Bukefalos 28 år!

Hatad av svärföräldrarna

Jag tänker att du får släppa det, det spelar ingen roll va de säger om dig huvudsaken är att du slipper ha med dom att göra. Såvida din sambo eller någon annan inte vidarebefodrar det som vädras så slipper du ju dessutom veta. Mota ut dom ur ditt huvud, du kan inte styra över hur de tänker om dig och alla måste inte älska dig eller förstå dig heller. Ibland går det bara inte, man får ge upp relationen med dessa människor eller hålla kontakten till ett minimum.
Ja det här spåret känns helt rätt!
För det är ju i mitt huvud som problemet sitter. Det jag inte vet av mår jag inte dåligt av.
 
Jag förstår inte riktigt varför din kille springer och sprider missämja mellan er? Har du haft en öppen konflikt mellan hans föräldrar och dig, eller är det vad han säger att de sagt när du inte varit där? Han har ju två val, att säga ifrån till dem om de gnäller eller hålla käften och inte sprida det vidare till dig för att elda på det hela.

Om de är missnöjda med något ska de ta det med dig, inte via honom och vice versa. Om du vill dem något ska inte han springa som en annan budbärare utan sätt er ner, utan honom om det behövs, och försök reda ut vad som egentligen är problemet.

har ni ens försökt prata igenom vad som är problemet eller har din fd sambo hela tiden varit den som sprungit mellan er och fört vidare vad som påstås ha sagts?
 
@Jojo Inser du inte att det är din kille som är den som är dum här? Han springer till dig och för vidare saker som inte du ska behöva höra överhuvudtaget. Det är psykisk misshandel på hög nivå att hålla på så. Jag hade sprungit för livet.
 
Gå vidare i livet. DANSA vidare i livet. Släpp din fd sambo och hans familj, den här situationen (tror jag) aldrig någonsin kommer att lösas så allt blir frid och fröjd. Nu äter det upp dig inifrån. Flytta kanske iväg så du även får ett fysiskt avstånd.

Allt går inte att lösa. Ibland bara måste man släppa taget helt och gå vidare - fri som en arbetslös Atlas, som nån skrev i en dikt!
 
Detta försökte jag väldigt mycket. Men det var svårt när de ständigt lurade in på konversationer som skulle leda till argumentation.
Men om jag nu går vidare med relationen så är det absolut tips jag tar med mig!

Du måste ju inte ta dessa diskussioner som konversationerna leder till. Säg bara att du inte håller med typ och bli sen tyst. Eller börja prata om nått annat. Möjligen otrevligt, men då har du i alla fall inte låtit dom sätta sig på dig.
 
jag kan se fler än ett scenario faktiskt. Jag menar inte att TS version är fel eller inte sann, men att det finns flera versioner.
Klart det finns, Och det verkar finnas rejäla kommunkationsproblem

Jag har råkat ut för det på arbetsplatser bl.a. Jag sa X och så springer motpart till VD och säger att tanten menade i själva verket Y. Alla ser saker ur sin egen synvinklel..

Jag hade rejäla besvär med min svärmor och en partner som var väldigt modersbunden. Svärmor hade problem med mig från första stund. Första julen fick jag EN biobiljett i julklapp. Vi flyttade till en liten stuga intill föräldragården och gjorde i ordning den gamla tomma ladugården till stall. Jag blev inkallad tills svärföräldrarna och fick förhandla om hur många gånger om dagen jag skulle ha rätt att gå över ladugårdplan För de "ville inte ha något spring" Förklarade att hästar behöver mat och vatten och motion.Efter ytterligare nån månad bad de mig klättra in till stallet via dyngstackens lucka på baksidan. Vilket jag vägrade

Så pågick det och min partner sa att jag inbillade mig, Eller slog dövörat till. Sedan flyttade vi.....

