Hur ska man tänka (vuxet barn med orimliga mål)

Men ge barnet utrymme att vara slapp ett tag. Det kanske behövs? En paus i livet. Sen om hen kunde få tag i en aktivitet efter hand, t ex enkelt jobb, volontärarbete utomlands eller vad det nu kan vara, så kan det vara ett sätt att fortsätta "vila" och fundera. Ditt barn vet inte hur samhället fungerar än. Att göra olika saker i det kan ge en förståelse som hen behöver för att sen kunna fortsätta vidare med sitt liv.

Måste bara säga att jag stör mig sjukt mycket på den här inställningen (om jag inte missuppfattar dig gravt...). Det är vuxna människor vi pratar om, jag tror det är att göra dem en riktig björntjänst att säga att det är ok att inte göra något, "vila och fundera" och så får någon annan stå för försörjning etc. Det är väldigt svårt att lära sig hur livet och samhället fungerar av att "vila och fundera", hur många i samhället har den ynnesten?
 
Ja, du har så rätt! Oron att det händer nada finns ju tyvärr hur man än gör och då är det förbaskat svårt att backa tillbaka:nailbiting:

Mja, men frågan är vad vi pratar om för slutresultat här? Är du rädd att hen blir hemlös missbrukare? Eller att hen blir bagare istället för advokat?

Hur länge och i hur stor utsträckning har du tänkt dig att styra hens liv? Du verkar ju själv anse att det är ett problem att hen inte tar egna initiativ, inte har något driv, men hur tänker du dig att hen skulle ha kunnat utveckla sådana egenskaper? Tror du det blir svårare eller lättare för hen att själv ta tag i saker ju längre det fortgår såhär?

Man måste få göra sina egna misstag - tyvärr! - och jag upplever att konsekvenserna blir stadigt värre ju senare dessa misstag kommer. Jag tror (men vet såklart inte) att det bästa du kan göra är att sluta ställa krav på vad hen ska göra med sitt liv, men att du samtidigt slutar göra det lätt för hen att inte ta tag i saker (som någon skrev härovan, om hen bor hemma bör hen tex ta sitt vuxna ansvar och betala för sig tex).

Du bör komma ihåg också att dina tolkningar och förväntningar verkligen inte är objektiva. Vad du tror är orsaker och motiv kan vara helt uppåt väggarna galet. Det är farligt att "hjälpa" någon åt "rätt" håll, man kan inte veta vad det är. Inte egentligen.
 
Måste bara säga att jag stör mig sjukt mycket på den här inställningen (om jag inte missuppfattar dig gravt...). Det är vuxna människor vi pratar om, jag tror det är att göra dem en riktig björntjänst att säga att det är ok att inte göra något, "vila och fundera" och så får någon annan stå för försörjning etc. Det är väldigt svårt att lära sig hur livet och samhället fungerar av att "vila och fundera", hur många i samhället har den ynnesten?
Det är ju ändå så att den här personen har jobbat hårt i 15 år och presterat bra. Att gå hemma är trist och deprimerande, men att ha tråkigt ett tag kan öka motivationen och öppna upp för nya idéer. Ibland behövs tomrummet för att skapa något nytt. Ibland utförs ett krävande arbete som inte syns utåt. Drivet behöver komma inifrån, inte från föräldrarna.

Det vore skillnad med ett barn som har strulat och latat sig en massa år, det har ju hen inte gjort. Sen är det inte tänkt att det ska vara för evigt, utan alla är införstådda att det är en kortare tid. Och om barnet fastnar så kan det behöva hjälp. Men ett barn som har lyckats sköta sig i 15 år är inte utan förmågor.

F ö så skrev jag också att ett enkelt jobb, volontärarbete osv kan fungera både som en vila och ett sätt att komma vidare. Eller tycker du att t ex ett städjobb är alldeles för bekvämt för att det ska vara godkänt som försörjning?

