Hjälp från er som lider av eller är insatts i depression önskas

[Squie]

Det finns grader av vad man ska hjälpa till med.

Hur menar du nu?

 

[Gimlan]

Hur menar du nu?

Exakt det jag skriver, det är inte att hjälpa att göra allt för den sjuke, det gäller oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Hjäper man till med allt hamnar man i slutänden i något som kan liknas med ett medberoende, det gynnar ingen.

 

[Grazing]

Vi kanske tolkar bekväm annorlunda? Såhär tolkar jag det.

Han var bekväm i sin grop. Han fick mat, städat, handlat, kärlek med mera och behövde inte lyfta ett finger.
Jag gjorde hans grop bekväm, sjukdomen är inte bekväm i sig. Men andra människor kan absolut göra det bekvämt.
Varför skulle han vilja ändra på sig? (att ändra på sig är redan väldigt svårt utan en piga)
Han pekade på något och så blev det fixat. Han ville inte därifrån.

Jag jag inte funnits hade han varit tvungen att skaffa sig mat själv, städat undan nog mycket för att ha en sittplats etc.
Hade han inte haft mor och far som betalade för alla sina omkostnader hade han varit tvungen att fixa iordning något själv, alternativt lägga sig och svälta utomhus. ALLT var ordnat för honom.
Därför var det bekvämt.

Nej, deppade människor är inte lata per se. Jag kan vara väldigt lat, men det har med mig och göra och mindre med sjukdomen att göra. Ibland önskar jag inget annat än att få vara ifred med mina problem och få allt betalt för mig och få hembiträde men de flesta dagar VILL jag ha en framtid.
När jag var rejält deppad och fortfarande bodde hos mamma och spelade spel långt in på småtimmarna, vakna vid 16 äta, spela, sova, repeat. Det tyckte jag var sjukt bekvämt, husrum, dator, mat och någon städar åt mig, hur bra som helst.
Jag hade inga planer på att komma därifrån.
Det var bekvämt.

Min nära vän är så långt från lat man kan komma men sjukdomen gör att hon inte orkar mer än att torka av diskbänken och bordet på samma dag, sen måste hon vila. Hon kämpar verkligen för att bli bättre, för att orka mer och för att få ett bra senare liv. Slutade hon göra saker skulle hästarna gå utan mat, kaninerna skulle svälta, barnen skulle inte komma till skolan, inte få mat etc etc.
Om någon som inte vet ett dyft om depp skulle se henne skulle de med största sannolikhet kalla henne lat.

Mitt ex hade inget ansvar över något därför tyckte han inte det gjorde något om han ''sket'' i allt. För han ville inte bli bättre.

TLDR; Långt ifrån alla med depp är lata men vissa är väldigt bekväma i sin sjukdom.

Jo som sagt jag förstår vad du menar tror jag när du skriver bekväm, jag tycker bara att ordet kanske är lite olämpligt i kombination med depressioner.

Jag har blivit kallad för lat så otroligt många gånger i mitt liv, folk har aldrig kunnat se på mig hur jag mår och så är det för många. Därför så tycker jag lite det är ännu viktigare att kanske inte lägga in ord som bekväm när man pratar om depressioner. För mig känns det mera rätt ifall man beskriver det som att all service kanske hindrar personen att ta hjälp av hjälpen så att säga. Trots allt så hur illa man än har det så kan man bli mer och mer hemma med tillståndet och det blir svårare att komma ur det ju längre tid det går.

Men jag förstår hur du menar, vi bara använder olika ordval..antar jag.

 

[Lipperta]

Men jag förstår hur du menar, vi bara använder olika ordval..antar jag.

Tror jag också, vet dock inget bättre ord än bekväm

 

[Squie]

Exakt det jag skriver, det är inte att hjälpa att göra allt för den sjuke, det gäller oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Hjäper man till med allt hamnar man i slutänden i något som kan liknas med ett medberoende, det gynnar ingen.

Tror jag också, vet dock inget bättre ord än bekväm

Tja...vissa delar av sjukdomen (beroende på hur sjuk personen är - så klart) handlar om att bokstavligen bära den sjuke. Sen både kan o ska en lätta så att den sjuke kan gå själv.
Fingertoppskänsla.

Är min erfarenhet.

 

[Grazing]

Exakt det jag skriver, det är inte att hjälpa att göra allt för den sjuke, det gäller oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Hjäper man till med allt hamnar man i slutänden i något som kan liknas med ett medberoende, det gynnar ingen.

Fast det beror ju på. Det finns ett mellanläge då man är för frisk för att bli inlagd och för sjuk för att vara ute och klara sig själv. Jag har hamnat där många gånger. Då är det nästan mellan liv och död ifall inte anhöriga rycker in och hjälper en komma igenom vardagen.

Jag tycker att under den mellanperioden då det är orimligt för den sjuka att klara av allt med vad vardagen kommer med, typ betala räkningar och köpa mat tex, så är det nästan ett måste för anhöriga att hjälpa personen att hjälpa sig själv.

Jag är otroligt tacksam över en vän jag har som kämpar med mig i dom perioderna att dra ut mig till det sociala trots att jag är uppgiven och säger att jag inte vill. Jag mår faktiskt bättre när jag fått vara med personen i dens vardag även om jag bara sitter och åker med men jag går och lägger mig lite lite mera uppåt då på kvällarna. Varje gång så har jag sakta men säkert börjat känna att saker betyder något igen, jag ser att folk faktiskt är glada att träffa mig även om dom inte alltid hör av sej tex, sånt gör mycket.

Det är en balansgång det där, man får inte fastna i att hjälpa till automatiskt utan man får hålla koll på hur personen känns, vilket ansvar den klarar av osv. Helt plötsligt bryr sig personen om räkningarna, pga anhöriga och medicin/ect och stödsamtal.

Just nu är jag tack och lov inne i en hyfsat bra period mycket för bemötandet av min fantastiska läkare men också för mediciner och framförallt för att mina anhöriga finns med, dock inte för att serva mig längre utan för att umgås normalt.

 

[Gimlan]

Tja...vissa delar av sjukdomen (beroende på hur sjuk personen är - så klart) handlar om att bokstavligen bära den sjuke. Sen både kan o ska en lätta så att den sjuke kan gå själv.
Fingertoppskänsla.

Är min erfarenhet.

Fast bära den sjuke gör sjukvården bäst. Stötta och vara medmänniska är något annat. Risken är annars, som sagt, att man hamnar i en osund relation som inte gynnar någon - och ja, det handlar om fingertoppskänsla.

Är min erfarenhet.

 

[Gimlan]

Fast det beror ju på. Det finns ett mellanläge då man är för frisk för att bli inlagd och för sjuk för att vara ute och klara sig själv. Jag har hamnat där många gånger. Då är det nästan mellan liv och död ifall inte anhöriga rycker in och hjälper en komma igenom vardagen.

Jag tycker att under den mellanperioden då det är orimligt för den sjuka att klara av allt med vardagen kommer med, typ betala räkningar och köpa mat tex, så är det nästan ett måste för anhöriga att hjälpa personen att hjälpa sig själv. Jag är otroligt tacksam över en vän jag har som kämpar med mig i dom perioderna att dra ut mig till det sociala trots att jag är uppgiven och säger att jag inte vill. Jag mår faktiskt bättre när jag fått vara med personen i dens vardag även om jag bara sitter och åker med men jag går och lägger mig lite lite mera uppåt. Varje gång så har jag sakta men säkert börjat känna att saker betyder något igen, jag ser att folk faktiskt är glada att träffa mig även om dom inte alltid hör av sej tex, sånt gör mycket.