Jag tror inte svärföräldrarna gjorde medvetna attacker. De ville bara sätta mig på plats. De pinkade instinktivt revir
 
Klart det finns, Och det verkar finnas rejäla kommunkationsproblem

Jag har råkat ut för det på arbetsplatser bl.a. Jag sa X och så springer motpart till VD och säger att tanten menade i själva verket Y. Alla ser saker ur sin egen synvinklel..

Jag hade rejäla besvär med min svärmor och en partner som var väldigt modersbunden. Svärmor hade problem med mig från första stund. Första julen fick jag EN biobiljett i julklapp. Vi flyttade till en liten stuga intill föräldragården och gjorde i ordning den gamla tomma ladugården till stall. Jag blev inkallad tills svärföräldrarna och fick förhandla om hur många gånger om dagen jag skulle ha rätt att gå över ladugårdplan För de "ville inte ha något spring" Förklarade att hästar behöver mat och vatten och motion.Efter ytterligare nån månad bad de mig klättra in till stallet via dyngstackens lucka på baksidan. Vilket jag vägrade

Så pågick det och min partner sa att jag inbillade mig, Eller slog dövörat till. Sedan flyttade vi.....

Jag tror inte svärföräldrarna gjorde medvetna attacker. De ville bara sätta mig på plats. De pinkade instinktivt revir
Det känns som något som liknande detta. De vill kontrollera och styra för att inte släppa taget om sonen typ.
Önskar vi kunde flytta till nåt eget men pga sjukdomar osv kan vi inte ta lån i dagsläget och han vägrar lägenhet..
 
Det känns som något som liknande detta. De vill kontrollera och styra för att inte släppa taget om sonen typ.
Önskar vi kunde flytta till nåt eget men pga sjukdomar osv kan vi inte ta lån i dagsläget och han vägrar lägenhet..
Så himla praktiskt att kunna undvika komplikationer genom att vägra bo i lägenhet. :meh:

Hus är inte så enkla att hitta det kan ta ett antal år. Så genom att vägra (i mina ögon så himla barnsligt) så behöver han inte ta ställning åt något håll.

(Tips. Det finns andra ryggradslösa män därute - ifall du gillar den sorten ;))

Kan du inte ta med honom till parterapeut? Eftersom ha kunde gå med sin mor? Ni har mängder av saker att reda ut. Min erfarenhet av ryggradslösa män ar att de hellre stoppar huvudet i sanden och låtsas att det regnar - än tar tag i bekymren.

/bistertanten
 
Parterapi är förstås en väg för att förbättra sin kommunikation.

Men jag vill ändå påpeka att det är väldigt viktigt att komma ihåg att hans föräldrar kommer inte att förändra sig. Och sannolikt kommer han inte att för sig jättemycket heller.

Hur ni två interagerar med varandra kan ni få styr på i parterapi men då måste ju båda vilja se den andras perspektiv och vara villig att kompromissa.

Är du nöjd med relationen i övrigt? Har ni en bra gemenskap? Är HAN nöjd med er relation? (Nu blev det lite närgångna frågor, du behöver inte svara om du inte vill).

Min tolkning är att du kämpar i uppförsbacke, men det är lätt för mig att säga eftersom det inte är mina problem.
 
Att TS inte bara har krångel med svärföräldrarna utan även andra släktingar. Och det är alltid intressant att höra bägge sidorna av ett mynt
Vadå inte bara med svärföräldrarna utan även andra släktingar?
Att TS har problem med både egen släkt plus svärföräldrarna behöver inte alls innebära att felet ligger hos henne.
Har svårt att förstå den tanken att har hon problem på annat håll är hon säkert boven igen.
Sen finns givetvis två sidor av myntet.
 
Både din kille och hans föräldrar behöver växa upp. De beter sig extremt omoget alla tre och killen framförallt som springer som en annan brevduva mellan er istället för att säga ifrån till föräldrarna. Du ska inte behöva må så dåligt att du till slut kraschar för att hans föräldrar inte kan bete sig som vuxna civiliserade människor.