Nej, alla har inte förmånen att kunna "vila och fundera". Alla har inte heller förmånen med curlande föräldrar. Faktum är att alla har inte föräldrar alls. Men om den här familjen har möjlighet att välja själva, varför ska de avstå från det, bara för att det finns de som inte har den möjligheten?
 
Mja, men frågan är vad vi pratar om för slutresultat här? Är du rädd att hen blir hemlös missbrukare? Eller att hen blir bagare istället för advokat?

Hur länge och i hur stor utsträckning har du tänkt dig att styra hens liv? Du verkar ju själv anse att det är ett problem att hen inte tar egna initiativ, inte har något driv, men hur tänker du dig att hen skulle ha kunnat utveckla sådana egenskaper? Tror du det blir svårare eller lättare för hen att själv ta tag i saker ju längre det fortgår såhär?

Man måste få göra sina egna misstag - tyvärr! - och jag upplever att konsekvenserna blir stadigt värre ju senare dessa misstag kommer. Jag tror (men vet såklart inte) att det bästa du kan göra är att sluta ställa krav på vad hen ska göra med sitt liv, men att du samtidigt slutar göra det lätt för hen att inte ta tag i saker (som någon skrev härovan, om hen bor hemma bör hen tex ta sitt vuxna ansvar och betala för sig tex).

Du bör komma ihåg också att dina tolkningar och förväntningar verkligen inte är objektiva. Vad du tror är orsaker och motiv kan vara helt uppåt väggarna galet. Det är farligt att "hjälpa" någon åt "rätt" håll, man kan inte veta vad det är. Inte egentligen.
Haha... Nej, om hen vill jobba som bagare, sophämtare, diskare, jurist eller whatever bryr jag mig verkligen inte om så länge hen skaffar sig en sysselsättning som hen trivs okej med. Jag minns att en släkting frågade min syster (som jobbade som lokalvårdare) när hon skulle skaffa sig ett "riktigt jobb". Jag har sällan hört ett så respektlöst och nervärderande uttryck någonsin. Efter det är min inställning att det inte spelar någon större roll vilket jobb någon har så länge det är lagligt och att man kan försörja sig hyfsat på det + att man tycker det är okej att jobba med. (När jag gick ut gymnasiet var det nästan som en regel att man skulle ta ett "skitjobb" (för då kunde man bokstavligen TA sig ett jobb) för att i alla fall veta vad man INTE ville ;).)

Naturligtvis hämmar ju jag hens initiativförmåga genom att försöka styra in hen i min "mall" och avråda hen från att t ex. söka scenskolan och rikta in hen på en utbildning som hen kan komma in på utan större problem och som hen kanske skulle trivas med (trodde vi...).

Är jag subjektiv? Definitivt! Jag vill ju visa barnet förutsättningen för en bra framtid (för att hen och därmed jag ska må bra) samtidigt som jag inte orkar med ett år till med ett källartroll (Blir galen på det!) :meh: Att "hjälpa" någon åt rätt håll vet jag ju egentligen (av egen erfarenhet) är dökorkat, men man måste ju på något sätt få fart på källartrollet.

Hen satte sig tydligen igår kväll för att söka jobb så någon sorts fart blev det i alla fall. Dock kräver jag fortfarande att hen stannar på utbildningen tills hen har fått ett jobb så hen kan försörja sig och betala liten hyra hemma.
 
Hen satte sig tydligen igår kväll för att söka jobb så någon sorts fart blev det i alla fall. Dock kräver jag fortfarande att hen stannar på utbildningen tills hen har fått ett jobb så hen kan försörja sig och betala liten hyra hemma.

Och här är kanske ett exempel på en sak du kan titta närmare och fundera på? Du verkar ju medveten om din egen roll i problemet, men det är svårt att ändra på något (så är det ju aldrig för någons dåliga vanor :angel: ;)). Jag tycker att det vore bättre att ändra kravet till "du ska betala för dig" och så får hen själv räkna ut hur det ska gå till, än att säga "du ska göra x så du kan betala för dig". :)
 
Du skulle precis lika gärna ha berättat om min unge. Precis exakt så uppfattar jag hen. Jag kan inte fatta bristen på initiativförmåga, men det har väl med den där räkmackan att göra :rage:

Ja det är extremt svårt för mig själv att ha förståelse för att de inte har insett att man faktiskt måste kämpa och anstränga sig för att nå sina mål.

