Jag behöver flytta ifrån mitt barn

[känningensorg]

Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt barn hos sig varannan helg och på loven?

Barnet är i 12-årsåldern och bor i dagsläget varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Vi bor på samma ort med cykelavstånd emellan.

Jag är långtidssjukskriven och kommer behöva gå från sjukpenning till sjukersättning samtidigt som hyran på min lägenhet kommer öka ganska mycket pga ombyggnation. Min ekonomiska situation är ohållbar och jag kommer inte kunna bo kvar. Jag kommer alltså inte kunna sätta tak över huvudet på mitt barn. Av olika orsaker som jag inte vill gå in på finns det ingen möjlighet att byta till ett billigare boende och det finns heller inga bidrag eller liknande som kan hjälpa mig. Jag har full koll på socialbidrag och olika bidrag från FK och behöver inte få tips på sådant. Jag har vridit och vänt på varenda sten som finns.

Min pojkvän sedan två år tillbaka bor ungefär sju mil bort och han vill gärna att jag ska flytta in hos honom, och det är ju en jättefin idé och tanke. Jag skulle älska att bli sambo med honom. MEN, flyttar jag till honom måste jag lämna mitt barn. Det är för långt för att kunna pendla och mitt barn skulle bara kunna vara hos oss på helger och lov. Hur ska jag klara det?

Mitt barn är mammakär och säger ofta att jag är för mycket hos min kille (är bara där ibland på pappveckor). Hen skulle bli förkrossad om jag flyttade dit på heltid. Men vad ska man göra? Vad ska jag göra? Det finns verkligen ingen annan lösning.

Barnets pappa säger att jag måste göra vad jag måste göra, att han står bakom mitt beslut vad det än blir. För honom är det inga problem att ha barnet på heltid och han säger att vårat barn är tryggt i sig själv och kommer bli ledset men att hen kommer att klara sig och att hen vet att vi älskar henom båda två. Jag vill gärna tro att han har rätt men mitt barn kommer bli så jäkla ledset och besviket. Hen kommer känna sig övergiven och hen kommer känna att jag väljer min kille och hans barn före henom, och när jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och dö. Känner mig som en så fundamentalt värdelös förälder.

Till saken hör att jag dras med både en fysisk sjukdom som gör mig väldigt svag och pga det också en del psykiska besvär och utmattning. Det är svårt för mig att upprätthålla ett hem, det mesta av hushållsarbete och liknande är väldigt jobbigt för mig. Att bo tillsammans med min kille skulle underlätta min vardag otroligt mycket, MEN jag skulle bli utan mitt barn. Mitt solsken. Min anledning att kliva upp och andas varje dag.

Min kille har två barn som bor hos honom varannan vecka och jag är rädd att mitt barn ska känna att jag väljer dem framför henom. Att hen blir bortvald. Och när jag tänker på det blir det tungt att andas. Ska jag dela hem med två andra barn 50% av tiden men bara få vara med mitt eget barn på helger?

Viktigt att säga att mitt barn tycker mycket om min kille och kommer bra överens med både honom och hans barn, och mitt barn kommer att få ett eget rum i huset som är bara hens där hen kan ha saker, dator osv. Hen kommer alltså inte behöva bo i ett gästrum eller på en soffa eller så. Det är gott om plats och hen kommer ha cykel och allt annat som hen behöver för att känna sig som hemma. Bara det att det bara kommer vara hemma varannan helg.

Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med det här inlägget. Skapade en hemlig profil, är rädd att bli dömd och sparkad på.
Jag har som sagt vridit på varenda sten och det finns ingen annan lösning. Jag kommer helt enkelt bli hemlös, och då finns alternativet att bo hos min kille. Men hur ska jag leva med mig själv när jag inte kan ha mitt barn hos mig? Jag tror jag skulle vilja få lite pepp och kanske få höra att jag inte är en dålig mamma. Och kanske få höra någon solskenshistoria om det finns någon som har liknande erfarenheter?

 

[Kilauea]

Ingen erfarenhet, inga egentliga tips. Men vill säga att det måste ju vara bättre att barnet kan hälsa på dig på en fast punkt, än att du är hemlös. Om barnet är i 12-års åldern borde det ju ändå gå att förklara hyfsat, tänker jag.

 

[Cattis_E]

Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt barn hos sig varannan helg och på loven?

Barnet är i 12-årsåldern och bor i dagsläget varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Vi bor på samma ort med cykelavstånd emellan.

Jag är långtidssjukskriven och kommer behöva gå från sjukpenning till sjukersättning samtidigt som hyran på min lägenhet kommer öka ganska mycket pga ombyggnation. Min ekonomiska situation är ohållbar och jag kommer inte kunna bo kvar. Jag kommer alltså inte kunna sätta tak över huvudet på mitt barn. Av olika orsaker som jag inte vill gå in på finns det ingen möjlighet att byta till ett billigare boende och det finns heller inga bidrag eller liknande som kan hjälpa mig. Jag har full koll på socialbidrag och olika bidrag från FK och behöver inte få tips på sådant. Jag har vridit och vänt på varenda sten som finns.

Min pojkvän sedan två år tillbaka bor ungefär sju mil bort och han vill gärna att jag ska flytta in hos honom, och det är ju en jättefin idé och tanke. Jag skulle älska att bli sambo med honom. MEN, flyttar jag till honom måste jag lämna mitt barn. Det är för långt för att kunna pendla och mitt barn skulle bara kunna vara hos oss på helger och lov. Hur ska jag klara det?

Mitt barn är mammakär och säger ofta att jag är för mycket hos min kille (är bara där ibland på pappveckor). Hen skulle bli förkrossad om jag flyttade dit på heltid. Men vad ska man göra? Vad ska jag göra? Det finns verkligen ingen annan lösning.

Barnets pappa säger att jag måste göra vad jag måste göra, att han står bakom mitt beslut vad det än blir. För honom är det inga problem att ha barnet på heltid och han säger att vårat barn är tryggt i sig själv och kommer bli ledset men att hen kommer att klara sig och att hen vet att vi älskar henom båda två. Jag vill gärna tro att han har rätt men mitt barn kommer bli så jäkla ledset och besviket. Hen kommer känna sig övergiven och hen kommer känna att jag väljer min kille och hans barn före henom, och när jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och dö. Känner mig som en så fundamentalt värdelös förälder.

Till saken hör att jag dras med både en fysisk sjukdom som gör mig väldigt svag och pga det också en del psykiska besvär och utmattning. Det är svårt för mig att upprätthålla ett hem, det mesta av hushållsarbete och liknande är väldigt jobbigt för mig. Att bo tillsammans med min kille skulle underlätta min vardag otroligt mycket, MEN jag skulle bli utan mitt barn. Mitt solsken. Min anledning att kliva upp och andas varje dag.

Min kille har två barn som bor hos honom varannan vecka och jag är rädd att mitt barn ska känna att jag väljer dem framför henom. Att hen blir bortvald. Och när jag tänker på det blir det tungt att andas. Ska jag dela hem med två andra barn 50% av tiden men bara få vara med mitt eget barn på helger?

Viktigt att säga att mitt barn tycker mycket om min kille och kommer bra överens med både honom och hans barn, och mitt barn kommer att få ett eget rum i huset som är bara hens där hen kan ha saker, dator osv. Hen kommer alltså inte behöva bo i ett gästrum eller på en soffa eller så. Det är gott om plats och hen kommer ha cykel och allt annat som hen behöver för att känna sig som hemma. Bara det att det bara kommer vara hemma varannan helg.

Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med det här inlägget. Skapade en hemlig profil, är rädd att bli dömd och sparkad på.
Jag har som sagt vridit på varenda sten och det finns ingen annan lösning. Jag kommer helt enkelt bli hemlös, och då finns alternativet att bo hos min kille. Men hur ska jag leva med mig själv när jag inte kan ha mitt barn hos mig? Jag tror jag skulle vilja få lite pepp och kanske få höra att jag inte är en dålig mamma. Och kanske få höra någon solskenshistoria om det finns någon som har liknande erfarenheter?

Jag kansle borde vara tyst för jag har inga barn men, du får mina tankar ändå.

En 12-åring förstår nog mer än man vill tro?
Kan du inte förklara vissa delar för barnet?
Om att mamma är sjuk och behöver extra hjälp just nu och därmed behöver flytta till killen?
Du kanske kan få bättre råd av de som har egna barn i den åldern närmare hur man kan formulera sig.

 

[Amha]

Ett barn på 12 år ska ju ha möjlighet att bestämma mycket över vilken förälder hen vill spendera mest tid hos. Det är inte möjligt att resultatet blir att barnet flyttar med dig?

 

[Hippocampus]

Min mamma flyttade 15 mil bort när jag var 12 år. Mina föräldrar separerade när jag var 3 år men de bodde i samma by då tills jag var 12, det hade alltid varit lätt att cykla mellan föräldrarna osv.
Jag tror i ärlighetens namn att det var svårare för min mamma än för mig. Hon behövde också flytta och visst, de dagar man var sur och förbannad tonåring kunde det komma som "grädde på moset" att hon hade lämnat och brydde sig inte.
Men det gick faktiskt bra. Det var lite spännande att åka till nytt ställe (åkte tåg dit).
När jag sedan var 15 år flyttade min mamma 65 mil och det var ju ännu längre. Minns så väl att sitta på buss i nästan 12 timmar för att komma dit.
Men oavsett, jag minns inte riktigt hur hon la upp att hon skulle flytta men det där med eget rum var viktigt. Nu flyttade inte min mamma ihop med någon men att ha rum var viktigt, för då var det mer "hemma". Närma dig samtalsämnet och sen också att barnet får inreda ytterligare ett rum. Tänk att få ha två rum? På två olika orter dessutom.
Om inte barnet kan/vill flytta med.
Jag har inga barn så jag kan bara relatera till min barndom.

 

[Hippocampus]

Kom på en annan sak också. Överkompensera inte pga du har dåligt samvete. Det kan bli jättefel.

 

[G-uldlock]

Flytten tror jag egentligen bara kommer bidra till positiva saker i slutändan, även om det kommer vara fruktansvärt jobbigt för er alla!

Jag är själv skilsmässobarn, det viktiga för mig i den åldern var att få vara med i beslut, få blir lyssnad på, få vara arg/glad/ledsen över saker som påverkade mig.
Med det sagt tror jag ni två ska ta er tiden tillsammans och prata om det här, så ditt barn får känna sig delaktig. Då tror jag det även kommer kännas lättare för dig!

Din flytt kommer ge dig en fast punkt, en plats där du ges möjligheten att må bättre. Mår du bättre blir du en ännu bättre förälder! Du får kanske mer ork att göra saker på helger och lov när dit barn kommer hem till dig/sambon.

Under min uppväxt var jag varannan helg hos den ena föräldern. Dock träffades vi varje vecka ändå, då den föräldern jag var minst hos var delaktig i mina aktivitet efter skolan. Kan det kanske vara ett alternativ? Att ni ses en dag i veckan även de veckor barnet inte bor hos dig? En fika? Fotboll ja vad vet jag, några timmar efter skolan en dag i veckan.

Styrkekram!

 

[Islandshästryttare]

Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt barn hos sig varannan helg och på loven?

Barnet är i 12-årsåldern och bor i dagsläget varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Vi bor på samma ort med cykelavstånd emellan.

Jag är långtidssjukskriven och kommer behöva gå från sjukpenning till sjukersättning samtidigt som hyran på min lägenhet kommer öka ganska mycket pga ombyggnation. Min ekonomiska situation är ohållbar och jag kommer inte kunna bo kvar. Jag kommer alltså inte kunna sätta tak över huvudet på mitt barn. Av olika orsaker som jag inte vill gå in på finns det ingen möjlighet att byta till ett billigare boende och det finns heller inga bidrag eller liknande som kan hjälpa mig. Jag har full koll på socialbidrag och olika bidrag från FK och behöver inte få tips på sådant. Jag har vridit och vänt på varenda sten som finns.

Min pojkvän sedan två år tillbaka bor ungefär sju mil bort och han vill gärna att jag ska flytta in hos honom, och det är ju en jättefin idé och tanke. Jag skulle älska att bli sambo med honom. MEN, flyttar jag till honom måste jag lämna mitt barn. Det är för långt för att kunna pendla och mitt barn skulle bara kunna vara hos oss på helger och lov. Hur ska jag klara det?

Mitt barn är mammakär och säger ofta att jag är för mycket hos min kille (är bara där ibland på pappveckor). Hen skulle bli förkrossad om jag flyttade dit på heltid. Men vad ska man göra? Vad ska jag göra? Det finns verkligen ingen annan lösning.

Barnets pappa säger att jag måste göra vad jag måste göra, att han står bakom mitt beslut vad det än blir. För honom är det inga problem att ha barnet på heltid och han säger att vårat barn är tryggt i sig själv och kommer bli ledset men att hen kommer att klara sig och att hen vet att vi älskar henom båda två. Jag vill gärna tro att han har rätt men mitt barn kommer bli så jäkla ledset och besviket. Hen kommer känna sig övergiven och hen kommer känna att jag väljer min kille och hans barn före henom, och när jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och dö. Känner mig som en så fundamentalt värdelös förälder.

Till saken hör att jag dras med både en fysisk sjukdom som gör mig väldigt svag och pga det också en del psykiska besvär och utmattning. Det är svårt för mig att upprätthålla ett hem, det mesta av hushållsarbete och liknande är väldigt jobbigt för mig. Att bo tillsammans med min kille skulle underlätta min vardag otroligt mycket, MEN jag skulle bli utan mitt barn. Mitt solsken. Min anledning att kliva upp och andas varje dag.

Min kille har två barn som bor hos honom varannan vecka och jag är rädd att mitt barn ska känna att jag väljer dem framför henom. Att hen blir bortvald. Och när jag tänker på det blir det tungt att andas. Ska jag dela hem med två andra barn 50% av tiden men bara få vara med mitt eget barn på helger?

Viktigt att säga att mitt barn tycker mycket om min kille och kommer bra överens med både honom och hans barn, och mitt barn kommer att få ett eget rum i huset som är bara hens där hen kan ha saker, dator osv. Hen kommer alltså inte behöva bo i ett gästrum eller på en soffa eller så. Det är gott om plats och hen kommer ha cykel och allt annat som hen behöver för att känna sig som hemma. Bara det att det bara kommer vara hemma varannan helg.

Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med det här inlägget. Skapade en hemlig profil, är rädd att bli dömd och sparkad på.
Jag har som sagt vridit på varenda sten och det finns ingen annan lösning. Jag kommer helt enkelt bli hemlös, och då finns alternativet att bo hos min kille. Men hur ska jag leva med mig själv när jag inte kan ha mitt barn hos mig? Jag tror jag skulle vilja få lite pepp och kanske få höra att jag inte är en dålig mamma. Och kanske få höra någon solskenshistoria om det finns någon som har liknande erfarenheter?

Jag förstår att det kan kännas hemskt och fruktansvärt och som att du sviker ditt barn. Men jag tror också att ditt barn i 12-årsåldern förstår vissa saker bara du ger honom chansen att förstå. Som fler andra varit inne på så tror jag det är jättebra att du pratar igenom situationen med ditt barn och du ger honom möjligheten att både få reagera men också få känna in och förstå. Jag tycker också du har jättesunda tankar om att han kommer att få eget rum o.s.v. Dessutom är det ju jättebra grundförutsättningar att han gillar din kille och kommer bra överens med hans barn. Rummet kan ni ha som gemensam grej att inreda tillsammans där han får bestämma vad han vill ha för att känna sig hemma när han är där.

Dessutom är ju inte sju mil någon jättelång sträcka att ta sig. Om du har möjlighet med tanke på din sjukdom kanske du kan ta dig tur och retur till din son en dag i veckan utöver helgerna? Då ni kan hitta på något tillsammans? Om du får mer stöttning i vardagen och dessutom en lite bättre ekonomi om du flyttar ihop med din kille så kanske du får energin, ekonomiska förutsättningar att ta dig till din son och orken att göra något med din son en dag i veckan? Nu vet jag naturligtvis inte om det är ett helt otänkbart scenario utifrån din sjukdom utan bara spånar fritt.

Jag tror att det kommer att bli jättebra om din son får en tid att vänja sig vid tanken och inte alls bli förkrossad om du bara förklarar varför du gör detta. Barn förstår mer än vad man tror oftast och ge din son en chans att förstå. Du är inte någon dålig mamma, det är livsomständigheter du inte kan råda över som gör att du behöver göra det du gör det är ju inte för att med flit göra din son ledsen. Just nu applicerar du en reaktion från din son utifrån hur du föreställer dig att han kommer att reagera och målar upp ett värsta scenario. Det är nog bättre att faktiskt ta reda på hur din son reagerar genom att prata med honom (obs skrivet i all välmening).

 

[the_connemara]

@Islandshästryttare kön på barnet är ej angivet

 

[Lingon]

Jag har en 12-åring och jag tycker att du ska förklara situation för ditt barn. Ärligt. En 12-åring kan förstå även om hen inte tycker om att det blivit så här.

Sen får du planera er tid tillsammans så att hen känner att hen får din fulla uppmärksamhet och känner att du finns där!

Otroligt jobbigt sits du är i! Jag skickar en stor kram till dig och hoppas att det löser sig för alla inblandade!

 

[TinyWiny]

Jag undrar vad det är som gör att barnet inte kan flytta med dig? Ett barn i den åldern brukar själv få bestämma var hen vill bo.


I övrigt förstår jag dig verkligen men tvärtemot vad övriga tycker/har upplevt så behöver det inte alls vara så att hen rycker på axlarna. En bekants mamma flyttade iväg när hen var i början av tonåren och det blev inte alls bra. Hen kände sig både sviken och övergiven. Det behöver såklart inte bli så men jag tycker inte att man ska ta det med en klackspark och jag tror att det blir än känsligare när det handlar om att du flyttar till någon.

Om det inte finns andra saker som hindrar att hen flyttar med dig så tycker jag att du ska ta upp diskussionen med hens pappa och att ni sedan diskuterar detta med barnet och ger hen möjlighet att välja själv var hen vill bo till största delen.

 

[sjoberga]

Jag undrar vad det är som gör att barnet inte kan flytta med dig? Ett barn i den åldern brukar själv få bestämma var hen vill bo.


I övrigt förstår jag dig verkligen men tvärtemot vad övriga tycker/har upplevt så behöver det inte alls vara så att hen rycker på axlarna. En bekants mamma flyttade iväg när hen var i början av tonåren och det blev inte alls bra. Hen kände sig både sviken och övergiven. Det behöver såklart inte bli så men jag tycker inte att man ska ta det med en klackspark och jag tror att det blir än känsligare när det handlar om att du flyttar till någon.

Om det inte finns andra saker som hindrar att hen flyttar med dig så tycker jag att du ska ta upp diskussionen med hens pappa och att ni sedan diskuterar detta med barnet och ger hen möjlighet att välja själv var hen vill bo till största delen.

Jag tänker också att det är viktigt att involvera den snart tonårige. Och att det kan kännas rejält om andra väljer bort ett alternativ åt hen på förhand, snarare än att man kan diskutera sig fram till vad som blir den bästa lösningen givet förutsättningarna. Det kan bli att känna sig bortvald/bortprioriterad, även om tanken inte alls är det. Och den risken finns där oavsett vad den snart tonårige egentligen vill, alltså oavsett om det ligger i linje med de vuxnas föreslagna lösning eller inte.

Men jobbig sits! Hoppas en bra lösning går att hitta.

 

[MayGrace]

Har inga barn själv men när jag var drygt 15 år flyttade min mamma 20 mil bort till en annan stad. Så jag var äldre och jag hade valet att flytta med om jag ville men det var inget som lockade mig då jag hade fått göra mig av hästen isåfall.

Men vi pratade om de att mamma skulle flytta, min syster är tre år yngre och stanna också kvar hos Pappa när mamma flyttade. Men som sagt hon lät oss vara med och bestämma, prata och lyssnade på våra önskemål. Hon har alltid varit en väldigt närvarande mamma trots att hon inte bott i samma stad som oss på över 15 år nu.

Man är inte en sämre människa för att man väljer det som passar ens liv bäst just precis då. Visst har jag varit arg ibland på mamma men det har egentligen inte så mycket att göra med henne, och vi har pratat om det efteråt. Summa sumarum man blir inte en sämre mamma för att man bara träffar sina barn på helger och lov.

 

[Sonic76]

Jag flyttade ifrån mitt barn
För att rädda mig själv.
Han var 13 då.
Vi har en bra relation idag, den har varit svajig men det var den redan innan
Men jag var tvungen
Jag flyttade ca 25-30 mil bort.
Men det gick. Mådde väl inte toppen där ett tag, men nu har jag repat mig.
Nu blir sonen 20 i sommar så det var ett tag sen.

 

[Tassa]

Mina föräldrar skilde sig när jag gick i mellanstadiet. Sedan när jag var ca 12 år flyttade min mamma 20 mil bort. Jag var ledsen, men jag förstod att hon behövde det. Hon hade det svårt ekonomiskt och blev erbjuden ett jobb dit hon flyttade.

Jag kommer inte ihåg hur våra samtal var, men jag tror att det är viktigt att vara ärlig med varför. Jag förstod att mamma inte hade flyttat så långt från oss barn om hon hade haft ett annat val.

Sen tänker jag också att sju mil inte är orimligt långt, beroende på hur lätt det är att ta sig fram och tillbaka.

 

[känningensorg]

Tack för alla era svar, jag tar åt mig av vartenda ett och håller det nära hjärtat. Er förståelse och era ord gör faktiskt situationen lite lättare att hantera. Jag känner mig lite mindre som en dålig mamma när jag läser vad ni skriver. Tack!

Ni är flera som skriver att mitt barn kanske vill följa med mig i flytten och att hen borde få möjlighet att göra det. Självklart får hen följa med mig om hen vill, men det är jag helt säker på att hen inte kommer vilja. Hen har ett väldigt aktivt liv där vi bor idag. Hen trivs bra i skolan, har många vänner och många fritidsintressen. Hen är dessutom inte så förtjust i förändringar.

Barnet har en bra och engagerad pappa. Pga min sjukdom har jag i korta perioder haft svårt att ha barnet hos mig så barnet har alltid varit lite mer hos sin pappa. Detta påverkar också såklart, att veta att barnet har det bra hos sin pappa.

Ni är också flera som nämner avståndet och nej, det är inte långt. Jag kommer kunna åka till henom och hen till mig med den vanliga kollektivtrafiken.

Extra tack till er som har delat era egna berättelser från när era föräldrar separerat. De inger hopp.

 

[Amha]

Tack för alla era svar, jag tar åt mig av vartenda ett och håller det nära hjärtat. Er förståelse och era ord gör faktiskt situationen lite lättare att hantera. Jag känner mig lite mindre som en dålig mamma när jag läser vad ni skriver. Tack!

Ni är flera som skriver att mitt barn kanske vill följa med mig i flytten och att hen borde få möjlighet att göra det. Självklart får hen följa med mig om hen vill, men det är jag helt säker på att hen inte kommer vilja. Hen har ett väldigt aktivt liv där vi bor idag. Hen trivs bra i skolan, har många vänner och många fritidsintressen. Hen är dessutom inte så förtjust i förändringar.

Barnet har en bra och engagerad pappa. Pga min sjukdom har jag i korta perioder haft svårt att ha barnet hos mig så barnet har alltid varit lite mer hos sin pappa. Detta påverkar också såklart, att veta att barnet har det bra hos sin pappa.

Ni är också flera som nämner avståndet och nej, det är inte långt. Jag kommer kunna åka till henom och hen till mig med den vanliga kollektivtrafiken.

Extra tack till er som har delat era egna berättelser från när era föräldrar separerat. De inger hopp.

Är det en massa byten på kollektivtrafiken för att komma fram? Här där jag bor har vi ju ~en timme på kollektivtrafik inkl promenad till denna som en "vanlig resväg till jobbet". Ibland mer än så. Då det blir jobbigt är när det är byten och elände som drar ut på tiden. Annars kan man ju ofta försöka finna sig i situationen och se det som en tid att ta det lugnt. I så fall kanske ditt barn kan åka på besök även mitt i veckan trots skola osv (om det går kollektivtrafik rimliga tider)? Det verkar ju som att du har god kontakt och samarbete med pappan så det borde ju inte bli ett problem då tänker jag. Sen förstår jag ju att det kan bli tungt för barnet att göra detta varje dag men att möjligheten finns kan ju säkert kännas bra tänker jag.

 

[Islandshästryttare]

@Islandshästryttare kön på barnet är ej angivet

Missade det var lite trött när jag skrev inlägget. Ber om ursäkt @känningensorg hoppas du inte tog illa vid dig av det var ett rent misstag från mig.

 

[Jamtland]

Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt barn hos sig varannan helg och på loven?

Barnet är i 12-årsåldern och bor i dagsläget varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Vi bor på samma ort med cykelavstånd emellan.

Jag är långtidssjukskriven och kommer behöva gå från sjukpenning till sjukersättning samtidigt som hyran på min lägenhet kommer öka ganska mycket pga ombyggnation. Min ekonomiska situation är ohållbar och jag kommer inte kunna bo kvar. Jag kommer alltså inte kunna sätta tak över huvudet på mitt barn. Av olika orsaker som jag inte vill gå in på finns det ingen möjlighet att byta till ett billigare boende och det finns heller inga bidrag eller liknande som kan hjälpa mig. Jag har full koll på socialbidrag och olika bidrag från FK och behöver inte få tips på sådant. Jag har vridit och vänt på varenda sten som finns.

Min pojkvän sedan två år tillbaka bor ungefär sju mil bort och han vill gärna att jag ska flytta in hos honom, och det är ju en jättefin idé och tanke. Jag skulle älska att bli sambo med honom. MEN, flyttar jag till honom måste jag lämna mitt barn. Det är för långt för att kunna pendla och mitt barn skulle bara kunna vara hos oss på helger och lov. Hur ska jag klara det?

Mitt barn är mammakär och säger ofta att jag är för mycket hos min kille (är bara där ibland på pappveckor). Hen skulle bli förkrossad om jag flyttade dit på heltid. Men vad ska man göra? Vad ska jag göra? Det finns verkligen ingen annan lösning.

Barnets pappa säger att jag måste göra vad jag måste göra, att han står bakom mitt beslut vad det än blir. För honom är det inga problem att ha barnet på heltid och han säger att vårat barn är tryggt i sig själv och kommer bli ledset men att hen kommer att klara sig och att hen vet att vi älskar henom båda två. Jag vill gärna tro att han har rätt men mitt barn kommer bli så jäkla ledset och besviket. Hen kommer känna sig övergiven och hen kommer känna att jag väljer min kille och hans barn före henom, och när jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och dö. Känner mig som en så fundamentalt värdelös förälder.

Till saken hör att jag dras med både en fysisk sjukdom som gör mig väldigt svag och pga det också en del psykiska besvär och utmattning. Det är svårt för mig att upprätthålla ett hem, det mesta av hushållsarbete och liknande är väldigt jobbigt för mig. Att bo tillsammans med min kille skulle underlätta min vardag otroligt mycket, MEN jag skulle bli utan mitt barn. Mitt solsken. Min anledning att kliva upp och andas varje dag.

Min kille har två barn som bor hos honom varannan vecka och jag är rädd att mitt barn ska känna att jag väljer dem framför henom. Att hen blir bortvald. Och när jag tänker på det blir det tungt att andas. Ska jag dela hem med två andra barn 50% av tiden men bara få vara med mitt eget barn på helger?

Viktigt att säga att mitt barn tycker mycket om min kille och kommer bra överens med både honom och hans barn, och mitt barn kommer att få ett eget rum i huset som är bara hens där hen kan ha saker, dator osv. Hen kommer alltså inte behöva bo i ett gästrum eller på en soffa eller så. Det är gott om plats och hen kommer ha cykel och allt annat som hen behöver för att känna sig som hemma. Bara det att det bara kommer vara hemma varannan helg.

Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med det här inlägget. Skapade en hemlig profil, är rädd att bli dömd och sparkad på.
Jag har som sagt vridit på varenda sten och det finns ingen annan lösning. Jag kommer helt enkelt bli hemlös, och då finns alternativet att bo hos min kille. Men hur ska jag leva med mig själv när jag inte kan ha mitt barn hos mig? Jag tror jag skulle vilja få lite pepp och kanske få höra att jag inte är en dålig mamma. Och kanske få höra någon solskenshistoria om det finns någon som har liknande erfarenheter?

Har inte hunnit läsa vad andra svarat, men är det något jag lärt mig så är det hur viktigt det är att prata "på riktigt" med sina barn. De förstår så mycket mer än vad vi i vanliga fall ger dem cred för. Om du förklarar att det är enbart pga ekonomiska orsaker som du flyttar kommer hen att förstå.
Och som norrlänning- 7 mil är inget avstånd alls?! Finns bara kollektivtrafik kan barnet absolut åka emellan oftare än bara helger.

 

[SaraXX]

Jag säger också kolla upp kollektivtrafiken.
På gymnasiet dagpendlade jag 8 mil enkel resa, bil+tåg+buss. Det gick. Att ses någon dag i veckan kanske kan funka om det inte ligger helt ute i obygden?

Kram.