Levde med en kille ett tag som inte heller hade släppt kjoltyget på mamma. Gick så långt att killen och hans jädra morsa tom tog över våran sons dop totalt och frös ut mig från både planering och den aktuella dagen. Hon betedde sig som att min son var hennes barn och inte mitt och jag blev utskuffad av både dåvarande sambo och hans föräldrar. Slutade med att jag till slut tog sonen och flyttade i hemlighet när sambon jobbade. Sonen är snart 14 år och nu lever jag ett bra liv med sambo, barn, mitt eget hus och eget företag. Medan exet fortfarande lever ensam i ett hus som en gång i tiden var fint men nu ser förjäkligt ut, utan jobb, utan inkomst och ägnar dagarna åt att tycka synd om sig själv och bete sig som en omogen fjant rent ut sagt. Han kommer aldrig någonsin att ändra sig, det är inte länge sedan hans morsa tom åkte till honom för att städa åt honom. Tanten fyller 80 snart. Det är inte värt att kämpa för ett sådant förhållande där ens partner inte kan växa upp och det är verkligen inte värt att få ett barn i ett sådant förhållande. Det sliter något fruktansvärt på ens psyke när man måste kämpa mot sin egen svärmor för att få ta hand om sitt eget barn.

Antingen får killen ta sig i kragen och växa upp eller så kommer du nog ha det bättre tillsammans med någon annan.
 
@Jojo Inser du inte att det är din kille som är den som är dum här? Han springer till dig och för vidare saker som inte du ska behöva höra överhuvudtaget. Det är psykisk misshandel på hög nivå att hålla på så. Jag hade sprungit för livet.
Kan inte instämma mer. Därav så många sitter i såna förhållande och inte tar sig ut, för dom vet inte det är psykisk terror. Dom tror det är normalt att bete sig så och då ursäkter dom sin partner. Många andra utifrån ser det inte heller. En väldigt nära till mig är i ett fysiskt våldsamt förhållande, men denna anser inte själv att hen's partner är våldsam för partner har bara "råkat ta stryp tag, men menade ju inget illa med detta!" och "partnern råkade slänga sin mobil i ansiktet på hen, men det va ju ett misstag!", dessutom tycker hen det är synd om partnern för denna har ADD och har det jobbigt, och partner ber ju alltid om ursäkt för sina "utbrott".:down: Jag säger inte det är samma här, men fakta är otroligt många personer sitter i såna förhållande, men dom tror inte det är fel- Det händer "alla andra" men inte "mig", det är alla andra som inte "förstår relationen" för vi älskar varandra och dom vet inte hur det är, enligt personerna i toxiska relationer.

För tillfället har denna partnern lyckats isolera min närstående från alla, så min närstående har inga nära relationer kvar, förutom två som bor långt bort så dom ses 1 gång per år. Vårt förhållande har tagit stor skada av relationen och pt kan vi inte ens prata med varandra, då denna anser jag gjort fel som försökte hjälpa hen lämna relationen förre året, vilket hen ville först, men sedan ändrade sig. Till saken kan tilläggas att partner inte har haft någon inkomst alls på flera år (inte ens akassa, eller social bidrag- nada), ljuger och är allmänt otrevlig mot alla andra. Men Hen vägrar inse detta, vilket är så tragiskt att se, hur det förstör en person man älskar, men känns snart som hen inte finns kvar längre, jag känner inte igen personen snart och då har jag känt denna hela livet.

Mitt bästa råd till folk i såna relationer: Run for your fucking life. Slösa inte bort livet på en sådan person. Det är så otroligt ledsamt om man slösat bort många år av sitt liv på en toxic person, när man kunnat må bra istället.
 
Det finns en metod som kallas "grey rock" som man kan använda om man måste umgås med t.ex. narcissister. Var så ointressant du bara kan. Som en gråsten. Bli inte synbart provocerad av något. Gå in så lite på argument som möjligt.
Ha också ett antal förberedda ämnesbyten i rockärmen som du genast tar till om det börjar gå åt pipsvängen. Typ - "men hur är det med ditt senaste hälsobesvär?", dra ett skämt, eller i desperata lägen typ "titta, en fågel!". Man kan utveckla detta till en konstart tillslut. Narcissisten tröttnar oftast på att allt bara glider av och går någon annanstans med sitt drama.
Detta är inte heller hälsobefrämjande, eftersom du utsätter dig fortfarande, och om du redan fått besvär så kan det ändå bli för skadligt. Men du kan ju prova.
Det här använder jag med väldigt bra effekt. "Jaha, jasså", "jag kommer inte ha den här diskussionen med dig" osv. Alltid artig, korrekt och inte svara med affekt åt något håll. Enda sättet att öht kunna ha någon kontakt med min mamma, tyvärr.
 
Det här använder jag med väldigt bra effekt. "Jaha, jasså", "jag kommer inte ha den här diskussionen med dig" osv. Alltid artig, korrekt och inte svara med affekt åt något håll. Enda sättet att öht kunna ha någon kontakt med min mamma, tyvärr.
För egen del funkade det bra ganska länge. Tills jag blev gravid och han började gå efter min son på alla upptänkliga vis, kallade sonen snål, lurade släktingar att han hette fel namn och massa sjuka saker. Söp till varje gång han träffade sitt barnbarn, sista två gångerna till apstadiet modell ramlar av stolen osv.
Jag hade sisådär 10 år tidigare satt ett ultimatum att antingen är vi trevliga och nyktra när vi ses eller så ses vi inte. Så jag upprepade det och då ville han hellre inte träffas.

Det har varit ett elände i två år att komma loss helt. Försökte ju länge ha kontakt med mamma. Men han började tjuvlyssna på våra telefonsamtal och hon klarade aldrig att skilja sig, vilket hon försökte ett par gånger. Sen blir hon manipulerad av honom och vänder om igen. Tillslut låter hon nästan som honom ibland (de är väldigt isolerade). När hon börjar försvara honom och sitt beslut att stanna så blir det också misshandel, både av henne själv och mig. Så tillslut är det helt klippt. Oerhörd lättnad.
 
Svarar på de senaste inläggen här. Jag inser att jag måste dela med mig av relevant privat information för att ni ska få en korrekt uppfattning av situationen.

Min kille är inte riktigt som det framstår en budbärare hela tiden. Så länge jag bodde på gården så bråkade jag med föräldrarna själv. Vid ett tillfälle efter jag bråkat högljutt med pappan så gick jag in till huset å berättade vad som hänt. Min sambo svartna för ögonen och gick ut till honom och sa åt han att han får skärpa sig. Reaktionen från föräldrarna var dock att förklara att han var sur över nåt annat och tog ut sin ilska på mig, jag var bara "fel man på fel plats" Så jag skulle inte ta åt mig. Det var dock bara mamman som kom och pratade med mig sen trots att det var pappan som gormat och kallat mig elaka saker. Detta när jag var djupt deprimerad redan. Någon ursäkt har jag aldrig fått från nån av dem.

Det var när jag började gömma mig för dem och senare flyttade ut som detta med medlingen började. Föräldrarna vågade inte komma över å prata så de skickade meddelanden via sambon och jag tog det som ett skönt avbrott från terrorn. Men när jag fortsatte hålla mitt avstånd så började de ju trakassera min sambo med alla sina åsikter om mig. Han höll tyst till en början men jag märkte ju hur han slöt sig inne och slutade prata så när jag frågade vad det är så bubblade allting upp. Det var inte fråga om att få mig att må dåligt utan han behövde få det ur sig. Han hade gått å burit på detta i flera månader då.
Långt senare efter jag flyttade har hans mamma sagt till killen att hon velat prata med mig, men hon har aldrig gjort det "för att jag inte pratar med dem". Kanske för att han bett henne låta mig vara när jag flyttade därifrån så de väntar på att jag skulle ta kontakt. Jag har ju uttryckt att jag inte vill ha med dem att göra, så det kan ju vara av respekt också.

Under hösten så glömde jag till och med bort hur illa jag mådde på gården och klurade på att flytta tillbaka, men när jag tänkte tanken så kom jag på mig själv att det är att flytta tillbaka till en mardröm.

Vi har gått i parterapi under våren/sommaren och det var efter det jag bestämde mig att flytta ut. Och det var nog det bästa jag kunde göra för våran relation. Killen fortsatte terapin på egen hand och löste upp svåra knutar och det är också därför han tog dit sin mamma långt senare för att han ville att terapeuten skulle få henne att inse hur hon beter sig. Vi har fortsatt gå i terapi enstaka tillfällen och ska gå dit igen snart.

Så att bara lämna är därför inte alls så självklart. Jag vill ju hoppas att vi nånstans kan hitta en fungerande lösning så att jag kan stå ut med att de finns i hans liv och samtidigt sätta upp sådana murar så att de inte påverkar mitt. För i övrigt så har vi en bra relation. Vi är snälla mot varandra och uppskattar varandras sidor, trots våra fel å brister. Jag är ju inte perfekt heller. Jag hade kanske kunnat agera annorlunda kring detta, men jag gjorde vad jag kunde under den värsta tiden i mitt liv hälsomässigt.
 
Vadå inte bara med svärföräldrarna utan även andra släktingar?
Att TS har problem med både egen släkt plus svärföräldrarna behöver inte alls innebära att felet ligger hos henne.
Har svårt att förstå den tanken att har hon problem på annat håll är hon säkert boven igen.
Sen finns givetvis två sidor av myntet.
+ på den. Sedan är det jättetråkigt att kvinnor som säger ifrån och vägrar ta skit blir ifrågasatta att de är svåra eller konfliktletare. Kvinnor ska tydligen bara hålla käft och lyda.

TS - Jag säger det inte ofta på Buke, det har nog aldrig hänt. Men din man är en toffel, hans föräldrar dumma i huvudet (även om det finns fler än en sida på myntet så är det ett personligt ansvar att bete sig vuxet) och jag hade faktiskt dumpat. Det finns fler män. Vill du verkligen lägga mer tid på en människa som du inte kommer kunna bo ihop med, skaffa egen familj med och så vidare om det nu ingår i dina framtidsplaner, på flera år bara för att hen vägrar sätta sig i lägenhet och vill bo med sina föräldrar? Usch, jag hade dragit. Ni är ju ändå över 30 liksom. Hur sjutton ska ni kunna hitta en fungerande lösning i det här menar du?
 
+ på den. Sedan är det jättetråkigt att kvinnor som säger ifrån och vägrar ta skit blir ifrågasatta att de är svåra eller konfliktletare. Kvinnor ska tydligen bara hålla käft och lyda.

TS - Jag säger det inte ofta på Buke, det har nog aldrig hänt. Men din man är en toffel, hans föräldrar dumma i huvudet (även om det finns fler än en sida på myntet så är det ett personligt ansvar att bete sig vuxet) och jag hade faktiskt dumpat. Det finns fler män. Vill du verkligen lägga mer tid på en människa som du inte kommer kunna bo ihop med, skaffa egen familj med och så vidare om det nu ingår i dina framtidsplaner, på flera år bara för att hen vägrar sätta sig i lägenhet och vill bo med sina föräldrar? Usch, jag hade dragit. Ni är ju ändå över 30 liksom. Hur sjutton ska ni kunna hitta en fungerande lösning i det här menar du?
Ja det är ju där jag är frågande. Jag vet inte vad en fungerande lösning kan vara.
Jag vet att jag vill ha ett liv ihop med honom nån annanstans än på den där gården. Frågan är ju om jag fixar att vänta.
Familj är inget jag drömmer om, tack och lov. Så det är ju möjligt att vi kan leva ett gott liv som särbos tills han är klar på gården, så länge hans föräldrar inte lägger sig i.
 
