- Svar: 8
- Visningar: 1 249
Jag skulle vilja att det fanns olika länder där samhällena funkade på olika sätt - och att man kunde välja att bo i det land som passade bäst med ens grundläggande värderingar… Då kunde alla rasister bo i ett land, alla som vill nedmontera kulturen bo i ett, alla som tycker att pengar och/eller transhumanism är viktigare än individen bo i ett, och alla som vill värna om medmänsklighet och miljö bo i ett.
Nej det funkar inte i verkligheten… Men det är en skön dröm.
Jag har så starka åsikter mot allt i den här världen att det nästan är olidligt. Jag tycker att politiken är oacceptabel, jag tycker att nyheterna är oacceptabla, jag tycker att hela jävla världsordningen som den är idag är helt oacceptabel. Jag försöker allt jag kan att vända mig bort från samhället för att slippa att det bajsar mig i ansiktet med all idioti som pågår, men ibland känns det mer akut outhärdligt än annars.
Och jag vet att det är jag själv och mina åsikter som ställer till det för mig och gör det outhärdligt. Hade jag bara fogat mig och svalt allt och anpassat mig så hade det inte varit lika outhärdligt.
Men jag kan inte.
Jag kan tamejfan inte.
Jag kan inte styra det.
Ju äldre jag blir desto starkare växer sig mina åsikter. Som ett ogräs som rotat sig och blivit invasivt och outrotningsbart. Det är ju inte så att jag väljer att ”idag ska jag tycka att allting är fel och att samhället är outhärdligt”, utan det bara finns där.
(jag har en liten tanke om att testa loving kindness-övningar mot outhärdligheten, men det är ett sidospår…)
Människor som har så starka åsikter brukar väl vara de som står på barrikaderna och demonstrerar mot det de tycker är fel. Men jag är ingen krigare. Jag fixar inte att stå på några barrikader. Jag har insett att jag visserligen behöver försöka leva litegrann efter mina värderingar och övertygelser på de områden där jag kan, för att känna att jag åtminstone gör det lilla jag kan för att leva i samklang med mig själv och för att inte må allt för dåligt. Försöker tex att konsumera minimalt och representera antiperfektionism (passar mig bra…
). Men jag känner mig ensam. Jag har inte hittat något sammanhang där jag känner mig riktigt hemma. Jag känner mig mest som en jävla protesttomte som sitter för sig själv långt ute i ingenstans och riskerar att bli en tokstolle (ha ha – är förmodligen redan det!).
Jag har varit aktiv i Naturskyddsföreningen tidigare, men även om det gav mig mycket och jag uppskattade det så hittade jag inte riktigt mina gelikar där. Många jag träffade var väldigt svartvita i sina åsikter och om man inte levde 100% efter en viss mall så ansågs man inte seriös. Jag som äger två bilar och äter kött var lite som något katten släpat in. Jag har även sökt mig till andliga grupper, men jag kände mig inte hemma i deras världsbild heller. Jag känner mig alltid lite fel. Jag har alltid varit den som varit lite tvärtemot i familjen och vänskapskretsen, så jag har kanske av gammal vana fastnat i tvärtemot-rollen?...
På fikarasterna på jobbet känner jag mig ibland som en partypooper och konversationsdödare. När konversationen glider in på att snacka skit om andra, förlöjliga andra och sprida förakt för andra människors åsikter så får jag total inre klåda och kan bara inte ställa upp på det. Det är olika vilken grupp som avhandlas, men häromdagen tex ”skulle vi” tycka illa om alla som tror på astrologi. De snackade om hur dumt det är och hur löjliga alla är som tror på det och eldade upp sig över att det finns idioter som håller på med sånt. Jag har själv inget utbyte av astrologi och har aldrig förstått mig på det – MEN JAG BLIR GALEN ÖVER ATTITYDEN ATT MAN SKA FÖRAKTA OCH FÖRLÖJLIGA ANDRAS ÅSIKTER!!!!!! Jag skiter väl förihelvete i om andra tror på astrologi eller ej - eller jag tycker snarare att det är intressant och lyssnar gärna till andra när de berättar om sina åsikter och upplevelser för att jag kanske kan lära mig något och utöka min världsbild - men för mig är det okränkbart viktigt att vi kämpar för åsiktsfrihet, acceptans och respekt för att vi alla ÄR och TYCKER olika!!
Så fort andras åsikter ska förlöjligas så ser jag rött!
Jag försöker hålla låg profil – har väldigt många gånger börjat mobilsurfa istället när fikarastdiskussionerna går in på liknande idioti, men ibland kan jag inte låta bli att säga emot. Att jag tycker att det är viktigt att respektera allas åsikter oavsett om vi själva inte håller med. ÄVEN om det gäller astrologi, kristaller, alternativmedicin, olika trosuppfattningar, andlighet, eller vad det nu gäller.
Varje gång man förlöjligar någon annans åsikt göder man respektlösheten i samhället. Varför vill vi ha ett respektlöst samhälle där olika åsikter inte accepteras?
Varje gång man förlöjligar en motsatt åsikt slår vi ännu en spik i åsiktsfrihetens gravkista. Det är oerhört viktigt att motsatta åsikter tillåts finnas och respekteras. Allt annat leder till katastrof. Och vi behöver alla ta ansvar för det.
Jag vet att tider förändras och kanske lever jag kvar i något gammalt utdött, men jag kan bara inte finna mig tillrätta i samhället som det funkar nu. Mina ögon ser så många tecken på att vi färdas i ilfart bort från demokrati och yttrandefrihet, utan att någon reagerar. Och själv känner jag mig rätt paralyserad av skräck inför allt elände, så jag gör inget stort väsen av mig heller. Upplever dessutom inte att det finns någon mottagare eller något intresse för mina jobbiga åsikter, utan att jag är rätt ensam med dem (åtminstone i min umgängeskrets).
Det här funkar inte för mig. Jag kan bara inte delta i den här världen. Vrider mig som en mask på en krok och vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv.
Blä.
Nej det funkar inte i verkligheten… Men det är en skön dröm.
Jag har så starka åsikter mot allt i den här världen att det nästan är olidligt. Jag tycker att politiken är oacceptabel, jag tycker att nyheterna är oacceptabla, jag tycker att hela jävla världsordningen som den är idag är helt oacceptabel. Jag försöker allt jag kan att vända mig bort från samhället för att slippa att det bajsar mig i ansiktet med all idioti som pågår, men ibland känns det mer akut outhärdligt än annars.
Och jag vet att det är jag själv och mina åsikter som ställer till det för mig och gör det outhärdligt. Hade jag bara fogat mig och svalt allt och anpassat mig så hade det inte varit lika outhärdligt.
Men jag kan inte.
Jag kan tamejfan inte.
Jag kan inte styra det.
Ju äldre jag blir desto starkare växer sig mina åsikter. Som ett ogräs som rotat sig och blivit invasivt och outrotningsbart. Det är ju inte så att jag väljer att ”idag ska jag tycka att allting är fel och att samhället är outhärdligt”, utan det bara finns där.
(jag har en liten tanke om att testa loving kindness-övningar mot outhärdligheten, men det är ett sidospår…)
Människor som har så starka åsikter brukar väl vara de som står på barrikaderna och demonstrerar mot det de tycker är fel. Men jag är ingen krigare. Jag fixar inte att stå på några barrikader. Jag har insett att jag visserligen behöver försöka leva litegrann efter mina värderingar och övertygelser på de områden där jag kan, för att känna att jag åtminstone gör det lilla jag kan för att leva i samklang med mig själv och för att inte må allt för dåligt. Försöker tex att konsumera minimalt och representera antiperfektionism (passar mig bra…
). Men jag känner mig ensam. Jag har inte hittat något sammanhang där jag känner mig riktigt hemma. Jag känner mig mest som en jävla protesttomte som sitter för sig själv långt ute i ingenstans och riskerar att bli en tokstolle (ha ha – är förmodligen redan det!).Jag har varit aktiv i Naturskyddsföreningen tidigare, men även om det gav mig mycket och jag uppskattade det så hittade jag inte riktigt mina gelikar där. Många jag träffade var väldigt svartvita i sina åsikter och om man inte levde 100% efter en viss mall så ansågs man inte seriös. Jag som äger två bilar och äter kött var lite som något katten släpat in. Jag har även sökt mig till andliga grupper, men jag kände mig inte hemma i deras världsbild heller. Jag känner mig alltid lite fel. Jag har alltid varit den som varit lite tvärtemot i familjen och vänskapskretsen, så jag har kanske av gammal vana fastnat i tvärtemot-rollen?...
På fikarasterna på jobbet känner jag mig ibland som en partypooper och konversationsdödare. När konversationen glider in på att snacka skit om andra, förlöjliga andra och sprida förakt för andra människors åsikter så får jag total inre klåda och kan bara inte ställa upp på det. Det är olika vilken grupp som avhandlas, men häromdagen tex ”skulle vi” tycka illa om alla som tror på astrologi. De snackade om hur dumt det är och hur löjliga alla är som tror på det och eldade upp sig över att det finns idioter som håller på med sånt. Jag har själv inget utbyte av astrologi och har aldrig förstått mig på det – MEN JAG BLIR GALEN ÖVER ATTITYDEN ATT MAN SKA FÖRAKTA OCH FÖRLÖJLIGA ANDRAS ÅSIKTER!!!!!! Jag skiter väl förihelvete i om andra tror på astrologi eller ej - eller jag tycker snarare att det är intressant och lyssnar gärna till andra när de berättar om sina åsikter och upplevelser för att jag kanske kan lära mig något och utöka min världsbild - men för mig är det okränkbart viktigt att vi kämpar för åsiktsfrihet, acceptans och respekt för att vi alla ÄR och TYCKER olika!!
Så fort andras åsikter ska förlöjligas så ser jag rött!
Jag försöker hålla låg profil – har väldigt många gånger börjat mobilsurfa istället när fikarastdiskussionerna går in på liknande idioti, men ibland kan jag inte låta bli att säga emot. Att jag tycker att det är viktigt att respektera allas åsikter oavsett om vi själva inte håller med. ÄVEN om det gäller astrologi, kristaller, alternativmedicin, olika trosuppfattningar, andlighet, eller vad det nu gäller.
Varje gång man förlöjligar någon annans åsikt göder man respektlösheten i samhället. Varför vill vi ha ett respektlöst samhälle där olika åsikter inte accepteras?
Varje gång man förlöjligar en motsatt åsikt slår vi ännu en spik i åsiktsfrihetens gravkista. Det är oerhört viktigt att motsatta åsikter tillåts finnas och respekteras. Allt annat leder till katastrof. Och vi behöver alla ta ansvar för det.
Jag vet att tider förändras och kanske lever jag kvar i något gammalt utdött, men jag kan bara inte finna mig tillrätta i samhället som det funkar nu. Mina ögon ser så många tecken på att vi färdas i ilfart bort från demokrati och yttrandefrihet, utan att någon reagerar. Och själv känner jag mig rätt paralyserad av skräck inför allt elände, så jag gör inget stort väsen av mig heller. Upplever dessutom inte att det finns någon mottagare eller något intresse för mina jobbiga åsikter, utan att jag är rätt ensam med dem (åtminstone i min umgängeskrets).
Det här funkar inte för mig. Jag kan bara inte delta i den här världen. Vrider mig som en mask på en krok och vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv.
Blä.
.