Det är en balansgång det där, man får inte fastna i att hjälpa till automatiskt utan man får hålla koll på hur personen känns, vilket ansvar den klarar av osv. Helt plötsligt bryr sig personen om räkningarna, pga anhöriga och medicin och stödsamtal.

Fast har jag sagt att man ska lämna någon vind för våg? nä. Bara att man inte ska fastna i en osund relation i ren välvilja.

 

[Grazing]

Fast har jag sagt att man ska lämna någon vind för våg? nä. Bara att man inte ska fastna i en osund relation i ren välvilja.

För mig är välvilja det som krävs för den sjuka.

 

[Gimlan]

För mig är välvilja det som krävs för den sjuka.

Jag påstår att det inte räcker.

 

[Lipperta]

Tja...vissa delar av sjukdomen (beroende på hur sjuk personen är - så klart) handlar om att bokstavligen bära den sjuke. Sen både kan o ska en lätta så att den sjuke kan gå själv.
Fingertoppskänsla.

Är min erfarenhet.

Självklar ska man hjälpa om man vill det, det jag och @Gimlan pratar om är att den sjuka blir beroende av en. Typ som mitt ex om du läst mina inlägg, det sker så lätt när man älskar någon.

Visst ska man visa välvilja men inte ge upp sitt liv och fritid som jag gjorde.
Jaja tänker ni, dit hamnar aldrig ni. Men min erfarenhet av deppade människor är att de kan vara VÄLDIGT manipulativa och få sin vilja igenom. Inkluseive mig själv.

 

[Gimlan]

Självklar ska man hjälpa om man vill det, det jag och @Gimlan pratar om är att den sjuka blir beroende av en. Typ som mitt ex om du läst mina inlägg, det sker så lätt när man älskar någon.

Visst ska man visa välvilja men inte ge upp sitt liv och fritid som jag gjorde.
Jaja tänker ni, dit hamnar aldrig ni. Men min erfarenhet av deppade människor är att de kan vara VÄLDIGT manipulativa och få sin vilja igenom. Inkluseive mig själv.

Precis så. Och det viktigaste: detta gynnar inte den sjuke.

 

[Lipperta]

Precis så. Och det viktigaste: detta gynnar inte den sjuke.

Nej, det sätter hen bara djupare ner i hålet.

Jag tror att du och jag kanske sett folk som varit betydligt mer deppresiva än vad Grazing och Squie varit med om. Det finns ju så många olika nivåer inom depprissiviteten. Men det vet jag såklart inte.

Då kan det iallfall vara svårt att sätta sig in i vad du och jag menar, om man aldrig har sett någon som verkligen levt i ett bottenlöst hål.

 

[Grazing]

Visst ska man visa välvilja men inte ge upp sitt liv och fritid som jag gjorde.
Jaja tänker ni, dit hamnar aldrig ni. Men min erfarenhet av deppade människor är att de kan vara VÄLDIGT manipulativa och få sin vilja igenom. Inkluseive mig själv.

Det bästa är när det gäller mig och jag är nog inte ensam är att i dom riktigt dåligare perioderna så dem anöriga släpades jag mer runt i vardage men det hjälpte. Dom behöver inte ge upp sitt, bara det att jag hänger med som en skugga och presenterar mig för olika, och folk behandlar mig som en vanlig person..

Detsamma har jag gjort med en deprimerad vän, hon har fått ibland följa med i mitt vardagsliv, köpa hö och foder, tvingas träffas lite vänner personen trodde övergett henne vilket inte alls var fallet. Ja det var jobbigt för mig ibland, lite som att dra en hund på promenad som inte vill gå. Men ofta hjälper sånt faktiskt. Det är ju olika för olika personer men det krävs lite envishet för från anhörigashåll för att det ska gå framåt.

Och givetvis i gengällt och motpresstation så söker den sjuka hjälp och är under behandlign som den tar på allvar. Annars blir det galet.

 

[Grazing]

Det här med att bli beroende av någon känner jag väldigt mycket igen. För mig och jag kan bara prata om mig så hamnar jag i sådana situationer att faktiskt kan ge ut någon hot om att jag tar livet av mig, men det är när det känns som det är det sista man har. Det absolut desperataste ropet på hjälp, överge mig inte. När det bokstavligt känns som att livet är slut ifall du lämnar/ignorerar mig nu.

Dock när min vän kommit och hämtat mig och han säger att tack för att du inte agerade på impulsen osv så stoppar jag honom direkt och säger att det är jag som ska säga tack och förlåt. Föråtet för att jag iallafall innest inne vet att det är ett fult beteende men det är också det enda jag känner finns kvar i mig i dom lägena. Det är sån enorm frustration stress över allt och då slänger man inte ut sig så vackra saker.

Det är komplext det här med depreissoner och var och en får hitta stätt att hantera dom på både vad gäller anhöriga och den deprimerade..Är man väldigt mån som anhörig så skulle jag gå med på ett stödsamtal som förhoppningsivs den sjuka har och prata om vad som hjälper till mest.

 

[Grazing]

Jag påstår att det inte räcker.

Nej, det räcker inte. Välvilja i kombination med att den sjuka är under behandling. Då räcker välvilja långt.

 

[Lipperta]

Det bästa är när det gäller mig och jag är nog inte ensam är att i dom riktigt dåligare perioderna så dem anöriga släpades jag mer runt i vardage men det hjälpte. Dom behöver inte ge upp sitt, bara det att jag hänger med som en skugga och presenterar mig för olika, och folk behandlar mig som en vanlig person..

Detsamma har jag gjort med en deprimerad vän, hon har fått ibland följa med i mitt vardagsliv, köpa hö och foder, tvingas träffas lite vänner personen trodde övergett henne vilket inte alls var fallet. Ja det var jobbigt för mig ibland, lite som att dra en hund på promenad som inte vill gå. Men ofta hjälper sånt faktiskt. Det är ju olika för olika personer men det krävs lite envishet för från anhörigashåll för att det ska gå framåt.

Och givetvis i gengällt och motpresstation så söker den sjuka hjälp och är under behandlign som den tar på allvar. Annars blir det galet.

Att följa med någon är jättebra, det gör jag också om jag får. Det är jättebra att dra ut deppade ur huset/rummet, få solsken osv.

Det hjälpte mig mycket att ha hund, hunden måste ut oavsett hur jävla skit livet än är för mig.

Dock tror jag inte dra ut metoden hjälper på de som ''gett upp'' eller blivit ''bekväma'' tyvärr.

 

[Gimlan]

Nej, det räcker inte. Välvilja i kombination med att den sjuka är under behandling. Då räcker välvilja långt.

Mycket kraftigt förenklat. Men verkligheten är sällan enkel och sjukdom är det defitivt inte. Inte heller gränser är så enkelt glasklara eller knivskarpa. Det beror ju också på saker som hur länge den sjuka är sjuk, hur länge och hur mycket omgivningen orkar.

 

[Lipperta]

Mycket kraftigt förenklat. Men verkligheten är sällan enkel och sjukdom är det defitivt inte. Inte heller gränser är så enkelt glasklara eller knivskarpa. Det beror ju också på saker som hur länge den sjuka är sjuk, hur länge och hur mycket omgivningen orkar.

Är man nog sjuk så vill man faktiskt inte ha hjälp heller. Då vill man sitta i gropen och skita i allt.
Been there done that.

 

[Gimlan]

Är man nog sjuk så vill man faktiskt inte ha hjälp heller. Då vill man sitta i gropen och skita i allt.
Been there done that.

Jag har levt nära psykisk ohälsa hela mitt liv. Mao, jag vet mycket väl vad psykisk ohälsa kan innebära så det kan du vänligen sluta försöka berätta för mig. Det tillför ändå ingenting. Och jag har aldrig nämnt någon grop. Jag har bara resonerar kring anhörigas roll i tillfrisknandet.