Hur hantera pappig 3-åring?

[Timsetim]

Vår son har varit väldigt pappig ett tag nu. I stort sätt hela detta året faktiskt och jag är lite osäker på hur jag ska hantera det.

När jag är ensam hemma med barnen är det inga problem. Om sonen t ex ramlar och slår sig och säger att pappa ska blåsa så förklarar jag bara för honom att pappa jobbar och att mamma blåser istället. Det köper han. Men om pappa är hemma och något händer så sparkar, skriker och slår han mot mig om jag försöker blåsa. Han kan även bli så när vi nattar dem. -Nä mamma, du får inte säga godnatt och så sparkar och slår han.

Vad är det inom honom som gör att han agerar så här? För även om jag vet att han inte gör det avsiktligt så har det pågått så länge nu att jag inte kan låta bli att ta det personligt. Jag visar inget inför honom, men det svider inom mig.

Tänkte att om jag förstår varför han gör som han gör så kan jag kanske hantera det bättre själv. Och vad är rätt att göra när han beter sig så här? Ska han alltid få sin vilja igenom dvs ska jag ta ett steg tillbaka och låta pappa sköta det eller ska jag trotsa hans vilja och hans sparkar?

/Timsetim

 

[Snurrfian]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Jag har det tvärsom här hemma, våran 3 snart 4 åring är otroligt mammig, men vi har gjort så att jag och maken står upp för varandra, är det pappas tur att lägga så säger vi bara det, sonen protesterar, jag säger att så är det nu bara, och pappa tar med sonen till sängen, ibland har det varit en del tjafs, men eftersom vi aldrig har gett oss så har det gett med sig, så nu är det sällan mer protester än "nej, mammma" och det beror nog mest på att jag läser mer för dem på kvällarna.

Jag tror att det är bäst att båda visar upp en enad front och favoritföräldern måste säga att det går lika bra med den andra.

Vi har som sagt kommit över den värsta "mammigheten" och nu funkar det lika bra med båda, även om båda barnen har en vana att alltid ropa på mig först, med karln har en förmåga att stänga av hörseln så jag förstår dem... Det kanske ska sägas att är han hemma själv med dem så är det inget problem, han är mest lite bekväm...

 

[ameo]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Min nu 4-årige son har varit precis likadan, när pappan varit hemma har han totalignorerat mig men när pappan varit på jobbet har det fungerat utmärkt med mig.
Vi har inte gjort någon stor affär av saken. Jag har talat om för sonen, när han sagt att "jag tycker inte om dig", att "Vilken tur för dig att jag tycker om dig ändå!", med ett stort leende. I övrigt har pappan fått ta huvudansvaret för sonen när han varit hemma. Och om det nån gång funnits hinder för det så har det ändå gått ganska bra med mig.
Idag är den mest extrema pappigheten bortblåst och det duger lika bra med vilken som helst av oss.

Mitt tips, avdramatisera och försök låta bli att ta det personligt.

 

[lobell]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Sånt där kan nog ändras med åldern.

Just nu är min 2,5-åring pappig. Så fort han hör en bil skriker han PAPPA! Och när pappa kommer hem står han i köksfönstret och ropar och springer sen ut och möter honom på trappan och skriker PAPPA! När pappa är hemma följer han honom som en hundvalp, men jag tycker att det är ganska gulligt
Hade jag varit borta hade han antagligen skrikit MAMMA istället.

Den yngste däremot, 1,5, är väldigt mammig. Om han vaknar och är ledsen och jag sätter honom hos pappa för att jag ska fixa välling, så blir han hysterisk och sparkar och gråter. Men det är nog för att jag är den stora tryggheten som alltid är hemma. Min sambo blev nog lite ledsen ett tag då han fick känslan av att lillskrutt var rädd för honom. Därför försöker vi göra så att pappa byter blöjor och nattar när han är hemma för att det inte ska bli värre. Så att vi visar att pappa också är en trygghet.

Men jag tror som sagt att det ändras med ålder så inget att bli ledsen över.

 

[Golden_Heart]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Försök att inte ta det personligt! Var glad istället att han har behov av er båda. Skulle du tex vara borta mer och pappan tillbringar mkt tid med barnet så skulle det bli tvärtom. Ta det till ro, det går över! Visst lagom av det mesta är alltid bäst.
Lilltösen har enormt behov av oss båda, när vi har åkt till hennes morfar som har hästar så har jag passat på att tillbringa mkt tid i stallet och då har min sambo (flickans pappa) tagit hand om henne och tillbringat värdefull pappatid med henn, men då har hon istället oerhört behov av mig när hon ser mig eller efter resan kan hon vara oerhört mammig istället.
Om pappan är borta om dagarna så låt han tillbringa tiden när han kommer hem, det går över och försök ta det till ro.
Lilltösen är inte så stor än men hon visar ändå tydligt hur hon vill ha det, men vi försöker se till att hon får av oss båda.

 

[havreflinga]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Vår äldsta son (snart tre) har varit pappig i ett år. Vi har kommit fram till att det beror på att han är orolig för sin pappa. Pappan har mer växlande humör än jag, och har haft ont av diskbråck. Sonen är känslig och känner av när pappa inte mår bra. Ju sämre pappa mår, desto mer klängig blir sonen på honom - och just då vill ju pappa bara få vara ifred.

Men vi håller pappigheten på rimlig nivå genom att nästan aldrig låta sonen bestämma vem som ska "sköta" honom (klä på, bortsa tänder, natta o s v). Vi har förklarat för honom att vi vuxna fördelar sysslorna oss emellan. Ibland (men ganska sällan) säger vi: "Idag får du välja vem som ska natta dig." Då väljer han nästan alltid pappa.

Och vad är rätt att göra när han beter sig så här? Ska han alltid få sin vilja igenom dvs ska jag ta ett steg tillbaka och låta pappa sköta det eller ska jag trotsa hans vilja och hans sparkar?

För oss skulle det innebära problem ifall våra barn skulle bestämma hur vi ska fördela vardagssysslorna. Jag och maken har många sysslor, och planerar dem tillsammans. Vi vill inte avbryta det vi håller på med för att något av barnen får för sig att vi borde avlösa varandra.

Vad som passar er bäst avgör ni. Om pappan har tid och lust att sköta sonen mer eller mindre själv, så är det väl okej. Det innebär ju i alla fall mycket egen-tid för dig.

Men du skriver: Ska JAG trotsa hans vilja?
Jag ser det mer som att det i så fall får bli pappan som "trotsar" hans vilja, genom att säga nej. Du behöver inte göra mer än att vänta, och sedan glatt ta emot honom när han kommer till dig (för om han vill ha hjälp finns det ju ingen annan att be, om pappa vägrar).

När vår son springer till pappa och gråter: "Jag vill DU lägga mig/jag vill DU klä på mig!" Då svarar pappa lugnt (tio gånger): "Jag diskar. Men mamma vill lägga dig/klä på dig." Jag sitter bara och väntar på den plats där tandborstningen/påklädningen (eller vad det nu rör sig om) ska ske, och läser en tidning under tiden.

Pappigheten har oxå minskat genom att pappan har lärt sig att SE när sonen är orolig, och förklara att det inte är någon fara.

 

[havreflinga]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Vad är det inom honom som gör att han agerar så här?

Vi har ju två små pojkar, varav en är pappig och en är mammig, så vi har analyserat mycket.

Vi har kommit fram till att jag och den pappiga är lika till sättet, och pappan och den mammiga är lika. Det barn som vi är minst lika klänger alltså mest på oss. Vi tror att det beror på att vi kommunicerar med och förstår det barnet sämre.

Vi har oxå mest konflikter med det barn som är mest klängigt på oss. Den pappiga pojken bråkar mycket med sin pappa. Mig lyder han direkt.

Den mammiga är så liten än, så man kan inte förvänta sig att han ska lyda, men han står ofta och drar i mina kläder och gnäller/gråter, och jag fattar inte vad han vill. Så gör han nästan aldrig med pappa.

Det är mycket lättare för mig att tolka den pappiga. Ett vanligt bråk kan se ut så här: Sonen får för sig att pappa sitter/står på fel plats, och kräver att han ska flytta sig. Pappan säger att han inte vill flytta sig. Sonen tjatar och knuffar. Pappa blir surare och surare, och till slut flyttar han sig. Efter en liten stund vill sonen att pappa ska flytta tillbaka. Då är pappa jättesur och vägrar, och sonen gråter, gnäller och klänger i evigheter. För mig är det hur tydligt som helst att sonen ångrar att han flyttade på pappa, och att han vill ställa till rätta genom att flytta tillbaka honom. Han går med skuldkänslor långt efteråt, vilket gör honom både på dåligt humör och bekräftelsesökande mot pappan.

Trots att jag så tydligt ser detta, missar jag när minstingen gör liknande försoningsförsök mot mig. Men maken hjälper mig tolka den mammiga pojken, och jag hjälper honom förstå den pappiga. Till slut förstår förhoppningsvis hela familjen varandra.

 

[Lupin]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

*kl*

Intressant att läsa om era treåriga pojkar och hur ni tolkar och löser era resp pappigheter! Vår son har också nyss fyllt tre och den senaste tiden (veckorna) har han blivit mer intresserad av pappa, var han är och vad han gör och "ringer" till honom och vill att han ska komma hem och leka etc. Fast han är rätt så mammig av sig samtidigt, han vill hellre att jag borstar tänderna på honom tex. Å andra sidan har jag mer tålamod och brusar inte upp så lätt, som pappa gör. Pappa har inte samma fingertoppskänsla eller förmåga att läsa av varken människor, barn eller djur, som jag har. Å andra sidan är alla människor olika och jag tror det är nyttigt för sonen att förstå och inse våra olikheter och att det är ok.

