Jag kraschar...

Eller så har senaste dagarna känts i alla fall.

Jag verkar ha tre känslolägen just nu; hysteriskt skratt, gråt eller apati. Stress, ångest och oförmåga att göra saker är allt jag känner.

Jag är sönderstressad inför att troligt bli uppsagd, att jag måste skaffa nytt jobb alternativt att jag måste komma in på någon utbildning. Jag är stressad över min ekonomi som är kass och har varit ända sedan jag var sjukskriven för 1,5 år sedan. Jag har skulder jag inte lyckats betala av än. Hur ska jag ha råd att betala av det och samtidigt kunna studera med minimiinkomst? Jag är stressad över VAD jag ska studera. Jag är stressad över att jag kanske inte har rätt virke för de utbildningarna jag tänkt på.

Jag är även stressad över min livsstil. Jag måste verkligen gå ner i vikt för jag mår inte bra som det är nu. Men jag mår inte heller tillräckligt bra för att orka äta rätt. Jag äter antingen fel eller inget alls.

Jag har börjat få problem med hjärtklappning, och jag fattar att det beror på stress, men hur fan ska jag göra för att få bort det? Förutom att det är obehagligt är det också rent av smärtsamt. Jag kanske skulle boka en tid till vårdcentralen och prata om detta och mitt mående generellt, men min klämkäcka läkare är ingen person jag känner är bra att prata med.



Jag har så mycket att göra. Jag måste...

  • Bestämma mig och söka in till utbildningar.
  • Söka jobb.
  • Ringa facket.
  • Ringa och säga upp diverse grejer.
  • Ringa vårdcentralen, kanske även byta VC.
  • Försöka få en remiss till smärtklinik.
  • Söka till kurser.
  • Börja äta nyttigare, eller framförallt, äta något överhuvudtaget om dagarna.
  • Komma igång med min yoga igen. Jag mår bra/bättre av den.
  • Börja träna igen. Det är kul när jag väl gör det, varför är det så svårt att komma igång?
  • Stressa ner, stressa ner, stressa ner.


Jag kortsluter när jag har mycket att göra, mycket att tänka på. Hjärnan går på högvarv, men kroppen står stilla. Jag får inget gjort, och får ångest efteråt för att jag inte fått något gjort.

Jag har kris. Jag har alltid tänkt att ”jag har inget drömjobb”, men det har jag visst, det är bara att drömjobbet känns orealistiskt, som om det kommer från en annan värld. Inget jag bör satsa på för det är oklart om det går att lyckas. Jag har alltid velat jobba med att skriva, och då skriva böcker, eller som nu på senare tid, skriva TV/filmmanus. Jag har idéer, men känner samtidigt att dessa är för dåliga. Hur gör man? Steg 1 torde vara att utbilda sig, gå kurser, men jag har lite fastnat i att jag inte är tillräckligt bra med min nuvarande kunskapsnivå och därför inte kan.

Jag hade velat spola tillbaka livet en sådär 15–20 år och göra andra livsval. Kanske hade jag aldrig träffat mitt ex då som förstört min tillit till män för (antagligen) alltid?

Jag vill vara en annan person, inte den mest reserverade introverten som världen skådat, med absolut inga sociala skills.

Jag vill lära mig språk, men har verkligen inga skills där heller. Både min engelska och tyska är skitkassa. Och när ska jag ha tid för detta ens?

Jag hade velat lära mig dansa, men har inga skills där heller. Alltså ingen taktkänsla ALLS. Jag är dessutom jättestel i kroppen, och motoriken med att röra på överkroppen samtidigt som underkroppen är typ obefintlig. Det går såklart eftersom jag kan röra mig generellt, men det går klart sämre om jag tänker på vad jag ska göra.

Jag hade velat kunna sjunga, men har ingen sångröst alls.

Jag hade velat ha en jäkla hund så jag åtminstone fått upplopp för den sortens intresse.

Jag har aldrig önskat ett liv efter döden, men för första gången känner jag att jag verkligen skulle vilja ha ett. Jag vill verkligen leva ett annat liv, vara någon annan, göra allt det jag egentligen vill göra i detta liv men som jag vet att jag inte kommer att göra för att jag inte är den jag vill vara.
 

Eller så har senaste dagarna känts i alla fall.

Jag verkar ha tre känslolägen just nu; hysteriskt skratt, gråt eller apati. Stress, ångest och oförmåga att göra saker är allt jag känner.

Jag är sönderstressad inför att troligt bli uppsagd, att jag måste skaffa nytt jobb alternativt att jag måste komma in på någon utbildning. Jag är stressad över min ekonomi som är kass och har varit ända sedan jag var sjukskriven för 1,5 år sedan. Jag har skulder jag inte lyckats betala av än. Hur ska jag ha råd att betala av det och samtidigt kunna studera med minimiinkomst? Jag är stressad över VAD jag ska studera. Jag är stressad över att jag kanske inte har rätt virke för de utbildningarna jag tänkt på.

Jag är även stressad över min livsstil. Jag måste verkligen gå ner i vikt för jag mår inte bra som det är nu. Men jag mår inte heller tillräckligt bra för att orka äta rätt. Jag äter antingen fel eller inget alls.

Jag har börjat få problem med hjärtklappning, och jag fattar att det beror på stress, men hur fan ska jag göra för att få bort det? Förutom att det är obehagligt är det också rent av smärtsamt. Jag kanske skulle boka en tid till vårdcentralen och prata om detta och mitt mående generellt, men min klämkäcka läkare är ingen person jag känner är bra att prata med.



Jag har så mycket att göra. Jag måste...

  • Bestämma mig och söka in till utbildningar.
  • Söka jobb.
  • Ringa facket.
  • Ringa och säga upp diverse grejer.
  • Ringa vårdcentralen, kanske även byta VC.
  • Försöka få en remiss till smärtklinik.
  • Söka till kurser.
  • Börja äta nyttigare, eller framförallt, äta något överhuvudtaget om dagarna.
  • Komma igång med min yoga igen. Jag mår bra/bättre av den.
  • Börja träna igen. Det är kul när jag väl gör det, varför är det så svårt att komma igång?
  • Stressa ner, stressa ner, stressa ner.


Jag kortsluter när jag har mycket att göra, mycket att tänka på. Hjärnan går på högvarv, men kroppen står stilla. Jag får inget gjort, och får ångest efteråt för att jag inte fått något gjort.

Jag har kris. Jag har alltid tänkt att ”jag har inget drömjobb”, men det har jag visst, det är bara att drömjobbet känns orealistiskt, som om det kommer från en annan värld. Inget jag bör satsa på för det är oklart om det går att lyckas. Jag har alltid velat jobba med att skriva, och då skriva böcker, eller som nu på senare tid, skriva TV/filmmanus. Jag har idéer, men känner samtidigt att dessa är för dåliga. Hur gör man? Steg 1 torde vara att utbilda sig, gå kurser, men jag har lite fastnat i att jag inte är tillräckligt bra med min nuvarande kunskapsnivå och därför inte kan.

Jag hade velat spola tillbaka livet en sådär 15–20 år och göra andra livsval. Kanske hade jag aldrig träffat mitt ex då som förstört min tillit till män för (antagligen) alltid?

Jag vill vara en annan person, inte den mest reserverade introverten som världen skådat, med absolut inga sociala skills.

Jag vill lära mig språk, men har verkligen inga skills där heller. Både min engelska och tyska är skitkassa. Och när ska jag ha tid för detta ens?

Jag hade velat lära mig dansa, men har inga skills där heller. Alltså ingen taktkänsla ALLS. Jag är dessutom jättestel i kroppen, och motoriken med att röra på överkroppen samtidigt som underkroppen är typ obefintlig. Det går såklart eftersom jag kan röra mig generellt, men det går klart sämre om jag tänker på vad jag ska göra.

Jag hade velat kunna sjunga, men har ingen sångröst alls.

Jag hade velat ha en jäkla hund så jag åtminstone fått upplopp för den sortens intresse.

Jag har aldrig önskat ett liv efter döden, men för första gången känner jag att jag verkligen skulle vilja ha ett. Jag vill verkligen leva ett annat liv, vara någon annan, göra allt det jag egentligen vill göra i detta liv men som jag vet att jag inte kommer att göra för att jag inte är den jag vill vara.

Det känns som att du 1. behöver göra en sak i taget. Bryt upp de där punkterna i småpunkter som känns mer överkomliga och försök göra en per dag eller några i veckan till exempel. Och 2. öva på tacksamhet. Du fokuserar väldigt mycket på allt du inte har/är/kan, livet blir väldigt kämpigt då. Skriv upp 3 saker varje dag du är tacksam över (det finns forskning på att det förbättrar måendet), kan vara så enkelt som tak över huvudet i början. :)

Förstår att detta också låter "klämkäckt" men ärligt talat, vad är alternativet?
 
Det känns som att du 1. behöver göra en sak i taget. Bryt upp de där punkterna i småpunkter som känns mer överkomliga och försök göra en per dag eller några i veckan till exempel. Och 2. öva på tacksamhet. Du fokuserar väldigt mycket på allt du inte har/är/kan, livet blir väldigt kämpigt då. Skriv upp 3 saker varje dag du är tacksam över (det finns forskning på att det förbättrar måendet), kan vara så enkelt som tak över huvudet i början. :)

Förstår att detta också låter "klämkäckt" men ärligt talat, vad är alternativet?
Jag brukar planera så, att jag ska göra ett måste om dagen typ. Men sedan orkar jag inte och skjuter på det, ibland i flera månader eller längre tid. Jag skulle ha tagit kontakt med min hyresvärd angående problem i min lägenhet för länge sedan, rättare sagt 2,5 år sedan. Därför har det blivit mycket måsten i klump nu, som egentligen skulle ha gjorts för länge sedan. Jag känner inte heller att jag har tid att dela upp det, jag vet inte hur mycket tid jag har på mig att fixa till saker.
Vill du ha inputs här?
Tänker att det kanske är bra att fokusera på lite i taget och inte allt på en gång :)?
Se ovan svar :)
 
Men efter att ha skrivit inlägget tog jag tag i att göra ett förtest inför en lokförarutbildning jag ansökt till. Det gick skitdåligt, men det finns fler utbildningar att söka.

Jag anmälde mig också till en kurs i kreativt skrivande. Varje dag i x veckor. Jag hoppas det ska bli en kul grej och inte ett måste.

Sedan har jag smsat min kontaktperson på mitt fack idag, och hoppas på svar. Annars får jag ringa.

Jag har också bytt vårdcentral. Sedan ska jag bara ringa också.

Så lite har jag fått gjort efter testet för lokförare, som även om det gick dåligt, var roligt och gav mig energi.
 
Jag tycker verkligen att du borde prioritera vårdcentralen och få prata med någon om hur du mår. Där sitter gissningsvis nyckeln till mycket. När jag fått prata med läkare/syrror om mitt psykiska mående har jag (tack och lov) aldrig bemötts "klämkäckt", tvärtom.

Jag har ångestproblematik (troligtvis även ADHD-diagnos) och använder gärna mat som tröst, även hetsätit i perioder. Hade fetma i flera år (grad 1). Jojobantat en del. Övervikt ligger även genetiskt hos mig, från min mammas sida. För mig kom vändningen först när jag började i terapi för min ångest, och fick hjälp med att bena ut det. Först efter ett år med terapi kände jag mig redo för att börja ta tag i och bena ut annat, bland annat vikten och hälsan (hjärtklappning även här). Det gav mig också ork att ge mig i kast med andra saker.
 
Det känns som att du 1. behöver göra en sak i taget. Bryt upp de där punkterna i småpunkter som känns mer överkomliga och försök göra en per dag eller några i veckan till exempel. Och 2. öva på tacksamhet. Du fokuserar väldigt mycket på allt du inte har/är/kan, livet blir väldigt kämpigt då. Skriv upp 3 saker varje dag du är tacksam över (det finns forskning på att det förbättrar måendet), kan vara så enkelt som tak över huvudet i början. :)

Förstår att detta också låter "klämkäckt" men ärligt talat, vad är alternativet?
Jag glömde helt punkt 2. Jag är skitdålig på att vara tacksam och tänka positivt, men det finns säkert saker i mitt liv jag är tacksam över. Jag är bara väldigt snabb med att skugga ner det. T.ex. är jag tacksam över att jag är kreativt lagd, att jag gillar och kan måla, MEN trist att jag lär mig långsamt och många är mycket bättre. Typ så. Jag är verkligen en stor pessimist. Jag får försöka bättra mig. 3 positivt saker varje dag borde jag kunna få ihop.
 
Jag tycker verkligen att du borde prioritera vårdcentralen och få prata med någon om hur du mår. Där sitter gissningsvis nyckeln till mycket. När jag fått prata med läkare/syrror om mitt psykiska mående har jag (tack och lov) aldrig bemötts "klämkäckt", tvärtom.

Jag har ångestproblematik (troligtvis även ADHD-diagnos) och använder gärna mat som tröst, även hetsätit i perioder. Hade fetma i flera år (grad 1). Jojobantat en del. Övervikt ligger även genetiskt hos mig, från min mammas sida. För mig kom vändningen först när jag började i terapi för min ångest, och fick hjälp med att bena ut det. Först efter ett år med terapi kände jag mig redo för att börja ta tag i och bena ut annat, bland annat vikten och hälsan (hjärtklappning även här). Det gav mig också ork att ge mig i kast med andra saker.
Ja, det borde jag göra. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Ringa vårdcentralen och be att boka tid hos psykolog? Kurator? Eller läkare? Vad säger man till dem egentligen när man ringer, "Hej, jag mår dåligt psykiskt och behöver prata med någon" räcker ju inte.

Jag tror säkert en del av mitt dåliga mående beror på traumat jag fick med exet, och jag har gått i terapi för det. De tyckte dock att jag låg på gränsen till PTSD, och borde sökt mig till psykiatrin istället. De tyckte dessutom att jag, om jag vill ha mer hjälp gällande det, borde söka hjälp i anslutning till att jag dejtar - så att de kan hjälpa mig vidare. Men att träffa någon vill jag inte i dagsläget.

Jag behöver också ringa vårdcentralen för att jag har ont i kroppen hela tiden, som jag haft länge, men inte fått någon diagnos för eftersom jag är "för frisk".

Det känns sammanfattningsvis som rätt många saker jag behöver ta upp med vårdcentralen, men jag vet inte hur jag ska prioritera. Jag vill inte heller att de ska tro att jag är hypokondriker, som jag blivit anklagad för tidigare, om jag söker för många saker samtidigt.
 
Ja, det borde jag göra. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Ringa vårdcentralen och be att boka tid hos psykolog? Kurator? Eller läkare? Vad säger man till dem egentligen när man ringer, "Hej, jag mår dåligt psykiskt och behöver prata med någon" räcker ju inte.

Jo, det räcker alldeles utmärkt. :) Det är vad jag själv har sagt.
Även om du har ont i kroppen, så hade jag börjat med det psykiska. Det är som sagt nyckeln till mycket. Att leva med ångest och stress ger också fysisk åverkan, men det är du säkert medveten om. Jag går t ex till naprapat ungefär en gång i månaden, då min ångest/stress gärna sätter sig kroppsligt.
 
Ja, det borde jag göra. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Ringa vårdcentralen och be att boka tid hos psykolog? Kurator? Eller läkare? Vad säger man till dem egentligen när man ringer, "Hej, jag mår dåligt psykiskt och behöver prata med någon" räcker ju inte.
Det räcker att göra så. Här kan man lämna egenremiss till psykiatrin så när jag mådde dåligt så ringde jag dit och sa ungefär ”hej, jag mår dåligt och behöver hjälp”. De ställde lite frågor och jag fick tid inom typ en vecka. (Telefonsamtalet var alltså min egenremiss, det räckte fint). Ett annat alternativ kan vara att söka hjälp via någon sån vårdapp. När jag började få tvångstankar så kunde jag boka in en tid hos en psykolog via appen och fick gå ett behandlingsprogram med samtalsstöd. Det passar såklart inte alla och är inte alltid lämpligt, men kan vara ett alternativ som ibland kan upplevas som ett mindre hinder eftersom jag fick min tid utan att behöva prata med en enda människa.
 
Ja, det borde jag göra. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Ringa vårdcentralen och be att boka tid hos psykolog? Kurator? Eller läkare? Vad säger man till dem egentligen när man ringer, "Hej, jag mår dåligt psykiskt och behöver prata med någon" räcker ju inte.

Jag tog upp att jag behövde samtalsstöd under en period när livet var tufft när jag ändå var på besök för en fysisk åkomma på vårdcentralen. Pratade med läkaren om det vid besöket. Då fick jag tid hos vårdcentralens kurator och sedan hos psykologen då kurator tyckte jag behövde det. Vårdcentralen brukar vara duktig på alla ställa frågor om man har svårt att få fram sitt ärende själv tycker jag. Skriv ner på en lapp innan du ringer om du vill ha det som stöd för dig själv. Ta första steget så tror jag resten löser sig
 
Jo, det räcker alldeles utmärkt. :) Det är vad jag själv har sagt.
Även om du har ont i kroppen, så hade jag börjat med det psykiska. Det är som sagt nyckeln till mycket. Att leva med ångest och stress ger också fysisk åverkan, men det är du säkert medveten om. Jag går t ex till naprapat ungefär en gång i månaden, då min ångest/stress gärna sätter sig kroppsligt.
Jag tog upp att jag behövde samtalsstöd under en period när livet var tufft när jag ändå var på besök för en fysisk åkomma på vårdcentralen. Pratade med läkaren om det vid besöket. Då fick jag tid hos vårdcentralens kurator och sedan hos psykologen då kurator tyckte jag behövde det. Vårdcentralen brukar vara duktig på alla ställa frågor om man har svårt att få fram sitt ärende själv tycker jag. Skriv ner på en lapp innan du ringer om du vill ha det som stöd för dig själv. Ta första steget så tror jag resten löser sig
Jag får ringa och chansa. Det går ju alltid att skriva ner stödord sas för att komma ihåg mer exakt allt jag vill ta upp. Så får vi se om jag får en tid inom det här året ;)
Det räcker att göra så. Här kan man lämna egenremiss till psykiatrin så när jag mådde dåligt så ringde jag dit och sa ungefär ”hej, jag mår dåligt och behöver hjälp”. De ställde lite frågor och jag fick tid inom typ en vecka. (Telefonsamtalet var alltså min egenremiss, det räckte fint). Ett annat alternativ kan vara att söka hjälp via någon sån vårdapp. När jag började få tvångstankar så kunde jag boka in en tid hos en psykolog via appen och fick gå ett behandlingsprogram med samtalsstöd. Det passar såklart inte alla och är inte alltid lämpligt, men kan vara ett alternativ som ibland kan upplevas som ett mindre hinder eftersom jag fick min tid utan att behöva prata med en enda människa.

Psykiatrin verkar inte tycka att jag är tillräckligt dålig för att få hjälp där, inte ens när de fått remiss från annan psykiatrisk mottagning. Och vanliga psykologer tycker mina besvär är för avancerade. Så då får jag ibland ingen hjälp alls istället.

Appar är ju lätta däremot. Jag använde det till min migrän, och har fått hjälp därifrån, till skillnad från när jag gått till vårdcentralen för samma sak.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 447
Senast: Exile
·
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
742
  • Artikel
Dagbok Äntligen tog jag tag i att ringa vårdcentralen och har fått en "akuttid" till psykolog nästa vecka. Jag är alltid lika orolig inför att...
Svar
1
· Visningar
502
Senast: Yeah but
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
7 697

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hundrädda
  • Uppdateringstråd 29
  • Airtags, selar etc

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp