat till nästa vinter, inget mer. Försöker hålla modet uppe med att planera hur vi ska renovera och fixa trädgård men det är svårt.

Vad kan man göra när man känner så här men sitter fast?

 

[Squie]

Man startar en dialog med sin sambo, om den inte redan finns.
Sen börjar man botanisera i "Vad tycker jag om?", "Vad gör mig glad?".

 

[AgentCarter]

Man startar en dialog med sin sambo, om den inte redan finns.
Sen börjar man botanisera i "Vad tycker jag om?", "Vad gör mig glad?".

Dialog om vad?

 

[Niyama]

Jag skulle alltid kunna utbilda mig till samma som i familjeföretaget men när jag bor här känns det inte som någon idé, hemma skulle det ha att göra med att det sen blir mitt företag vilket hade gjort allt slit värt det. Att få göra min familj stolta över mig.

Men vill du jobba med det? Att göra det för att göra familjen stolt låter inte vettigt.

 

[Squie]

Dialog om vad?

Om hur du mår, att du har en känsla av att sitta fast, en dialog om hur ni på bästa sätt ska få dig att må bättre. Typ.

 

[AgentCarter]

Men vill du jobba med det? Att göra det för att göra familjen stolt låter inte vettigt.

Ni har inget familjeföretag va?
Jag har ingen aning om vad jag vill göra

 

[AgentCarter]

Om hur du mår, att du har en känsla av att sitta fast, en dialog om hur ni på bästa sätt ska få dig att må bättre. Typ.

Vi har redan haft den, några gånger. Hjälpen kommer inte komma därifrån.

 

[Squie]

Vi har redan haft den, några gånger. Hjälpen kommer inte komma därifrån.

Som jag skrev, om inte dialogen redan finns.

Om du inte redan gjort det kan du börja klura på mina andra två frågor. Om du vill, så klart.

 

[AgentCarter]

Som jag skrev, om inte dialogen redan finns.

Om du inte redan gjort det kan du börja klura på mina andra två frågor. Om du vill, så klart.

Vad söt du är fast jag är så defensiv, tack.
Vad jag tycker om... Min son och sambo. Jag tycker om att jobba med, men inte mitt jobb. Går inte helt ihop.
Vad som gör mig glad är nog oftast min son och att vara behövd. Att vara omtyckt av kollegor.

Vad jag tycker är intressant är nog en längre lista.
Egentligen tror jag att jag skulle passa bra som t.ex. kurator men jag har själv för mycket skit i bagaget för det yrket.

 

[Squie]

Vad söt du är fast jag är så defensiv, tack.
Vad jag tycker om... Min son och sambo. Jag tycker om att jobba med, men inte mitt jobb. Går inte helt ihop.
Vad som gör mig glad är nog oftast min son och att vara behövd. Att vara omtyckt av kollegor.

Vad jag tycker är intressant är nog en längre lista.
Egentligen tror jag att jag skulle passa bra som t.ex. kurator men jag har själv för mycket skit i bagaget för det yrket.

Jodå...jag läste in den biten men tänkte att jag skiter i att kommentera det hela. Jag förstod och förstår att det ligger en del bakom de orden.

Eller också skulle du vara en alldeles utmärkt kurator...just för att du har din bakgrund. Du är fantastisk som du är.

Om jag förstår dig rätt, du är van att bli bedömd utifrån vad du gör? Med tanke på att du skriver "att vara omtyckt". Att du måste prestera något.

 

[AgentCarter]

Jodå...jag läste in den biten men tänkte att jag skiter i att kommentera det hela. Jag förstod och förstår att det ligger en del bakom de orden.

Eller också skulle du vara en alldeles utmärkt kurator...just för att du har din bakgrund. Du är fantastisk som du är.

Om jag förstår dig rätt, du är van att bli bedömd utifrån vad du gör? Med tanke på att du skriver "att vara omtyckt". Att du måste prestera något.

Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.

 

[Squie]

Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.

Vad har du panik över? Eller är det så "enkelt" att acceptansen inte finns där? Är, missförstå mig rätt nu, "felet" att du aldrig har accepterat att du mår som du gör? Att du har varit med om det du varit?

För min lärdom från min resa i livet (frisk från 8 års sjukdom i utmattningssyndrom) är att acceptansen måste nås innan man kan börja klättra igen. Innan man kan bli frisk.

 

[Trani]

Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.

Vad kommer hända annars?

Allvarligt, steg ett är väl att sätta sig ner och fundera över just karriärval då. Nu vet du ju inte ens vad du vill göra men du hetsar om karriär och framtid så jag själv blir stressad av att bara läsa om det.

Jag tror att du snarare behöver jobba med avslappning eller något, alltså fokusera på utbrändhetsproblemet och inte på otydliga stressande problemformuleringar i stil med citatet ovan.

 

[Kivina]

Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.

Jag var 26 när jag började plugga, innan dess hade jag jobbat i flera år som personlig assistent. Hade fått diverse påtryckningar från människor runt omkring som tyckte det var konstigt att jag flyttade till en universitetsstad och inte pluggade. Det rynkades en del näsor åt mitt yrkesval. Jag började satsa på min karriär när jag själv kom på vad jag ville "bli när jag blir stor". Finns ingen anledning att göra saker för andras skull

 

[Stereo]

Här är en till som började plugga vid 26. Chill! Du hinner! Jag skulle säga att det blir bättre i slutändan om du tar @Squie s råd och fokuserar på att hitta din "acceptans" (den där formuleringen är helknasig, hoppas du fattar vad jag menar) och börjar plugga när du vet vad du vill - eller har hittat något du tycker är jätteintressant.

Sen kanske det landar i att du inte ens pluggar. Det finns många sätt att försörja sig på, om du ändå tar Squies frågor och funderar ordentligt på vad som gör dig glad, fundera några varv till och klura ut ett sätt att tjäna pengar på något som ändå är skitkul.

 

[Lovisaleonora]

Slappna av. Släng av dig prestationsångesten som hetsar dig att "ta reda på vad du vill göra". Det går inte att få ett svar på den frågan innan du slappnat av. Då kommer en del att lösa sig av sig själv.

Jag tror du behöver börja dra i någon ände, och boendesituationen låter som det vore en bra början. Det låter som en acceptans, inget mer. Boendet fungerar, men mer än så är det inte, vad jag läser (jag kan ha helt fel). Att gå och vänta på renoveringar, flytt etc (vad det nu kan vara) är förödande.

Att känna att man sitter fast är också förödande. Jag kan bli totaldeppig över den situationen. Jag avskyr det.

 

[tara]

Jag är så jävla trött på värmland. Jag vill hem, hem dit det finns vård och jobb. Hem dit jag har släkt och en given plats i familjeföretaget. Hem dit jag vet vad jag vill göra resten av mitt liv.

Samtidigt har jag en sambo, en son och vi bor på en fin gård med hans föräldrar och det funkar friktionsfritt 9 gånger av tio. Jag har inga vänner hemma längre men en hel drös här.
Jag tycker om att bo på landet, med stan bara 20 min bort.
Men jag är så jävla trött på vården, att arbeta i vården.
Om min son behöver utredning med misstanke om autism behöver vi stå två år i kö. Nu tror jag han kommer klara sig bra utan en utredning tur nog men är körda om han behöver en i skolålder.
Jag skulle också behöva en utredning, kuratorn har antingen glömt bort att skicka in remissen eller så är det så lång väntetid att det inte är lönt att skicka in papper på att de fått in remissen (väntetiden för vuxen är fem år)
under tiden har min kusin redan startat sin utredning efter att ha väntat ca ett halvår.
(jag håller på och fixar med detta, så det behöver inte oroas över)

Här vet jag inte vad jag vill göra med mitt liv, sjuksköterska ligger närmast till hands då utbildningen är kort och lätt. Men är inte direkt något jag någonsin velat bli. (jag är däremot väldigt uppskattad av brukarna på mitt jobb som vårdbiträde och älskar sår så jag är inte helt fel ute utan skulle klara av att göra ett bra jobb)
Jag skulle alltid kunna utbilda mig till samma som i familjeföretaget men när jag bor här känns det inte som någon idé, hemma skulle det ha att göra med att det sen blir mitt företag vilket hade gjort allt slit värt det. Att få göra min familj stolta över mig.

Jag är också så jävla trött på att bo i vårt "vi ska flytta snart" hus, visst nu ser man en ände på att bo här men vet bara att vi antagligen har flyttat till nästa vinter, inget mer. Försöker hålla modet uppe med att planera hur vi ska renovera och fixa trädgård men det är svårt.

Vad kan man göra när man känner så här men sitter fast?

Är det inte någon djvl vårtrötthet? Annars är det pandemi, kanske. Jag är så trött på vårt kök och ...allt ... Grannen, svor över återtaget sockerberoende, etc... Jag är Så trött på .. Tja allt också. Vårtrötthet?

 

[Squie]

Jag var 26 när jag började plugga,

Här är en till som började plugga vid 26.

TS.

Jag började plugga som 37-åring...i klassen har vi haft ett spectra från 19-50 år. Vi har allt från de som inte skaffat barn till de som har 5 barn... O med det ville jag bara ha sagt att livet är oss olika. Inget är fel.

 

[Mammas]

Är det inte någon djvl vårtrötthet? Annars är det pandemi, kanske. Jag är så trött på vårt kök och ...allt ... Grannen, svor över återtaget sockerberoende, etc... Jag är Så trött på .. Tja allt också. Vårtrötthet?

Vårdepression är ju rätt vanligt, men talas inte så mycket om det. Kan det vara något sånt som spelar in @Kethets ? Annars tror jag på det som flera andra säger, slappna av och landa i dig själv innan du gör något.

 

[Coop]

Då jag själv har två barn med diverse diagnoser och sjukdomar, så är jag väldigt glad över att inte bo i Värmland. Jag är själv uppvuxen i Värmland och skulle gärna flytta tillbaka om det inte vore för den kassa sjukvården. Jag hade nog flyttat faktiskt om vi bott kvar eftersom vi har så mycket kontakter med sjukvården och att hela tiden stå i långa köer för allt, ja då hade vi inte kommit så långt som vi gjort idag och inte heller fått rätt hjälp i tid, vilket har varit avgörande för att försöka förebygga framtida problem.

Jag är 35, driver visserligen ett eget företag men har ingen utbildning. Skulle jag lägga ner företaget så har jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag skulle behöver börja plugga men till vad vet jag inte. Nu vet jag inte vad familjeföretaget är inom för branch men det är inget arbete där man kan jobba hemifrån och kanske bara behöver åka iväg nån gång per vecka/månad? Att du kommer in i företaget lite mer och mer, att du växer in i företaget medan din son är liten och att du känner att du gör något som du tycker är roligt och du vet att en dag så tar du över företaget.

Känslan av att sitta fast är hemsk, det jag själv tycker är viktigt när jag får den känslan är att prata om det öppet och ofta. Då delar man det med någon även om det är ens egna känsla. Jag älskar att flytta men har nu bott på samma ställe sedan 2001, vilket ibland känns lite jobbigt. Huset blir aldrig färdigrenoverat, det blir aldrig riktigt hemma. Att jag har depression som kommer och går gör ju inte saken bättre, eftersom orken tryter hela tiden.

Mitt inlägg var väl kanske till någon tröst, men ville bara att du skulle veta att du inte är ensam.

kram!