Svammel svammel haha. Min tolkning av sonens fokus på sin pappa just nu, är att han börjat inse likheterna på ett nytt och djupare sätt. Att han är som pappa helt enkelt. Han var bara lite drygt 1½ när han upptäckte att pappa har snopp och att mamma är snopplös. Det var lite av en chock för honom att jag inte hade någon snopp, han trodde nog att det var något alla har eftersom han har en själv. Men han köpte förklaringen att pappor/pojkar har snopp och mammor/flickor har snippa och den skillnaden är fullt integrerad och accepterad. På sistone har det hänt att han verkat lite svartsjuk mot pappa, tex när jag och pappa har pussats och kramats. Och ett tag vägrade han pussa pappa, ville bara pussa och krama mig.

För sonens del tror jag det helt enkelt handlar om att han börjar identifiera sig lite mer, att han börjat se likheterna på ett lite annat och nytt sätt. För övrigt har vi ingen strikt uppdelning i "manliga" eller "kvinnliga" sysslor. Pappa tar hand om disk, tvätt och dammsugning likväl som jag. Och jag skruvar ihop byråer, sågar brädor/bygger och fixar med bilen likväl som pappa. I trädgården gör vi ofta saker tillsammans, alla tre.

Eller kan det vara att sonen har upptäckt att även pappa kan göra saker hemma? Eftersom jag varit hemma på heltid med sonen tills januari (då han började så smått på förskolan) när han var 2 år och 9 mån gammal, så har han mest sett mig fixa saker, oavsett vad. Men under påskhelgen var ju pappa långledig och skruvade ihop den nya grillen så gott som själv (jag, höggravid, satt i en stol och läste manualen och läste upp steg för steg, så vi hjälptes ju åt iofs). När pappa var färdig satte sonen händerna i sidorna, spanade in vår nya fina grilltunn och deklarerade stolt att "pappa har satt ihop den nya grillen helt perfekt!". Gissa om pappa blev glad, rörd och inte så lite mallig över sonens beröm.

När det gäller att sonen ett tag försökte (och ibland fortfarande försöker) styra över vem som ska göra vad, så får han inte bestämma om vi redan har beslutat. Om pappa har börjat borsta tänderna, så är det pappa som borstar tänderna färdigt. Och aldrig att han skulle få bestämma över vem som ska sitta var vid bordet genom att beordra någon att flytta på sig. Han har försökt, men då säger vi bara helt sonika att nej, jag sitter här och du sitter där och så är det bra med det. Däremot har vi vuxna inga fasta platser vid köksbordet, utan sitter lite här och där som det faller sig. Det har hänt att, innan vi satt oss ner, sonen har klappat på en stol och mer bett eller erbjudit att "du kan sitta här pappa/mamma" och då kan vi lika gärna acceptera erbjudandet, ifall det inte finns något annat skäl till att sitta på en annan plats.

 

[Timsetim]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Tack för alla bra svar!

Vi har kommit fram till att vi får bestämma i förväg vem som ska göra vad och sedan stå fast vid det som är bestämt och så får vi se om det blir lättare för sonen att hantera. Fram tills nu så har vi mest gått på det som passat bäst för stunden.

/Timsetim

 

[Lupino]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

Dottern på drygt 2 är extremt mammig och har varit det hela tiden från födseln, men klart det var bättre när pappan var föräldraledig.

I vårt fall tror jag delvis det handlar om tid (han är hemma mindre) + som någon annan skrev - att han är sämre på att läsa av människor.

Vi låter dottern bestämma, det är helt enkelt lugnast så och med tiden förväntar vi oss att det ger med sig!

 

[Timsetim]

Sv: Hur hantera pappig 3-åring?

I vårt fall tror jag delvis det handlar om tid (han är hemma mindre) + som någon annan skrev - att han är sämre på att läsa av människor.

Detta känner jag också igen. Vi har inte upplevt någon mammig eller pappighet hos något av våra barn innan detta. Sambon var hemma 3 veckor över jul och nyår så det kan ha utlöst det hela.

När sambon är hemma med barnen så gör de annorlunda saker än vad jag gör med dem. Vi håller på att renovera och barnen är ofta med sambon när han renoverar. Sonen är extremt intresserad av allt vad pappa gör. Han blir själaglad när han får vara med och han får skruva med skruvdragaren och spackla osv. Häromdagen så letade jag efter en skruvmejsel. Tog tag i ett skaft som såg ut att kunna tillhöra en skruvmejsel, -Men mamma, det är inte en skruvmejsel, sa sonen, hängandes över min axel. 3 bast och har stenkoll på hur en skruvmejsel ser ut.

/Timsetim