TantEster
Trådstartare
För några veckor sedan råkade jag och hästen ut för en körolycka på träning i ridhus. Hästen stannade mitt under träningen (konkörning) och när jag drev på blev han som förbytt och kickade mot vagnen upprepade gånger. Därefter (det gick förstås på några sekunder) drog han iväg i sken, girade över ridbanan och var helt okontaktbar. vagnen välte och jag slungades ur. När jag tittade upp från min plats i spånet såg jag att en fjäder gått sönder och att ena hjulet på rockarden hade "sjunkit"ner - vagnen lutade alltså rejält åt ena sidan. Rockarden hade då kommit på rätt köl igen. Hästen skenade runt ytterligare något varv, sedan föll han i galopp och stannade efter kanske fem minuter. Han var då ganska lugn, vi kunde sela av, kolla igenom sakerna och sedan hålla vagnen efter honom och gå några varv utan att han misstyckte. Ett par dagar senare körde jag med hjälp av min duktiga tränare en sväng i skogen - inga problem alls.
Eftersom den där fjädern var trasig tog det sedan ett par veckor innan jag kunde köra igen. När vi väl fick ordning på rockarden så körde vi 5-6 gånger ute i skog och mark utan problem. Kanske att jag kan tycka att hästen lyssnade mer bakåt än tidigare, spelade mer med öronen, vände lite på huvudet så att ögonbågen syntes mm. Han reagerade lite på rockardens skrammel när den gick över gupp, men inte mer än att han kikade bakåt. Han sprang några steg en gång när vi prasslade med en påse där bak i vagnen (picknick!). I samband med detta stampade jag lite lätt i golvet på rockarden för att liksom visa att oljud inte är farligt - inga problem, men han kikade bakåt och höjde huvudet lite. Detta gjordes i skritt.
Sen i förrgår så körde jag själv för första gången och då stampade jag igen - allt hade gått bra fram tills dess. Hästen lystrar, höjer huvudet, tar några snabba galoppsteg och sedan pang - fullt sken igen. Inte en chans att få stopp - han kutade som en galning i en knapp kilometer innan han stannade. Sedan var han lugn, vi skrittade och travade tillbaks till stallet. Jag satt dock jäkligt tyst därbak, bortsett från sååååja, duuuuuktig...
Jag förmodar att de två händelserna hänger ihop. Redan före kullkörningen kunde han reagera om vi körde på en bom eller kon - sprang iväg några steg och tittade bakåt, men något sken har det aldrig varit tal om. Men en liten tendens till bakskygghet?
Min plan är nu att tömköra och vänja vid ljud bakifrån. Kanske dra nåt skrammel med tiden. Samt skaffa ett skarpare bett, nu har jag kört på 3-delat.
Jag undrar om någon mer har teorier om vad som hänt - har han blivit bakskygg/skrämd/nojig eller är bara den senaste turen en tillfällighet? Han reagerar inte alls vid anspänning, selning, stamp i stillastående vagn med en person framme vid huvudet, linor runt bak och bakben, plötsliga ljud när man leder honom.
Kan det bli bra igen?
Eftersom den där fjädern var trasig tog det sedan ett par veckor innan jag kunde köra igen. När vi väl fick ordning på rockarden så körde vi 5-6 gånger ute i skog och mark utan problem. Kanske att jag kan tycka att hästen lyssnade mer bakåt än tidigare, spelade mer med öronen, vände lite på huvudet så att ögonbågen syntes mm. Han reagerade lite på rockardens skrammel när den gick över gupp, men inte mer än att han kikade bakåt. Han sprang några steg en gång när vi prasslade med en påse där bak i vagnen (picknick!). I samband med detta stampade jag lite lätt i golvet på rockarden för att liksom visa att oljud inte är farligt - inga problem, men han kikade bakåt och höjde huvudet lite. Detta gjordes i skritt.
Sen i förrgår så körde jag själv för första gången och då stampade jag igen - allt hade gått bra fram tills dess. Hästen lystrar, höjer huvudet, tar några snabba galoppsteg och sedan pang - fullt sken igen. Inte en chans att få stopp - han kutade som en galning i en knapp kilometer innan han stannade. Sedan var han lugn, vi skrittade och travade tillbaks till stallet. Jag satt dock jäkligt tyst därbak, bortsett från sååååja, duuuuuktig...
Jag förmodar att de två händelserna hänger ihop. Redan före kullkörningen kunde han reagera om vi körde på en bom eller kon - sprang iväg några steg och tittade bakåt, men något sken har det aldrig varit tal om. Men en liten tendens till bakskygghet?
Min plan är nu att tömköra och vänja vid ljud bakifrån. Kanske dra nåt skrammel med tiden. Samt skaffa ett skarpare bett, nu har jag kört på 3-delat.
Jag undrar om någon mer har teorier om vad som hänt - har han blivit bakskygg/skrämd/nojig eller är bara den senaste turen en tillfällighet? Han reagerar inte alls vid anspänning, selning, stamp i stillastående vagn med en person framme vid huvudet, linor runt bak och bakben, plötsliga ljud när man leder honom.
Kan det bli bra igen?