Om jag bestämmer mig för att göra något oavsett om det är att byta jobb/tjäna mer pengar, eller att vara med på en dressyrtävling, så vet jag att det är upp till mig att träna, att hitta folk som kan hjälpa mig att bli så bra som det behövs. Att leta efter info vad man behöver både regelmässigt och kunskapsmässigt osv osv. och att plugga in och träna dressyrprogrammet. Sen är det inte alltid man lyckas nå sitt mål men man har ansträngt sig för att ta sig dit och vill man fortfarande nå målet är det bara att prova igen och anstränga sig igen. Det funkar inte att gå och sätta sig och hoppas att någon annan ordnar det eller att det löser sig av sig själv.

Samtidigt verkar det som att dessa personer har mycket lättare att "ge upp" än att vilja göra den ansträngningen.

jag vet inte om det är en kombination eller en följd men de är ganska omogna i sina planer. Hon kan gå och tjata om en hund ungefär som när man gjorde när man var mycket mindre. Men det räcker med att fråga vad hon ska göra med hunden när hon ska flytta hemifrån ... "tja den kan väl bo kvar här". när jag och sambon säger att vi vill inte ha en hund så får man till svar att det får hon lösa den dagen. jag behöver väl inte säga att hon inte fått någon hund :p ;)

Jag kan säga att jag och sambon har haft många disskutioner om huruvida detta är en uppfostringsfråga, en personlighetsfråga och om man har förvärrat eller hade kunnat förbättra situationen på något sätt.
 
Haha... Nej, om hen vill jobba som bagare, sophämtare, diskare, jurist eller whatever bryr jag mig verkligen inte om så länge hen skaffar sig en sysselsättning som hen trivs okej med. Jag minns att en släkting frågade min syster (som jobbade som lokalvårdare) när hon skulle skaffa sig ett "riktigt jobb". Jag har sällan hört ett så respektlöst och nervärderande uttryck någonsin. Efter det är min inställning att det inte spelar någon större roll vilket jobb någon har så länge det är lagligt och att man kan försörja sig hyfsat på det + att man tycker det är okej att jobba med. (När jag gick ut gymnasiet var det nästan som en regel att man skulle ta ett "skitjobb" (för då kunde man bokstavligen TA sig ett jobb) för att i alla fall veta vad man INTE ville ;).)

Naturligtvis hämmar ju jag hens initiativförmåga genom att försöka styra in hen i min "mall" och avråda hen från att t ex. söka scenskolan och rikta in hen på en utbildning som hen kan komma in på utan större problem och som hen kanske skulle trivas med (trodde vi...).

Är jag subjektiv? Definitivt! Jag vill ju visa barnet förutsättningen för en bra framtid (för att hen och därmed jag ska må bra) samtidigt som jag inte orkar med ett år till med ett källartroll (Blir galen på det!) :meh: Att "hjälpa" någon åt rätt håll vet jag ju egentligen (av egen erfarenhet) är dökorkat, men man måste ju på något sätt få fart på källartrollet.

Hen satte sig tydligen igår kväll för att söka jobb så någon sorts fart blev det i alla fall. Dock kräver jag fortfarande att hen stannar på utbildningen tills hen har fått ett jobb så hen kan försörja sig och betala liten hyra hemma.

