Känns det som det räcker...?

[Mim]

....men det kan alltid bli värre och det finns alltid ngn som har det värre.

Har haft en del tunga månader och det toppades dessa sista dagarna med en vattenskada, att en dålig väg med stora hål och gupp orsakar ett hål i avgassystemet på min bil så den låter fruktansvärt, min mans bil drar ur batteriet så det är inte alltid säkert att den startar, inhyrda hästen kanske ska säljas vilket gör att jag måste hitta ett nytt sällskap till min häst, och då har jag inte ens nämnt allt som hänt sen i augusti...

När vänder det, hur mkt ska man orka och vad har ni råkat ut för som ni känner är tillräckligt för att gå i ide?
Dela med er så allas elände inte känns så illa.

 

[Sylvatica]

Jag håller med. Det räcker nu...

Började med att en nära vän till familjen hastigt dog för en månad sedan. En vän som var mycket viktig för att jag själv klarade av min mors bortgång för många år sedan. Rev upp gamla sår och skapade nya. För två veckor sedan begick en av mina närmsta kusiners fru självmord. Alla chockade och förtvivlade. Sedan en dryg vecka turas min bror och svägerska om att spendera tiden på sjukhus med sin lilla nyfödda som har återkommande epilepsianfall och läkarna hittar inga svar. Jag har känt mig väldigt tom senaste tiden. När jag så fick höra att min favoritkossa vars hals jag fått gråta mot många gånger på jobbet senaste månaden ska skickas på slakt nästa vecka höll det nästan på att brista för mig. Men jag är lyckligt lottad med gård så kossan får flytta hem till oss istället. Det känns faktiskt bättre och mer hoppingivande än man kan tro att jag åtminstone kan påverka ett litet ont.

 

[Enya]

Usch ja, när allt bara ramlar in, det ena efter det andra hela tiden. Det finns ibland ingen ände på eländet. När man tagit sig över ena berget snubblar man ner i en stor grop osv. Ho, ho , livet, existerar tur och lycka?!

Jag är just nu gräsligt trött på allt och känner att allt räcker och blir över. Räknar ner veckorna till examen (6) veckor, men hur länge orkar man gå på ren vilja?

Jobb och studier och praktik, att vara på praktik mellan kl kvart i 9 till kl kvart över 4 och sedan jobba mellan kl 17 och 21. Jag orkar verkligen inte med det. Jag måste.

Lönen som denna månaden riskerar att utebli pga att kommunen bytt till ett elektroniskt system och folk där har missat att informera om att både mars tjänstledighetsdagar OCH aprils tjänstledighetsdagar ska dras i april. Ber till Gud om att det ska gå att rädda aprils dagar genom att byta ut dem mot semester. Och det gör då att jag bara har 10 dagar kvar i sommar. Jag har löst chefens brist på vikarier alltså, då jag ju måste jobba.

Ny epilepsimedicin för andra gången nu, men epilepsin är fortfarande i obalans. Har märkt att krampanfall får jag oftare på natten och tidig morgon istället för på dagen. Låter farligt för jag är ju ensam då när barnen sover ju. Tänk om ingen vill ha med mig att göra eftersom jag riskerar att göra bort dem?

Medicinbiverkningar som inte har varit att leka med, parkinsonismliknande, förgiftning av medicinen och nedstämdhet varje kväll av den nya.

Svek, brutna löften. Misslyckanden. Rädsla. Ensamhet.

Är bara något det här året!

I morgon låter det nog inte alls så här, då jag inte är nedstämd! Då är jag nog istället glad för den korta tiden kvar, anställningsintervjun, min lilla utfärd till Nyköping, Oxelösund och Eskilstuna, att jag inte har så många biverkningar på nya medicinen, att jag gillar att blogga även om jag inte är bra på det och en massa liknande saker. Men i kväll får jag vara negativ va

 

[fejko]

Men jag är lyckligt lottad med gård så kossan får flytta hem till oss istället. Det känns faktiskt bättre och mer hoppingivande än man kan tro att jag åtminstone kan påverka ett litet ont.

Vad gulligt att en liten kossa kan skänka en sådan glädje! Och vilken tur för kossan att du fanns!

 

[Gabbi]

Vad gulligt att en liten kossa kan skänka en sådan glädje! Och vilken tur för kossan att du fanns!

Verkligen. Jag blev glad också av att läsa!

 

[Mim]

Kan bara konstatera att det då finns fler än jag som tycker det är tungt nu. Alla i min omgivning pratar på om våren och ljuset och att sommaren snart är här, som om det inte finns några problem kvar när sista snön smält bort....

Men jag gläds åt att @Sylvatica kan få behålla kossan och att @Enya slipper biverkningar och att bloggandet är positivt.

Var till mina vänner idag och dom kan verkligen se det från den ljusa sidan, så det kändes bättre idag. Men man måste få vara negativ ibland, det håller jag med om Enya.

 

[hastflicka]

For en vecka sedan lyckades jag bita av en bit av en framtand, dagen efter ramlade jag och ett finger gick ur led medan tva andra fingrar fick en ordentlig small och har uppsvullna leder, samtidigt som jag ocksa fick en spricka i revbenen och fick sy ett sar pa benet (raka det ni ). Dagen efter fick min unghund en "obstruction" (hon ater ALLT) och blev inlagd tills det lost upp sig och borjade rora sig normalt igen. Under veckan har jag ocksa fatt laga tva trasiga vatten ledningar. Nu har jag fatt nog!

Jag tanker inte ens ga in pa allt som hant det sista halvaret ... Nu nar "Lillan" mar battre och klarade sig utan operation tar jag det som ett tecken att det vant och att det kommer att flyta battre resten av aret. Sa det sa!

 

[Kamomilla]

Mordbrand, hot, trakasserier, inbrott, flykt för livet och vårdnadstvist. Allt ungefär samtidigt.

Det är några år sedan nu och det finns ett ljus efter ett helvetiskt mörker!