Ja det är ju där jag är frågande. Jag vet inte vad en fungerande lösning kan vara.
Jag vet att jag vill ha ett liv ihop med honom nån annanstans än på den där gården. Frågan är ju om jag fixar att vänta.
Familj är inget jag drömmer om, tack och lov. Så det är ju möjligt att vi kan leva ett gott liv som särbos tills han är klar på gården, så länge hans föräldrar inte lägger sig i.

Släpp hoppet om att kunna bo på gården med hans föräldrar utan konflikt.

Om han inte vill flytta inom rimlig tid så får du nog acceptera att det inte kan bli mer än ett särboförhållande. Är det vad du vill ha? I så fall är det ju helt ok. Det är många som är lyckliga i särboförhållande.
 
Ja det är ju där jag är frågande. Jag vet inte vad en fungerande lösning kan vara.
Jag vet att jag vill ha ett liv ihop med honom nån annanstans än på den där gården. Frågan är ju om jag fixar att vänta.
Familj är inget jag drömmer om, tack och lov. Så det är ju möjligt att vi kan leva ett gott liv som särbos tills han är klar på gården, så länge hans föräldrar inte lägger sig i.
Ser precis att ni båda är över 30. Då tänker jag att det nog är mindre troligt att han mognar och växer upp. Du kanske får ta det där svåra beslutet och lämna. Men du kan göra svåra saker (citerar Glennon Doyle här...). Den här situationen ni är i nu ser jag inget hopp för. Lev ditt liv nu innan du är 65 och plötsligt inser att du nått pensionen och ditt liv gått på tomgång. Det här är ditt enda liv, gör det bästa av det!
 
Innan du flyttade dit, vad var överenskommelsen då?

Varför jag frågar är för att alldeles för många glömmer bort det viktiga i det rosaskimrande man lever i som nykär (och som hans föräldrar mycket möjligt kunnat varit i också av glädje över att deras son hittat kärlek) att göra klart vad som gäller. Det här händer väldigt många men i vanliga fall slås man av det först när förhållandet är över och man står där utan samboavtal eller liknande överenskommelser. När man flyttar in hos någon behöver man göra klart saker och ting på andra sätt och än mer när det handlar om att man faktiskt bor hos någon annan än "bara" sin partner.

Jag har flera horribla exempel på människor som flyttat till sin partner och hens föräldrars gård där det har varit alltifrån att den ditflyttande har börjat kräva helt orimliga saker och tillslut helt sonika ställt ultimatum att antingen ska partnerns föräldrar ut eller så går de och där partnerns föräldrar faktiskt har blivit utkastade med all den sorg det innebär för den vars föräldrar blivit utkastade och där partnern trots sin partners sorg varit enormt nöjd (jag mår illa när jag skriver det här för det var så fruktansvärt hemskt) till att partnern har farit enormt illa för att svärföräldrarna har så stort behov av att pinka revir att de har betett sig helt omänskligt mot sitt barns partner.

Generationsboende är enormt svårt och det är mycket som måste tas i beaktande. Din partner har ju valt att bo ihop med och arbeta ihop med sina föräldrar och det är såklart ett val som måste respekteras och han måste ta ansvar för det valet och vilka konsekvenser det ger.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 885
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Med tanke på sidospåret i tråden om allmänutbildad tyckte jag det vore lite roligt att höra hur användare utvecklats, ändrat åsikt eller...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
4 653
Senast: manda
·
Tjatter Jag har alltid velat bo på landet. Nu har vi så smått börjat planera för en sådan flytt. Än så länge är vi alldeles i uppstart; dvs vi...
2
Svar
27
· Visningar
1 460
Senast: sthu
·
Ekonomi & Juridik Hej hej Jag vill bara ha lite råd hur jag ska gå till väga i en väldigt jobbig situation som nätt och jämnt tar all energi man har...
Svar
4
· Visningar
1 164
Senast: Inte_Ung
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp