Känslor jag inte vill ha som känns förbjudna att ens tänka

Qelina

Trådstartare
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.

Hon har alltid varit väldigt speciell men dom senaste 20 åren (ja det är ganska länge) har hon varit helt hemsk, hon är egoistisk, klagar på allt, är en extrem martyr, väldigt väldigt rasistisk, tror hon vet bäst och mest av alla avsett vad det är, lyssnar aldrig på vad man säger utan kör sitt eget race oavsett om man sitter ensam med henne eller om man är flera så pratar hon om helt andra saker än vad vi gör och allt ska vara så fint hela tiden som om vi vore någon sorts överklass fast vi inte är det, eller jo mina farbröder är miljonärer och äger stora företag, sitter i styrelser, är vd och äger hus i flera länder och farmor och farfar har rejält med pengar men min familj är inte så, vi är liksom helt normala och som barn var vi rent ut sagt fattiga. Farmor gör alltid om pappas jobb så att det ska låta finare än vad det är, men jag förstår inte varför, jag är stolt över pappa för han är jätte bra på sitt jobb och vad spelar det då för roll att han inte har någon högre utbildning eller är miljonär?

Jag är sjukskriven men har alltid fått höra att jag måste bli läkare eller jurist eller journalist för att det är "fina" yrken, när jag velat bli veterinär eller psykolog har det aldrig varit fint nog.

Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.

Farmor förstör varenda familjemiddag, jul, påsk, midsommar, födelsedagar osv.

Åh, jag vågar knappt posta det här för att jag skäms så mycket men jag vet inte hur jag ska hantera henne. Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut.
 
Du ska inte skämmas. Det är hon som borde skämmas över sitt vidriga beteende. Jag är imponerad att du klarar 50 minuter med människan, jag hade nog sprungit, skrikande, tills skogs efter 20 minuter.

Hade jag varit du, så hade jag slutat umgås med människan, du mår ju uppenbart dåligt av det och man har inga skyldigheter att stå ut med sådant folk även om man är släkt.
 
Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.
Vad tråkigt att det ska behöva vara sådär tycker jag. Inte ska du behöva göra saker mot din vilja, och inte ska hon få klanka ner på dig så som hon gör. Det där sista "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" lät ju sjukt taskigt, och att tjata om anorexi är bara elakt tycker jag. Med anorexi så slipper du hjärntvättas av media ;)

Skit i henne säger jag, även om det är blodsband så tycker jag inte att man ska umgås med människor som bara suger ut ens energi som hon verkar göra.

"Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut."

Det ska inte behöva vara sådär.
 
Känns som att det är dags för någon i familjen att sätta ner foten. Jag har en släkting som är liknande, och jag brukar säga "Fast det där är faktiskt inte okej" och sen lämna rummet. Jag orkar inte bråka med personen, men visar vad jag tycker. Det har blivit bättre med åren.

Bara för att hon är släkt får hon inte bete sig hur som helst.
 
Du behöver inte umgås eller tycka om någon bara för att hon är din farmor. Jag förstår att det ibland för familjens skull kanske känns som ett måste, men om jag var i dina skor skulle jag dra ner på besöken så mycket som möjligt. Om du bara mår dåligt av att hälsa på där finns det ingen anledning att göra det.

Vad det gäller hennes sätt är det väl att antingen säga ifrån, men det är inte alltid så lätt med de äldre har jag märkt... När min morfar går igång (dock inte alls som din farmor, låter det som) brukar jag stänga av öronen och tänka på annat tills han är klar. Det blir enklast så.
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.

Hon har alltid varit väldigt speciell men dom senaste 20 åren (ja det är ganska länge) har hon varit helt hemsk, hon är egoistisk, klagar på allt, är en extrem martyr, väldigt väldigt rasistisk, tror hon vet bäst och mest av alla avsett vad det är, lyssnar aldrig på vad man säger utan kör sitt eget race oavsett om man sitter ensam med henne eller om man är flera så pratar hon om helt andra saker än vad vi gör och allt ska vara så fint hela tiden som om vi vore någon sorts överklass fast vi inte är det, eller jo mina farbröder är miljonärer och äger stora företag, sitter i styrelser, är vd och äger hus i flera länder och farmor och farfar har rejält med pengar men min familj är inte så, vi är liksom helt normala och som barn var vi rent ut sagt fattiga. Farmor gör alltid om pappas jobb så att det ska låta finare än vad det är, men jag förstår inte varför, jag är stolt över pappa för han är jätte bra på sitt jobb och vad spelar det då för roll att han inte har någon högre utbildning eller är miljonär?

Jag är sjukskriven men har alltid fått höra att jag måste bli läkare eller jurist eller journalist för att det är "fina" yrken, när jag velat bli veterinär eller psykolog har det aldrig varit fint nog.

Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.

Farmor förstör varenda familjemiddag, jul, påsk, midsommar, födelsedagar osv.

Åh, jag vågar knappt posta det här för att jag skäms så mycket men jag vet inte hur jag ska hantera henne. Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut.
Varför ska du skämmas för att du inte tycker om en person som beter sig så illa? Du har all rätt till dina känslor. Kan du be din pappa sätta ned foten mot sin mamma? Annars kanske du helt enkelt kan sluta komma till tillställningar där hon är med, hon har ingen rätt att få dig att må dåligt.
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.
.
Tillägg.

Om man var en "väldigt osympatisk person" för att man inte gillar alla människor - ja, då är i stort sett precis hela mänskligheten osympatisk :D
 
Varför umgås med så destruktiva människor?
Jag tänker exakt likadant, man kan tyvärr inte välja sin släkt. Jag hade en faster som var VÄLDIGT fisförnäm och dom var ju lite för mer än andra för hennes karl titulerade sig som byggmästare och hon talade alltid om rööörelsen dom hade som om det gällt nåt multinationellt företag. Snickare med enmansföretag i Flen, behöver jag säga mera? :laugh:
 
Jag har totalt klippt med släktingar som uppför sig illa och gör illa mig. Har blockat deras nummer. Är vi bjudna på samma släktmiddag någon gång så startar jag inget samtal med dom. Säger de något så svarar jag artigt. Men jag fortsätter inget samtal.
 
Åh tack snälla ni för all feedback, jag känner liksom en press att som barnbarn hälsa på och får så dåligt samvete att tänka att dom kommer dö snart och att jag inte vill att dom ska dö med gruffs mellan oss, dom är 93 och snart 91 år gamla. Tänk om dom dör och jag har varit "frånvarande" hela sista tiden? Visserligen är det bara jag och min bror av alla barnbarn som hälsar på regelbundet och dom andra verkar inte ha dåligt samvete eller ens bry sig.

Nu igår på julafton valde jag att komma lite senare än dom andra för att jag inte klarar att äta med farmor och farfar, antingen klagar dom på att jag inte äter alls men om jag väl äter något så gör dom utrop om hur mycket jag äter, om det verkligen kan vara normalt, vilket lass med mat jag har, får jag ens i mig allt det där och då kan vi prata om ett äpple som dom tycker är för stort fast det kanske är det enda jag ätit den dagen. Blir helskumt och många tårar för mig som är känslig kring det.

Pappa har tre bröder men ändå är det ALLTID vår familj som måste ta hand om farmor och farfar på alla högtider och jag hatar därför högtider, det vore ju lite mer rättvist om dom andra bröderna kunde ta någon högtid i alla fall eller ha någon sorts rullande schema.

Jag kommer efter att efter era kloka ord minimera umgänget ännu mer med henne. Hemma hos dom har vi bestämda plaster där vi alltid sitter och jag hamnar med farmor, hemma hos mina föräldrar har jag och mamma fixat så att jag alltid sitter i ena änden av bordet och dom i den andra så jag får så lite närkontakt som möjligt med dom.

Jag är inte mycket för fester och firanden men jag fyller snart 30, i vår släkt firar vi bara jämna födelsedagar så jag kommer behöva ha någon sorts tillställning men jag vill inte att farmor kommer, men det går ju verkligen inte att säga...

Farfar är extremt klumpig med kommentarer om mat och min kropp men honom gillar jag för det mesta förutom dom sakerna, det är så synd för jag skulle vilja träffa honom lite mer men då följer ju farmor med på köpet.

Men hur förklarar man att man dyker upp mer och mer sällan på besök? Dom tycker jag är där för sällan och anser att eftersom jag är sjukskriven så har jag ju all tid i världen och borde komma varje vecka minst. Dom förstår inte att jag är sjukskriven just för att jag inte orkar allt.

Jag vet att mamma delar mina känslor och tankar, farmor är aldrig snäll mot mamma och har aldrig varit, hon är rent ut sagt hemsk mot mamma.

Pappa och hans bröder har alltid behandlat farmor och farfar som kungligheter men senaste tiden har dom börjat säga ifrån mer och mer men det går in genom ena örat och ut genom andra.

Suck, jag vill ju bara få fira en mysig jul, en födelsedag eller midsommar utan allt det här. Hela mitt liv har jag dragits med det här. Plus att min super snälla morfar fick en stroke när jag var 9 år och han blev förlamad och personlighets förändrad och elak, till exempel hotade han med att ta livet av sig om han inte fick som han ville, han sa åt oss att slänga honom nerför trapporna så han dog för att han visste att det var det vi ville och att han önskade att vi skulle få lida lika mycket som honom.
 
Jag är inte mycket för fester och firanden men jag fyller snart 30, i vår släkt firar vi bara jämna födelsedagar så jag kommer behöva ha någon sorts tillställning men jag vill inte att farmor kommer, men det går ju verkligen inte att säga...
Du bestämmer ju själv om du vill ha nån tillställning överhuvudtaget, och om du har det bestämmer du vilka du vill bjuda. Det går att välja, faktiskt. Låt tanten bli sur, det verkar hon ju vara ändå.
 
Påminner om min farmor. Hon kom från en "finare" familj. Jag dög aldrig. Inte min mamma heller. Hade farmor vetat att jag jobbar i djursjukvården hade hon väntar sig i sin grav. Det hade inte varit fint nog.
Grät inte en tår på hennes begravning.
Pappa visste att jag inte dög för henne, så jag behövde inte besöka henne alls om jag inte ville.

Du har inga krav alls emot din farmor. Bryt kontakten om du vill, utan att ha dåligt samvete.
 
Alltså. Jag hade brutit kontakten totalt med en sådan person. (Och har så gjort trots att det är "släkt" som jag förväntas ha kontakt med)

Varför ska du vara snäll mot en person som beter sig så fruktansvärt ruttet och respektlöst som hon gör?
 
Men hur förklarar man att man dyker upp mer och mer sällan på besök? Dom tycker jag är där för sällan och anser att eftersom jag är sjukskriven så har jag ju all tid i världen och borde komma varje vecka minst. Dom förstår inte att jag är sjukskriven just för att jag inte orkar allt.
Egentligen behöver du inte förklara alls.
Men om du vill säga något så säg som det är, att du inte orkar umgås med folk som inte kan öppna munnen utan att häva ur sig saker som sårar dig och/eller klankar ner på dig eller andra personer.

(det finns människor man skulle vilja slå med nåt hårt i huvudet och försöka få dem tänka efter och inse varför så många undviker att umgås med dem - och gör de inte det så kan de leva själva...)
 
Jag umgicks minimalt med min morfar fram tills han dog. Ville mormor umgås så gjorde vi det när han inte var med. Alltså aldrig hemma hos dom. Drabbade tyvärr umgänget med mormor med eftersom det blev så omständligt varje gång.

Farfar är död med. Och farmor har jag ingen kontakt med heller. Överhuvudtaget. Varför ska jag när hon bara är elak? Vad familjen och övrig släkt tycker bryr jag mig inte om. Det är mitt välmående.

Skulle aldrig bjuda hem farmor till mig. Morfar fick aldrig komma hem till mig heller när han levde. Jag har inte förklarat mig för någon om detta. Det är mitt val. Jag står för det. Och är minst gnällig eftersom jag slipper umgås med folk som inte har vett att uppföra sig.
 
Jag hade en farmor som jag avskydde. Hon klagade alltid på min mamma och mormor och vi (jag och min syster) dög inte lika mycket som hennes andra kära barnbarn. Hon är död sedan många år tillbaka, man får inte säga att man är glad över att någon är död men hon var inte snäll och tillförde inget i våra liv mer än elakhet.
 

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 539
Senast: Flixon
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 188
Senast: manda
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 695
Senast: Roheryn
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag känner och tänker allt som man inte får känna eller tänka. Eller inte ska iallafall. Tillexempel så vill jag så jävla gärna kunna ha...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
5 165
Senast: Luff
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Skadade hästar och konvalescenter
  • Hur få stilla händer?

Omröstningar

Tillbaka
Upp