Kan du rida? När kan man det?

En tjej som har häst inackorderad i stallet brukar alltid nedvärdera sig själv och säga: -Ni kan ju rida, det kan ju inte jag. Men då svarar jag att det är klart du kan rida, du gör ju det, sitter på hästen och styr den och får den att gå i alla gångarter. Grejen är att hon är nöjd med det och hennes mål är att pyssla med sin häst och lulla runt med den. Då kan hon ju rida efter de mål hon har satt upp.

Jag kan också rida, men jag är långtifrån nöjd med min ridning, mitt mål är att rida bättre.
 
På senaste har den här frågan poppat upp från flera olika håll och vi har pratat "när kan man rida egentligen?".

Jag vet ju att då jag var 9 år och gick på ridskola "kunde ju jag rida".
Idag vet jag inte riktigt hur jag definierar det där med att kunna rida.

Är det när man kan överleva på en häst i alla gångarter, är det när man rider en viss klass, är det när man kommer bort från korrigering och bara kan rida på instruktion, etc etc?
Jo jag tycker nog att jag kan rida trots allt. :p Jag kan kontrollera alla gångarter på hästryggen, på de flesta hästar. Om nån skulle fråga om jag kan rida så svarar jag ja, det kan jag. Med tillägget: Fast inte speciellt bra. :angel:

Som övrga säger, ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Jag har accepterat mitt öde att jag aldrig blir någon stjärna. :D

Om en hästmänniska frågar om jag kan rida dock, så är svaret direkt nej! De som "kan" rida är de som kan åstadkomma nåt på hästryggen i en sån definition. Det kan inte jag. Men roligt är det!
 
Om en hästmänniska frågar om man kan rida så tycker jag inte frågan går att besvara med bara ett ord, för min del är nog svaret "Jag kan rida okomplicerade hästar i hyfsad form och inte vara enbart belastning för de". Eller helt enkelt "Ja, men inte bra".

När någon säger att de kan rida så utgår jag från att det kan innebära allt mellan att åka häst och styra i tre gångarter till svår dressyr.

Men om det är något i världen som man aldrig blir fullärd i så är det ju verkligen ridning. Tycker det är rent deprimerande på det sättet att för varje litet steg framåt man tar inser man att än mer hur oändligt mycket man har kvar. Man känner sig liksom sämre ju mer man lär sig :rofl::banghead: Fast det är ju också lite av tjusningen också, att man är tvungen att hålla sig i nuet och utgå från var man själv är.
 

Liknande trådar

Ridning Jag börjar undra om en del människor (då syftet jag på mig själv) aldrig kommer lära sig att rida bra. Har ridit till och från i 20 år...
2
Svar
33
· Visningar
2 957
Senast: iNHALE
·
Ridning Hejsan! Nu har jag läst igenom några som har liknande problem här på buke. Dock skiljer sig min historia något från de andra. Jag...
2
Svar
21
· Visningar
2 398
Senast: Roheryn
·
Hästmänniskan För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ...
Svar
10
· Visningar
1 100
Kropp & Själ Jag opererade bort ett diskbråck i ländryggen i januari, och funderar nu över hur jag ska agera i framtiden. Enligt anteckningar från...
Svar
3
· Visningar
321
Senast: __sofia__
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp