Jag behöver flytta ifrån mitt barn

[SaraXX]

Berätta nu. Hemma. När det bara är ni två och ni har gott om tid.
Bestäm inte allt som gäller barnet i förväg. Du får säga "det vet jag inte riktigt hur det blir än". Jag skulle nog ha blivit ledsen av att vara den sista som fick reda på något typ.

 

[Mineur]

Jag tycker att du ska berätta så snart som möjligt, både för din egen och barnets skull.

 

[Asko]

Låt barnet vara med i processen tycker jag, så känner hen inte sig ställd och som att alla vuxna fattar besluten över huvudet på henom. Även om det är såklart de vuxna som fattar besluten till sist så är det nog viktigt att de får vara med och förstå vad som händer.

 

[clusia]

Jag tycker att du ska berätta så snart som möjligt, hemma hos er när det bara är ni två och har tid för eventuella reaktioner. Låt barnet få vara delaktig i processen och hinna säga hej då till sitt hem.

 

[känningensorg]

Jag tycker att det låter som helt rätt beslut!

Nu är det inte exakt samma situation, men ändå lite liknande. Mina föräldrar berättade att de skulle skiljas i början av April och sen bodde vi kvar i huset tills årsskiftet. Pappa flyttade ut 15 Dec och mamma 28 Dec, så vi alla fyra bodde kvar i huset i åtta månader.

För mig (och min bror) var det viktigt att få veta i god tid, hinna smälta allt i lugn och ro och säga hejdå till huset. Vi fick en sista sommar i huset och firade till och med jul i huset med hela släkten bara några dagar innan vi flyttade ut.
Med facit i hand så hade vi varit redo att flytta från huset tidigare, typ i slutet av sommaren. Att bo kvar i åtta månader var inte nödvändigt, det var bara pga att varken mamma eller pappa hade nytt boende innan årsskiftet.

Jag tror att jag hade velat att min förälder berättade en sån här sak utan att någon annan är med. Mest för att det är en "känslig" sak och att jag inte skulle vilja ha någon annan som ser min reaktion.
Men det är ju bara jag och betyder inte nödvändigtvis att ditt barn vill ha det likadant

Hur kändes det när saker och ting började packas ner i lådor? Det tänker jag mycket på, hur det kommer vara för barnet när hens hem börjar packas ner i lådor. Vet inte riktigt varför jag fått för mig att det kommer vara jobbigt.

Jag kommer självklart sitta ensam med barnet, ingen annan ska vara med eller ens vara hemma. Min kille ska bort så det är bara jag och barnet.
Jag tänker att det kan vara bra att berätta i det nya huset för att han då kanske kan visualisera hur det kommer bli på ett bättre sätt. Och samtidigt tänker jag att det kanske är bättre att berätta hemma där han har sin trygghet.

 

[känningensorg]

Självklart ska du berätta det så fort du bestämt dig för det. Barnet svarade bara som hen svarade eftersom hen inte visste att du skulle bo där. Ställ inte såna frågor utan att ge barnet all information som hen behöver för att fatta ett beslut.

Barnet kommer självklart få all information och all stöttning när det är dags. Jag vet bara inte om det är bäst nu, eller om jag ska vänta till efter hans födelsedag eller till sommaren. Är det bättre att hen vet i många månader (fördel: hinner ställa om sig, nackdel: väldigt länge att ha ångest) eller inte. Det är det jag tänker på och ältar.

 

[clusia]

Hur kändes det när saker och ting började packas ner i lådor? Det tänker jag mycket på, hur det kommer vara för barnet när hens hem börjar packas ner i lådor. Vet inte riktigt varför jag fått för mig att det kommer vara jobbigt.

Jag kommer självklart sitta ensam med barnet, ingen annan ska vara med eller ens vara hemma. Min kille ska bort så det är bara jag och barnet.
Jag tänker att det kan vara bra att berätta i det nya huset för att han då kanske kan visualisera hur det kommer bli på ett bättre sätt. Och samtidigt tänker jag att det kanske är bättre att berätta hemma där han har sin trygghet.

Jag tror inte barnet blir mindre ledset av att du drar ut på det. Jag tror heller inte att barnet vid berättandet kommer vara mottaglig för att visualisera hur livet kommer bli utan behöver få höra det hemma i sin trygga miljö. Jag tror det är viktigt att barnet får reagera exakt så som den behöver göra utan att känna att man är i någon annans hem.

 

[känningensorg]

Låt barnet vara med i processen tycker jag, så känner hen inte sig ställd och som att alla vuxna fattar besluten över huvudet på henom. Även om det är såklart de vuxna som fattar besluten till sist så är det nog viktigt att de får vara med och förstå vad som händer.

Vad menar du med processen?

När jag berättar kommer hen få all information och all stöttning hen behöver och vill ha. Hen kommer få välja själv vilka helger hen vill vara hos oss (om hen vill vara samtidigt som sambons barn eller de helger när sambons barn är hos sin mamma) och kommer också få frågan om han vill bo här istället för hos sin pappa, men det är jag som jag redan sagt helt säker på att hen inte vill. Men möjligheten finns som hen skulle vilja.

Hen kommer själv få bestämma vad hen vill ta med hit och vad hen vill ta med till sin pappa när vi ska packa ihop hens saker. Hen kommer få vara delaktig i allt som hen kan påverka, och jag kommer göra allt i min makt för att hen ska känna sig lyssnad på och inkluderad.

 

[känningensorg]

Jag tror inte barnet blir mindre ledset av att du drar ut på det. Jag tror heller inte att barnet vid berättandet kommer vara mottaglig för att visualisera hur livet kommer bli utan behöver få höra det hemma i sin trygga miljö. Jag tror det är viktigt att barnet får reagera exakt så som den behöver göra utan att känna att man är i någon annans hem.

Ja, du har nog rätt i det. Tack för att du tog dig tid att svar

 

[Lingon]

Barnet kommer självklart få all information och all stöttning när det är dags. Jag vet bara inte om det är bäst nu, eller om jag ska vänta till efter hans födelsedag eller till sommaren. Är det bättre att hen vet i många månader (fördel: hinner ställa om sig, nackdel: väldigt länge att ha ångest) eller inte. Det är det jag tänker på och ältar.

Tror du att det blir så dramatiskt att barnet kommer få ångest över det? Nä, det är inte roligt med en förälder som bor i en annan stad. Men du flyyttar ju inte till andra sidan jordklotet eller sticker för att du inte vill ha barnet. Du flyttar ju för att du måste. Barnet kommer ju ha sitt hem hos pappan kvar. Samma skola, kompisar, aktiviteter. Barnet kommer få träffa dig fast tyvärr lite mer sällan.

Det viktigaste är (tror jag) att du inte försvinner in i en sambobubbla med din kille och stannar där även när barnet är hos dig. Att du lägger tid på ett umgås med barnet bara ni två även fortsättningsvis. D.v.s. sitt inte ihop med din kille bara för att ni bor ihop och för att det är så härligt för dig när ni umgås alla i den nya familjen på en gång. Ditt barn kommer fortfarande vilja umgås med dig ensam. Mina föräldrar bodde i samma stad efter skilsmässan och det var cykelavstånd mellan deras hem, skola och mina vänner. Båda föräldrarna träffade nya. Men den ena gick in i en bubbla med sin nya och det fanns då mycket lite tid och plats för oss barn. Vi bodde hos den föräldern varannan helg och det hade för min del varit bättre om hen hade bott i en annan stad men varit mer engagerad i oss barn. Nu har jag bra relation med båda mina föräldrar men jag ser en tydlig skillnad i hur engagerade de varit i oss. Det gör en större skillnad än 7 mil som det väl var dit du ska flytta om jag inte minns helt fel.

 

[Asko]

Vad menar du med processen?

När jag berättar kommer hen få all information och all stöttning hen behöver och vill ha. Hen kommer få välja själv vilka helger hen vill vara hos oss (om hen vill vara samtidigt som sambons barn eller de helger när sambons barn är hos sin mamma) och kommer också få frågan om han vill bo här istället för hos sin pappa, men det är jag som jag redan sagt helt säker på att hen inte vill. Men möjligheten finns som hen skulle vilja.

Hen kommer själv få bestämma vad hen vill ta med hit och vad hen vill ta med till sin pappa när vi ska packa ihop hens saker. Hen kommer få vara delaktig i allt som hen kan påverka, och jag kommer göra allt i min makt för att hen ska känna sig lyssnad på och inkluderad.

Jag tänker att risken finns att barnet känner att alla beslut redan fattats utan henoms vetskap. Är man istället med i processen så kan man lättare förstå bakgrunden och orsaken till beslutet, tex att du fått veta att du inte har råd, vänt på varje sten som finns etc - den processen. Nackdelen är ju såklart att det kan kännas otryggt och osäkert för barnet, så det har du undvikit. Men det finns fortfarande slutet av processen kvar, som de beslut du skriver om - så jag tycker att det är ett bra läge för att berätta.

Jag tycker alltså att det är bättre att berätta för barnet nu än att vänta med det. Barnet kommer att bli ledset, det är nog oundvikligt. Och då är det nog bättre med mera tid så att hen hinner tänka och fundera på det, och gå igenom sin egen sorgeprocess så att säga.

Nu talar jag utifrån mig själv men jag hade blivit mera upprörd över hur länge min förälder hållit tyst om det än om själva flytten, åtminstone till en början.

 

[känningensorg]

Tror du att det blir så dramatiskt att barnet kommer få ångest över det? Nä, det är inte roligt med en förälder som bor i en annan stad. Men du flyyttar ju inte till andra sidan jordklotet eller sticker för att du inte vill ha barnet. Du flyttar ju för att du måste. Barnet kommer ju ha sitt hem hos pappan kvar. Samma skola, kompisar, aktiviteter. Barnet kommer få träffa dig fast tyvärr lite mer sällan.

Det viktigaste är (tror jag) att du inte försvinner in i en sambobubbla med din kille och stannar där även när barnet är hos dig. Att du lägger tid på ett umgås med barnet bara ni två även fortsättningsvis. D.v.s. sitt inte ihop med din kille bara för att ni bor ihop och för att det är så härligt för dig när ni umgås alla i den nya familjen på en gång. Ditt barn kommer fortfarande vilja umgås med dig ensam. Mina föräldrar bodde i samma stad efter skilsmässan och det var cykelavstånd mellan deras hem, skola och mina vänner. Båda föräldrarna träffade nya. Men den ena gick in i en bubbla med sin nya och det fanns då mycket lite tid och plats för oss barn. Vi bodde hos den föräldern varannan helg och det hade för min del varit bättre om hen hade bott i en annan stad men varit mer engagerad i oss barn. Nu har jag bra relation med båda mina föräldrar men jag ser en tydlig skillnad i hur engagerade de varit i oss. Det gör en större skillnad än 7 mil som det väl var dit du ska flytta om jag inte minns helt fel.

Just det kommer inte bli ett problem. Vi har redan ett väl inarbetat ”schema” där jag bor varannan vecka med min kille och varannan vecka med mitt barn. På barnveckan är det bara barnet som gäller, och så kommer det fortsätta vara fram till flytt. Det är jätteviktigt för mig. Efter flytten kommer jag också se till att vi får tid bara vi två. Egentid med barnet är det bästa jag har

Tänker också försöka få till att komma till pappan och äta middag med honom och barnet, och göra läxor med barnet, regelbundet.

 

[godisklubba]

Hur kändes det när saker och ting började packas ner i lådor? Det tänker jag mycket på, hur det kommer vara för barnet när hens hem börjar packas ner i lådor. Vet inte riktigt varför jag fått för mig att det kommer vara jobbigt.

Jag kommer självklart sitta ensam med barnet, ingen annan ska vara med eller ens vara hemma. Min kille ska bort så det är bara jag och barnet.
Jag tänker att det kan vara bra att berätta i det nya huset för att han då kanske kan visualisera hur det kommer bli på ett bättre sätt. Och samtidigt tänker jag att det kanske är bättre att berätta hemma där han har sin trygghet.

Jag tyckte att det var jobbigare innan vi liksom landat i allt, än att se allt packas ner i lådor. Men vi hade ju vetat om flytten ganska länge och jag har för mig att vi började packa ner en del saker i slutet av sommaren.
Min mamma hade fortfarande inget färdigt boende när vi flyttade från huset, så mycket hamnade i pappas lägenhet. Jag skulle säga att det var jobbigare att "leva i flyttlådor" än att packa dem.

Jag kanske minns fel nu. Men jag har för mig att jag och min bror var väldigt delaktiga i hela flytten. Det kändes i alla fall inte som att det skedde "i smyg". Givetvis var vi inte inkluderade i precis allt, men det som gick fick vi vara med på.

Jag var 15 år och min bror var 11 år när våra föräldrar skilde sig.

 

[Asko]

Jag tycker att det lät jättebra med kvällar vikta åt bara er två sådär i veckorna eller så, som föreslagits tidigare i tråden. Där barnet kanske får bestämma vad ni ska göra eller ha kul tillsammans. Låter mysigt!

 

[känningensorg]

Jag tänker att risken finns att barnet känner att alla beslut redan fattats utan henoms vetskap. Är man istället med i processen så kan man lättare förstå bakgrunden och orsaken till beslutet, tex att du fått veta att du inte har råd, vänt på varje sten som finns etc - den processen. Nackdelen är ju såklart att det kan kännas otryggt och osäkert för barnet, så det har du undvikit. Men det finns fortfarande slutet av processen kvar, som de beslut du skriver om - så jag tycker att det är ett bra läge för att berätta.

Jag tycker alltså att det är bättre att berätta för barnet nu än att vänta med det. Barnet kommer att bli ledset, det är nog oundvikligt. Och då är det nog bättre med mera tid så att hen hinner tänka och fundera på det, och gå igenom sin egen sorgeprocess så att säga.

Nu talar jag utifrån mig själv men jag hade blivit mera upprörd över hur länge min förälder hållit tyst om det än om själva flytten, åtminstone till en början.

Själva beslutet har ju fattats och det kan barnet inte påverka, men jag ska göra allt jag kan för att se till att hen ändå känner sig delaktig i processen och att hens känslor och önskningar tas hänsyn till.

Jag har arbetat hela mitt yrkesverksamma liv med samtal med tonåringar så jag hoppas jag ska ha förmågan att vara inkännande och respektfull även med mitt eget barn.

 

[känningensorg]

Jag tycker att det lät jättebra med kvällar vikta åt bara er två sådär i veckorna eller så, som föreslagits tidigare i tråden. Där barnet kanske får bestämma vad ni ska göra eller ha kul tillsammans. Låter mysigt!

Jag hoppas det. Tänker att man också kan göra läxor och hen kan visa när hen spelar via facetime. Jag brukar sitta och titta hos barnet när hen spelar, just den aktiviteten går ju faktiskt att göra via FaceTime.

 

[Asko]

Själva beslutet har ju fattats och det kan barnet inte påverka, men jag ska göra allt jag kan för att se till att hen ändå känner sig delaktig i processen och att hens känslor och önskningar tas hänsyn till.

Jag har arbetat hela mitt yrkesverksamma liv med samtal med tonåringar så jag hoppas jag ska ha förmågan att vara inkännande och respektfull även med mitt eget barn.

Ja faktumet är ju såklart att beslutet är taget, men även om det är lite av en synvilla så tror jag att det blir lite av en trygghet att känna att man är med på ett litet hörn. Men jag talar utifrån barnets perspektiv, jag är ingen förälder så jag kan inte tala utifrån det perspektivet. Du kan säkert bättre än jag, det jag skrivit har bara varit min egen åsikt.

Det går säkert bra till slut!

 

[känningensorg]

Ja faktumet är ju såklart att beslutet är taget, men även om det är lite av en synvilla så tror jag att det blir lite av en trygghet att känna att man är med på ett litet hörn. Men jag talar utifrån barnets perspektiv, jag är ingen förälder så jag kan inte tala utifrån det perspektivet. Du kan säkert bättre än jag, det jag skrivit har bara varit min egen åsikt.

Det går säkert bra till slut!

Ja men jag håller med dig. Det är jätteviktigt att han känner sig delaktig och inkluderad.

 

[ptr]

Att ha möjlighet att vara på det nya stället kan vara nog så värdefullt även om det nu inte blir så att det är så mycket. Sen är det ingen som vet vart det tar vägen framöver ivartfall.

 

[Frokennordberg]

@känningensorg - Enbart utifrån min egen känsla hade jag velat få informationen tidigt, för att inte känna det som att min familj hade dolt saker för mig.

I all välmening dröjde min familj med att berätta vissa saker för mig, det handlade bara om några dagar från det inträffade, men jag minns hur jag kände mig väldigt dåligt behandlad när jag fick stora nyheter senare än ”alla andra”.

För mig var det förminskande att inte få informationen samtidigt som övriga. Spelade ingen roll att de hade gjort det av omtanke. Jag blev lika ledsen några dagar senare som jag hade blivit direkt, men nu blev jag ju också arg och ledsen över agerandet.