Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

[Modig_Korn]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom det här?
Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen?
Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det blir bättre med tiden. Förlorade nästan allt som någonsin betytt något för mig förra året. Kändes som om alla dog, en efter en (vilket också skedde - 9 dödsfall inom familjen, stora som små, flera dödsfall bland vänner, släkt och bekanta). Spenderade minst två månaders tid av 2012 enbart hängiven att gråta ögonen ur mig. På något sätt kommer man igenom det, även om man själv mest bara vill ligga och stirra tomt framför sig eller som sagt bara gråta. Man hjälps nog rätt mycket av att prata/läsa om personen som dött. Få vänner och bekanta skriva/berätta om sina minnen om och med personen. De ljusa stunderna. Att stänga inne känslorna och hålla det inom sig tär bara på en och leder inte till något bra, tänk på att det är fler som sörjer honom [antar jag] sörj tillsammans istället för var och en på sitt håll. Och gör andra saker än att sitta/ligga och gråta. Hurvida man blir glad igen antar jag hör ihop med resten, men jag har inte återfunnit min glädje. Men jag antar att allting kommer inom sin tid.

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Klappa dem mer än de står ut! oxytocin är hur bra som helst och kan ha enorma effekter, och det är ren fysiologi att det frisätts när man klappar och kramar tex djur.

Och kom ihåg det du just skrev om att om det var en vän och inte du själv, så hade du vetat att denne gjort allt för sin kärlek. Du gjorde mer än de flesta skulle klara av. Mycket mer.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Åh men kära kära du, så jag lider med dig. Mitt hjärta blöder bara av att läsa din tråd och det känns som att vad jag än skriver är det för litet. Du verkar ha bra människor omkring dig, vilket gör mig lite lättad, men jag förstår att det är en fruktansvärd sorg att genomlida.

Allt stöd från mig! Du är en fin och bra människa och du har gjort allt du kunnat och lite mer. Du kommer att ta dig igenom det här och du kommer att minnas honom med värme och kärlek.

 

[clusia]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Åh gud jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag beklagar verkligen. Jag blir alldeles gråtfärdig bara av att läsa det du skriver. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att gå igenom det här. En jättestor kram!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack snälla för era fina ord!

Idag har varit en konstig dag. Jag har känt mig så himla himla tom och konstig, har inte kunnat komma så långt i tanken som dagarna innan. Jag förstår inte att det har hänt och kan inte ta på det riktigt. Min bästis från barndomen har varit här några timmar och pratat och hon är så duktig på att trösta med sina ord. Hon fick mig att tänka att nu kanske min kärlek har lite lugn och ro, och det kanske var det han behövde efter allt lidande. Och att jag gjort allt jag kunnat och lite till. Det är så svårt bara att behöva acceptera att jag inte räckte till. Men i vissa fall finns det ingen människa som kan det, man måste vilja och orka själv. Hans mörker var för djupt för att någon annan människa skulle kunna lyfta upp honom från det på egen hand. Åh vad jag hoppas att han mår bra nu och känner hur älskad han är.

 

[nevin]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag vet inte om det här hjälper dig, men jag brukar tänka att man övergår i en annan energi och dimension när man dör. Att man finns kvar på ett sätt, och kan känna hur vi har det, vad vi tänker på och hur vi mår.

Jag förlorade ju min sambo ett år sen (på onsdag är det exakt ett år sen), och många gånger har jag upplevt att jag haft honom intill mig trots att hans kropp inte är där. Och att jag också funnit tröst, dels att han faktiskt skänker mig energi fortfarande, dels att jag vet att han visste hur älskad och fantastisk han var.


Jag skickar massor av tröst- och styrkekramar till dig, med hopp om att du en dag ska orka tänka på honom utan allt för mycket smärta.

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack så mycket för att du delar med dig Nevin! Du måste vara otroligt stark som står på båda fötterna idag.

*delvis kl

Nu är det en vecka sen jag fick den här fullständiga chocken. Jag har nog fortfarande inte kommit ur den. Livet känns helt nattsvart. Jag växlar mellan att känna total förtvivlan och en märklig obehaglig tomhet som motsägelsefullt nog fyller upp hela min kropp. En värk i bröstet som är obeskrivlig. Jag vet att jag måste leva, men jag vill inte och orkar inte leva med den här sorgen. Jag går hos en krishanterare och har träffat min kärleks familj som är så starka och fina och säger att de älskar mig och ser mig som deras barn också, och jag ska sitta med dem i kyrkan på begravningen.

Snälla ni, kom ihåg att inte ta de ni älskar för givet. En dag kan de vara borta. Livet blir aldrig sig likt.

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag vet inte vad mer man kan skriva, men det var "skönt" att läsa en uppdatering för jag tänker ofta på hur det går för dig i detta. Bra att du får hjälp också. När är begravningen?

KRAM på dig!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack för kramen och vad gulligt att du tänker på mig!

Begravningen är den 28e. Nästan två veckor bort.
Jag får psykologhjälp två gånger i veckan ett tag nu, det känns skönt iallafall. Och ikväll ska jag vara hemma hos hans familj.

 

[Sleepan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Kära fina Nypon!
Precis som Lizan tänker jag mycket på dig. Det är så fruktansvärt att du ska behöva må så här, men det är jättebra att du får hjälp att ta dig igenom det.

Skönt att du verkar ha så bra relation med hans föräldrar. Jag tror ni kan ha mycket hjälp och stöd av varandra.
Du kommer klara det här! Det vet jag. Självklart kommer det att göra ont på vägen och det kommer säkert ta tid. Men du kommer ta dig igenom det och komma ut på andra sidan ännu lite starkare än vad du redan är.

Massor, massor av kramar!

 

[rock_89]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Nu vände det sig i magen på mig. Så hemskt...
Jag har själv varit i samma sits, eller inte riktigt. Lämnade en person jag älskar mer än någon annan pga av samma anledningar som du lämnade. Jag var också otroligt rädd att han också skulle ta livet av sig efteråt. Jag var förkrossad i veckor. Saknade i månader. Tänker fortfarande på honom och det är snart 2 år sedan. I mitt fall hände inget och vi har ingen kontakt idag. Bördan att bära någon annans mående på axlarna får en tillslut att gå under själv. Framförallt anklaga inte dig själv, du gjorde det som var bäst. Styrkekramar. Låt det ta tid att komma på fötter. du har all rätt att vara ledsen..

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag är övertygad om att du kommer ta dig igenom det här. Helt övertygad. Det känns jättebra att du har stöd runt dig och att hans familj vill ha dig nära så att ni kan stötta varandra.

Säg till om det finns NÅGOT vi här på buke kan göra för dig.

 

[Sleepan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Säg till om det finns NÅGOT vi här på buke kan göra för dig.

Jag håller med!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Det är jätteskönt att ha hans familj så nära. De säger att de ser honom i mig och får tröst av mig och det är ömsesidigt. Det var så skönt att bara vara i hans föräldrahem, där vi varit så många gånger tillsammans förut. Det kändes som att han skulle komma in där när som helst... Jag hoppas att han kan se att vi tar hjälp av varandra och stöttar varandra. Det skulle göra honom glad.

Idag har jag inte ens kunnat gråta. Bara känt en konstig tomhet. Jag har varit väldigt trött och nästan lite groggy, har fått starka sömnmediciner som jag sover på och det spelar väl säkert in.

Just idag kan jag inte ta på det faktum att han är borta. Hans föräldrar kommer och hämtar mig snart, och då kommer jag säkert förstå. Det ska bli skönt på något sätt, för den här känslan är nästan ännu mer obehaglig.

Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill verkligen bara vakna ur mardrömmen. Jag vill inte leva det här livet.

Tack snälla ni för att ni bryr er!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Hugger tag i min egen knapp bara för att få skriva av mig lite.
Inte många jag känner på riktigt läser här och det är ganska skönt just därför.

Jag kan verkligen inte förstå varför jag ska fortsätta leva. Jag vet ju att jag måste, och jag har inga planer på att ta mitt liv, men jag känner ingen som helst glädje eller motivering till att fortsätta här i 70 år till. Han jag älskar är död, han blev 24 år. Vi och vårt förhållande fick egentligen ingen chans, även om vi älskade varandra helt otroligt mycket. Hans missbruk stod emellan, och hans beslutsamhet att dölja det till varje pris för omgivningen, även till bekostnad av hans tillfrisknande. Han kunde inte ens erkänna det för sig själv förrän sista månaderna i livet, och det var flera år försent.

Han, mannen med världens finaste hjärta, som betytt mer för mig än någon annan i världen. Han får inte leva. Han får inte utbilda sig, byta stad, förlova sig, gifta sig, köpa hus, bli pappa, morfar, se världen, känna glädje och kärlek. Han finns inte mer.

Hur ska jag någonsin kunna glädjas åt något igen? Jag vill inte ens gå vidare. Jag vill inte tänka på min framtid, för ju fler dagar som går, desto längre ifrån honom kommer jag. Jag går runt i en apatisk dimma när jag inte gråter. Shoppar äckligt mycket till ingen nytta.

Varför ska jag få leva när han inte får?
Hur ska jag någonsin vilja leva när han inte gör det?

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag önskar så att det fanns något jag kunde skriva som skulle göra att det kändes lättare för dig, som gav dig någon typ av gnutta hopp inför att det kommer bli bättre, men jag har inga ord.

 

[Tassetass]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Hugger tag i min egen knapp bara för att få skriva av mig lite.
Inte många jag känner på riktigt läser här och det är ganska skönt just därför.

Jag kan verkligen inte förstå varför jag ska fortsätta leva. Jag vet ju att jag måste, och jag har inga planer på att ta mitt liv, men jag känner ingen som helst glädje eller motivering till att fortsätta här i 70 år till. Han jag älskar är död, han blev 24 år. Vi och vårt förhållande fick egentligen ingen chans, även om vi älskade varandra helt otroligt mycket. Hans missbruk stod emellan, och hans beslutsamhet att dölja det till varje pris för omgivningen, även till bekostnad av hans tillfrisknande. Han kunde inte ens erkänna det för sig själv förrän sista månaderna i livet, och det var flera år försent.

Han, mannen med världens finaste hjärta, som betytt mer för mig än någon annan i världen. Han får inte leva. Han får inte utbilda sig, byta stad, förlova sig, gifta sig, köpa hus, bli pappa, morfar, se världen, känna glädje och kärlek. Han finns inte mer.

Hur ska jag någonsin kunna glädjas åt något igen? Jag vill inte ens gå vidare. Jag vill inte tänka på min framtid, för ju fler dagar som går, desto längre ifrån honom kommer jag. Jag går runt i en apatisk dimma när jag inte gråter. Shoppar äckligt mycket till ingen nytta.

Varför ska jag få leva när han inte får?
Hur ska jag någonsin vilja leva när han inte gör det?

Alla de där frågorna kommer att snurra runt under en tid, det hör till sorgearbetet. Du behöver inte vilja gå vidare nu, du behöver inte tänka 70 år framåt. Så länge du inte bokstavligt talat lägger dig ner och dör så kommer du till slut att börja leva igen, om än kanske en aning motvilligt till en början. Men du kommer att vilja leva så småningom, för du är en alldeles egen person.

Det du har att erbjuda världen och det världen har att erbjuda dig, det dog inte med honom. Det är kanske omöjligt att se nu, men med tillräckligt mycket tid, tårar och tankar kommer du att landa där. Då kommer du kunna ta honom vidare med i ditt liv, precis som att jag hela tiden har med mig min mamma och pappa.

Jag vet hur det känns när världen är kolsvart, hur det känns som ett svek att ens tänka på att gå vidare. En dag kan det mycket väl svänga och du kommer känna att du vill leva vidare med hans minne, kanske rent av leva lite för hans skull, ta vara på de möjligheter som han inte fick. Mamma och pappa blev förvisso mycket äldre än 24 år, men de dog för tidigt och det fick mig att förstå att livet är inget att ta för givet. Det tog mig lång tid att komma till den insikten efter att mamma dog, att hon hade velat att jag skulle leva och må bra och vara glad (när pappa dog tog det inte lika lång tid) men jag tror - helt ärligt - att det är där de flesta landar om man låter sorgen ha sin gilla gång. Om man inte trycker undan, trycker ner och trycker bort, utan genomlider sorgens alla faser, så kommer man ut på andra sidan som en människa som vill leva.

Nä, nu ska jag sluta babbla. En STOR kram till dig, finaste Nypon!

 

[NotlikeI]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Alla de där frågorna kommer att snurra runt under en tid, det hör till sorgearbetet. Du behöver inte vilja gå vidare nu, du behöver inte tänka 70 år framåt. Så länge du inte bokstavligt talat lägger dig ner och dör så kommer du till slut att börja leva igen, om än kanske en aning motvilligt till en början. Men du kommer att vilja leva så småningom, för du är en alldeles egen person.

Det du har att erbjuda världen och det världen har att erbjuda dig, det dog inte med honom. Det är kanske omöjligt att se nu, men med tillräckligt mycket tid, tårar och tankar kommer du att landa där. Då kommer du kunna ta honom vidare med i ditt liv, precis som att jag hela tiden har med mig min mamma och pappa.

Jag vet hur det känns när världen är kolsvart, hur det känns som ett svek att ens tänka på att gå vidare. En dag kan det mycket väl svänga och du kommer känna att du vill leva vidare med hans minne, kanske rent av leva lite för hans skull, ta vara på de möjligheter som han inte fick. Mamma och pappa blev förvisso mycket äldre än 24 år, men de dog för tidigt och det fick mig att förstå att livet är inget att ta för givet. Det tog mig lång tid att komma till den insikten efter att mamma dog, att hon hade velat att jag skulle leva och må bra och vara glad (när pappa dog tog det inte lika lång tid) men jag tror - helt ärligt - att det är där de flesta landar om man låter sorgen ha sin gilla gång. Om man inte trycker undan, trycker ner och trycker bort, utan genomlider sorgens alla faser, så kommer man ut på andra sidan som en människa som vill leva.

Nä, nu ska jag sluta babbla. En STOR kram till dig, finaste Nypon!

Så bra skrivet att jag bara måste
Jag känner numera också att jag vill leva! Leva för dem som inte fick leva. Jag har ju turen att ha livet

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack så jättejättemycket för ditt inlägg! Det betyder massor för mig att du delar med dig. Jag är så ledsen för din skull också, att du inte har dina föräldrar kvar. Om jag skulle förlora min mamma tror jag att det skulle vara ute med mig. Du verkar så stark och fin och klok!

Tankarna som går är verkligen svarta. Jag kan skratta ibland, med andra, men det är ju inte från hjärtat precis. När jag tittar mig i spegeln ser jag en tom blick, en död blick. Den utstrålning jag brukar ha är borta. Men jag klarar iallafall av att sortera mina tankar nu och kan distrahera mig större delen av tiden, med ljud eller synintryck. Allra bäst är båda. Igår var jag i göteborg själv hela dagen. Gick runt i affärer bland alla människor som var upptagna med att leva sina liv, helt ovetandes om att mitt stannat. I öronen hade jag konstant Alex och Sigges podcast, tycker att prat är lättare än musik. Alla låtar påminner om honom. (och hans namn finns precis överallt. I serier, i böcker, artiklar, filmer, på hemsidor, i främlingars samtal när jag går förbi på gatan och råkar höra vad de pratar om)

Idag har jag varit med hans syster, vi var i Skövde och gick runt på stan och tittade på bio. Så skönt att umgås med henne. Hon mår jättedåligt också, men jag tror ändå att hon tar det bättre än jag... Men i hennes sällskap måste jag liksom "skärpa mig" lite, jag är inte ensam om sorgen. Och det är nog bra för mig tror jag.


Det är naturligtvis väldigt egoistiskt av mig, men i och med detta har inte bara hans liv förlorats, som såklart är det som är allra mest fruktansvärt, utan det är också min framtid. Så mycket som jag inte får vara med om. Som aldrig kommer bli som jag ville. Jag ville ju inget hellre än att dela mitt liv med honom, nu ser jag inget värde i att leva. I och med vårt uppbrott och allt det jobbiga som ledde fram till det försökte jag gå vidare på något sätt, men då var det ju ändå inte definitivt, och jag trodde fortfarande att vi var menade för varandra. Livet känns mest som ett tungt ok att bära på. Avsluta är inget alternativ, men det känns som världens största straff att tvingas bära på detta. Men jag antar att den inställningen kommer ändras med tiden. Jag hoppas det.

Lizan och Notlike1:
Ni är himla fina!
Det är alla som svarat i tråden föresten. Tack för att ni bryr er!


Och herregud vad jag fläker ut mig och mitt inre här. Men jag orkar ärligt talat inte bry mig. Det är så lite som känns värt att bry sig om just nu...

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Det må vara "egoistiskt" men för mig så klingar det ordet negativt, som att man är mer egoistisk än vad som är "naturligt" för oss. Dina känslor om att du sörjer den framtid du önskade men nu aldrig kommer få är fullkomligt naturliga och det vore snarare konstigt om du INTE kände så. Och ha absolut inte dåligt samvete över några känslor du känner, du känner som du gör just nu och det är mycket kännande som måste få ske.

Och fläk på för tusan! Om du skulle få för dig att inte vilja fläka ur dig öppet på forumet så ta det i PM, vi är säkert fler som ställer upp som mottagare.

KRAM!