Om man lyckas få ett jobb som är kul är det ett plus i kanten - och ofta är det mer en inställning hos en själv än själva jobbet, men jobb är i först hand till för att försörja sig, och är man vuxen så måste man inse vikten av att man ska kunna försörja sig?

jag har hört saker som - Jamen jag kan väl ta vilket jobb som helst men det kommer ju inte göra mig lycklig, är det det ni vill? Jag vill hitta ett roligt jobb. osv. :crazy:
 
Det är väl en del i problemet att jag var dålig i skolan och hade det rätt jobbigt med de flesta ämnen. Barnet har ju haft det så lätt och har verkligen läshuvud och då känns det som slöseri med resurser om hen inte använder de resurser hen har. Jag vet ju att det är helt åt pipan fel att tänka så förstås. Universitet var ju en enkel väg till sysselsättning för hen och vi har sett det som självklart. Något som vi också har vaggat in hen i. Totalt fel :(
Fast att man har läshuvud betyder bara att man har lätt för att lära, inte nödvändigtvis att man är sugen på att studera. Och motivation är en bra, för att inte säga nödvändig, drivkraft för att ta sig igenom universitetsstudier. Är man inte motiverad så blir det bara jättefel.

Jag känner till viss del igen mig i det du skriver om ditt barn. Jag åkte räkmacka genom hela grundskolan och naturvetenskapligt gymnasium. Det var först sista terminen på gymnasiet som det blev för jobbigt. Och det kan delvis ha berott på att jag hade en skadad häst som skulle in på återbesök på kliniken en gång i veckan under större delen av våren...

Jag var dock less på skolan när jag slutade gymnasiet, så jag bestämde mig för att jobba med annat ett tag tills jag visste vad jag ville utbilda mig till. För jag visste redan då att motivation skulle vara nödvändig för mig... Hade någon förväntat sig att jag skulle läsa vidare bara för att jag hade läshuvud, så hade jag slagit bakut ordentligt.

Jag har haft säsongsanställningar i livsmedelsindustri, stekt hamburgare i gatukök, sorterat papper på kontor, varit hästskötare o ridinstruktör. Sen fick jag för mig att det vore kul att köra lastbil, så det gjorde jag i några år. Fortfarande visste jag inte vad jag skulle bli när jag blev stor... Jag utbildade mig till hovslagare och jobbade med det tills kroppen sade upp sig. Jag påbörjade utbildning till lärare och trodde väl att jag skulle kunna fortsätta åka räkmacka och jobba som hovis medan jag pluggade - det gick inte, jag hamnade hjälplöst efter och det i kombination med brist på motivation gjorde att jag hoppade av.
Sen har jag fått ett antal barn och under min långa föräldraledighet utnyttjade jag mina tidigare erfarenheter och sommarjobbade som lastbilschaffis. Plus att jag har sålt kläder via hemförsäljning i 7 år.
Det är först nu de senaste åren jag har bestämt mig för vad jag vill läsa, jag är nu 47...

Med denna harang vill jag nog mest berätta att jag tror du måste släppa kravet på att avkomman ska studera. Uppmuntra hen att hanka sig fram på diverse ströjobb för att hitta sin egen drivkraft och i lugn och ro fundera ut vad det är hen verkligen vill. Det är inte alls fel att jobba en period på McDonalds eller i kassan på Ica. Eller som städerska på sjukhuset eller vårdbiträde. Eller sopa gator och klippa gräsmattor på kommunen.

Motivation till arbetssökande kanske kan vara att hen inte får en krona från er att göra av med... Mat och husrum mot matlagning och städning, kanske?
 
jag har hört saker som - Jamen jag kan väl ta vilket jobb som helst men det kommer ju inte göra mig lycklig, är det det ni vill? Jag vill hitta ett roligt jobb. osv. :crazy:

Men det här är ju en person som pratar med sina föräldrar, inte en komplett bild av personens inställning. Omoget, världsfrånvänt, vad man nu tycker om det, det är ändå viktigt att komma ihåg att ingen blottar sig själv totalt för andra, och kanske särskilt när det kommer till barn-föräldrar så kan många gånger det egentliga meddelandet inte vara relaterat till ämnet på ytan.
 
Haha... Nej, om hen vill jobba som bagare, sophämtare, diskare, jurist eller whatever bryr jag mig verkligen inte om så länge hen skaffar sig en sysselsättning som hen trivs okej med. Jag minns att en släkting frågade min syster (som jobbade som lokalvårdare) när hon skulle skaffa sig ett "riktigt jobb". Jag har sällan hört ett så respektlöst och nervärderande uttryck någonsin. Efter det är min inställning att det inte spelar någon större roll vilket jobb någon har så länge det är lagligt och att man kan försörja sig hyfsat på det + att man tycker det är okej att jobba med. (När jag gick ut gymnasiet var det nästan som en regel att man skulle ta ett "skitjobb" (för då kunde man bokstavligen TA sig ett jobb) för att i alla fall veta vad man INTE ville ;).)

Naturligtvis hämmar ju jag hens initiativförmåga genom att försöka styra in hen i min "mall" och avråda hen från att t ex. söka scenskolan och rikta in hen på en utbildning som hen kan komma in på utan större problem och som hen kanske skulle trivas med (trodde vi...).

Är jag subjektiv? Definitivt! Jag vill ju visa barnet förutsättningen för en bra framtid (för att hen och därmed jag ska må bra) samtidigt som jag inte orkar med ett år till med ett källartroll (Blir galen på det!) :meh: Att "hjälpa" någon åt rätt håll vet jag ju egentligen (av egen erfarenhet) är dökorkat, men man måste ju på något sätt få fart på källartrollet.

Hen satte sig tydligen igår kväll för att söka jobb så någon sorts fart blev det i alla fall. Dock kräver jag fortfarande att hen stannar på utbildningen tills hen har fått ett jobb så hen kan försörja sig och betala liten hyra hemma.
Jag missade att hen redan varit hemma ett år. Min erfarenhet är att det är så hemskt att gå hemma på det sättet att man gör vad som helst för att komma därifrån.
Kan du inte fråga istället för att föreslå?
Vad vill du?
Hur kommer du dit?
Vem/vilka ska du prata med för att få information om yrket?
Var skulle du kunna arbetsträna/prova?
Vad kan AF göra för att hjälpa dig?
osv osv
Svaret blir kanske "vet inte" då kan man be om förslag, sen fråga hur man ska utvärdera de olika förslagen osv.
 
Det är ju ändå så att den här personen har jobbat hårt i 15 år och presterat bra. Att gå hemma är trist och deprimerande, men att ha tråkigt ett tag kan öka motivationen och öppna upp för nya idéer. Ibland behövs tomrummet för att skapa något nytt. Ibland utförs ett krävande arbete som inte syns utåt. Drivet behöver komma inifrån, inte från föräldrarna.

Det vore skillnad med ett barn som har strulat och latat sig en massa år, det har ju hen inte gjort. Sen är det inte tänkt att det ska vara för evigt, utan alla är införstådda att det är en kortare tid. Och om barnet fastnar så kan det behöva hjälp. Men ett barn som har lyckats sköta sig i 15 år är inte utan förmågor.

F ö så skrev jag också att ett enkelt jobb, volontärarbete osv kan fungera både som en vila och ett sätt att komma vidare. Eller tycker du att t ex ett städjobb är alldeles för bekvämt för att det ska vara godkänt som försörjning?

Nej, alla har inte förmånen att kunna "vila och fundera". Alla har inte heller förmånen med curlande föräldrar. Faktum är att alla har inte föräldrar alls. Men om den här familjen har möjlighet att välja själva, varför ska de avstå från det, bara för att det finns de som inte har den möjligheten?

Du skrev att "sen" kan hen ta ett enklare jobb etc, som jag tolkade som först "vila" sen enklare jobb för att som du skrev "fortsätta vila". Enklare jobb...fine för mig, jag lägger ingen värdering i vad hen gör (lika för mina egna barn). Då gör hen något och drar ev. in någon krona också (det är dock inte knäckfrågan för mig).

Sen läser jag inte in i TS inlägg ett barn som har jobbat hårt, och jag anser nog inte heller att "lyckas sköta sig" är en jätteprestation.

Tycker nog också att du säger emot dig själv lite när du skriver att hen ska vila och fundera (låter som något positivt för mig) och sen är det deprimerande och trist att gå hemma (hur vilar man och funderar i en det tillståndet?).

Inser också att du skriver "barn"...det är ju faktiskt inget barn längre. Det är en vuxen, och med vuxen kommer vuxenansvar.

Jag har också möjligheten att låta mina barn "vila och fundera", anser dock inte att jag gör dem en tjänst om detta innebär att de inte behöver göra något och inte har några krav på sig. Jag kanske är hård men jag har talat om för dem att jag faktiskt är lika lite försörjningspliktig för dem som de är för mig och att har de ingen sysselsättning så är det markservice som gäller.
 
Haha... Nej, om hen vill jobba som bagare, sophämtare, diskare, jurist eller whatever bryr jag mig verkligen inte om så länge hen skaffar sig en sysselsättning som hen trivs okej med. Jag minns att en släkting frågade min syster (som jobbade som lokalvårdare) när hon skulle skaffa sig ett "riktigt jobb". Jag har sällan hört ett så respektlöst och nervärderande uttryck någonsin. Efter det är min inställning att det inte spelar någon större roll vilket jobb någon har så länge det är lagligt och att man kan försörja sig hyfsat på det + att man tycker det är okej att jobba med. (När jag gick ut gymnasiet var det nästan som en regel att man skulle ta ett "skitjobb" (för då kunde man bokstavligen TA sig ett jobb) för att i alla fall veta vad man INTE ville ;).)

Naturligtvis hämmar ju jag hens initiativförmåga genom att försöka styra in hen i min "mall" och avråda hen från att t ex. söka scenskolan och rikta in hen på en utbildning som hen kan komma in på utan större problem och som hen kanske skulle trivas med (trodde vi...).

Är jag subjektiv? Definitivt! Jag vill ju visa barnet förutsättningen för en bra framtid (för att hen och därmed jag ska må bra) samtidigt som jag inte orkar med ett år till med ett källartroll (Blir galen på det!) :meh: Att "hjälpa" någon åt rätt håll vet jag ju egentligen (av egen erfarenhet) är dökorkat, men man måste ju på något sätt få fart på källartrollet.

Hen satte sig tydligen igår kväll för att söka jobb så någon sorts fart blev det i alla fall. Dock kräver jag fortfarande att hen stannar på utbildningen tills hen har fått ett jobb så hen kan försörja sig och betala liten hyra hemma.

Alltså, söka scenskolan kan hen väl göra? Komma in är ju en annan sak, men att avråda från att ens försöka? Kostar väl inget, och då har man iaf försökt.
 
Jag tycker att man ska uppmuntra sina barns drömmar. Vilka är vi att avgöra vad som är orealistiskt, dåligt eller omöjligt? Sedan måste barnen ha ett eget driv för att nå sina mål. Kanske uppfyller de sina drömmar, kanske revideras drömmarna med tiden. Vad man som förälder kan göra är att skicka med goda värderingar så att drömmarna t ex inte omfattar ett medlemskap i HA.
 
Fast att man har läshuvud betyder bara att man har lätt för att lära, inte nödvändigtvis att man är sugen på att studera. Och motivation är en bra, för att inte säga nödvändig, drivkraft för att ta sig igenom universitetsstudier. Är man inte motiverad så blir det bara jättefel.

Jag känner till viss del igen mig i det du skriver om ditt barn. Jag åkte räkmacka genom hela grundskolan och naturvetenskapligt gymnasium. Det var först sista terminen på gymnasiet som det blev för jobbigt. Och det kan delvis ha berott på att jag hade en skadad häst som skulle in på återbesök på kliniken en gång i veckan under större delen av våren...

Jag var dock less på skolan när jag slutade gymnasiet, så jag bestämde mig för att jobba med annat ett tag tills jag visste vad jag ville utbilda mig till. För jag visste redan då att motivation skulle vara nödvändig för mig... Hade någon förväntat sig att jag skulle läsa vidare bara för att jag hade läshuvud, så hade jag slagit bakut ordentligt.

Jag har haft säsongsanställningar i livsmedelsindustri, stekt hamburgare i gatukök, sorterat papper på kontor, varit hästskötare o ridinstruktör. Sen fick jag för mig att det vore kul att köra lastbil, så det gjorde jag i några år. Fortfarande visste jag inte vad jag skulle bli när jag blev stor... Jag utbildade mig till hovslagare och jobbade med det tills kroppen sade upp sig. Jag påbörjade utbildning till lärare och trodde väl att jag skulle kunna fortsätta åka räkmacka och jobba som hovis medan jag pluggade - det gick inte, jag hamnade hjälplöst efter och det i kombination med brist på motivation gjorde att jag hoppade av.
Sen har jag fått ett antal barn och under min långa föräldraledighet utnyttjade jag mina tidigare erfarenheter och sommarjobbade som lastbilschaffis. Plus att jag har sålt kläder via hemförsäljning i 7 år.
Det är först nu de senaste åren jag har bestämt mig för vad jag vill läsa, jag är nu 47...

Med denna harang vill jag nog mest berätta att jag tror du måste släppa kravet på att avkomman ska studera. Uppmuntra hen att hanka sig fram på diverse ströjobb för att hitta sin egen drivkraft och i lugn och ro fundera ut vad det är hen verkligen vill. Det är inte alls fel att jobba en period på McDonalds eller i kassan på Ica. Eller som städerska på sjukhuset eller vårdbiträde. Eller sopa gator och klippa gräsmattor på kommunen.

Motivation till arbetssökande kanske kan vara att hen inte får en krona från er att göra av med... Mat och husrum mot matlagning och städning, kanske?
Ja, det kan ju ta en herrans tid innan man faktiskt hamnar "rätt". Jag började plugga när jag var 32 efter att ha jobbat med olika saker från jag var 18 så egentligen förstår jag inte varför vi inbillar oss att barnet ska ha en klar bild av sin framtid som 20-åring.

Just den där likgiltigheten för allt är det som är jobbigast känner jag. Om hen ändå hade sparkat bakut hade ingen varit gladare än jag. Och eftersom hen inte har sparkat bakut så har vi drivit åt ett håll som vi trott kunde passa barnet till stor del för att få något att hända över huvud taget.

Det andra barnet, som är ett par år yngre, säger rakt upp och ner att hen inte har bestämt sig och att hen kommer jobba tills hen har kommit på vilken inriktning hen vill ha i sitt liv. Det känns betydligt lugnare och tryggare. Den yngre har en plan som antagligen kommer ändras en del fram och tillbaka, men hen visar en helt annan inställning till sin situation än vad den äldre gör. Betydligt mer medveten om vad hen måste göra för att komma dit hen vill i framtiden. Hen har heller inget emot att ta ett "skitjobb" medan den äldre har valt att enbart söka de "roliga" jobben och rynkat näsan åt de (enligt hen) tråkiga.
 
Ska barnet dra på sig studieskulder och plugga bara för att kunna betala hyra hemma? Är inte det lite onödigt ändå?
 
Du skrev att "sen" kan hen ta ett enklare jobb etc, som jag tolkade som först "vila" sen enklare jobb för att som du skrev "fortsätta vila". Enklare jobb...fine för mig, jag lägger ingen värdering i vad hen gör (lika för mina egna barn). Då gör hen något och drar ev. in någon krona också (det är dock inte knäckfrågan för mig).

Sen läser jag inte in i TS inlägg ett barn som har jobbat hårt, och jag anser nog inte heller att "lyckas sköta sig" är en jätteprestation.

Tycker nog också att du säger emot dig själv lite när du skriver att hen ska vila och fundera (låter som något positivt för mig) och sen är det deprimerande och trist att gå hemma (hur vilar man och funderar i en det tillståndet?).

Inser också att du skriver "barn"...det är ju faktiskt inget barn längre. Det är en vuxen, och med vuxen kommer vuxenansvar.

Jag har också möjligheten att låta mina barn "vila och fundera", anser dock inte att jag gör dem en tjänst om detta innebär att de inte behöver göra något och inte har några krav på sig. Jag kanske är hård men jag har talat om för dem att jag faktiskt är lika lite försörjningspliktig för dem som de är för mig och att har de ingen sysselsättning så är det markservice som gäller.
Jag skriver barn för hen är barn till TS. Alltså jag är medveten om att hen är vuxen, men TS agerar i förhållande till sitt barn.
Nej vila är inte så himla bekvämt. Det kan vara ett arbete också. Att göra ingenting och tvingas tänka är något många flyr från, därför ständigt aktivitet. Jag förstår att du tycker att jag säger emot mig själv men jag tänker som så att jag känner inte hen och vi fungerar på olika sätt. Det är en massa förslag. Sen tycker jag ändå att det är en stor anpassning att ta sig igenom skolan på ett bra sätt. Hen har en bra grund att stå på. Det kanske inte var så jobbigt för hen för att det passade hens personlighet, men det är ändå ett arbete som jag tycker ska respekteras.
 
Du skrev att "sen" kan hen ta ett enklare jobb etc, som jag tolkade som först "vila" sen enklare jobb för att som du skrev "fortsätta vila". Enklare jobb...fine för mig, jag lägger ingen värdering i vad hen gör (lika för mina egna barn). Då gör hen något och drar ev. in någon krona också (det är dock inte knäckfrågan för mig).

Sen läser jag inte in i TS inlägg ett barn som har jobbat hårt, och jag anser nog inte heller att "lyckas sköta sig" är en jätteprestation.

Tycker nog också att du säger emot dig själv lite när du skriver att hen ska vila och fundera (låter som något positivt för mig) och sen är det deprimerande och trist att gå hemma (hur vilar man och funderar i en det tillståndet?).

Inser också att du skriver "barn"...det är ju faktiskt inget barn längre. Det är en vuxen, och med vuxen kommer vuxenansvar.

Jag har också möjligheten att låta mina barn "vila och fundera", anser dock inte att jag gör dem en tjänst om detta innebär att de inte behöver göra något och inte har några krav på sig. Jag kanske är hård men jag har talat om för dem att jag faktiskt är lika lite försörjningspliktig för dem som de är för mig och att har de ingen sysselsättning så är det markservice som gäller.
Självklart ska vuxna barn som är hemma utan jobb ställa upp med markservice. Och det ska även vuxna barn med jobb, men i mindre utsträckning.
 
Alltså, söka scenskolan kan hen väl göra? Komma in är ju en annan sak, men att avråda från att ens försöka? Kostar väl inget, och då har man iaf försökt.
Nej, avrått från att söka var väl fel ord att använda. Naturligtvis får hen söka scenskolan om hen vill (vilket jag hoppas att hen också har uppfattat) men att sitta och vänta på att få söka vartannat år utan att göra något annat kan jag i alla fall inte gå med på. Som jag skrivit till Ameo så har barnet varit så fullständigt likgiltig så vi har drivit åt det håll vi trott att hen skulle trivas. Hade hen sparkat bakut och sagt att hen tänker söka scenskolan så hade det varit helt okej också under förutsättning att hen har någon sysselsättning under tiden mellan ansökningstillfällena (vart annat år). Sedan kan jag tycka att det är väldigt konstigt att man, om man nu vill bli skådespelare, inte engagerar sig mer så att man söker sig till en teatergrupp eller liknande för övning och framträdande (vilket skulle höja chanserna till att komma in på scenskolan). nej, jag blir inte klok på det!O_o
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
15 107
Senast: Badger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Gråter du?
  • Aubergine
  • Dejtingtråden del 37

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp